Om pluggets antipojkkultur

11 april, 2016

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Där man bränner polisbilar

8 februari, 2016

Efter angreppen mot en ambulans och en polisbil under helgen delades på nätet en artikel om hur ambulanspersonal i Göteborg blivit tvungna att bära skyddsväst under utryckningarna. ”Problemet” var att artikeln var från 2003, vilket användes som argument av dem som till varje pris ville tona ned allvaret. Journalisten Jennifer Wegerup mobbades bort från twitter av högröstade rättänkare som gick på om ”källkritik”, inte för att artikeln var fel, utan för att den inte var ny.

Som om det faktum att detta pågått i minst 13 år skulle göra saken mindre allvarlig?

Som om det faktum att samhället inte kraftfullt gripit in mot de som med stenar, påkar, spikar, brunnslock, brandbomber och handgranater angriper 112-personal som är ute på uppdrag för att rädda liv skulle göra problemet mindre?

Fredrik Antonsson har arbetat som SOS-operatör, han vet vad han talar om. Läs och förskräcks över hur det ser ut. Läs och kräv att ansvariga politiker och myndigheter sätter ner foten och markerar att det råder nolltolerans. Den som angriper samhällets utsända hjälparbetare angriper samhället självt.

För apologeten spelar fakta ingen roll

17 november, 2015

I Godmorgon, världen i P1 skyllde Pierre Schori terrordådet i Paris på… Korstågen. ”Det finns en otrolig styrka i berättelsen om Jerusalems förstöring och kolonialismens effekter”.

Visst gör det, men styrka är inte alltid samma sak som rätt.

En historielektion:

För 757 år sedan föll islams juvel Bagdad för fiendearmén och befolkningen massakrerades. Plundringen och skövlingen av kulturskatterna och morden på kalifen, tusentals lärda och ofattbara mängder vanliga stadsbor sände chockvågor genom hela den muslimska världen. Den lägsta uppskattningen talar om att 200000 civila invånare dödades, den högsta lägger siffran på två miljoner. Tigris vatten färgades i dagar svart av bläcket från de oersättliga handskrifter som kastades i floden och rött av blodet från de avrättade stadsinvånarna. Det sinnrika bevattningssystemet som fungerat ända sedan Mesopotamiens storhetstid saboterades och förföll därefter totalt eftersom det inte fanns tillräckligt med levande människor kvar för att reparera det. Bagdad som varit islams kulturella och kommersiella centrum blev aldrig mer vad det varit.

Kalifatets gyllene tid av expansion, kultur och vetenskap var över. Islam vände sig inåt, skyllde misslyckandet på för mycket modernism och fastnade i dogmer och stagnation (en reaktion som inte inträffade för sista gången). Den värdsliga överhögheten i regionen togs sedermera över av de muslimska ottomanerna som sedan styrde som kolonialherrar över stora delar av arabvärlden fram till Första världskriget.

Den armé som erövrade Bagdad kom från mongolväldet, världshistoriens största imperium.

Men, som P J O’Rourke påpekar, att skylla arabvärldens problem idag på en kultur vars ättlingar bor i tält på en glesbefolkad stäpp och tvingas tillgripa jäst jakmjölk som berusningsmedel är inte lika publikfriande som att skylla på de västliga korsfarare som ägnade lika stor energi åt att bekämpa kristna som åt att bekämpa muslimer.

Dåliga ledare och populister har i alla tider skyllt sina länders tillkortakommanden på onda makter utifrån. Och vad gör vi? Vi finansierar med skattepengar utbildningar i postkolonialism och vithetsstudier för att hjälpa ledarna att fortsätta slippa ta ansvar för sitt styre…

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

S som i skräck

31 oktober, 2015

I dag står det ”Halloween” i almanackan, jag uppmärksammar det med en favorit i repris från för tio år sedan, förra gången personer från Socialdemokratiska Arbetarepartiet satt i regeringen. Det är nästan så man längtar tillbaka…
Göran Persson, Bosse Ringholm, Marita Ulvskog m fl i varierande halloweenutstyrslar
Från Resumé nr 44, 2005, klicka här för större bild

På annan plats

17 oktober, 2015

Sedan en tid bloggar jag även av och till hos vännen Fredrik Antonsson, han drev tidigare blogg under namnet Tokmoderaten men numer sprider han sin visdom under namnet Sjätte mannen.
Hittills har det blivit: Ett inlägg med länktips till en mycket intressant och dagligen uppdaterad blogg:

Bloggen listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik…

Och en sågning av Dagens Nyheter, vars allt överskuggande pressetiska princip verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Och i går bloggade jag om hur idén om Kulturell appropiering, denna exotism från en annan kultur, de senaste åren helt oironiskt appropierats av den svenska identitetsvänstern.

Jag skall försöka komma ihåg att plinga till på denna blogg även när jag skriver ett inlägg någon annan stans. Vill du lägga in ett bokmärke för bloggen du läser detta på just nu, så att du ser när det kommer något nytt, vare sig det är en länk eller ett helt inlägg: RSS-feed här.

Vill man se dagliga inlägg från mig åtgärdas detta enklast genom att följa mig på Twitter.

Kontraproduktivt förmynderi från Socialdemokraterna, del MDLXXVI

7 oktober, 2015

Jag ser att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm har återupplivat ett gammalt förmyndarförslag. För redan våren 2006 föreslog dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing obligatorisk cykelhjälm för alla.

Marcus Fridholm var inte road :

Men är det inte skillnad på den lugna cykelturen på grusväg från torpet till badklippan och den hetsiga morgonpendlingen mitt i storstan? Fattar inte sossarna att allt inte är föremål för lagstiftning? Det finns något som heter eget ansvar och omdöme!
Det uppstår lätt en mental fnurra hos ett folk där alla riskbeteenden är reglerade i lag – en fnurra som innebär att man slutar tänka själv. Eller för att uttrycka det cyniskt: “om det inte är förbjudet kan det ju inte vara farligt, eller?”

Stig-Björn Ljunggren funderade allvarligt på att byta parti:

Först på valdagen brukar jag bestämma mig för vilka jag ska rösta. Men Ulrika Messing verkar göra det lättare för mig den här gången. Hon lovar, enligt Dagens Nyheter, att det snart ska bli en lag om cykelhjälm. Och där går, kan jag lova, gränsen. Jag kommer att ha mycket svårt att rösta med ett parti som tänker försöka tvinga på folk cykelhjälm. Det handlar om principer, människosyn och praktiskt sinnelag.

Om Stig-Björn sedan bytte parti vet jag inte, men tillräckligt många andra gjorde det, och Ulrica Messing kunde aldrig göra sin plan till verklighet.

För mer hårda fakta i målet kan man gå till Bicycle Helmet Research Foundation, de visar att överallt där cykelhjälm har blivit obligatoriskt har cyklandet sjunkit kraftigt, med försämrad folkhälsa som följd, dessutom har andelen olyckor ökat bland de kvarvarande cyklisterna.

Cykelhjälmstatistik från 1996

Statistiken visar ett tydligt samband: Mellan hög hjälmanvändning och hög dödlighet. Det som verkligen påverkar antalet dödsolyckor är andelen trafikanter som cyklar, ju fler cyklar ute i trafiken, desto säkrare blir det. Men, kraftiga kampanjer och lagstiftning för hjälmanvändning minskar andelen cyklande. De som slutar tycker t ex att det är jobbigt att krångla med hjälm. Eller blir skrämda att tro att det är farligt att cykla, vilket det inte är,  som Stefan Olsson visar är det lika farligt att cykla som att städa, och mycket mindre farligt än att åka bil eller att simma.

Allt annat lika är det säkrare att cykla med hjälm än att cykla utan hjälm. Men allt annat är inte lika, forskning visar att bilister håller mindre säkerhetsavstånd till cyklister som har hjälm än till de som inte har det. En lösning är att cykla iförd långhårig peruk, samma forskare visade nämligen att bilister höll ett större avstånd till cyklister som de tydligt uppfattade som kvinnor. Eller så återinför man stingpinnen (fast nackdelen är nog att den ökade säkerhet man med den skulle uppnå i förhållande till bilister skulle negeras av att man blir ett störningsmoment för de medcyklister som har mer bråttom än man själv).

Mellan tummen och pekfingret skulle jag uppskatta att hjälmanvändning ändå är att föredra i det individuella fallet. Men, som sagt, det måste vara ett personligt val, lagstiftning och skrämselkampanjer leder till att färre cyklar vilket ökar ohälsan hos de som slutar cykla och utsätter de som fortfarande cyklar för större risker i trafiken.

Allt som allt är förslaget ett paradexempel på den svenska definitionen av politisk handlingskraft: Det viktiga är att se ut som man gör något åt ett problem, om åtgärderna i verkligheten är verkningslösa eller t o m skadliga är irrelevant.

Ett bättre sätt att få upp hjälmanvändningen och få bilisterna att hålla större säkerhetsavstånd vore att börja marknadsföra designade cykelhjälmar, för olika smaker och årstider:

Tropikhjälm med kejserlig örn och ankare

Tyska marininfanteriet i Kina, 1886-1915: Lebendiges Museum Online

 

Sovjetisk vintermössa i filt med spetsig topp och röd stjärna fram

Sovjetiska Röda armén, 1917-1923: Colemans.com

Lejonet och björntjänsten

24 augusti, 2015

Lunds universitet räknar sina anor tillbaka till 1666, av de svenska universiteten inom Sveriges nuvarande gränser är det bara Uppsala universitet (grundat 1477) som är äldre. I hitändan av den imponerande långa traditionen medverkar Lunds universitet i de hypermoderna forskningsanläggningarna ISS och MAX IV som just nu byggs i staden.

Så vad gör Lunds universitet för att övertyga studenter att komma dit och studera?

De har skaffat en plyschmaskot. Lejonet Lunde skall medverka på rekryteringsmässor för att övertyga prospektiva lärjungar att studier i Lund, det är receptet för framtiden.

Människa i plyschlejondräkt framför Lunds universitet

Bild: Lunds universitet

Alla är dock inte roade. Johan Eriksson från Ateneum skriver i Lundagård:

I sin strategiska grund skriver Lunds universitet själva: ”Att fokusera på det klassiska i vårt visuella uttryck är viktigt av flera skäl. Dels särskiljer det oss från yngre universitet och högskolor. Dels kommer mycket av vår tyngd och akademiska trovärdighet från det faktum att vi funnits sedan 1666. Det klassiska är också viktigt i den internationella konkurrensen. Här borgar vår historia och våra traditioner för seriositet och hög kvalitet.
Förr högaktades universitetet och studenten just för sin kunskap, medan attraktionskraften i dag tydligen kräver en lättsam stämning i universitetets monter på gymnasiemässor. Många är vi som flyttat hemifrån i samband med vår studenttid och därmed tagit steget in i vuxenlivets första fas. Varför skulle vi då vilja mötas av något som man, möjligen, kan förvänta sig från en lekfull förskola? Just ja, förskolelobbyn har jobbat hårt för att höja statusen genom att tvätta bort slangtermen dagis. Kanske borde Lunds universitet dra lärdom av den retoriken, i stället för att leka med mjukisdjur.

Nu är tyvärr Johans förskoleliknelse lite för nära verkligheten för att den skall kännas riktigt bekväm. Svenska studenter tappar i en alarmerande takt såväl i kunskaper.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

som i läskunnighet(!)

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Så, tja, det kanske bara är att böja sig inför det oundvikliga och konstatera att Högskolevärlden är på väg att på allvar bli ett vuxendagis.

Eller så tar man krafttag för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med låga löner, vill vi behålla vårt välfärdssamhälle finns ingen annan väg än att ta vara på och utveckla vårt intellektuella kapital. Det gör man genom att fokusera på kunskap. Känner man att man måste använda sig av peppande plyschlejon för att ragga sökanden har man redan förlorat. Jag skulle inte gå så långt som att skicka efter en amerikansk tandläkare, men jag skulle bra gärna vilja se lejonet Lunde stå uppstoppat på ett museum, han kan göra Gripsholmslejonet sällskap:

[uppdatering, dagen efter jag skrev artikeln meddelade Lunds universitet att Lejonet Lunde pensionerats för gott]

Dåligt uppstoppat lejon

I Svenska kyrkans hus finns många rum, men hur sköts rumstilldelningen?

19 augusti, 2015

Man önskar att man kunde säga att man var förvånad över dagens DN-debattare där fem höga potentater i Stockholms Domkyrkoförsamling pläderar för den Svenska kyrkans fortsatta avkristnande och självutplåning. Boris Benulic har också läst deras inlägg och har en del att säga om deras prioriteringar i en Värld där miljontals kristna lever med ett överhängande hot att våldtas och dödas för sin tro.

Hade Söderblom levt i dag och läst deras text så hade säkert den gamle bitvargen muttrat något om att det var dags att börja benämna de fem skribenternas arbetsplats som Stockholms Dumkyrka. Därefter hade han kallat till sig sin gamle vän rabulisten och socialistagitatorn Fabian Månsson och förklarat för honom:
”För bövelen Fabian, nu får du sluta lalla runt i riksdagen. Det är dags att skapa en verklig folkrörelse mot terror, förtryck och vidskepelse. Stå inte bara där! Ut på torgen, karl!

Hösten 2013 hölls en utfrågning inför ärkebiskopsvalet . Var och en av kandidaterna ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Det var inte konstigare än att fråga en muslim om, och i såfall varför, vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus. Svaret var dock konstigare än det man skulle få från en muslim,  oavsett om det var en vanlig troende eller en högt uppsatt imam.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns däremot inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att enbart själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För femton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort, jag lovar:

Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad sittande Kyrkomöte fick i julhälsning häromåret, en bok om islam. I boken, med förord av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan under senare år brytt sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Nu har Kyrkan dock tagit sig i kragen och de förföljda kristna får en del av de fem (5, inte 50, inte 500) miljoner kronor om året för som avsätts i hjälp till Mellanöstern. På hemsidan skriver kyrkan att

Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs.

(Inte ens här kan kyrkan låta bli en brasklapp, men det är bara en ytterligare religion som nämns vid namn, det är just islam, och bara islam, som Svenska kyrkan är så besatt av att hålla sig väl med. Buddhism, sikhism, hinduism, taoism och zoroastrism ignoreras. Judendom ignoreras inte, den angrips.)

Huvudproblemet är intolerans mot troende människor.

Jag skulle säga att huvudproblemet för Mellanösterns kristna och muslimer är intolerans från troende människor…

Det finns en del att göra för Svenska kyrkan, om den klarade av att ta sig samman. Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext redan för två år sedan:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Fast Svenska kyrkan bryr sig på riktigt, det gör de: Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Det står naturligtvis prostar, kaplaner och biskopar fritt att ha sina teologiska funderingar. Men om nu den kristna tron är ett så stort bekymmer för dessa plågade själar i Svenska kyrkans ledning, varför alls vara kvar i kyrkan? Varför inte bli ateister eller konvertera till islam? (Det skulle visserligen utplåna kyrkans styresskikt, men medlemmarna skulle å andra sidan börja komma tillbaka) Svaret är givetvis att Svenska kyrkan, trots vikande medlemsantal, fortfarande är innehavare av enorma tillgångar i skog, värdepapper och fastigheter, med vidhörande prestigefulla och lönsamma uppdrag. Det finns ju gränser för vilka försakelser samvetet skall kunna tvinga en till, även om man är domprost eller biskop…

Förnuft och känsla – det ena är bättre att basera lagstiftning på än det andra

8 augusti, 2015

Just nu får Liberala Ungdomsförbundet utstå en ström av hånfulla förlöjliganden, inte minst på det som något ironiskt kallas sociala medier. Ofta är det berättigat, men inte den här gången. Luf har på sin kongress antagit ett förslag om att avskaffa den ett år gamla lagen som förbjuder sex med djur. Och visst kan ett sådant förslag förlöjligas, men den som reflexmässigt gör det ställer sig frivilligt på samma intellektuella nivå som, tja, ett djur. Jag och flera andra har redan skrivit om det här, argumenten gäller fortfarande, så jag repriserar vad jag skrev när frågan var uppe för debatt för fyra år sedan:

==============================
Frågan om förbud mot tidelag är uppe igen, i onsdags röstade riksdagen om ett utökat förbud. Daniel Swedin skriver klokt om dubbelmoralen i detta på Aftonbladets ledarsida:

Jurister brukar hävda att vi redan har en kraftfull lagstiftning som kriminaliserar alla handlingar som verkar skadande på djur och att eventuellt förbud mot just sexuella utnyttjanden mest blir en symbolfråga. De argumenten biter inte på vänner av ett nytt tidelagsförbud. I torsdags stod folk­partisten Anita Brodén i plenisalen och hävdade att tidelag är ett ”accelererande problem”.

Är det så?

I en rapport som Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten av 2000-talet fann man att sedan 1970-talet har totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp mot djur rapporterats till polis och veterinärer.

Men de flesta av de 209 fallen handlade inte om människor som haft sex med djur. Det handlade om djur som skurits i könsdelarna och andra former av djurplågeri som redan är helt och hållet olagligt. Enligt myndigheten var det knappt tio fall på 30 år som inte täcktes av den redan existerande lagstiftningen. Det är de här få fallen riksdagen vill komma åt med ett nytt förbud.

Man kan tycka att det är i tunnaste laget. Varje djur som utnyttjas sexuellt är ett för mycket. Även om det inte skadas fysiskt. Men den eventuella psykiska skada tjurar och kor lider av att vid avel stimuleras sexuellt för att producera sperma eller att vid insemination få veterinärens arm införd i underlivet är riksdagen ointresserad av.

Professorn i antropologi Don Kulick skrev i ett debattinlägg när frågan var uppe förra gången, djursexförbud är rent hyckleri:

om man nu ska förespråka ett förbud mot sexuellt utnyttjande av djur, hur ska man då behandla artificiell inseminering av djur, som är en mångmiljardindustri – långt större än djurporrindustrin – som grundas på just sexuellt utnyttjande av djur? Artificiell inseminering handlar ju om att handjurs könsorgan stimuleras till ejakulation och att hondjur penetreras och fylls av sperma – av människor, med händer eller verktyg, och under tvångsliknande förhållanden.
Kan den visa människan som förklarar varför djur lider mer av sex än slakt också vara snäll och upplysa om varför artificiell inseminering av djur inte är ett synnerligen grovt exempel på just den typ av sexuellt utnyttjande som lagen i så fall bör förbjuda?

Kulicks fråga står fortfarande obesvarad.

Jag tycker att man, om man svänger sig med moralistiska argument, måste vara konsekvent. Förbudsförespråkarna vill förbjuda sexuella handlingar mot djur som görs för njutning medan de vill tillåta exakt samma sak om det görs för att tjäna pengar. För djuret självt spelar bevekelsegrunderna absolut ingen roll. Inte så lätt att se konsekvensen där, och det gjorde ju inte Kulick heller.

Jag är mycket medveten om att tillvaron inte går att dela upp i svart eller vitt, det är fullt av gråzoner och man måste agera efter hur verkligheten ser ut. Det jag vänder mig emot är alltså det självförhärligande moraliserandet i debatten. Det finns hos de som t ex förespråkar ”all kärlek är bra kärlek!” (…om det inte gäller polygamister förstås), eller att ”sexuella handlingar mot djur skall vara straffbart!” (…om man inte tjänar pengar på dem).

Jag vill inte förbjuda vare sig artificiell insemination eller köttätande. Jag inser att dessa saker rör sig i en moralisk gråzon. Därför är det mig också fullständigt främmande att anföra moralistiska skäl till att t ex förbjuda tidelag och samtidigt tycka att det är ok med att tillåta artificiell inseminering.

Själv tycker jag också att det verkar äckligt att ha sex med djur, men vad jag eller riksdagen tycker är ”äckligt” bör inte påverka lagstiftningen. Om nu tidelag förbjuds av djurskyddsskäl så skall av samma skäl också artificiell insemination förbjudas.

Zac skriver också om det och jag själv skrev om det förra gången, i november 2008. Läs också Hanna som då gjorde en mycket gedigen genomgång av frågan och smulade sönder alla förbudsargument som framfördes.
==============================

Att jämföra djur med barn och förståndshandikappade är absurt. Du äter varken barn eller förståndshandikappade. Djur är inte människor, de har inte mänskliga rättigheter! De ska skyddas från onödigt lidande, vilket nuvarande lagstiftning med förbud mot djurplågeri innefattar.

Visst kan man argumentera för att tidelag skall vara straffbart, men om strafflagstiftningen inte baseras på rationella överväganden om orsakad skada utan på majoritetens magkänsla om vad som är ”äckligt” är det inte en artskillnad mot det ryska eller saudiska rättssystemet, utan en gradskillnad.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 42 andra följare

%d bloggare gillar detta: