Posts Tagged ‘juridik’

Om juridik och journalistik, i Dagens samhälle

29 september, 2018

Både juridiken och journalistiken har skuld i att allmänhetens förtroende för rättsväsendet är dåligt.

Journalistiken. Genom slarviga och ibland rent aktivistiska tolkningar av domar. T ex i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna efter Svenskarnas Parti-demonstrationen i Jönköping 2014, där media påstod att motdemonstranterna ”åtalats för psalmsång”. Men det var, naturligtvis, inte därför de hamnade inför domstol, det var för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

Juridiken. Genom att den med silkesvantar behandlar de människor som med berått mod, eller av ren likgiltighet, skadar sina medmänniskor. T ex borde likgiltighetsuppsåtet användas mycket oftare. Exempel: I Tyskland dömdes förra veckan en rattfyllerist som allvarligt skadat en mor och dotter till tretton års fängelse för mordförsök. I Sverige skulle han ha fått ett och ett halvt års fängelse… om de han kört på hade dött. Trafikbrott, speciellt (drog)rattfylleri, där människor skadas har provocerade låga straff i Sverige.

Men man har bara tre och ett halvt tusen tecken på sig, så detta och mycket annat fick inte plats i artikeln jag skrev i Dagens Samhälle i går.

Där man bränner polisbilar

8 februari, 2016

Efter angreppen mot en ambulans och en polisbil under helgen delades på nätet en artikel om hur ambulanspersonal i Göteborg blivit tvungna att bära skyddsväst under utryckningarna. ”Problemet” var att artikeln var från 2003, vilket användes som argument av dem som till varje pris ville tona ned allvaret. Journalisten Jennifer Wegerup mobbades bort från twitter av högröstade rättänkare som gick på om ”källkritik”, inte för att artikeln var fel, utan för att den inte var ny.

Som om det faktum att detta pågått i minst 13 år skulle göra saken mindre allvarlig?

Som om det faktum att samhället inte kraftfullt gripit in mot de som med stenar, påkar, spikar, brunnslock, brandbomber och handgranater angriper 112-personal som är ute på uppdrag för att rädda liv skulle göra problemet mindre?

Fredrik Antonsson har arbetat som SOS-operatör, han vet vad han talar om. Läs och förskräcks över hur det ser ut. Läs och kräv att ansvariga politiker och myndigheter sätter ner foten och markerar att det råder nolltolerans. Den som angriper samhällets utsända hjälparbetare angriper samhället självt.

Förnuft och känsla – det ena är bättre att basera lagstiftning på än det andra

8 augusti, 2015

Just nu får Liberala Ungdomsförbundet utstå en ström av hånfulla förlöjliganden, inte minst på det som något ironiskt kallas sociala medier. Ofta är det berättigat, men inte den här gången. Luf har på sin kongress antagit ett förslag om att avskaffa den ett år gamla lagen som förbjuder sex med djur. Och visst kan ett sådant förslag förlöjligas, men den som reflexmässigt gör det ställer sig frivilligt på samma intellektuella nivå som, tja, ett djur. Jag och flera andra har redan skrivit om det här, argumenten gäller fortfarande, så jag repriserar vad jag skrev när frågan var uppe för debatt för fyra år sedan:

==============================
Frågan om förbud mot tidelag är uppe igen, i onsdags röstade riksdagen om ett utökat förbud. Daniel Swedin skriver klokt om dubbelmoralen i detta på Aftonbladets ledarsida:

Jurister brukar hävda att vi redan har en kraftfull lagstiftning som kriminaliserar alla handlingar som verkar skadande på djur och att eventuellt förbud mot just sexuella utnyttjanden mest blir en symbolfråga. De argumenten biter inte på vänner av ett nytt tidelagsförbud. I torsdags stod folk­partisten Anita Brodén i plenisalen och hävdade att tidelag är ett ”accelererande problem”.

Är det så?

I en rapport som Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten av 2000-talet fann man att sedan 1970-talet har totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp mot djur rapporterats till polis och veterinärer.

Men de flesta av de 209 fallen handlade inte om människor som haft sex med djur. Det handlade om djur som skurits i könsdelarna och andra former av djurplågeri som redan är helt och hållet olagligt. Enligt myndigheten var det knappt tio fall på 30 år som inte täcktes av den redan existerande lagstiftningen. Det är de här få fallen riksdagen vill komma åt med ett nytt förbud.

Man kan tycka att det är i tunnaste laget. Varje djur som utnyttjas sexuellt är ett för mycket. Även om det inte skadas fysiskt. Men den eventuella psykiska skada tjurar och kor lider av att vid avel stimuleras sexuellt för att producera sperma eller att vid insemination få veterinärens arm införd i underlivet är riksdagen ointresserad av.

Professorn i antropologi Don Kulick skrev i ett debattinlägg när frågan var uppe förra gången, djursexförbud är rent hyckleri:

om man nu ska förespråka ett förbud mot sexuellt utnyttjande av djur, hur ska man då behandla artificiell inseminering av djur, som är en mångmiljardindustri – långt större än djurporrindustrin – som grundas på just sexuellt utnyttjande av djur? Artificiell inseminering handlar ju om att handjurs könsorgan stimuleras till ejakulation och att hondjur penetreras och fylls av sperma – av människor, med händer eller verktyg, och under tvångsliknande förhållanden.
Kan den visa människan som förklarar varför djur lider mer av sex än slakt också vara snäll och upplysa om varför artificiell inseminering av djur inte är ett synnerligen grovt exempel på just den typ av sexuellt utnyttjande som lagen i så fall bör förbjuda?

Kulicks fråga står fortfarande obesvarad.

Jag tycker att man, om man svänger sig med moralistiska argument, måste vara konsekvent. Förbudsförespråkarna vill förbjuda sexuella handlingar mot djur som görs för njutning medan de vill tillåta exakt samma sak om det görs för att tjäna pengar. För djuret självt spelar bevekelsegrunderna absolut ingen roll. Inte så lätt att se konsekvensen där, och det gjorde ju inte Kulick heller.

Jag är mycket medveten om att tillvaron inte går att dela upp i svart eller vitt, det är fullt av gråzoner och man måste agera efter hur verkligheten ser ut. Det jag vänder mig emot är alltså det självförhärligande moraliserandet i debatten. Det finns hos de som t ex förespråkar ”all kärlek är bra kärlek!” (…om det inte gäller polygamister förstås), eller att ”sexuella handlingar mot djur skall vara straffbart!” (…om man inte tjänar pengar på dem).

Jag vill inte förbjuda vare sig artificiell insemination eller köttätande. Jag inser att dessa saker rör sig i en moralisk gråzon. Därför är det mig också fullständigt främmande att anföra moralistiska skäl till att t ex förbjuda tidelag och samtidigt tycka att det är ok med att tillåta artificiell inseminering.

Själv tycker jag också att det verkar äckligt att ha sex med djur, men vad jag eller riksdagen tycker är ”äckligt” bör inte påverka lagstiftningen. Om nu tidelag förbjuds av djurskyddsskäl så skall av samma skäl också artificiell insemination förbjudas.

Zac skriver också om det och jag själv skrev om det förra gången, i november 2008. Läs också Hanna som då gjorde en mycket gedigen genomgång av frågan och smulade sönder alla förbudsargument som framfördes.
==============================

Att jämföra djur med barn och förståndshandikappade är absurt. Du äter varken barn eller förståndshandikappade. Djur är inte människor, de har inte mänskliga rättigheter! De ska skyddas från onödigt lidande, vilket nuvarande lagstiftning med förbud mot djurplågeri innefattar.

Visst kan man argumentera för att tidelag skall vara straffbart, men om strafflagstiftningen inte baseras på rationella överväganden om orsakad skada utan på majoritetens magkänsla om vad som är ”äckligt” är det inte en artskillnad mot det ryska eller saudiska rättssystemet, utan en gradskillnad.

Ikeahackers, hut går hem

2 januari, 2015

Som många andra multinationella företag med starkt varumärke har Ikea mängder av lojala fans, det har till exempel visat sig i rörelsen av ”Ikeahackers” som kombinerar, bygger om och till Ikeaprodukter på sätt som företaget inte nödvändigtvis avsett. Malaysiska bloggerskan Jules Yap driver sedan 2006 sidan Ikeahackers.net där hon samlar egna och andras bilder, tips och tricks för att kustomisera Ikeaupplevelsen hemma. Nu undrar den fåkunnige, vilka problem skulle möjligtvis Ikeas jurister se med att någon gör reklam för dem på detta sätt?
screenshot från Ikeahackers med ordet Ikea överstruket
Flera: hon tjänar pengar på annonser (fast hade hon inte haft annonserna hade sajten knappast varit så stor, att driva den är i sig ett deltidsjobb) och Ikea var oroliga att någon skulle bygga ihop saker på ett sätt som inte var avsett, skada sig eller andra och därefter stämma Ikea för att de tillät Ikeahackers att existera. Så i fjol hotade Ikea med att dra sajten inför rätta: Hon skulle inte få använda namnet Ikea på nätet och inte ens göra egna bilder i det blågula färgschemat. Detta tondöva angrepp från Ikeas juristgorillor mot en av företagets största supporters ledde till att Ikea drabbades en, fullständigt förutsägbar, massiv kritikstorm. Och Ikea tog till sig.

Fresh talks launched!

I somras kontaktade de Jules Yap och bjöd henne till Europa för visning av huvudkontoret och samtal om hur situationen skulle kunna lösas. Detaljerna är ännu inte klara, men med ledning av vad Jules Yap skrev i förrgår och det faktum att namnet Ikea fortfarande finns i sajtens namn samtidigt som annonserna är tillbaka verkar det som en överenskommelse som båda parter är nöjda med snart kan bli klar.

Säng som är inbyggd bakom bokhyllor och kan fällas ned när hyllorna viks ut

Och på tal om sängar…

En sajt som Ikea däremot gick hela vägen och drev igenom en nedläggning av var tumblrsidan Justanotherikeacatalog. Den inriktade sig på Ikeaprodukter som återfanns i heminspelade amatörhårdporrfilmer. Och de var inte så svåra att hitta, någondera. På animerade giffar visades ett kort utsnitt av filmen komplett med namn och pris på Ikeaprodukten i bakgrunden. Sajten fanns dock bara några månader innan Ikea stoppade den. Exempel på hur det såg ut finns här, (lustigt nog är det könsdelarna som censurerats i klippen, fast det ju var Ikeamöblerna och dess beskrivning som gjorde att sajten tvingades stänga.)
blondiner i strumpbyxor, linne och högklackat nojsar på röd soffa
Det här var den enda bilden jag hittade som var någotsånär familjevänlig

En sajt som Ikea också försökte stänga, men inte lyckades med, var porrparodisidan Hot Malm med bilder på sängen Malm i olika utföranden, konstellationer och vinklar. Vem blir inte intresserad av rubriker som ”Hot Malm’s Bottom Stuffed” och ”Check out the pussy on this Hot Malm”? Klickar man på bilderna kommer man till Ikeas egen produktsida.
screenshot på sajt med sängbilder

Översta tre bilderna från Ikeahackers.net, övriga från länkade sidor.

Obegriplig psalmsång

2 oktober, 2014

Medias roll sägs vara att göra världen begriplig. Men i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna vid SvP-demonstrationen har det gång efter annan påståtts att de ”åtalats för psalmsång”? Men det är, naturligtvis, inte därför de har hamnat inför domstol, det är för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

I går föll domen mot fem av de medverkande, i rubriker och text fortfarande benämnda som ”psalmsångare”. Tingsrätten konstaterade att åklagaren hade rätt i att de begått en straffbar handling, men rätten valde att använda en undantagsbestämmelse för att inte utdöma någon påföljd. Motiveringen var att det var i vällovligt syfte och att inget allvarligt inträffat till följd av det denna gång.

med hänsyn till den ringa påverkan av ordningen som gärningarna i praktiken kom att få

Hade utfallet blivit ett annat, att människor skadats på grund av demonstranternas blockad, hade straffet också blivit ett annat. Tingsrätten går här en balansgång mellan att inte vilja straffa ”psalmsångarna” och samtidigt markera att det de gjorde var potentiellt farligt och kunde fått allvarliga konsekvenser. Tingsrättsdomar är inte prejudicerande, så vi får se om någon av parterna överklagar, varför de nu skulle göra det?

Om det låter för dåligt för att vara sant är det oftast det

19 april, 2014

I mitt inlägg i förrgår använde jag tillgängliga data för att så gott det går ge en verklighetsnära bild av relationen mellan anmälningar, åtal och fällningar för våldtäkt. Jag använde en studie över avgjorda fall 2012 som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, inte 12% som Fatta.nu påstår i sin infografik. Dock handlar den studien bara om åtal för våldtäkt mot vuxna, vilket av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar bli högre än 12%.

2012 gick 356 fall av våldtäkt mot vuxen (347 kvinnor, 9 män) och 985 fall av våldtäkt mot barn (822 flickor under 15, 63 flickor 15-18, 95 pojkar under 15, 5 pojkar 15-18) till åtal. Vi vet från Frida Olssons studie att 64% av åtalen som gällde våldtäkt mot vuxen ledde till fällande dom. Om vi räknar så absolut lågt det går: med att inte ett enda fall av våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle den totala andelen fällande domar bli ((356*0,64)+0)/(356+985) =  228/1341 = 17%. Hur man än räknar kan man inte få det till 12%. Men våldtäkter mot barn leder till fällande domar, det vet vi, 2012 var det 149 fällande domar. Antar vi att varje dom bara gällde ett begånget brott (vilket det inte gör) så blir andelen fällande domar för våldtäkt ((356*0,64)+149)/(356+985) =  377/1341 = 28%.

Men det finns ingen anledning att tro att andelen fällande domar vid åtal för våldtäkt mot barn skulle vara lägre än de är för vuxna. När det går till åtal är nämligen frågan om samtycke en icke-fråga eftersom barn under 15 års ålder enligt lagen inte kan ge samtycke till sex.

Fatta.nu uppdaterade efter att kritiken blev för besvärande sitt inlägg med källhänvisningar och lade till de fällande domarna för våldtäkt mot barn, men de vägrade fortfarande rätta det största felet, nämligen att de förutsätter att varje fällande dom bara betyder att en våldtäkt har straffats. De uppdaterade inte heller sin grafik, inte ens med de uppgifter som de erkänt var fel. Men nu har de ändrat igen, nu står det bara att ”Vi har blivit uppmärksammade på att en del av de siffror som vi använt oss utav i den grafisk bilden nedan inte stämmer.” Ingenting om att de missat de 149 fällande domarna för barnvåldtäkt, inget om att varje dom ofta omfattar flera begångna brott. Den felaktiga grafiken ligger kvar.

Om Fatta.nu kunnat läsa statistik hade de sett vad det verkliga problemet i rättsskipningen vad gäller våldtäkt mot vuxna ligger. Det är att så förhållandevis få fall klaras upp rättsligt (för kvinnor 41% för män 50%), genom åtal eller på annat sätt, till exempel att den anmälda gärningen efter utredning ej bedöms vara ett brott eller att brott ej kan styrkas (teknisk uppklaring). Problemet är inte att för få åtal leder till fällande dom. (Är det ett problem är det i så fall inte för att den tilltalade inte fälls, utan för att åklagaren valde att gå till rättegång med för svaga bevis) I ett rättssamhälle gäller det för åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, inte för den tilltalade att bevisa sin oskuld. När det gäller våldtäkt mot vuxen handlar det om gärningar som vid samtycke är lagliga, därför är det inte konstigt att fler frias vid våldtäktsåtal (36%) än vid andra typer av åtal (5%).

Den låga totala uppklaringsprocenten vid våldtäkter är ett problem för rättssamhället – att så få fall klaras upp antingen genom åtal eller genom att rättsväsendet genom utredning konstaterat att det inte finns grund för åtal. Att domstolar när ord står mot ord sedan väljer att hellre fria än fälla är inte ett problem för rättsstaten. Detta hade Fatta.nu sett om de klarat av att läsa statistik.

I stället sprider de den mycket skadliga myten att det inte lönar sig att vittna i en våldtäktsrättegång.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz: Den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet.

Det finns också andra problem med Fatta.nu:s infografik, inte bara använder de den absolut högsta officiella uppskattning av mörkertalet de kunnat hitta, de framställer det som om det vore klarlagt att så många våldtäkter faktiskt inträffat: BRÅ skriver i samband med uppskattningen, på sidan 49:

Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Det innebär att de våldtäktshändelser som rap­porterats i NTU i juridisk mening kan vara lindrigare sexualbrott, som sexuellt tvång, eller vice versa.

Man skall när man visualiserar brottsstatistik vara mycket tydlig med att mörkertal och anmälningar handlar om misstänkta brott. Missar man det – av slarv eller vilja – så framstår ju varje nedlagd förundersökning och varje friande dom som ett misslyckande av rättsstaten (vilket det, i något enskilt fall kan vara, liksom en enskild fällande dom kan vara det). Men att felaktigt misskreditera rättsstaten hjälper inte arbetet mot sexuellt våld, eller mot några andra brott heller.

 

Att fatta och inte fatta

17 april, 2014

Bilder är kraftfulla propagandaverktyg, de vädjar direkt till känslan utan att passera förnuftet. Sedan en tid sprider Fatta.nu en infografik om våldtäkter, mörkertal, åtal och fällningar. Man ser tydligt att de tagit efter bildspråket från en amerikansk infografik på samma tema som blev viral förra året. Tyvärr har de också i sin iver att få fram en slagkraftig bild tagit efter den undermåliga faktahanteringen. Det största felet är att de påskiner att av 25 våldtäktsåtal 3 leder till fällande dom. Alltså bara 12%. Vilket är direkt falskt. Den verkliga siffran är 64%. Trots att de fått felen påpekade så fortsätter de att sprida bilden. De hänvisar till BRÅ, men BRÅ:s siffror ger inte alls stöd för den.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet

och det är det senare som är sorgligt. Kvinnor kanske tror detta stämmer.

I ett försök att ursäkta sin bild la Fatta.nu i går upp en bloggpost med källhänvisningar.

Av dessa 36 000 våldtäkter var det endast 6 320 som anmäldes, 1 390 som ledde till åtal och 171 som resulterade i en fällande dom.

Fördelen med att de äntligen gav exakta källhänvisningar var att de därmed visade exakt hur de tänkt fel. För det är inte fel på källorna, det är Fatta.nu som inte begriper vad de läser. De gör två stora fel, som de fortfarande vägrar rätta.

För det första: De tar med åtalade för våldtäkt inklusive våldtäkt av barn, men de tar bara med dömda för våldtäkt exklusive våldtäkt av barn. De, som de påstår, 171 dömda är i verkligheten 171+149 = 320. Det är en mycket slarvig miss i inläsningen, men inte det värsta felet, det är…

För det andra: De tror (eller låtsas tro, jag vet inte vilket som är värst) att 1 dömd person = 1 uppklarad och straffad våldtäkt. Vilket det inte är. Liksom med andra åtal så är det ofta flera åtalspunkter i ett åtal. 2012 var det 1393 åtal för våldtäkter. 320 fällda motsvarar 64% av de åtalade, 320/0,64= 500 åtalade. Det ger i snitt 2,8 våldtäkter per åtalad.

Det skall alltså inte vara så här:

felaktig infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 25 leder till åtal, 3 blir dömda

Utan så här. Mörkertal är av naturliga skäl omöjliga att få bra siffror på, och Fatta.nu använder den högsta officiella uppskattningen de hittat, den är mycket högre än många andra, men den finns i BRÅ:s papper, därför låter jag den siffran ligga kvar. [Edit: här alltså på sidan 49, med brasklappen: Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt.] 22% av anmälda våldtäkter leder till åtal, det ger 28/120, inte 25/120. I sammanhanget ett slarvfel. Det är däremot inte påståendet om relationen mellan åtal och domar. Av de anmälda våldtäkterna straffas sex gånger så många som Fatta.nu påstår!

rättad infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 28 leder till åtal, 18 blir dömda

Allt är inte alls bra ändå. Men statistiken visar inte att det är meningslöst att anmäla våldtäkter eller att det är meningslöst att utsätta sig för att vittna i en rättegång. Tvärtom. Att Fatta.nu trots upprepade påstötningar ändå fortsätter ge spridning åt de myterna hjälper inga våldtäktsutsatta, i stället riskerar de att att uppmuntra en misstro mot rättsväsendet som leder till antingen uppgivenhet eller privata hämndaktioner.

[Uppdatering: Studien över avgjorda fall 2012, som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, handlar bara om åtal för våldtäkt mot vuxna. Detta tas av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar ändå bli mycket högre än 12%. Jag har skrivit om det i ett nytt blogginlägg]

Är det skuldbeläggande att lära ut hur man förebygger brott?

13 april, 2014

Kalla Fakta hade i tisdags ett reportage som handlade om att våldtäkterna ökar på partykryssningar. Där gjorde Tallink Siljas personaldirektör följande uttalande:

”Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. […] De vet vart det kan leda.”

Med anledning av det skrev jag en text i Svensk Tidskrift i fredags:

Uttalandet vållade en storm av kritik mot vad som uppfattas som ett skuldbeläggande av offren. Men är det enda sättet att se saken på? Och om det räknas som skuldbeläggande att tala om för människor hur de minskar risken att utsättas för brott, eller annan skada, hur skall man då kunna arbeta effektivt med brotts- och skadeprevention? […]

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Hela texten finns här.

Clownnäsa på när media tårtningsrapporterar

2 april, 2014

Det dröjde inte många dagar efter mediahaveriet kring rumptafsningsdomen innan det var dags för majoriteten av Sveriges massmedier att åter bevisa sin juridiska inkompetens.

En kvinna som kastat en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson dömdes till två månaders fängelse. De flesta media rapporterade som om det var tårtningen som gav fängelse, vilket gav upphov till en animerad debatt om huruvida det straffet var rätt eller fel. En debatt som handlade om något som inte hänt. Eftersom hon inte alls fick fängelse för tårtningen, hon fick det för tre fall av grov olovlig körning, vilket i kombination med hennes tidigare brottshistorik automatiskt gav fängelse. Tårtningens straffvärde var bara böter, och i sammanhanget kan det alltså betraktas att hon kom undan med den gratis. En del tidningar hade inte med detta alls, andra hade faktiskt med det riktiga skälet, fast gömt långt ner i texten. Jag vet inte om det omedvetna eller det medvetna vilseledandet av läsarna är värst…

Här är DN:s rapportering, rubriken är som synes direkt falsk:

Faximil från DN, domskälen står 3/4 in i artikeln
Så här långt behöver man läsa i DNs artikel för förstå vad tårtkvinnan fick fängelse för. Bild: Twitter.

Jag vill ta tillfället i akt att presentera en enkel kom-i-håg-lista för avlönade journalister:

  1. Läs domen.
  2. Förmedla vad den säger.
  3. Kommentera.

1 och 2 är obligatoriska. 3 är frivillig.

INTE TVÄRTOM!

Om rumptafsande och nödvärnsrätt

29 mars, 2014

Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.

Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:

Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.

”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”

Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.

[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.

Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en

nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]

För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall

Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.

Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.

[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]

 


%d bloggare gillar detta: