De gamla vanliga misstänkta

Det dröjde inte många dagar innan det var dags igen. Våldet skylls på dataspelen. I Sydsvenskan skrev Erik Magnusson i söndags:

Anders Behring Breivik tycks under senare år ha fört ett sorglöst ungkarlsliv, till stor del framför datorskärmen. Han roade sig med dataspel och var engagerad i online-spelet World of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling.

Gick han in i en grotta tillsammans med ett gäng smeder, trollkarlar och helare för att leta efter en magisk sköld? WoW har funnits i sju år och spelas aktivt av 13 miljoner människor. Men okunskapen är massiv om vad det och andra dataspel handlar om, även hos folk som har betalt för att veta saker. Stycket är numera bortplockat från Sydsvenskans webb, men den moralistiska paniken stoppades inte med det.

Coop Norge tolkade i veckan Stoltenbergs ord om att möta våldet med demokrati och öppenhet på sitt eget sätt: Genom att stoppa, tysta och rensa ut leksaker och dataspel från sina butikshyllor. Bland de spel som försvann var World of Warcraft och Call of Duty 4.

Enligt egen utsago lyssnade gärningsmannen på musik medan han dödade folk, dags att åter ta krafttag mot musik också? Det finns ju traditioner på det området.

Fröjdh skriver om saken: Datorer och Internet skapar inga massmördare…

Det paradoxala är att många som hyllade den norske statsministern Jens Stoltenbergs tal om att möta det fruktansvärda dådet med ännu mer öppenhet och demokrati, samtidigt vrålar efter mer reglering, censur och kontroll av åsikter på Internet. När det är motsatsen som behövs. Nätaktivism, som arbetar mot extremism och fördumning, oavsett om den kommer från islamister, kristna, höger- eller vänsterextremister.

Ett sådant initiativ är hackergruppen Anonymous aktion unManifest, som går ut på att skapa ett gigantiskt antal förvanskade kopior av idiotens så kallade Manifest (som jag absolut inte tänker länka till) och på så sätt göra hans framtida existens på Internet till ett skämt.

…liksom Svensson: Dataspel skapade inte terroristen Anders Breivik

…och Kocksmurfen: Samma jävla resa!

[uppdatering: Jack skriver ett förbaskat bra bemötande av Jonas Thentes ignoranta DN-drapa från i lördags. (I vanlig DN-ordning läggs en artikel som angriper internet inte ut på webben eftersom den då skulle kunna bemötas… Finns dock inscannad här)]

[uppdatering 2: nu har även traditionella media snappat upp nyheten]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moralpanik, dataspel, våldsspel, internet, oslo, utöya

Juridikmatematik: 15+13 är mindre än 13+15

I veckan meddelades att en 15-årig pojke fälldes för att ha haft ömsesidigt frivilliga samlag med sin 13-åriga flickvän. Enligt lagen så är ju allt sex med personer under 15 år brottsligt. Han dömdes trots att lagens tillskyndare hela tiden framhållit att den natuuurligtvis inte skall tillämpas på ungdomar som ligger nära varandra i ålder. Den hårda åldersgränsen var ju bara menad att användas mot riktiga brottslingar. Hur det gick med det ser vi nu gång efter gång, och det gäller inte bara denna lag. Vore det för mycket begärt med en lag som kriminaliserar det som man påstår sig vilja kriminalisera, utan en massa luft ”för säkerhets skull”?

Men nu överdriver jag, domstolarna gör faktiskt undantag för fall där åldersskillnaden är liten. Om flickan är äldst.

I maj friades en 16-årig flicka som åtalats för att ha haft sex med en 14-årig pojke. I rapporteringen framhölls hela tiden att hon åtalades enbart ”av lagtekniska skäl” och frikännandet var bara en formalitet.

Rutrutan sammanfattar:

[v]ad händer när en 15-årig pojke och hans 13-åriga flickvän har sex? Jo, den 15-årige pojken döms, vilket nyligen skedde i Hovrätten för Skåne och Blekinge.

Men vad händer när en 15-årig flicka och två 13-åriga pojkar leker “sanning och konsekvens” och sedan har sex? Jo, flickan åtalas men frias, vilket var fallet i Varbergs Tingsrätt i november förra året.

Och inte nog med att hon friades. Hallands Nyheter skrev

“Rätten anser att pojkarna snarare kan anses ha utnyttjat flickan för att begå sin sexuella debut”.

Således:

Om en 15-årig flicka har frivilligt sex med en 13-årig pojke så åtalas men frias flickan. Pojken kan däremot anses ha utnyttjat flickan men åtalas eller döms inte.

Om en 15-årig pojke har frivilligt sex med en 13-årig flicka så åtalas och döms pojken för sexuellt utnyttjande av barn.

Könsmaktsordning, någon?

Jag har skrivit om problematiken tidigare, till exempel här och här.

[uppdatering, Hans och Hanna bloggar också i ämnet]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, könsmaktsordning, moralpanik, sex

Sexualiseringen av blicken: nu på stranden och i förskolan

Jag har flera gånger fått anledning att återkomma till den nuförtiden mest spridda moralpaniken: den gränslösa pedofilskräcken. Den som i Sverige lett till att ett naket barn inte längre skall anses vara gulligt utan alla skall i stället tvingas se på ett naket barn som en sexuell invit. I Aftonbladet är kolumnisten Anders Westgårdh inne på samma tankar när han skriver om hur nakenfobin tvingar in två-tre-åringar i bikini:

Spinkiga småpojkar har stora badshorts hårt åtsnörda i midjan, medan deras systrar bär baddräkt. Några av flickorna har till och med bikini, med en tygremsa över de bröst där ingenting kommer att hända under det närmaste decenniet.

Barn i bikini. Vi är antagligen så avtrubbade att vi inte längre inser hur galet det är.

Det frisinnade Sverige har blivit nypuritanskt och moralfobiskt.

Bebisar i bikini är antagligen bara ett bevis på den förvridna utvecklingen där vuxna badar bastu påklädda och killar har kalsonger under badbyxorna.

Men det är en dubbelriktad rörelse, för, som även Ulf Bjereld konstaterar:

Å ena sidan nakenfobi i form av baddräkts- och badbyxetvång på småbarn och tabu för nakna pojkar och flickor att bada tillsammans. Å andra sidan sexualisering i form av småflickor som på bästa tittartid i Sveriges Television allsångsskrålar och bär plakat om att de vill ligga med Eric Amarillo eller Måns Zelmerlöw.

Fast frågan är ju om det egentligen är en paradox. Båda riktningarna är ju ett uttryck för att alltmer numera uppfattas handla om sex, i första och ofta även i andra och tredje hand.

Lena funderar på hur det kommer sig att det gått så snett i Sverige:

I vårt land skrivs det ut en miljon dygnsdoser ”lyckopiller” per år vilket innebär att en miljon går på statligt knark, vi har minst 10% som kolkar för mycket alkohol, och jag börjar se på den skruvade sexualiseringen som ett drogsymtom. Jag börjar se på hela statsfeminismen som ett enda stort drogsymtom. Snedvridet känsloliv följer med drog- och alkohol om intaget blir så pass stort att hjärnan badar i kemisk vätska.

Hans skriver om pussförbud på danska dagis:

Sex av tio danska dagis har infört en policy mot nakenhet och fysisk kontakt mellan barnen. Ett av tio har en policy mot att pussas på munnen. Nu väntar vi bara på liknande policies på svenska dagis.

Pedofilskräcken får vuxna att fullständigt tappa koncepten. Småflickor ska bära bikini och barn ska inte få bada nakna längre på grund av pedofilhot i buskarna. Medierna är till stor del ansvariga för den upptrissade stämning som råder genom sin fokusering på just pedofiler. Rapporteringen gör att allmänheten lätt förleds att tro att personer som dras sexuellt till barn är fler än någonsin tidigare och att hoten mot barn är överhängande. Vilket inte stämmer.

I ett försök att skydda barn mot övergrepp har vuxna kommit att se barn ur pedofilens synvinkel: på ett sexuellt sätt. Vad har vi vunnit med detta?

Hur var det nu… skulle inte barn få vara barn?

Den danska originalartikeln publicerades i Politiken och är intressant läsning. Enklast är att läsa på danska tycker jag, googleöversättningen suger. Nedan min översättning av ett utdrag:

Barnpsykolog Margrethe Brun Hansen, som i 20 år har arbetat med barn og barnfamiljer, har ingen förståelse för de förbud mot att leka doktor, mot nakenhet och kyss på munnen, som vinner mark:

»Om lekarna förbjuds lär sig inte barnen att ta vara på sig själva. Då försiggår lekarna bara i det fördolda, och det ökar risken för dåliga upplevelser«, säger Margrethe Brun Hansen, som också har skrivit en rad böcker.

Hon rekommenderar att barnen skall få veta att de gärna får leka dessa lekar om de har lust, men att man tränar dem i att märka var deras gränser går så att de kan säga stopp om de inte tycker det är roligt längre.

Nakenlekar har alltid funnits

Föräldrarnas överdrivna rädsla för sexuella övergrepp hänger enligt familjevägledare Lola Jensen ihop med medias massiva rapportering om pedofilifall.

»De dåliga historierna går oss tätt in på livet och gör oss rädda. Det skulle dock vara bäst för alla om föräldrarna kunde sticka ett finger i jorden i stället för att piska upp stämningen när de hör talas om nakenlekarna. De lekarna har alltid funnits, för barn är helt naturligt upptagna av sin kropp och sin sexualitet«, säger Lola Jensen.

Politiken har en hel artikelserie om ämnet. Som synes finns det vettiga pedagogröster i vårt grannland, man får hoppas att sådana vågar stå upp mot moralpaniken även här. Den som exploateras av sensationslystna media och drivs på av anonyma aktivister med väldigt mycket fritid, som i sina bloggar och i tidningarnas kommentatorsfält anklagar alla som inte vill förbjuda barn att vara nakna utanför badkaret för att antingen vara pedofiler eller pedofilkramare.

När jag ändå är inne på ämnet förskola och pedofilskräck så länkar jag till Johan Wettergrens Newsmillartikel om hur det var som man att arbeta i barnomsorgen för tjugo år sedan: Häxjakten skrämde bort en hel generation män från förskolan.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, barnuppfostran, sexualisering, pedofili, moralpanik, danmark

Killingeffekten

Killinggänget vann. Att det nu är omöjligt att skilja ironi från allvar visas av en bild som Marcin de Kaminski tog på Sjöfartsmuséet i Göteborg i veckan:

Sexistisk båt. Fotograf: Marcin de Kaminski

Det verkar vara allvar, jag menar, med en webadress som är 514 tecken lång måste det ju vara det.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, sjöfart, genus, göteborg

En Hannan värld är möjlig

I går var jag och lyssnade på den brittiske konservative EU-parlamentarikern Daniel Hannan som var inbjuden av Timbro för att tala om ”the madness of the bailouts”. Fredrik var också där och tyckte det var en magisk timme.

Ja, Jag röstade ”Ja” till Euron – och det skäms jag för idag. Idag ångrar jag mitt val och skulle inte drömma om att rösta ja om vi skulle gå till urnorna igen imorgon. Som halv-estländare tycker jag att mina landsmän på andra sidan havet var dumma i huvudet när de bytte ut sina ”kroons” mot en valuta som greker, portugiser, spanjorer och italienare nu gör sitt bästa för att förvandla till Alga-sedlar. Jag är fortfarande mer positiv till EU än den underbara britten som gjorde min kväll – men Hannan sådde sina frön och vattnade på rejält under sin timme på Timbro…

I det, trots semestertider, fullsatta auditoriet fanns också Johan Ingerö. Precis som Fredrik och jag själv höll han inte med om allt Hannan sa, men man fick sig som sagt en tankeställare, för:

Som så många brittiska politiker, och till skillnad från de flesta svenska kollegor, är Hannan en enastående talare. Utan så mycket som en enda nedtecknad stolpe höll han en retoriskt fulländad inledning innan publikfrågorna tog vid.

Hannan talade om Brysselmakthavarnas behov av att rädda ansiktet genom att fortsätta med mer av den politik som skapade problemen från början och konstaterade på sitt brittiska vis att det var ”the most expensive faces since Helen of Troy”.

Hannan i talartagen. Fotograf: Per Hagwall

Vill man se Hannan i aktion i EU-parlamentet så finns han på YouTube:

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, eu, bailouts, daniel hannan, timbro

Så många procent finns inte

Ett bland alla Juholts påståenden i gårdagens tal om eländigheten i riket nådens år 2011 var att 26000 skolbarn inte ser tavlan för att deras föräldrar inte har råd med glasögon. Det låter ju inte bra, men var kommer uppgifterna ifrån? Efter långt rotande på nätet hittade jag till slut ursprunget; Majblommans årsrapport 2009. Det handlade där om 23000 skolbarn, men en viss inflation får räknas med:

Majblomman har frågat föräldrar till barn i grundskolan om det har hänt att de under de senaste 12 månaderna har väntat med att beställa/hämta ut glasögon till sina barn av ekonomiska skäl.
Svar (procent):
• Ja, jag har väntat med barnglasögon av ekonomiska skäl 11
• Mina barn behöver inte glasögon/jag har hämtat ut glasögon 85
• Vet ej 8
Det är signifikant fler mammor (17 procent) som har tvingats vänta med att hämta ut barnens glasögon av ekonomiska skäl, jämfört med pappor (6 procent).
Ungefär vart tjugonde barn behöver glasögon. Det innebär att närmare 23 000 barn inte har fått nya glasögon det senaste året, trots att de har synfel och är i behov av glasögon.
I den undersökning som Majblomman gjorde i augusti fjol svarade 4 procent av föräldrarna att de hade varit tvungna att vänta med att beställa eller hämta ut glasögon till barn eftersom inte hade råd. Situationen har med andra ord förvärrats

Varifrån siffran 23000 kommer är omöjligt att utläsa. Enligt Skolverkets statistik gick läsåret 2008/2009 906189 barn i grundskolan. Om var tjugonde behöver glasögon blir det allt som allt 45309 stycken. Oavsett vilken siffra man väljer så blir 11% av det inte 23000. Så vad blir svaret om man utgår från Majblommans egna siffror?

Lägger man ihop de tre svarsalternativen så blir summan 104 procent, redan där börjar varningsklockorna ringa. Även om man lägger ihop tre avrundade procentsatser  så blir det aldrig mindre än 98 eller mer än 102. Ingenstans står heller hur länge föräldrarna väntar med att hämta ut glasögonen, gäller det två veckor eller ett år? Men Majblomman drar slutsatsen att det var hela året. Någon täckning för det finns inte i de redovisade svaren.

11 procent av de svarande uppgav alltså att de inte haft råd att (omedelbart) köpa nya glasögon till barnen. Med tanke på att enligt Majblomman ungefär 5 procent av barnen behöver glasögon så är det onekligen en hög siffra, 220% av föräldrarna har alltså inte haft råd (dessutom tillkommer de procent som faktiskt haft råd, hur många det blir framgår tyvärr inte av siffrorna)

Men låt oss för enkelhets skull anta att föräldrarna i genomsnitt har två barn i grundskoleålder, och att noll eller ett av dem är i behov av glasögon så att glasögonbärarna är maximalt utspridda. Då sjunker andelen till 110%, vilket naturligtvis är alarmerande siffror, Det är inte bara varenda förälder till barn i behov av glasögon som inte har råd att betala glasögonen, det är fler. Pomperipossa sa visserligen att så många procent finns inte, men vi kan väl inte vara så petiga när det handlar om vår framtid?

[Uppdaterat: hann inte skriva klart eftersom interwebkontakten var på väg att försvinna medan fartyget stävade ut från Visby hamn. Naturligtvis finns det fall där föräldrarna inte har råd med glasögon till barnen, men, som alltid när man diskuterar samhällsproblem och lösningar, så gör groteska överdrifter debatten en grov otjänst.]

[Uppdaterat 2: Länkar till några tidigare bloggposter där jag gjort det jobb som journalisterna borde göra och gått bakom siffrorna som slängs fram som sanningar i debatten: Sextrafficking och priset på resor med SL]

[Uppdaterat 3: Martin Liby Alonso skriver idag om saken på DN:s ledarsida. Ett antal sossar går i taket över att media har mage att än en gång avslöja Juholts dispositiva förhållningssätt till sanningen]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, almedalen, glasögon, majblomman, juholt, socialdemokraterna

Integrationsdebatt eller inte

Jag återkommer till tisdagens Axessfrukost om Integrationspolitikens tillkortakommanden: Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida hade sett att det i publiken fanns en med gul SD-tröja och hade därmed alla belägg han behövde för att i går avfärda hela frågeställningen och utnämna ”Sveriges unga höger” till SD-flörtare. Han och Paulina möttes senare på dagen i debatt i Studio Ett som kan avhöras här. Axess’ chefredaktör Johan Lundberg bloggar om beröringsskräcken.

Paulina kan även kan ses här, i ett praktgräl med Lisa Bjurwald på en Foresarrangerad debatt om liberal nationalism och nationell identitet. Från cirka 31 minuter in i filmen blir det riktigt intressant när Bjurwald trogen sin vanliga verklighetskontakt förklarar hur det ser ut i Bjuv: ”De har aldrig ens sett en muslim i hela sitt liv. Det är 100 procent vitt. Alla ser ut som jag”. Christoffer konstaterar att det inte stämmer: ”Det finns t.o.m. en muslimsk förening i Bjuv. Bönestund varje fredag”

Isobel är i sin Expressenledare i vanlig snällistliberal ordning  mest intressserad av att framstå som god, det är iochförsig Torbjörn också, men han konstaterar att det faktiskt behövs fakta om samhällsproblem för att kunna komma fram till om och hur man skall agera för att göra något åt det.

[Uppdatering: Peter har ett långt och välskrivet inlägg där han resonerar om när grupptillhörighetförklaringar får användas i debatten och när de inte får det: Bland absurditeter och primadonnor.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, brottslighet, debattklimat

Almedalen, andra dagen

I går morse var det så tredje gången gillt. Efter en nattlig färjefärd tillsammans med bland andra Fredrik Antonsson, Fredrik Lidby och Erik Laakso ankom jag till ett dimmigt Visby med sjungande fåglar i träden och springande igelkottar på gatorna. Fem och en halv timme senare var det dags för min första programpunkt på min första Almedalsvecka; ett frukostseminarium hos Axess. Dagen fortsatte med lunchseminarium om globaliseringens framtid och ett panelsamtal om personlig opinionsbildning på nätet med en panel av kända bloggare, bland andra Sakine och Tokmoderaten, de hann dock inte säga så mycket eftersom moderatorn Martina Lind (of Politometern fame) svimmade av värmeslag i det kvava tältet. Nej, ni får ingen bild på det, jag tyckte inte att det var något att fotografera.

Kvällen avslutades i Axess’ ruin med ett seminarium om Compassionate Conservatism följt av Fredrik Reinfeldts tal i själva Almedalen, det var nämligen måndag, vilket detta år är Moderaternas dag. Efter att ha tittat på folklivet ett tag tog jag näst sista bussen hem för att göra något åt det kvarvarande sömnunderskottet. ,

Även dagens övningar inleddes med en Axessfrukost, temat var Integrationspolitikens tillkortakommanden och Dick Erixon modererade deltagarna Adam Cwejman, Tino Sanandaji och Paulina Neuding i en givande debatt. (Paulina kan även kan ses här, i ett praktgräl med Lisa Bjurwald på en debatt i dag som jag inte kunde gå på) Efter ett varit och lyssnat på hur det blir med framtiden för den europeiska elmarknaden och tagit en sväng föbi Borgs tal, var Fredrik L och jag ute i god tid och fick plats på seminariet om drevjournalistik, medverkande var bland andra Staffan Dopping och Edvard Unsgaard som skulle prata drevjournalistik mot såväl kungligheter, politiskt frälse, som ofrälse. Detta var på andra våningen i ett tält av plast och glas, luftkvalitén var således inte den bästa, vartefter åhörarplatserna fylldes på blev det värre och efter 20 minuter kände vi båda att det snurrade i huvudet. Med gårdagens incident i minne valde vi att lämna våra hett eftertraktade stolar till hugade spekulanter. Nu sitter vi på Bloggplats H12 som är ett vattenhål för bloggare som tillhandahålls av Almega, snart är det dags att gå tvärs över gatan till Alliansens mingel med gotlänningen Johnny Munkhammar som sitter och skriver vid bordet bredvid.

Än så länge är det ungefär som man hört det skall vara, man springer på människor man känner och människor man känner igen stup i kvarten. Trevligt. Också som man hört är mobiltäckningen usel, långa perioder går det inte ens att ringa, än mindre gå in på några websidor.

intressant?