Människan har i årtusenden sysslat med att korsa fram bättre grödor, men innan den vetenskapliga revolutionen gick framstegen långsamt. Ny teknik och vetenskap har inneburit enorma framsteg, det har givit sådana verktyg att en man, Norman Borlaug, på 60-talet kunde starta den Gröna Revolutionen med grödor som var tåligare och gav bättre avkastning. Hans arbete brukar anses ha räddat en miljard(!) människor från svältdöden. Idag har vi ännu bättre verktyg och ännu större möjligheter än vad han hade då. GMO är en viktig del av svaret på hur vi skall möta framtidens utmaningar med sjukdomar, näringsbrist, matbrist och vattenbrist.
Stefan Jansson, forskare vid Umeå Universitet har bloggat om de hinder som sätts upp för den som vill forska i ämnet, och då är ändå Sverige på detta område ett av de mer liberala länderna i EU. Här är ett utdrag från den 24:e punkten i processen han beskriver:
Skulle någon annan också vilja odla en planta i sin trädgård måste han/hon gå igenom samma procedur, om ni inte är smarta och redan från början skriver att ni gör det tillsammans – då behöver ni bara betala kostnaderna en gång! Det går liksom inte att denna sort en gång för alla kan förklaras ”ofarlig” och därmed kan odlas på flera platser. Det finns visserligen en sådan möjlighet, det kallas ”marknadsgodkännande” och beslutas om på EU-nivå, men hoppas inte för mycket på det. Det finns i nuläget bara en enda sort (en majssort) som fått marknadgodkännande, och det var för väldigt länge sedan. En potatissort fick det faktiskt för 4 år sedan – efter att ansökan dragits i långbänk i nästan 15 år – men detta drogs sedan tillbaka. Just nu behandlas en av de andra ansökningarna som legat och väntar i många år, det kan du läsa om här.
Man uppskattar att kostnaden för att få en sort godkänd kan vara några hundra miljoner kronor, så crowd-fundingen som gav företaget med den lysande backtraven hela tre miljoner (inte bara 420 000), motsvarar i alla fall den första procenten.
Då blir det som Johan Norberg konstaterar, bara de riktigt stora företagen som har råd att forska och ta patent;
[Greenpeace] framför också ett mer ekonomiskt-politiskt argument, nämligen att företag får patent på de nya grödor de tar fram, vilket riskerar att göra bönder beroende av några få stora multinationella företag, som de måste betala licenser till. Om det finns det mycket att säga. Bönder skulle inte välja att betala för att gå över till en annan gröda om de inte tror att det lönar sig för dem. Det borde under alla omständigheter vara deras val, inte Greenpeaces.
Och ett skäl till koncentrationen bland företagen är de hot och extremt komplexa krav som de utsätts för, särskilt i Europa. Om det kräver en avancerad säkerhetsapparat, tiotusentals sidor dokumentation, kostar tiotals miljoner kronor och tar 10 år för att bara få odla en enda gröda kommersiellt är det naturligtvis bara de största bjässarna som mäktar med det. Ju mer Greenpeace försvårar denna process, desto mer kommer den koncentration de ogillar att växa.
Men Greenpeace, och de politiker som de lyckats övertyga, motarbetar inte bara forskning med vinstintresse, de motarbetar också ideellt och offentligt finansierad forskning. Hänvisningen till ”det fula vinstintresset” är ett svepskäl för att säga nej till allt. Till exempel forskningen på det så kallade gyllene riset som kan rädda de 700000 barn som nu dör varje år på grund av A-vitaminbrist:
Men det verkligt avslöjande är att inte en enda av dessa farhågor är tillämpliga på det gyllene riset. Det är inte ett kommersiellt projekt, utan ett humanitärt projekt. Det ägs inte av ett företag, inga patent är inblandade och när det godkänns kommer det att delas ut gratis till de jordbrukare som vill använda det.
Greenpeace kräver ändå att det stoppas, vilket avslöjar att ojandet om den farliga kommersialismen inte var så centralt när allt kommer till kritan. Det är tekniken i sig som Greenpeace vänder sig mot, oavsett om det är kommersiellt eller offentligt, patenterat eller fritt tillgängligt, och de vänder sig mot att det inte är tillräckligt utvärderat, samtidigt som de vill förbjuda utvärderingar.
Min tröst är att allt fler miljövänner har tröttnat på Greenpeaces inställning, och inser att mänsklig utveckling måste vara viktigare än teknikmotstånd.
I väntan på att forskningen kommer ordentligt i gång även i Sverige kan vi i alla fall sluta använda skattebetalarnas pengar till att finansiera organisationer som förstör försöksodlingar för gyllene ris på Filippinerna.