Om juridik och journalistik, i Dagens samhälle

29 september, 2018

Både juridiken och journalistiken har skuld i att allmänhetens förtroende för rättsväsendet är dåligt.

Journalistiken. Genom slarviga och ibland rent aktivistiska tolkningar av domar. T ex i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna efter Svenskarnas Parti-demonstrationen i Jönköping 2014, där media påstod att motdemonstranterna ”åtalats för psalmsång”. Men det var, naturligtvis, inte därför de hamnade inför domstol, det var för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

Juridiken. Genom att den med silkesvantar behandlar de människor som med berått mod, eller av ren likgiltighet, skadar sina medmänniskor. T ex borde likgiltighetsuppsåtet användas mycket oftare. Exempel: I Tyskland dömdes förra veckan en rattfyllerist som allvarligt skadat en mor och dotter till tretton års fängelse för mordförsök. I Sverige skulle han ha fått ett och ett halvt års fängelse… om de han kört på hade dött. Trafikbrott, speciellt (drog)rattfylleri, där människor skadas har provocerade låga straff i Sverige.

Men man har bara tre och ett halvt tusen tecken på sig, så detta och mycket annat fick inte plats i artikeln jag skrev i Dagens Samhälle i går.

Därför röstar jag på Moderaterna

8 september, 2018

Jag vet att många moderatväljare är besvikna på hur Moderaterna har skött politiken de senaste åren, jag är en av dem. Jag kommer ändå att rösta på Moderaterna i morgon. Helt enkelt därför att de är den bästa garanten för moderat politik. Vill du ha Ulf Kristersson som statsminister? Rösta på Ulf Kristersson som statsminister

Du kanske säger ”jag gillar Moderaternas politik, men jag litar inte på att de kommer genomföra den, jag vill se att de går att lita på igen”.

Jag svarar: Reinfeldt är borta. DÖ är dött. De som han tystade är nu de som styr i partiet. Moderaterna är det enda parti som har erkänt att den tidigare politiken ledde fel och vi har också visat hur den ändrats. Hur har du tänkt dig att Moderaterna skall kunna visa att de går att lita på om de inte får en maktställning där deras inflytande gör skillnad? Föredrar du att makten skall fortsätta finnas hos ett parti som inte erkänner sina misstag, ett parti som ljuger om sina motståndare på svenska, arabiska och somaliska , ett parti som, viktigast av allt, inte har svar på de stora framtidsfrågorna för Sverige?

För det är det som är alternativet. En Kristerssonregering eller en Löfvenregering. Det finns inga andra alternativ

Det fanns de som tidigt såg strukturproblem och insåg vad som skulle göras, men de stoppades av Fredrik Reinfeldt. Det är nu de som styr Moderaterna: Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström. Jag vet att det finns de som säger ”men varför stod de inte upp för sin åsikt, de skulle ha avgått!”. Den som säger så begriper inte hur politik fungerar. Om man inte är inne är man ute, det är ibland bättre att inte ta en strid för att kunna strida med bättre odds nästa gång. Om alla skulle avgå så fort de inte fick igenom en viktig fråga skulle partierna mycket snart bestå av en person var. Kristersson, Svantesson och Billström stannade för att kunna ta nästa strid, och de vann den.

Om du vill ha en åtstramad migrationspolitik, en fungerande integrationspolitik och en borgerlig politik i övrigt, rösta på Moderaterna.

Om du vill ha en åtstramad migrationspolitik och inte bryr dig om vad som händer i resten av politiken, hur den skall finansieras, eller vem som blir statsminister, rösta på Sverigedemokraterna.

Om du vill ha det som nu, rösta på Socialdemokraterna.

Jag vet att en del människor ”just want to see the World burn”, men jag är inte en av dem. Jag tycker att det det finns viktigare saker att göra med sin röst än att ge ett parti man egentligen sympatiserar med ”en läxa” när varje röst behövs för att lösa de problem som Sverige står inför.

Fnordspotting har skrivit bra om det, liksom PM Nilsson på Dagens Industri.

Vändpunkten

6 september, 2018

Jag förstår att Socialdemokraterna är skärrade nu när Sjöstedt kräver ministerposter. Förra gången Socialdemokraterna gick till val på en regering med vänsterpartister i ledde det nämligen till att de rödgröna tappade en tioprocentsledning i opinionen och förlorade valet 2010.

Näringsminister Mikael Damberg, en av de mäktigaste i Socialdemokratin, vet naturligtvis detta. Det är därför han blir mycket irriterad när Jonas Sjöstedt påminner den svenska allmänheten att den är stor risk att det snart finns en regering i Sverige som har ministrar från ett halvreformerat kommunistparti.

Ett scenario som senare bekräftades av Dambergs chef i SvD:

Urklipp med text markerad: Han utesluter inte heller att Vänsterpartiet kan sitta i regeringen.

För är det något som galvaniserar borgerliga väljare i Sverige är det utsikten att det skulle kunna sitta vänsterpartister/kommunister i regeringen. Allmänborgerliga väljare som kan acceptera tanken på en S-regering eller till och med en S+MP-regering slår bakut vid tanken på en regering där Sovjetnostalgiker, Chávezhyllare och planhushållare huserar.

Historien har också visat att hybris straffar sig. Kommer ni ihåg Neil Kinnock? Gruvarbetarsonen från Wales som blev Labourledare. 1992 var det äntligen dags för Labour att bryta Torypartiets grepp om makten som de haft sedan Thatcher vann valet 1979. Thatcher hade tvingats bort av en intern partirevolt och ersatts av den anonyme John Major. Kinnock blev så säker på seger att han började låta sig skjutsas runt i Jaguar, det fordon som den brittiske premiärministern traditionellt använder i tjänsten. Det skulle han inte ha gjort, dels stack det i ögonen på allmänheten att han tog ut segern i förskott, dels påminde det folk om att det faktiskt kunde inträffa om de inte röstade på Tories. Tories vann valet och Kinnock avgick som Labourledare.

Skärmdump från Tiskriften Neo. Ulla Andersson m fl är upprörda över att anställda vid Läkerolfabriken i Gävle förväntades arbeta ihop till sin egen ersättning. Det vi andra kallar ”lön”
Ulla Andersson är alltså av Vänsterpartiet föreslagen till att bli finansminister om de rödgröna skulle vinna valet. Låt det sjunka in.

Socialdemokraterna hoppades på en game changer de sista veckorna innan valet.

Men som visdomsordet säger: Var försiktig med vad du önskar dig, du kanske får det.

Hela listan, 2018 års upplaga

31 augusti, 2018

Här kommer här en uppdaterad version av Hela Listan™ på saker som den elaka högern anklagas för.

Vad man kan säga är att i så gott som samtliga fall har vänstern och högern haft i stort sett samma mål med reformerna, men olika metoder för att komma dit. Att vilja genomföra förbättringar på ett annat sätt än just med Socialdemokraternas metod innebär, tänka sig, inte att man är emot förbättringar. Att man är emot ett förslag att mata småfåglar med levergryta på vintern innebär inte att man vill att de skall svälta ihjäl, utan att man tror det är bättre om de får fågelfrö.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907. Socialdemokraterna och liberalerna ville införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som i Storbritannien. Branting och Staaff röstade därför nej till Högerns förslag om allmän rösträtt för män, men förslaget vann ändå och allmän rösträtt för män infördes till valet 1909.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick delar av högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927: Nej till folkskolereform.
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931: Nej till sjukkassan.
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934: Nej till a–kassa.
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935: Nej till höjda folkpensioner.
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938: Nej till två veckors semester.
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig med regeringen om hur den skulle finansieras.

1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946: Nej till fria skolmåltider.
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1947: Nej till allmänna barnbidrag.
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen.

1951: Nej till tre veckors semester.
– Fel! Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953: Nej till fri sjukvård.
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras[!] Fri sjukvård har vi för övrigt fortfarande inte infört.

1959: Nej till ATP.
– Rätt! Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen, ett hållbart och gediget system. ATP var däremot ett ohållbart pyramidspel, till slut insåg även Socialdemokraterna detta och medverkade i den stora pensionsreformen 1994.

1963: Nej till fyra veckors semester.
– Fel! Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1976: Nej till femte semesterveckan.
– Fel! Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1980-talet: Ja till Apartheid.
– Fel! Det här är en av vänsterns absolut dummaste anklagelser. Moderaterna höll samma linje som regeringen Palme: Nej till ensidiga svenska sanktioner mot Apartheid i Sydafrika. En principiellt helt rätt inställning för ett neutralt land.
”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav […] Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”
– Statsminister Ingvar Carlsson (S), juli 1986.
Men till slut orkade inte ledningen i Socialdemokraterna hålla emot de interna aktivisterna och föll för trycket att ”göra något”. Jag har skrivit mer om det i SvD.

1983: Nej till löntagarfonderna.
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de så kallade löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga fyrpartiregeringen 1992.

1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men MUF:arna Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson röstade för.

2004: Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
Rätt! Det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006: Nej till gröna jobb
(S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007: Ja till sänkt A-kassa
Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007: Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Fulspelet sitter i Socialdemokratins DNA

28 augusti, 2018

I dag avslöjades att en lokal S-politiker på arabiska spridit falska påståenden om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Han nöjde sig inte ens med att ljuga om vad M och SD vill, han ljög om vad S vill. I inlägget skrämde han med att M ville avskaffa religiösa friskolor, det vill vi inte, däremot vill just Socialdemokraterna själva göra det…

Men man får se det från den ljusa sidan, snubben som skrev det är ett skinande exempel på framgångsrik integration i sossarnas partikultur.

För det finns bara ett parti som Socialdemokraterna. Rattfyllor och svårigheter att använda kommunens visakort till rätt saker händer i alla partier. Men beredvilligheten att använda ohederliga metoder för att vinna val sitter i Socialdemokratins DNA. Att Marita Ulvskog kommenterade de borgerligas valseger 1976 med ”det kändes som en statskupp” är symptomatiskt för ett parti som anser att makten inte är något de har till låns, det är något de anser är rättmätigen deras och ingen annans.

Ett parti som anser sig ha gudagiven rätt att regera landet har många strängar på sin lyra när det gäller att se till att folket röstar rätt. Det finns i Sverige bara ett parti som fått sina valarbetare dömda för valfusk, och det sker konsekvent val efter val. 2002 skedde det i Hässelby och Rinkeby och år 2006 i Norrköping, Blekinge och Surahammar. 2010 var det dags igen att se till att folk röstade ”rätt”. Från bloggen Tobleronepolitik (min länk i texten):

En person som har jobbat mycket på högstadium och gymnasium i invandrartäta områden tipsade om en nyhetsinslag som gjorde honom mycket upprörd. TV inslaget sändes igår 1 september i Tvärsnytt och visar hur Socialdemokraterna med Mona Sahlin var ute i Örebros miljonprogram och håvade in röster bland nysvenskar som befinner sig i beroendeställning till bidrags-Sverige.

De flesta som bor här har ingen som helst koll på vad partierna står för, vem som företräder dem eller ens vad riksdagspartierna heter. Helt cynisk är Socialdemokraterna där och håller ”valskola” framför stora väggar med socialdemokraternas logotyper.

Denna gång kunde det inte ens ”ursäktas” med att det handlade om överentusiastiska gräsrotsvalarbetare, det handlade om Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat.

”Valskolan” uppmärksammades i Aftonbladet, men i artikeln framställdes det som att Mona Sahlin uppmanade de närvarande att rösta mot Sverigedemokraterna. Det handlade det naturligtvis aldrig om, det handlade om att de skulle rösta för Socialdemokraterna. Hade något annat varit meningen hade dessa förstagångsväljare naturligtvis fått information och valsedlar från samtliga dåvarande riksdagspartier.

För att de inte skulle få en chans att komma på andra tankar vallades de i grupp av Socialdemokraterna till det närbelägna köpcentret, där ett socialdemokratiskt valtält slagits upp direkt utanför vallokalen. Där fick förstagångsväljarna, med mycket små egna kunskaper i hur det svenska valet fungerar och vilka alternativ som finns, socialdemokratiska valsedlar och kuvert och sjåades sedan in för att göra sin demokratiska plikt för Partiet, ursäkta, landet…

Den otillbörliga påverkan på valet ledde senare till att Valnämnden beslutade om omval.

Och så här gick det till i Södertälje samma år.

På senare år har fulspelet också spritt sig till nätet, som när s-avlönade troll i januari spred photoshoppade bilder på Hanif Bali tillsammans med sverigedemokrater poserande med automatvapen. Var var ni då med er upprördhet, Dagens Nyheter och SVT Agenda?

Det mångåriga maktinnehavet har inte bara satt avtryck i demokratisynen hos politiker och funktionärer, forskning vid Göteborgs universitet har visat att det gäller tillochmed väljarna:

Socialdemokrater dåliga förlorare

DEMOKRATI. Den som ser sitt eget parti eller sitt eget politiska block förlora i ett val brukar ta nederlaget med jämnmod. Någonstans accepterar de flesta en förlust som en del i demokratins regler. Det gäller de allra flesta väljargrupper, men inte socialdemokraternas väljare, enligt professor Peter Esaiason vid Göteborgs universitet.

— Socialdemokraterna är västvärldens i särklass sämsta förlorare. De blir mindre lojala mot samhället efter en valförlust, sade han under SCB:s demokratidag.

Besvikna socialdemokratiska väljare är mer benägna att jobba svart eller fuska med skatten om en borgerlig regering har makten, visar den forskning som Esaiasson bedriver inom ramen för forskningsprojektet “Demokratins mekanismer”.

Riksdag och Departement, oktober 2007

Nå, väljarna är ju inte så många nuförtiden. Men det är ytterligare en anledning bland alla andra att rösta bort Socialdemokratin, om de hålls borta från köttgrytorna tillräckligt länge kanske de blir ett parti som andra partier.

Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – Att ta makten och behålla den.

Vilhelm Moberg

[uppdatering: Journalisten Galaxia Elias, som var den som först drog fram historien om den ljugande s-kandidaten i Sävsjö, har nu hittat ytterligare en s-politiker som på arabiska sprider lögner om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det handlar inte om ett isolerat rötägg, rötan är spridd i partiet. Socialdemokraternas lama ursäkter är inget värda om de inte tar detta på allvar. De måste omedelbart gå ut med dementier, på arabiska, och sprida dem i samma kanaler som lögnerna spridits i.
Detta är bara toppen av isberget, jag uppmanar alla med kunskaper i arabiska, somaliska, persiska och andra stora invandrarspråk att gå igenom vad som skrivs på vänsterns partisidor, det finns mer att dra fram i ljuset.

Fnordspotting har noterat den utbredda trenden bland svenska partier, från höger till vänster, att strunta i vad kandidaterna egentligen står för, så länge de tror att de kan vinna röster, så tar sig jihadister, islamister och Grå Vargar in i politiken.]

 

Det finns alltid de som haft det värre

28 juli, 2018

Om du, liksom jag, snuvades på blodmånen på grund av moln i vägen så kan du tänka på att det finns de som haft det värre.

Guillaume Le Gentil var en fransk astronom som var med i det stora projektet för att fastställa jordens avstånd till solen. Det skedde genom att observera Venuspassagen år 1761 från över hundra olika ställen på jorden. Le Gentil valde att mäta Venuspassagen från Pondicherry i Franska Indien. Men när han kommit till Madagaskar hade Sjuårskriget mellan Frankrike och Storbritannien brutit ut och det var omöjligt att fortsätta. Till slut fick han plats på en fransk fregatt och det såg ut som han skulle hinna fram i tid. Men vindarna blåste åt fel håll och seglatsen försenades, när de äntligen kom fram till Pondicherry visade det sig att britterna ockuperat staden så fregatten satte i stället kurs tillbaka mot Madagaskar. Men när dagen för Venuspassagen var inne var skeppet fortfarande till havs och det var omöjligt att göra noggranna astronomiska observationer från ett rullande däck.

Nåväl, tänkte Le Gentil, när jag nu ändå är här kan jag lika gärna vänta åtta år tills nästa gång (Venuspassager kommer i par med åtta år emellan, men det är mer än hundra år till nästa par kommer). Först tänkte han göra observationen i Manilla, men de spanska myndigheterna var fientligt inställda, så han återvände till Pondicherry och byggde ett litet observatorium. Så infann sig den stora dagen, i veckor innan hade det varit klart väder, men, dagen för passagen var det mulet och Le Gentil kunde inte se något alls. Han blev nästan galen, men skrapade ihop tillräckligt med beslutsamhet för att återvända till Frankrike.

Efter en hemresa där han först drabbades av dysenteri och sedan en storm kom han till slut tillbaka hem efter att ha varit borta i elva år. Under tiden hade han dödförklarats, hans fru hade gift om sig och hans släktingar hade tagit över hans egendom, och det satt en annan man på hans plats i den Kungliga Vetenskapsakademien.
Inget av de brev han skickat hem hade kommit fram, skeppsbrott och krig hade satt stopp för dem.

Efter en lång juridisk process och ingripande av kungen rehabiliterades han dock till slut, fick tillbaka egendom och akademiplats och gifte om sig, sedan levde han, vad man kan bedöma, lyckligt i 21 år till sin död i Paris 1792, 67 år gammal.

Att sätta bocken till faktagranskare

25 januari, 2018

SVT, SR, DN och SvD skall inleda ett samarbete om faktagranskning för att motverka falska nyheter under valrörelsen…

Bock, möt köksträdgård.

Påminner mig hur det gick sist SvD startade en faktagranskning. Den underkände Fredrik Reinfeldts utsaga om att arbetslösheten hos ”etniska svenskar mitt i livet” är nära noll (det är den). Den godkände Erik Ullenhags påstående att det var en myt att invandringen kostar statskassan tiotals miljarder om året (det gör den, den har tidigare gått med vinst, men det var förra seklet). Och den godkände Gudrun Schymans påstående att svenska kvinnor förlorar 100000kr i minuten i lön, källan de använde för att godkänna Schymans påstående var Schymans andra påstående: att kvinnor får 83% av en mans lön (sanningen är att det handlar om mellan 93% och 99%)

DN ligger i en helt egen division, både i att sprida rena falsarier och i ovilja att erkänna begångna fel (Jag har hört sägas att DN:s vilja att införa rättelser kan användas som proxy för hur nära vetenskapsmännen kan komma den Absoluta nollpunkten, det påståendet låter sig inte enkelt avfärdas som orimligt).

Det handlar till exempel om: Den gargantuanska Caremalögnen. Den icke existerande rasistiske brandmannen från Boden. De femhundra låtsasmiljonerna som Sandviken gjorde i vinst på invandringen varje år.

Då har jag inte sagt något om tidningens kulturdel, men dennas faktabehandling och vägran att ta in repliker från namngivna angripna personer kan kanske räknas in under konstnärlig frihet.

SR har ett mindre dåligt track record på faktagranskning, av andra och av sig själv, med programmet Medierna, men den agendadrivna samhällsjournalistiken höjer inga ögonbryn internt och egenkontrollen hos speciellt Vetenskapsradion är obefintlig, modeteorier om muslimska vikingar sprids okritiskt som fakta (Liksom när SVT:s Vetenskapens värld sände en ”dokumentär” om att kvinnors kortare genomsnittslängd i alla folk och kulturer berodde på att patriarkatet stal deras mat när de var små.) Och hur många lyssnare nås egentligen av Mediernas granskning jämfört med de som hörde felaktigheterna från början?

[Edit: Glömde P1:s haveri med fejkreportaget i Kluvet Land. Kom på det efter att jag skrivit inlägget, pinsamt, eftersom det var jag själv som var starkt bidragande till att historien rullades upp.]

Fyra medier med brokig historia av att själva ta ansvar före och efter sina felaktiga publiceringar skall alltså agera domare över vilken fakta som är godkänd under valåret, det känns sådär va?

Nu menar jag inte att SVT, SR, DN och SvD är fake news-sajter, men de har pga sin ställning ett mycket stort ansvar för vad de publicerar och inte, de tar inte det ansvaret.

En märklig inställning hos många svenska medier *host* DN *host* är att de tror det höjer deras trovärdighet om de vägrar erkänna ens uppenbara fel/misstag utan i stället angriper och misstänkliggör de som påtalar felen/misstagen.

Det fungerar inte så.

Det fungerar faktiskt helt tvärtom.

Fortsätt följa Finland

10 december, 2017

För en gångs skull är det rätt(mätigt) mycket Finland i medierna. Jag gissar dock att det tyvärr inte kommer att hålla i sig, så jag har i en artikel i Svensk Tidskrift sammanställt några lätta, och gratis, sätt att hålla koll på vad som händer i den östra rikshalvan.

(En detalj jag inte fick med i artikeln är att Henrik Meinander för två veckor sedan tilldelades Stora fackbokspriset 2017 från Ax:son Johnsonstiftelsen.)

Bryt Akademiens inskränkta kotterikultur med hjälp av Finland!

25 november, 2017

Har åter skrivit en gästkrönika i Dagens Samhälle. Denna gång om Svenska Akademien.

Svenska Akademien har stora problem. Men det finns en lösning: Gå tillbaka till framtiden. Genom att åter låta den valbara kretsen innefatta svenskspråkiga som bor i Finland kan Akademien slå flera flugor i en smäll. Dels får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Dels bryter man upp den inskränkta kotterikultur som de senaste dagarna återigen visat sin destruktivitet.

Gör som Finlands ambassad och läs hela krönikan här.

Skärmdump från Twitter, Finska Ambassaden retweetar Dagens Samhälles tweet om min artikel.
En del retweets har mer sisu än andra!

När du gör ett gräv, akta dig så att du inte själv ramlar i gropen

7 november, 2017

Uppdrag Granskning gör ett viktigt arbete, eller rättare sagt, de borde göra det. Men ett ”avslöjande” från journalister som inte begriper skillnaden mellan rörelseintäkter och vinst är inte förtroendeingivande. Detta alltså i det grävande flaggskeppsprogrammet i ett företag som varje år cashar in åtta miljarder av våra tvångstaxerade licenspengar och snart kommer att ta in dessa pengar direkt på skattsedeln, eftersom folks betalningsvilja har minskat.

Undrar du vad den riktiga procentsiffran för Nikes skatt är? I den senaste kvartalsrapporten kan man se att Nike gjorde en vinst på 14,2% av omsättningen och betalade 13,2% i skatt på den vinsten.

En försäljning utanför Nordamerika på cirka 17 miljarder dollar och en vinstskatt på 1,9% av omsättningen stämmer med UG:s siffror. Förutom att UG alltså tror att omsättning är samma sak som vinst. Men när man finansieras med tvångstaxerade pengar, vare sig det kallas licens eller skatt, så är det nog lätt hänt att förståelse för grundläggande företagsekonomi inte är ett krav för anställning.

Tipstack till Dennis Josefsson på Twitter som upptäckte det.

[Uppdatering: SVT har ändrat i artikeln och skriver nu att det handlar om ”flera år” och ”genom åren” i stället för ”förra året”. (Jag har från källa på TT fått höra att det handlar om 15 år, då hamnar också storleken på den ackumulerade vinsten inom trovärdighetens gräns) Men det kvarvarande intrycket är att UG och SVT faktiskt inte har koll på hur saker hänger i hop. En artikel som förklarar saken mycket bättre är skriven av TT, den finns t ex här.]


%d bloggare gillar detta: