Det finns alltid de som haft det värre

Om du, liksom jag, snuvades på blodmånen på grund av moln i vägen så kan du tänka på att det finns de som haft det värre.

Guillaume Le Gentil var en fransk astronom som var med i det stora projektet för att fastställa jordens avstånd till solen. Det skedde genom att observera Venuspassagen år 1761 från över hundra olika ställen på jorden. Le Gentil valde att mäta Venuspassagen från Pondicherry i Franska Indien. Men när han kommit till Madagaskar hade Sjuårskriget mellan Frankrike och Storbritannien brutit ut och det var omöjligt att fortsätta. Till slut fick han plats på en fransk fregatt och det såg ut som han skulle hinna fram i tid. Men vindarna blåste åt fel håll och seglatsen försenades, när de äntligen kom fram till Pondicherry visade det sig att britterna ockuperat staden så fregatten satte i stället kurs tillbaka mot Madagaskar. Men när dagen för Venuspassagen var inne var skeppet fortfarande till havs och det var omöjligt att göra noggranna astronomiska observationer från ett rullande däck.

Nåväl, tänkte Le Gentil, när jag nu ändå är här kan jag lika gärna vänta åtta år tills nästa gång (Venuspassager kommer i par med åtta år emellan, men det är mer än hundra år till nästa par kommer). Först tänkte han göra observationen i Manilla, men de spanska myndigheterna var fientligt inställda, så han återvände till Pondicherry och byggde ett litet observatorium. Så infann sig den stora dagen, i veckor innan hade det varit klart väder, men, dagen för passagen var det mulet och Le Gentil kunde inte se något alls. Han blev nästan galen, men skrapade ihop tillräckligt med beslutsamhet för att återvända till Frankrike.

Efter en hemresa där han först drabbades av dysenteri och sedan en storm kom han till slut tillbaka hem efter att ha varit borta i elva år. Under tiden hade han dödförklarats, hans fru hade gift om sig och hans släktingar hade tagit över hans egendom, och det satt en annan man på hans plats i den Kungliga Vetenskapsakademien.
Inget av de brev han skickat hem hade kommit fram, skeppsbrott och krig hade satt stopp för dem.

Efter en lång juridisk process och ingripande av kungen rehabiliterades han dock till slut, fick tillbaka egendom och akademiplats och gifte om sig, sedan levde han, vad man kan bedöma, lyckligt i 21 år till sin död i Paris 1792, 67 år gammal.

Det 47-åriga Riket

In the Navy Die Kaiserliche Marine…

Funderat på varför det bryggs så bra öl i Kenya och Kina? Den tyska sajten Deutsche Schutzgebiete handlar som namnet antyder om tyska kolonier, men inte bara det. Om man står ut med den nittiotalsmässiga layouten finns mycket att hämta. Där finns mängder av text med illustrationer från tiden runt förra sekelskiftet, Det finns avsnitt om Tyska kejsarriket och de övriga tyskspråkiga länderna, om de tyska kolonierna och om rikets stolthet den kejserliga flottan  – som kapprustade med Royal Navy men aldrig riktigt hann ikapp. Det finns avsnitt om de tyska enandekrigen mot Danmark, Österrike och Frankrike, om Boxarupproret, frimärken och mycket annat. Illustrerat med bilder från samtida vykort ger det en bra uppfattning av hur stämningen i samhället var då.

Jag kommer att tänka på Barbara W Tuchmans ord från Proud Tower.

”[Europeernas] tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.”

En del var bättre förr, en del var sämre förr. Sajten är som synes på tyska, men man klarar sig rätt bra på skoltyskan och det finns länkar till riktigt hyfsade maskinöversättningar till engelska och franska uppe till höger på sidorna.

Viel Genuss! Eller var det Genus?

Fullmäktige 150 år, var med och fira på lördag!

För 150 år sedan, den 20 april 1863, samlades Stockholms stadsfullmäktige för första gången. I USA pågick inbördeskriget, i London invigdes den första tunnelbanelinjen, här hemma började vi våra små steg mot ett folkstyre i vår huvudstad.

För att fira fullmäktiges jubileum hålls Stadshuset öppet nu på lördag som en del i årets Kulturnatt. Tid: 18:00-03.00. Gratis inträde. (Men inte bara Stadshuset är öppet, det pågår saker runtom hela innerstaden. Läs programmet här: Kulturnatt Stockholm 2013.)

Lördagen är bara en liten del av firandet som pågår hela jubileumsåret. Huvudnumret är webplatsen 150 Stockholm.se. Där räknas tiden varje dag fram ett år tills vi kommer fram till 2013. Varje år presenteras vad som hände ute i världen och grundläggande statistik om stockholmarna, men huvudsaken är en politisk fråga som var viktig det året i fullmäktige, du får höra argument för och emot och får möjlighet att rösta själv, nu har vi hunnit fram till 60-talet.

Webplatsen Stockholmskällan publicerar sedan 2006 historiska dokument: handlingar, kartor, filmer, brev, fotografier och andra informationsbärare från Stockholm. Det är ett samarbete mellan Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Stockholms spårvägsmuseum, Stockholms Företagsminnen, Stockholms stadsarkiv, Stockholms stadsbibliotek, Stockholms stadsmuseum, Stockholms Medeltidsmuseum, Stockholms stads utbildningsförvaltning och Utrednings- och statistikkontoret (USK).

Är du det minsta intresserad av stadens historia, kultur, näringsliv och vardagsliv, besök den!

Tisdagssamtal hålls varje vecka till och med den 28 maj 2013 (utom den 30 april). Program finns här. Samtalen filmas så de går att se i efterhand om du inte fick plats eller av annan anledning inte kunde se samtalen live. Tid: 15:30-16.00 Plats: Ragnars skafferi, restaurangen i Stockholms stadshus. Gratis inträde. Begränsat antal platser. (Kaféet håller öppet som vanligt till 16.00.)

Kommande vecka berättar barnboksförfattaren Jonathan Lindström om den satsning som är den andra stora som staden gör på jubileumet (den första är webplatsen): Han har för Stockholms skolbarn skapat en alldeles ny bok om Stockholms historia från 1863 och fram till idag. Boken ges ut 20 april och kommer delas ut i klassuppsättningar till stadens alla skolor med klasser från förskoleklass till årskurs 6.

Bilden ovan är från 5 februari, då firade fullmäktige sitt 150-årsjubileum i Blå Hallen, alla som suttit i fullmäktige i Stockholm var inbjudna, det var ett koppel statsråd, ett par före detta statsråd, ett antal nuvarande och tidigare borgarråd och mängder av andra medborgare med det gemensamt att de är eller har varit folkvalda representanter för stockholmarna. Nu på lördag är inte bara de välkomna till Blå Hallen, utan alla stockholmare som vill fira folkstyret!

Grillad Hindenburgare med extra allt

Det är snart 76 år sedan luftskeppet Hindenburg mötte sitt öde på Lakehurst i New Jersey. 35 av 97 ombordvarande plus en på marken omkom i den explosionsartade branden som utbröt vid landningen 6 maj 1937.

Oh, the humanity!

Den fantastiska sajten airhips.net har naturligtvis också en stor avdelning om luftskeppet LZ-129 ”Hindenburg”, med bland annat tekniska data, dess användning i den nazistiska propagandan, dess ettåriga karriär i den reguljära flygfarten mellan Tyskland och USA och slutligen Hindenburgkatastrofen. Skeppet var tillsammans med sitt systerskepp LZ-130 Graf Zeppelin II de största flygande objekt som någonsin byggts. 246 meter långa, en Boeing 747 Jumbojet är som jämförelse 70 meter lång…

Sajten har också en sektion med myter, den avhandlar dock inte, som man kunde tro, rykten om [anti]nazistiska agenter och hemliga supervapen. Det är vätgaslobbyn som genom åren lagt ner en enorm ansträngning på att försöka visa att det faktum att skeppet var fyllt med vätgas inte hade något att göra med att skeppet brann upp på en halv minut.  Jag kunde förstått vätgaslobbyns ansträngningar att spela ner vätgasens farlighet om de försökte sälja in idén om luftskepp, men det gör de inte, de försöker sälja in idén om vätgasbilar, vilket gör deras kampanj inte bara osann utan också onödig.

The great irony is that the nonsensical claims about the Hindenburg disaster offered by these hydrogen advocates, which so badly undermine their own seriousness and credibility, are completely unnecessary to their cause. The fact that hydrogen was responsible for the Hindenburg disaster is completely irrelevant to whether or not hydrogen makes a good alternative to fossil fuels. In fact, hydrogen could (theoretically) be both a wonderful alternative fuel and a terrible lifting gas for passenger airships; there is no necessary contradiction between the two. Many substances which are ideal for one application are hazardous in another, and hydrogen advocates like those mentioned above, who can’t seem to understand or express this simple concept, just raise questions about their own analytical abilities. Many people support solar energy, but they don’t feel the need to claim that sunlight never causes skin cancer.

Hindenburgs undergång innebar slutet på lättare-än-luft-eran, men katastrofen orsakade inte övergången till tyngre-än-luft-eran, den gjorde bara att det som var på väg att went out with a whimper i stället went out with a bang. Olyckor hade hänt tidigare, både med vätgas- och heliumfyllda luftskepp. Den dödligaste olyckan skedde då den heliumfyllda USS Akron kraschade i en storm 1933 och 73 av 76 i besättningen omkom. Det som var speciellt med Hindenburgkraschen var att den filmades och rapporterades ”direkt” i ett radioreportage som blev legendariskt: ”Oh the humanity”

Expresstransport 1936. Bild: airships.net

Då Hindenburg gick upp i lågor hade den tekniska utvecklingen sprungit förbi de stora luftskeppen. När Pan Am började flyga över Atlanten 1939 i sina flygbåtar Boeing B-314 var restiden, med alla mellanlandningar, två dygn. Lika lång som med Hindenburg och med mycket sämre komfort. Men, flygplanet som tog lika många passagerare som Hindenburg, krävde bara en fjärdedel så stor besättning. Det blev alltså avsevärt mycket billigare.

Den ende kvarvarande överlevande från katastrofen är skeppsgossen Werner Franz från Frankfurt a. M., som var 14 år gammal vid kraschen. En lång artikel om honom finns på Faces of the Hindenburg, en blogg med biografier på alla människor som var med på Hindenburgs sista resa. Där ser jag också att två svenskar var med på skeppet:  Rolf von Heidenstam (som ett halvår senare blev chef för AGA efter Gustaf Daléns död) och journalisten Birger Brinck från Stockholms-Tidningen som var på väg till USA för att intervjua Pennsylvanias guvernör inför 300-årsminnet av grundandet av kolonin Nya Sverige. Inför landningen gick Brinck till sin hytt för att hämta sin kamera, han hann aldrig ut och omkom i branden.

Jag har tidigare bloggat om zeppelinare, då handlade det om det betydligt mer lyckosamma passagerarskeppet Graf Zeppelin.

Vetenskapsradion Historia sände i samband med 75-årsminnet ett inslag om Hindenburgkatastrofen och luftskeppens nutida återkomst.

The Atlantic har en lång fin bildserie med exteriörer och interiörer från skeppet.

Guldet blev till cymbaler

För orkestermänniskor är namnet Zildjian välbekant. Det är synonymt med cymbaler. Inte bara praktiskt – Ziljdian är världens största cymbaltillverkare – utan också bokstavligt. Zildjian är armeniserad turkiska och betyder ”Cymbalmakaren”. Ett hedersnamn den förste Zildjian fick av sultanen Osman II.

De första Zildjiancymbalerna tillverkades 1618 av alkemisten Avedis, i sin strävan att framställa guld gjorde han en legering av tenn, koppar och silver. Det blev inte guld av det, men legeringen visade sig ha utmärkta musikegenskaper, den kunde hamras ut till ett tunt lager som gav ljud ifrån sig när man slog på det. Legeringen hade bättre ljudegenskaper och var mer hållfast än tidigare cymbalmaterial, som lätt splittrades vid användning.

För den Ottomanska militärmakten var musik en mycket viktig komponent, kraftfulla blås- och slaginstrument användes för att injaga skräck i motståndaren och höja den egna moralen. (Janistjarmusiken är för övrigt ursprunget till den moderna militärmusiken.) Avedis belönades därför av sultanen med ett nytt efternamn. (En historisk twist är att Osman II själv mördades av janitsjarerna 1622 sedan han försökt bryta deras ständigt ökande makt) 1623 grundades bolaget Zildjian för att syssla med framställning av cymbaler och liknande instrument, det var inriktat på militärmusik fram till 1800-talet, då det började bli efterfrågan på cymbaler även för civilt bruk.

Det kunde dock tagit slut för hundra år sedan, hemligheten med legeringen fördes vidare genom att fadern gav den till sin äldste son. Arvingen Avedis Zildjian III  emigrerade 1908 till USA, det visade sig vara i grevens tid, sju år senare var det inte alls hälsosamt att vara armenier i Ottomanska riket. Bolaget var dock kvar i det som sedermera blev Turkiet, Avedis III hade ingen lust att flytta tillbaka och 1928 startade han en ny fabrik i USA. Det visade sig efter en svår start (precis vid Depressionen) vara en mycket lyckad satsning, USA var vid den tiden den största konsumenten av musikinstrument i världen.

Under den tidiga delen av 1900-talet användes cymbaler inte alls som idag i populärmusiken, den huvudsakliga användningen var för en stor krasch för att signalera slutet på ett stycke eller ett revynummer. Men Ziljdian arbetade nära med jazzens stora namn för att utveckla instrumenten: splash, ride, crash, hi-hat och sizzlecymbaler uppfanns och namngavs av Avedis III.

Under Andra världskriget var det ransonering av tenn och koppar, då hade de tur, hade de inte levererat till USA:s krigsmakt och den brittiska flottan hade de knappast kunnat fortsätta. Avedis III bröt med familjetraditionen och gav tillverkningshemligheten till båda sina söner Armand och Robert. Det gjorde att den yngre sonen efter en familjefejd kunde bryta sig loss för att starta en egen tilverkning i Kanada. Företaget, ”Sabian”, blev snart världstvåa i cymbaltillverkning, storebroderns företag var och är fortfarande etta (numera åter hopslaget med den ursprungliga fabriken i Turkiet).

Storebror Armand dog för tio år sedan, 81 år gammal. I går dog lillebror Robert Zildjian, 89 år gammal, de två brödernas företag går vidare, nu med en historia som spänner över femton generationer (Att döma av företagens websajter är de fortfarande inte sams, i historiken nämns över huvud taget inte den andre broderns företag eller ens hans namn)

Auroras öden och äventyr

Ni vet pansarkryssaren Aurora? Det är hon som ligger vid kaj i Sankt Petersburg. Då hon 1917 avfyrade startskottet för stormningen av Vinterpalatset var det inte första gången hon utmärkte sig. 13 år tidigare hade ryska Östersjöflottan stävat ut mot Japan i det rysk-japanska kriget. På vägen var paranoian enorm för den nya uppfinningen torpedbåtar. Vid Doggers Bankar misstog den ryska flottan ett antal brittiska fiskebåtar för japanska torpedbåtar och besköt dem (ja, på Nordsjön). Tre brittiska fiskare och två ryssar – en sjöman och en fältpräst – dödades under kaoset. I förvirringen togs kryssaren Aurora för japansk och besköts, en rysk sjöman dog och en skadades där. Större förluster på båda sidor undveks genom den bedrövliga kvaliteten på den ryska eldgivningen. Till exempel sköt slagskeppet Oryol över 500 granater och träffade – ingenting.

Incidenten ledde nästan till krig mellan brittiska och ryska imperierna, den omedelbara effekten blev att britterna stängde Suezkanalen för ryssarna som därmed tvingades segla runt hela Afrika. Den långa omseglingen sänkte moralen och den långa tiden till sjöss innebar att det hann växa till ordentligt med musslor och annat på skroven. Detta var inte bara ett kosmetiskt problem, det ökade motståndet i vattnet och sänkte farten på fartygen med över en knop. Ryssarna hade ingen möjlighet att rengöra skroven inan de mötte japanerna vid Tsushima, den lägre farten bidrog till den ryska katastrofen. Aurora var ett av de få större skeppen på ryska sidan som överlevde slaget.

Bild: Wikimedia Commons

En kuriositet (till) i sammanhanget. Då ryssarna protesterade mot att Japan anfallit dem utan föregående krigsförklaring svarade Japan att Ryssland själva satt exempel hundra år tidigare, då de 1808 anföll Sverige och erövrade Finland.

Slaveriets historia inte svartvit

Debatten om västerlandets historiska skuld har blossat upp igen sedan Erik Helmerson svarat på en text av Moa Matthis vilket föranledde Aron Lund att svara båda två.

De som för 755 år sedan erövrade islams juvel Bagdad och massakrerade befolkningen var inte kristna korsfarare, det var mongoler. Plundringen och skövlingen av kulturskatterna och dödandet av kalifen, de lärda och hundratusentals stadsbor sände chockvågor genom hela den muslimska världen. Det sinnrika bevattningssystemet som fungerat ända sedan Mesopotamiens storhetstid saboterades och förföll därefter totalt eftersom det inte fanns tillräckligt med levande människor kvar för att reparera det. Bagdad blev aldrig åter vad det varit.

Kalifatets gyllene tid av expansion, kultur och vetenskap var över. Islam vände sig inåt, skyllde misslyckandet på för mycket modernism och fastnade i dogmer och stagnation (en reaktion som inte inträffade för sista gången). Den värdsliga överhögheten i regionen togs sedermera över av ottomanerna som sedan styrde över stora delar av arabvärlden fram till Första världskriget. Men, som P J O’Rourke påpekar, att skylla arabvärldens problem idag på en kultur vars arvingar idag bor i tält på en glesbefolkad stäpp och tvingas tillgripa jäst jakmjölk som berusningsmedel är inte lika publikfriande som att skylla på de västliga korsfarare som ägnade lika stor energi åt att bekämpa kristna som åt att bekämpa muslimer. Dåliga ledare har i alla tider skyllt sina tillkortakommanden på onda makter utifrån. Och vad gör vi? Vi finansierar med skattepengar utbildningar i postkolonialism och vithetsstudier för att hjälpa ledarna att slippa ta ansvar för sitt styre.

Rasismen eller uppfattningen om ”den andre” är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på.

Kung Leopolds och den belgiska statens välde i Kongo innebar det största dödandet begått av utländsk makt sedan mongolinvasionerna av Asien och Europa på 1200-talet (Taipingupproret i Kina på 1850-talet hade fler dödsoffer, det var dock ett inbördeskrig). Människor har genom alla tider erövrat och förslavat andra folk helt enkelt för att de kunnat, västvärlden är därvidlag inget historiskt undantag. Men på en punkt är den moderna västvärlden faktiskt ett historiskt undantag, det var här som slaveriet avskaffades som accepterad företeelse först för medlemmar av det egna folket och sedan även för medlemmar av andra.

Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Karibien, Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien. Att det inte talas mycket om det beror delvis på att de till skillnad från i Nord- och Sydamerika inte lämnade några spår kvar i befolkningssammansättningen. Inga svarta medborgare, ättlingar till slavar, går på gatorna i Turkiet eller Emiraten vid Persiska viken och påminner om vad som varit. Och så länge västliga bildningsinstitutioner sprider budskapet att slaveriet var en västerländsk företeelse finns en bekväm ursäkt för länderna i Nordafrika och Asien att inte ta itu med sin historia.

Vad inte många heller vet är att över en miljon européer förslavades i Nordafrika (Som jämförelse fördes 645000 svarta afrikaner till det som nu är USA.). Hela landsändar i Spanien och Italien avfolkades och den ekonomiska och sociala utvecklingen förstördes under århundraden.

FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden. Storskalig slavhandel fanns i Afrika långt innan européerna kom och den finns kvar ännu. Mauretanien är vice ordförande för FN:s råd för mänskliga rättigheter, det är också ett land där det finns 800000 slavar än i denna dag.
Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det heller skulle vara något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Ja, det finns strukturer och historiska skulder, men de är inte, pun intended, svartvita. Det finns ingen evig skurk och inget evigt offer. Offerkulten är skadlig, olika folk har fått olika mycket, men att andra fått mer är ingen ursäkt att inte använda det man har fått på bästa sätt. Korea slapp 1945 ifrån det japanska kolonialväldet, landet delades och styrdes därefter enligt olika system. Effekten av de olika styrelseformerna är plågsamt uppenbar, och då var dessutom den norra delen rikare och mer industrialiserad vid frigörelsen.

Fredrik Segerfeldt visar på fler exempel på hur länder med liknande förutsättningar utvecklats efter frigörelsen från kolonialmakterna.:

Låt oss titta på två länder med nästan exakt samma förutsättningar när det gäller kolonialism, post-kolonialism och den globala strukturen: Botswana respektive Zambia. Bägge är små, kustlösa länder i södra Afrika, och bägge blev självständiga från Storbritannien i mitten av 1960-talet (1964 respektive 1966). Bägge ländernas ekonomier domineras dessutom av gruvnäring (koppar respektive diamanter).
Det är bara det att sedan självständigheten har de gått diametralt olika utvecklingsbanor. Vid självständigheten var Botswana ett utfattigt land. Idag ligger den köpkraftsjusterad snittinkomsten på 16 105 dollar. Det är nästan exakt tio gånger mer än Zambia, som ligger på 1 611 dollar. Skillnaden är enorm. Och faktum är att inkomstskillnaden mellan Botswana och Zambia är flera gånger större än den mellan Botswana och Sverige.
De olika utvecklingsbanorna förklaras av att Botswana har styrts av ledare som vill befolkningen väl, medan Zambia har varit fast i despoti och vanstyre. (Nu finns det de som menar att orsaken till skillnaden i samhällsstyrningen mellan de två länderna beror på att britterna behandlade dem annorlunda. Det ligger det möjligen något i, men det har knappast med någon global fördelning av rikedom och fattigdom att göra).
Det finns inte bara detta exempel, utan världen är full av liknande fall, som Chile-Bolivia, Nord- och Sydkorea, Vietnam-Laos etc. Det är länderna själva som väljer utvecklingsbana. Inte den globala strukturen. De som påstår att ojämlikheterna i världen kan förstås ur ett rasistiskt och postkolonialistiskt perspektiv är ute och cyklar.

Västvärlden har mycket att skämmas för historiskt och det finns pågående enorma orättfärdigheter, till exempel EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP. Men den som ensidigt utpekar västvärlden som skulden till ondskan i världen gör sig blind för allt som inte passar in i den rigida teorin. Svartas förtryck av svarta, korrupta regimer, arabisk slavhandel, kinesisk imperialism, förföljelse av kristna (det är fler kristna som dödas för sin tro än muslimer)…

Den som inte vill begripa kommer att avfärda det jag skrivit som urskuldande av västligt förtryck. Den som vill begripa förstår att världen inte kan tryckas in i en simpel mall, för då är det massor som inte får plats. Urskuldar man korruption och rövarregeringar med arvet från kolonialmakter som lämnade landet för ett halvsekel sedan lämnar man folket i sticket och ger förtryckarna fria händer. Inbillar man sig att slavhandel var en västerländsk historisk affär gör man sig medvetet blind för den slavhandel som förekommer än idag.

Användbart penicillin 1942-2013?

Via Real Time WWII uppmärksammas jag på att det nu är 72 år sedan penicillin första gången testades på en människa. Penicillinet hade upptäckts av Alexander Fleming 1928, men det tog tid innan han och vetenskapen förstod dess fulla potential. I och med krigsutbrottet blev det fart på att utveckla nya metoder att bota infektioner och 1941 skedde det första skarpa provet. Eftersom riskerna ansågs så stora – det var tidigare bara testat på möss – valde man ett fall där all annan behandling hade misslyckats och hoppet var ute.

Polismannen Albert Alexander från Oxford hade fått en rispa i munnen av en rosentagg, såret infekterades av både stafylokocker och streptokocker och efter en månad var han döende. Behandlingen gav omedelbart resultat, men det fanns inte nog med penicillin att fortsätta. Den outvecklade tillverkningstekniken och begränsningar beroende på kriget gjorde att det inte gick att få fram mer. Läkarna återvann så mycket penicillin de kunde från patientens urin men efter fem dagar fanns det inget kvar. Tillståndet förvärrades återigen och patienten avled en månad senare. Försök med behandlingar fortsatte. Nu på barn, eftersom de behövde mycket mindre mängder. Tyvärr hjälpte det inte hela vägen där heller. Det dröjde ett år till innan den första patienten räddades till livet av penicillin, amerikanskan Anne Miller.

På twitter ser jag också en länk som lagts upp av Hans Rosling om att enorm överanvändning av antibiotika vid kinesiska grisfarmer är på väg att göra bakterierna resistenta och medicinen verkningslös.

Användning av antibiotika inom djuruppfödningen har länge pekats ut som ett viktigt ursprung för motståndskraft mot sådana läkemedel. Nu har en forskargrupp gjort en ingående analys av förekomsten av olika resistensgener vid tre stora grisfarmer i Kina, det land som producerar och använder mest antibiotika i världen och som dessutom saknar reglering av antibiotika inom djuruppfödning.

Sammantaget hittade forskarna 163 resistensgener mot antibiotika i prover från olika stadier av gödselhantering och i mark där gödslet hade spridits. Den siffran var tre gånger högre än antalet resistensgener som hittades när forskarna analyserade markprover från en orörd skog i sydöstra Kina som inte utsatts för antibiotika.

De påträffade resistensgenerna inbegrep samtliga typer av kända resistensmekanismer och kunde enligt forskarna potentiellt ge upphov till motståndskraft mot de flesta typer av antibiotika.

Vidare hittade forskarna också en förhöjd förekomst av så kallade transposaser i proverna från grisfarmerna. Transposaser är en typ av enzymer som förmedlar överföring av olika resistensgener mellan olika bakterier.

I Europa används mindre antibiotika i djurhållningen (Sverige, Norge och Island ligger lägst) men det är alldeles alldeles för mycket ändå. Vi behöver minska användandet sävål vid djurhållning som vid behandling av sjukdomar hos människor, slentriananvändning leder till resistens.

Det är inte kört – Island har visat att det går att vända utvecklingen, genom kraftigt minskad användning av antibiotika har också antalet resistenta bakterier minskat – men ju längre tid världen strösslar ut piller där de inte behövs, desto svårare blir det att göra något åt det.

Görs inget är vi mycket snart tillbaka i normaltillståndet av mänsklighetens historia, där en rispa på kinden kunde innebära döden. Det är bara de senaste sju decennierna den inte gjort det. Så låt oss alla göra vad vi kan: köp inte kött som fötts upp med slentrianantibiotika, kräv inte antibiotika av husläkaren för mindre åkommor. Då slipper vi se att de sjuttio åren med behandlingsbara infektioner bara blev en kort parentes.

Läkartidningen listar de fyra regler som Alexander Fleming satte upp, de håller än i dag och för all antibiotika:

1. Penicillin ska brukas endast mot infektion av penicillinkänsliga bakterier. [Alltså absolut inte i förebyggande syfte vid djurhållning!]

2. Penicillinet måste komma i kontakt med den patogena bakterien.

3. Penicillindosen måste vara tillräcklig i det infekterade området för att avdöda bakterierna.

4. Behandlingen måste fortgå tills infektionen besegrats.

Dessa regler är allmängiltiga och mer relevanta än någonsin i dag med tanke på vår kamp mot resistenta bakterier och mot bakgrund av den tillgängliga behandlingsarsenalen, i vilken penicillin är en grundsten.

[uppdatering: som Waldemar Ingdahl påpekar i kommentarsfältet så finns mer saker som måste göras för att få bukt med problemet antibiotikaresistens, förutom att minska användningen på människor och djur. Till exempel går utvecklingen av nya antibiotika mycket långsamt pga en kombination av patentregler och långa utvecklings-/testperioder som helt enkelt gör sådant till en förlustaffär för läkemedelsbolagen. Om sjukvården organiserades bättre skulle också smittspridningen på sjukhusen kunna minimeras. Han har skrivit en rapport om det som finns här.
SMI meddelar att EU och läkemedelsindustrin nu satsar 1,6 miljarder på att ta fram nya antibiotika]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om medicin, antibiotika, penicillin, alexander fleming, sjukvård, #blogg100

Finland är svenskt

I dag skriver Svenska Dagbladet om den finländska tv-serien Suomi on ruotsalainen – Finland är svenskt. Serien vill bättra på de dåliga kunskaperna i Finland om Finlands och Sveriges långa gemensamma historia, och visa hur mycket som fortfarande förenar oss. Seriens titel är medvetet provokativ, det finns många som inte vill erkänna hur mycket vi har gemensamt.

Det finns en del att jobba med, Sannfinländarna, det enda svenskfientliga partiet i världen, har växt på sistone. (Aggressiviteten hos dem har lett till att programledaren tvingats skaffa hemligt telefonnummer.) Bland de föreställningar de rider på finns att Finland var ockuperat av Sverige. Men då svenskarna kom till Finland fanns ingen finsk statsbildning (knappt ens en svensk, nationen Sverige, där Finland, eller Österland, var en jämställd del, konsoliderades inte förrän på 1500-talet). Finland var lika mycket del av Sverige som Västergötland eller Småland.

En annan är myten om att Sverige inte gav någon hjälp till Finland under Andra Världskriget. Den har förstärkts av allmänt finskt mindervärdeskomplex och avundsjuka att vi slapp undan kriget så förhållandevis lätt, men dess ursprung är att Sverige (och Norge) vägrade ge tillstånd till en fransk-brittisk plan att skicka soldater via Narvik genom Sverige till den finska fronten. Sveriges skäl var att det skulle tas illa upp av Sovjet men också misstanken att de Allierade i själva verket var ute efter att ockupera de svenska malmfälten för att hindra järnmalmsexporten till Tyskland. Misstanken visade sig stämma.

Historieforskningen har efteråt visat att operationens riktiga mål var att ockupera de svenska malmfälten innan tyskarna skulle försöka detsamma. Englands premiärminister Chamberlain avslöjade för fransmännen att operationens mål bara nominellt var att hjälpa Finland. Också Winston Churchills memoarer bekräftar detta.

Det hindrade inte marskalk Mannerheim att bli ursinning över ”sveket”, detta, trots att det var orättvist, lever kvar i det historiska medvetandet i Finland än idag.

I själva verket var Sveriges hjälp helt avgörande för Finlands krigsinsats, Sverige gav krediter motsvarande halva(!) finska statsbudgeten och en hel tredjedel av vårt flygvapen skickades till Finland, plus mängder av vapen och ammunition, till exempel 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner och 100 luftvärnspjäser. Detta i en situation när Sverige självt hotades av invasion från Frankrike, Storbritannien, Sovjet och dess allierade: Tyskland.

Klicka på bilden, eller här, för att titta

Att de historiska kunskaperna om Sverige och svensktiden i Finland är dåliga är dock en östanfläkt i jämförelse med de miserabelt dåliga kunskaperna om Finland, och vår gemensamma historia, i Sverige.

Hur många i Sverige vet till exempel att Finland var en likvärdig del av svenska riket? Att Åland pratat svenska i tusen år – tre gånger längre än Skåne? En pet peeve för mig är när svensktalande människor i inbillad vidsynthet kallar Finlands huvudstad för Helsinki. På svenska heter den Helsingfors, och det var också det ursprugliga namnet i Finland, ”Helsinki” är bara en förfinskad variant av det namn staden fick då den grundades av Gustav Vasa 1550.

Jag har än så länge bara sett första delen av serien, där ser man bland annat hur lika stadsplaneringen är i våra båda länder. Men en likhet man kanske inte tänker på är språken. Det finns faktiskt inga andra språk som har ett större gemensamt ordförråd, som naturligtvis beror på vår långa gemensamma historia – Det är visserligen oftast olika bokstäver, men orden betyder exakt samma sak, vilket inte alls är vanligt mellan olika språk. Det gör översättning mellan språken lätt. Svenska och finska är för övrigt de enda två språk som skiljer på såpa och tvål och bland de få som skiljer på peppar och paprika.

I första avsnittet medverkar många i Sverige kända namn, till exempel Dick Harrison, Miika Nousiainen, författaren till Hallonbåtsflyktingen, och Hannu Olkinuora, bland annat tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, som tragiskt nog avled i cancer innan serien började sändas.
I väntan på att SVT:s inköpare sköter sitt jobb kan serien ses på YLE:s playtjänst, även i Sverige, det går att välja svensk text. Men skynda på, de ligger bara uppe en månad, det första avsnittet försvinner om två dagar.

[uppdatering: Ivar Arpi har skrivit om programmet i SvD]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om finland, sverige, historia, tv, #blogg100

Dagen Bobby Kennedy startade Reagans politiska karriär

Idag skulle Ronald Reagan fyllt 102 om han hade levat. Reagan var programledare för tv-programmet ”General Electric Theater” från 1954 till 1962. Hans adoptivson Michael skrev i samband med hundraårsfirandet för två år sedan om dagen som GE sparkade hans far.

If liberals had supported Ronald Reagan the actor, they wouldn’t have had to deal with Ronald Reagan the politician.

[…]

I want to recommend to you a General Electric website. It’s called ”Rendezvous with Destiny” and it’s loaded with fascinating video, photos and stories about Ronald Reagan’s GE days. Take a look — but don’t be taken in by GE’s attempt to cash in on my father’s legacy. GE can’t earn goodwill with a nostalgic website. It must earn goodwill by doing what’s right.

General Electric wants us to feel warm and fuzzy every time we screw in a GE made-in-China twisty light. But I haven’t felt warm and fuzzy toward GE since that day in 1962 when Dad came home and told us he had just been fired by GE and his show, ”General Electric Theater,” was canceled.

Dad explained that CBS hadn’t canceled the highly rated show. Instead, GE had pulled the plug. As the company was negotiating some government contracts, Bobby Kennedy, the attorney general of the United States, bluntly informed GE that if the company wished to do business with the U.S. government, it would get rid of ”General Electric Theater” and fire the host.

Dad had criticized the Kennedy administration in some of his speeches, and the administration fought back through the president’s brother. Within 48 hours of Bobby Kennedy’s call, Ronald Reagan was out of a job.

So, in a backhanded way, Bobby Kennedy launched Ronald Reagan’s political career. It was a classic case of liberals outsmarting themselves. If Bobby Kennedy had let Ronald Reagan continue hosting his successful TV show, would my father have run for governor? Doubtful. And if he had not been elected governor, he certainly would not have run for president of the United States.

Sometimes the Law of Unintended Consequences is a good thing!

Ni trodde att ni blev av med mig!

1966 ställde han upp i guvernörsvalet i Kalifornien och vann, han satt kvar som guvernör till 1974. 1976 förlorade han primärvalet knappt mot Gerald Ford, 1980 ställde han upp som presidentkandidat igen och vann valet mot Carter. Resten vet ni ju.

intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, usa, general electric, ronald reagan, bobby kennedy, #blogg100