Julklappstips: Tänk på detta när du handlar på Amazon

3 december, 2016

Det blir allt vanligare att handla via postorder, inte bara vid jul. Saker som är mycket billigare än i Sverige eller som inte ens går att köpa här. Till exempel har jag köpt iPhoneskärmar från Amazon USA för en fjärdedel av vad de kostar i Sverige. En klassiker att köpa på Amazon är annars engelskspråkiga böcker, det var ju faktiskt med det företaget började. Dessa är ofta mycket billigare på Amazon än här, men med den dyrare dollarn och de ordentliga fraktpåslagen från USA så är det ofta en bättre idé att beställa dem från Europa. En annan fördel med att köpa från de europeiska sajterna är att elektriska produkter är anpassade till EU-standard.

För Amazon finns även på den här sidan Atlanten: Bland annat i Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Handlar man från Tyskland är det förresten nu fri frakt på order över 39€. Det går att ställa in språket till engelska på alla de nationella sajterna, fast jag brukar behålla originalspråket, mer sport så. Har man konto på en av sajterna har man det på alla, man behöver inte längre skapa ett konto för varje.

Om du köper en julklappsbok till dig själv, kolla in Kindleutgåvan, på nya böcker är den ofta dyrare(!) än pappersutgåvan, men ju äldre böckerna är, desto billigare blir de, för klassiska grekiska berättelser är Kindleutgåvan nästan gratis. Och nej, du behöver inte köpa en Kindle för att läsa, det finns appar till smartphone och platta.

När man köper böcker eller cd-skivor så får man vad man ser. Men när det gäller saker som just reservdelar till smartphones kan det vara ordentlig kvalitetsskillnad, fast alla säger sig sälja ”originaldelar”, då är användarbetygen en bra hjälp.

[uppdatering: Jonas Vils påminner att Amazon också har ett mycket bra matutbud, det gör han alldeles rätt i]

Julklappstips: Vätskeväska

2 december, 2016

Dagens julklappstips ligger inte i budgetsegmentet, inklusive frakt och skatt landar det på två papp. (De av mina läsare som bor i USA kommer undan billigare.) Men betänk att den som får klappen garanterat kommer att vara populär på nyårsfesten. För priset får man en designbag för bag-in-box, utan box, men med väska. Det ingår kylklamp och extra påsar, så man behöver inte hålla sig till rött eller (kylt!) vitt vin utan man kan också elegant portionera ut kyld, färdigblandad Margarita eller Bloody Mary samtidigt som man är festens stilmässiga medelpunkt, vare sig man är kvinna eller metrosexuell. (Naturligtvis fungerar det också med alkoholfria drycker)
Mönstrad väska i guld, rött och blått som man häller upp rött vin ifrån
Vätskeväska

Julklappstips: Giant Microbes

1 december, 2016

Jag ämnar att från idag fram till julafton varje dag ge ett tips på julklapp, det kan vara en sak, en tjänst eller ett välgörande ändamål, det kan vara ett bra ställe att leta på eller något annat som har med julklappsanskaffandet eller givandet att göra.
Först ut: Vad ger man en partner som har allt? Syfilis!
Giant Microbes är mjukdjur som föreställer bakterier, celler, virus eller annat småknytt.
De går att beställa i standardstorleken, fem tum, från Sverige för 79kr styck:
Rosa spiralformat mjukdjur
Så här ser syfilis ut

Vill man ha större sortiment, fler varianter och storlekar, eller samlingar skall man beställa från Amazon, dock är styckpriset nästan det dubbla mot i Sverige, så det är bara meningsfullt om man köper något som inte finns i Sverige eller ett samlingspaket. Det går också att beställa direkt från tillverkaren i USA, Giantmicrobes, men de tar hutlöst betalt för frakten.
Stor samling med olika bakterier, virus, celler och annat smått

Say hello to my little friends!

Det fina kvinnohatet

29 november, 2016

Margit Richert skriver i SvD om hånet mot Melania Trump:

Det borde vara en progressiv seger: för blott andra gången har en invandrare tagit sig ända in i Vita husets heligaste korridorer. En tydlig symbol för ett diversifierat och inkluderande USA. En milstolpe! Om det bara inte hade varit … Melania.

Hon har hånats för allt. Sitt utseende. Hon minner mer om en porrfilmsaktris än en first lady, vilket tycks alienera många ur den kvinnorörelse som borde vara de första att protestera mot hur hon har karikerats. Sin förmodade dumhet. Ett numera ökänt nakenfoto. Sin brytning

Ett lokalt exempel på hur snacket går fick vi när Expressens krönikör Britta Svensson slutshameade den tillträdande presidentens fru:

Förlusten skickar ett budskap över hela världen, precis som det hade gjort om Hillary Clinton vunnit. Nu blir det en före detta nakenmodell som blir kvinnan som flyttar in i Vita huset, i stället för den första kvinnliga presidenten.

Krönikören fortsatte:

Den kvinnosyn som häftar fast vid den blivande presidenten Donald Trump är vidrig.

Säger du det Britta, säger du det…?

Britta är inte ensam, Systerskapet har alltid haft svårt för kvinnor som hellre är avklädda än tar på sig en offerkofta. Det här exemplet är snart tio år gammalt:

Metrokrönikören och f d tv-programledaren Alexandra Pascalidou har varit på Elle-galan på Grand Hôtel.
Hon var inte road av valet av pristagaren för ”Bäst klädda internationella personlighet”, denna beskrivs på följande sätt:

«Vem är egentligen Dita von Teese? En strippa mest känd för att ha varit gift med skräcksångaren Marilyn Manson.»

Ett omdöme lika smart att kläcka ur sig som att påstå att Tom Cruise är en skådis mest känd för att ha varit gift med Nicole Kidman.

Feministen Pascalidou ser inte en syster, hon ser inte en framgångsrik artist med en strålande karriär, som drivit sin egen modesajt på nätet i femton(!) år, som egenhändigt skapat en egen modegenre, hon ser bara en så’n där kvinna, en…strippa!

Alexandra poserar
Pin-up är bara slampigt när andra gör det dock. Bild: Café

Ordet ”feminist” fungerar uppenbarligen på samma sätt som ”antirasist”. Bara man poserar med rätt etikett är det fritt fram att göra hårresande uttalanden om underlägsna raser eller att utmåla kvinnor som gör andra livsval än en själv som korkade slampor. Det viktiga är att man säger att man är god, inte att man faktiskt gör gott, del MCCLXVII.

Undrar du vem den första invandraren var som flyttade in i Vita Huset? Det var Englandsfödda Louisa Catherine Adams, hustru till John Quincy Adams, 1825.

Internationella mansdagen, vad är den bra för?

19 november, 2016

Med anledning av Internationella mansdagen har jag skrivit en debattartikel i Dagens Samhälle:

När mansdagen kommer på tal möts den ofta med ett höhö:ande om att ”alla dagar är ju mansdagar”. Den som följer debatten får dock lätt uppfattningen att det är precis tvärtom, det debatteras kvinnofrågor på längden och tvären, och frågor som inte har med kön att göra – som till exempel näthat – tas upp bara i den mån de kan göras till en kvinnofråga.  […]

Ett barn som föds i ett (olikkönat) samboförhållande förutsätts i dag inte automatiskt vara barn till mannen i förhållandet, det krävs en särskild utredning och papperspåskrift för detta. Vill mannen ha vårdnaden om sitt eget barn i samboförhållandet måste han dessutom lämna i en ansökan för det. Systemet bör ändras, vid konstaterat faderskap i ett samboförhållande bör delad vårdnad vara grundregel.

Läs hela artikeln här.

I ämnet rekommenderar jag också en artikel i The Telegraph:

So let’s get two things clear from the start. Firstly anyone who tells you that “everyday is International Men’s Day” is not a comic genius, we’ve heard it a million times before. Secondly, when 13 men a day suicide in the UK; when boys underperform girls at every stage of education; when one in five men die before the age of 65; when men are the main victims of both men’s violence and women’s violence; when dads of all backgrounds face a range of challenges from juggling work and family, to staying in their children’s lives if they are separated; and when the majority of the homeless, imprisoned and long-term unemployed are men, everyday is not International Men’s Day.

I min artikel skriver jag om den svenska skolans nedvärdering av pojkar, 

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.

Jag har också själv flera gånger bloggat om detta, till exempel i våras:

Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

[uppdatering: Pernilla Alexandersson på Add Gender skriver:

På Add Gender, där jag är vd och normingenjör, har vi belyst internationella mansdagen sedan många år tillbaka. I början var det i stort sett inte många andra i Sverige som brydde sig. Idag ser jag till min förvåning att det blivit en dag då vi gemensamt hånar män i grupp. Och lyfter fram män som förövare och kvinnor som offer. När vi egentligen vill ha ett samtal om att både män och kvinnor är både offer och förövare i ett ojämlikt samhälle.

Och Internationella mansdagens webbplats finns här.]

Remember, remember, the fifth of November…

5 november, 2016

I denna morbida tid känns det passande att tipsa om en morbid blogg: Executed Today är en site som listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar, som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik, mm, etc. Jag hittade webplatsen då jag sökte efter en bild av Guy Fawkes för att se hur lik han var den mask som bars i ”V for Vendetta” (jodå, ganska). I farten lärde jag mig att det engelska ordet ”guy”, i betydelsen ”person”, ”snubbe” är en direkt härledning från de dockor föreställande Guy Fawkes som hängs varje år 5 november, i dag alltså.

Man kan förfasas över justitiemord som det på Edith Thompson, som 1923 hängdes i England samtidigt som sin älskare. Älskaren hade otvivelaktigt slagit ihjäl hennes man, men det fanns inga som helst bevis att hon hade något att göra med mordet.

Man kan glädjas över att Maggie Dickson – som hängdes för ett ”brott” som idag är mindre allvarligt än en felparkering (döljande av havandeskap) – överlevde och blev benådad.

Man kan skratta åt den svarta komedin om det misslyckade försäkringsbedrägeriet i New York. Där fyra fumliga mördare under förbudstiden minst sex gånger misslyckas med att ta livet av den oförstörbara fyllbulten Mike Malloy. De försöker med mängder av sprit, med metanol, råttgift och taxi innan de slutligen lyckas ta kål på honom med gas. Lyckan blir inte långvarig för deras del, ett försäkringsbolag blir misstänksamt då de inte kan dela ut försäkringspengarna till förmånstagaren eftersom han visar sig sitta i häkte för ett småbrott, och så rullas historien upp.

På bloggen hittar man också krigare som tjänat Imperiet lojalt, alltför lojalt… Men efter en punkt behövdes deras tjänster inte längre och de hade i stället blivit en belastning.

Där finns också mängder av små faktakorn; Som att baseballens långa historia och enorma popularitet i Japan beror på att ett (misslyckat) mordförsök på kronprinsen (Hirohito) 1924 tvingade den säkerhetsansvarige kommissarien att byta karriär.

Myntet silverkronas gåta

3 oktober, 2016

Idag presenterade Riksbanken de nya 100- och 500-kronorssedlarna och de nya mynten. Därmed är serien komplett, och det återstår bara att ogiltigförklara de gamla dubletterna, vilket sker tämligen snart, 30 juli.

Förvånande nog har jag inte sett en enda debattartikel som rasar mot det faktum att det bara är män porträtterade på mynten, annat var det när sedlarnas utformning blev känd.
En proffskränkt ‘liberal’ räknade då ut att det var orättvist att summan av valörerna på de ”kvinnliga” sedlarna var lägre än för de ”manliga”… Men som Zac konstaterade så blir ju totalsumman 1870 kronor, det skulle inte bli jämt ens om ena könet fick bara tusenlappen och det andra resten.

Men det är inte heller så att alla sedlar används lika mycket, männen har där definitivt dragit det kortaste strået. Räknar man på de sedlar som faktiskt är i omlopp framkommer en bild av massiv kvinnodominans. Det kommer att vara kvinnor på 72% av antalet sedlar och på 62% av värdet. Birgit Nilssons femhundring utklassar ensam alla andra sedlar tillsammans i värdetävlingen. Man kunde alltså ha gott fog att skriva en upprörd debattartikel om hur det i själva verket är männen som sedeldiskrimineras. Men man låter bli, och konstaterar att man inte är en sån som vill vädra sina lokaltidningsbesvikelser i riksmedia. (En inställning som dessvärre inte delas av alla, Speciellt inte vad gäller Evert Taubes medverkan på frimärken och sedlar, en mycket känslig fråga för somliga.)

fram- och baksidor på mynten, 1- och 2-kronan koppar, 5-kronan guld, 10-kronan ljust guld
Vart tog silverkronan vägen?

Pengabalansen jämnas ut av att det på mynten bara förekommer män, eller, ja, en man, på tre valörer. Det roliga är att kopparpengarna kommer tillbaka. Det tråkiga är att den klassiska enkronan, som sett i stort sett likadan ut sedan 1830, nu försvinner. Den kommer att ersättas av en krona som är mindre och kopparfärgad, den får ungefär samma mått som den sista 50-öringen, som försvann för sex år sedan.

De nya mynten skall bland annat skilja sig från mynt i grannländerna. Och där är väl en förklaring till att silverkronan försvinner efter 187 års tjänst varav 144 under sitt nuvarande namn (tidigare hette den riksdaler). Det innebär också en återgång till den tradition där de minst värda mynten är kopparmynt, men varför femkronan skall byta färg kan jag faktiskt inte begripa. Riksbanken hade möjligheten att återställa den klassiska uppdelningen koppar-silver-guld†, men gjorde det inte. Kopparn kom tillbaka men silvret‡ försvann. Nu kommer det ett kort tag att se ut så här trevligt blandat, men…

gamla och nya mynt blandade

…efter den 30 juni 2017 blir de gamla mynten ogiltiga som betalningsmedel, då försvinner en över tusen år gammal tradition att använda silvermynt i Sverige.

nya mynt blandade
Bilder: Riksbanken

* Ah, kommer ni ihåg? Detta var på den tiden då proffskränkta fortfarande i skaror sökte sig till statsfeminismen, numera är det som bekant identitetspolitiken som är den huvudsakliga födkroken.
† Någon kanske invänder att det är serien brons-silver-guld som är klassisk, men traditionen att dela ut medaljer i de valörerna började inte förrän 1904, vid OS i St Louis. Koppar- silver- och guldmynt har däremot funnits parallellt i tusentals år.
‡De svenska ”silver”- och ”guld”-mynten innehåller inte längre dessa metaller, men ni fattar.

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

Om pluggets antipojkkultur

11 april, 2016

Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.

Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.

Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:

Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.

Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:

The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.

Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat  än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:

Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.

Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.

– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.

Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.

– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.

Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?

En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att  den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.

Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.

Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]

Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Jag tror på det senare.

Där man bränner polisbilar

8 februari, 2016

Efter angreppen mot en ambulans och en polisbil under helgen delades på nätet en artikel om hur ambulanspersonal i Göteborg blivit tvungna att bära skyddsväst under utryckningarna. ”Problemet” var att artikeln var från 2003, vilket användes som argument av dem som till varje pris ville tona ned allvaret. Journalisten Jennifer Wegerup mobbades bort från twitter av högröstade rättänkare som gick på om ”källkritik”, inte för att artikeln var fel, utan för att den inte var ny.

Som om det faktum att detta pågått i minst 13 år skulle göra saken mindre allvarlig?

Som om det faktum att samhället inte kraftfullt gripit in mot de som med stenar, påkar, spikar, brunnslock, brandbomber och handgranater angriper 112-personal som är ute på uppdrag för att rädda liv skulle göra problemet mindre?

Fredrik Antonsson har arbetat som SOS-operatör, han vet vad han talar om. Läs och förskräcks över hur det ser ut. Läs och kräv att ansvariga politiker och myndigheter sätter ner foten och markerar att det råder nolltolerans. Den som angriper samhällets utsända hjälparbetare angriper samhället självt.


%d bloggare gillar detta: