Archive for juni, 2013

Ketchupens ögonblick

23 juni, 2013

Ibland inträffar det ett Sanningens ögonblick. Något man sett som en del av livet visade sig inte alls vara det man trott…

De där pappmuggarna man fyller ketchup i på hamburgerrestaurangerna. Det är ju miljövänligt och så, men muggarna är så små att man måste ta flera och det är ju slösigt, borde inte någon ha tänkt på det?

Det visar sig att någon redan gjort det. Den veckade pappen är inte där av estetiska skäl, den är för att muggen skall kunna vikas ut. Så här:

Två pappmuggar med ketchup, den närmaste utvikt för att få plats med mer

Min världsbild har rasat

Foodbeast skrev om det i somras och har också gjort en instruktionsfilm:

Fast låter det riktigt så där? Och vem doppar femton pommes frites samtidigt?

Pappmuggarna är inte det enda exemplet på förpackningsdesign som inte fungerar eftersom folk inte vet hur smart det är tänkt. Minns ni sockerbitsförpackningarna som fanns förr i tiden? En liten papperskub som innehöll två platta sockerbitar, man brukade öppna den från sidan med ett försök till estrellaryck, vilket fick till följd att en stor del av bitarna transformerades till strösocker. En dag för sådär två decennier sedan sedan, när portionsförpackade sockerbitar knappt fanns kvar på marknaden, upplystes jag om den smarta designen: Man skulle ha satt en nagel mellan de två bitarna och vikt upp förpackningen som en bok: snyggt och inget spill. Förpackningen hade kostat en halv miljon (på den tiden man fick en Ängbyvilla för en halv miljon) att utveckla men eftersom ingen begrep hur den skulle användas hjälpte inte den smarta konstruktionen.

Midsommarpresent till Stockholms bostadssökande

22 juni, 2013

Inför midsommarhelgen kom Mark- och miljööverdomstolen med en välkommen present till miljön, det kommunala självbestämmandet och de bostadslösa. Domstolen upphävde Mark- och miljödomstolens tidigare dom om kvarteret Plankan på Södermalm, vilket innebär att den detaljplan som kommunen beslutat om nu åter är den som gäller. MMÖD:s besked är mycket välkommet för de som idag står i bostadskön i Stockholm. Den innebär inte bara att det nu kan byggas 69 nya hyresrätter och 50 nya studentlägenheter i kvarteret. Det innebär att en dom som skulle stoppat nya bostäder i praktiskt taget hela innerstaden nu undanröjts.

Jag skrev om den tidigare domen i december:

Kvarteret – ett miljonprogramsbygge i stadens centrum, ståtar med en innergård stor som en fotbollsplan och gränsar direkt till två parker. Vilket inte har hindrat somliga av dess hyresgäster att hårdnackat motsätta sig varje form av åtgärd för att göra stad av en förortsenklav mitt i centrum och möta den skriande bostadsbristen i Stockholm. Under credot: Åt dem som har skall varda givet, har de överklagat planerna som skulle inneburit 69 nya hyresrätter och 50 nya studentlägenheter centralt på Södermalm. ”Bostadsbrist och bostadsbrist, det är ju min enorma innergård”. Och som så ofta bedrar dumheten visheten, det hus som planeras för innergården kommer att vara byggt så att bullret på innergården minskar, men är man nimbyit så är man…

Flygbild på slutet kvarter på två sidor omgivet av parker

Bild: DN. Titta på den igen och avgör hur mycket sanning det ligger i påståendet att hyresgästerna i Plankan skulle bli utan tillgång till grönområden om 1/8 av innergården bebyggdes.

Mark- och miljööverdomstolens utslag är inte prejudicerande på så sätt att det sätter nya regler. Men det betyder inte att det är oviktigt, tvärtom. Hade Mark- och Miljödomstolens utslag stått kvar hade det inneburit ett prejudikat som i praktiken stoppat alla nybyggen av bostäder i bullerstörda lägen i hela Stockholms innerstad. Veckans utslag i MMÖD är anti-prejudicerande. Det innebär att nuvarande praxis med Stockholmsmodellen – en tyst sida – tack och lov fortsätter.

Efter nio års planarbete ser det nu äntligen ut som att bygget blir av. MMÖD:s dom kan överklagas till Högsta domstolen, men det krävs då prövningstillstånd.

Farlig förnekelse

17 juni, 2013

Östnytt rapporterade i veckan om en ny Youtubefilm:

”Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck”. Så heter den film som finns att se via polisens Youtubekanal och som är en del av en nationell skolkampanj. Bakom kampanjen står Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland, som har regeringens uppdrag att förebygga hedersrelaterat våld.

Filmen visar bland annat en ung invandrartjej som inte får vara med på simlektioner eller gå på fest. Tjejen blir också bryskt behandlad av andra personer med invandrarbakgrund, sannolikt från Mellanöstern.

Detta gillade inte Stefan Jonsson, professor i etnicitet (!) vid Linköpings Universitet, han är

kritisk till gestaltningen, som han menar spär på och bekräftar den stereotypa bild som finns av hedersrelaterat våld. Till exempel att det bara skulle vara män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck.


längre variant av filmen, för skolpersonal

Över ett decennium efter att Fahime Sahindal mördades finns det fortfarande debattörer som i missriktad välvilja försöker blanda bort korten. För hedersvåld är inte något ”vanligt” kvinnoförtryck, det är inte ens alltid kvinnor som är offren:

Varför gråter tanterna?
Faster viskade tillbaka:
”Den enas son har skjutits ihjäl av en tjej som han vägrade gifta sig med.”

…skrev Sakine Madon i en ledare i Expressen i fjol och fortsatte…

Jag var i Kurdistan för några år sedan. Vi skulle ta ett glas te hos farmors väninna, och väl inne upptäckte vi gråtande anhöriga till den mördade unge mannen. Som om situationen inte var förvirrande nog, var förövaren en ung kvinna.
Hedersvåld går inte att placera in i ”mäns våld mot kvinnor” generellt.

Hedersvåld kan inte tryckas in i könsmaktsordningens rigida struktur, det är också till själva sin natur något helt annat än ”vanligt” relationsvåld, oavsett kön. Relationsvåld anses av omgivningen som något i sig dåligt. Så dåligt att det ofta händer att omgivningen mot bättre vetande förnekar att någon de känner skulle kunna gjort något sådant. Det som förnekas är inte att handlingen är dålig, utan att personen de känner skulle ha kunnat utföra en sådan dålig handling. Hedersvåld anses däremot av omgivningen som något förövaren förväntas göra, något i sig hedervärt, och om den tilltänkte förövaren inte gör det drabbas denne av social utfrysning och hela dennes släkt förlorar ”heder”, detta i ett samhälle där ”hedern” anses viktigast av allt.

Det har tack och lov hänt saker det senaste decenniet, när företrädare för halvprocentspartiet Feministiskt Initiativ på Newsmill i fjol avfärdade hedersbegreppet som förklaringsmodell så var de inte längre tongivande i debatten, även om det tyvärr förekommer häpnadsväckande ignorans fortfarande. Som när en trivialiserande utställning 2011 sattes upp i Fadimes hemstad Uppsala av alla ställen. Kerstin Ulusoy skrev då i Laholms Tidning:

Att hävda att svensk hustrumisshandel, barnaga eller våld i gayrelationer är hedersvåld är bisarrt. Var i Sverige är det status i att slå sin fru och sina barn? Vilken homosexuell person upprätthåller anseende genom att misshandla en partner? Vem tror att den som mobbar i skolan anses hedervärd?

Pengarna som utställningen kostat kunde lagts på att hjälpa de utsatta och tiden på att diskutera varför det tog så lång tid innan de kom en ambulans sist det ”föll” ner en flicka från en balkong.

Vi sopar hellre under mattan än att erkänna att vi som samhälle misslyckats erbarmligen med att hjälpa dem. Vi missleder hellre ungdomar och ljuger för offren för hedersrelaterat våld än att erkänna att problemet finns. Hur är detta rimligt?

Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker (V), hävdade 2010 att uttrycket hedersmord är rasistiskt. Men den uppfattningen är tack och lov alltmer marginaliserad, det officiella Sverige har börjat ta problemet på allvar. Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning av företeelsens utbredning 2009:

Cirka 70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med. Av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över att inte kunna välja partner. Det visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja.

Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner – 6,6 procent av tjejerna gör det och 3,8 procent av killarna. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.

Antirasisterna” är rädda för att erkänna att det finns kulturrelaterade problem för att man tror att man då gynnar Sverigedemokraterna. Könsmaktsteoretikerna har en världsbild som bygger på att alla män förtrycker alla kvinnor, alltid. Att erkänna att det finns kulturer och samhällsskikt där det inte är accepterat av omgivningen att män slår kvinnor blir då omöjligt. (Lika omöjligt som att erkänna att det också finns andra konstellationer av förövare och offer). Att upprätthålla den svartvita världsbilden är för dessa hedersförnekarna viktigare än att hjälpa de tiotusentals unga och vuxna kvinnor och män som är livegna i ett system som sätter släktens ”heder” högre än allt annat.

Och nej, det har inte med islam att göra, hedersproblematik har med arkaisk kultur att göra, det handlar om en syn på individen som släktens egendom som fanns i Mellanöstern, och på andra ställen, före judendom, kristendom och islam. Det har inte ens så självklart med kön att göra heller, båda könen för kulturen vidare, båda är påhejare då avvikare skall bestraffas, den man som inte tar sitt ”ansvar” att bruka våld mot sin kvinnliga släkting fryses ut. Båda könen kan vara utövare och mottagare av det våld som är den yttersta sanktionen för den som inte följer reglerna – som syns till exempel i mordet på Abbas Rezai i Högsby  – och båda könen drabbas, på olika sätt, av systemets kvävande begränsningar av de inblandades livsrum.

[uppdatering: Sakine Madon och Johanne Hildebrandt har också kommenterat filmen]

Politiskt våld byggde inte välfärdssamhället

12 juni, 2013

Megafonen har sannerligen lyckats i sin uppsåt att göra sig till språkrör för ”folket i förorten” de behandlas med underdånig vördnad av media, Godmorgon, världen! gjorde ett stjärnögt idolreportage kliniskt fritt från kritiska frågor. Så när någon kritiskt ifrågasätter bevekelsegrunder och representativitet hos organisationen blir det lite dålig stämning.

Plakatvänsterns position nu är dels att det är ”irrelevant” att fördöma våldet, dels att våld är legitimt som metod. Hanne Kjöllers kunskaper i arbetarrörelsens historia visade förvisso luckor, men att hon har fel i detaljer betyder inte att poängen försvinner. Ja, arbetarrörelsen har historiskt sett inte alltid sagt nej till våld som metod. Det skall också sägas att det kan finnas skäl att använda våld som metod för förtryckta folk – men sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige finns här inte längre några sådana skäl. Det våldets apologeter ”glömmer” är att arbetarrörelsens långa tillgång till makten kom efter att de tagit avstånd från våld som metod.

Samma vänster som gör sig lustig över Hanne Kjöllers historiekunskaper visar samtidigt sin egna fundamentala ignorans. Det är inte irrelevant att fördöma våldet. SAP blev fullt relevant först då de entydigt tog avstånd från våldet. Första gången de gjorde det ordentligt var 1917. Då bildade revolutionsförespråkarna ett eget parti: Kommunisterna. Vid valet 1928 samarbetade SAP i valkoalition med kommunisterna, men närmandet till våldsförespråkarna föll inte i god jord hos väljarna. Kosackvalet blev en katastrof för SAP. Viss revolutionsromantik och hyllande av direkt aktion fanns dock kvar, men händelserna i Ådalen 1931 ledde till att partiet slutligen satte ned foten. Våldsretoriken hade visat vad den ledde till: bara elände. Dörren som stått lite på glänt slängdes igen och låstes av LO och partiledningen med Per Albin Hansson i spetsen.

Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.

Då, först då, började arbetarrörelsens skördetid. Per T Ohlsson har i Sydsvenskan skrivit utmärkt om SAP:s avgörande vägval:

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

I ETC påpekar Alejandro Leiva Wenger att Kjöller inte varit helt stringent i sin argumentering, hon har inte haft koll på alla sina fakta. Det har han rätt i, men då kanske han skulle försöka vara stringent själv. Att påstå att de som ockuperade Röda korsets lokaler i Husby i två veckor inte var ockupanter utan ”gäster”, med argumentet att polisen inte tillkallades för att slänga ut dem, är mer än lovligt naivt. ALW kritiserar detaljer i Kjöllers historieskrivning men undviker kärnpunkten: Att Megafonen vägrar att ta avstånd från våldet som metod.

Ett hopp hos frasradikalerna på Aftonbladet Kultur tändes i skenet från de brinnande bilarna. Men de revolutionsromantiker som med fuktig blick hoppades på ett uppror som skulle störta det nuvarande samhället i gruset blev åter besvikna. Det blev ingen revolution nu heller, för folket stöder inte stenar mot brandkåren. Folket vill inte se bibliotekets fönster krossas och hemtjänstens och grönsakshandlarens bilar eldas upp.

I en debattartikel i Aftonbladet i måndags fortsätter ”Megafonen” (inga namn fanns under artikeln) att gå som katten kring het gröt:

Ledande frågor kan inte besvaras på ett sätt som gör verkligheten rättvisa. Fördömer ni våldet? Fördömer ni våldet?

Och den raka enkla frågan ”fördömer ni våldet?” är förvisso inte bara rak, den är också ledande. För den som gör anspråk på att påverka det demokratiska samhällets val och prioriteringar finns det nämligen bara ett giltigt svar. Det svaret är ”Ja”. Inte ”Pass”. Inte ”Nej”. Skall ett tillägg göras finns det också bara ett som är giltigt. Det är inte ”men” utan ”och”.

”Det är inte så enkelt” är Megafonens mantra. Jo, precis så enkelt är det. Det går alldeles utmärkt att fördöma våldet samtidigt som man fördömer det som man ser som våldets orsaker. Svaret ”Ja, och” var det som gjorde Socialdemokraterna till den dominerande politiska kraften i Sverige i över 70 år. Att den första av de valförluster som till slut skulle bryta partiets hegemoni kom efter partiets radikalisering var ingen slump.

Megafonen avslutar artikeln med att för en gångs skull faktiskt tala om vad de vill, och programmet är till förväxling likt Rättvisepartiet Socialisternas. Vilket ju är helt i sin ordning att propagera och arbeta för, det är metoderna som är felet.

Och legitimerar man våld med ”självförsvar” skall man inte bli förvånad om andra också gör det. Ironimetern slog i taket när Megafonen fördömde tillresta våldsverkare som kommit för att enligt egen åsikt ”försvara” ”sin” förort mot ”de” som ”hotar” den. Hur var det, var det inte så att utanförskapet gav fribiljett till sådant? Megafonen klagade nu på att polisen i Tumba inte ingrep. Det var ju, intressant… Läser man expolänken i artikeln ser man dock att polisen, trots Megafonens påståenden om att inget gjordes, faktiskt grep 20 våldsverkare. Tyvärr efter att de hunnit ställa till elände, men det är precis så polisen jobbar vid upplopp, likadant i Göteborg som i Husby som i Tumba.

Fast det är ju inte alltid så lätt att hålla på principerna när man själv hamnar i andra änden… Som Lena Nymans rollfigur Frida sa i ”Släpp fångarne loss, det är vår!” när hon och hennes vän själva drabbats av inbrott: ”Nu är poliserna nödiga!”


%d bloggare gillar detta: