Genvägar är genvägar

Människan har i årtusenden sysslat med att korsa fram bättre grödor, men innan den vetenskapliga revolutionen gick framstegen långsamt. Ny teknik och vetenskap har inneburit enorma framsteg, det har givit sådana verktyg att en man, Norman Borlaug, på 60-talet kunde starta den Gröna Revolutionen med grödor som var tåligare och gav bättre avkastning. Hans arbete brukar anses ha räddat en miljard(!) människor från svältdöden. Idag har vi ännu bättre verktyg och ännu större möjligheter än vad han hade då. GMO är en viktig del av svaret på hur vi skall möta framtidens utmaningar med sjukdomar, näringsbrist, matbrist och vattenbrist.

Stefan Jansson, forskare vid Umeå Universitet har bloggat om de hinder som sätts upp för den som vill forska i ämnet, och då är ändå Sverige på detta område ett av de mer liberala länderna i EU.  Här är ett utdrag från den 24:e punkten i processen han beskriver:

Skulle någon annan också vilja odla en planta i sin trädgård måste han/hon gå igenom samma procedur, om ni inte är smarta och redan från början skriver att ni gör det tillsammans – då behöver ni bara betala kostnaderna en gång! Det går liksom inte att denna sort en gång för alla kan förklaras ”ofarlig” och därmed kan odlas på flera platser. Det finns visserligen en sådan möjlighet, det kallas ”marknadsgodkännande” och beslutas om på EU-nivå, men hoppas inte för mycket på det. Det finns i nuläget bara en enda sort (en majssort) som fått marknadgodkännande, och det var för väldigt länge sedan. En potatissort fick det faktiskt för 4 år sedan – efter att ansökan dragits i långbänk i nästan 15 år – men detta drogs sedan tillbaka. Just nu behandlas en av de andra ansökningarna som legat och väntar i många år, det kan du läsa om här.

Man uppskattar att kostnaden för att få en sort godkänd kan vara några hundra miljoner kronor, så crowd-fundingen som gav företaget med den lysande backtraven hela tre miljoner (inte bara 420 000), motsvarar i alla fall den första procenten.

Då blir det som Johan Norberg konstaterar, bara de riktigt stora företagen som har råd att forska och ta patent;

[Greenpeace] framför också ett mer ekonomiskt-politiskt argument, nämligen att företag får patent på de nya grödor de tar fram, vilket riskerar att göra bönder beroende av några få stora multinationella företag, som de måste betala licenser till. Om det finns det mycket att säga. Bönder skulle inte välja att betala för att gå över till en annan gröda om de inte tror att det lönar sig för dem. Det borde under alla omständigheter vara deras val, inte Greenpeaces.

Och ett skäl till koncentrationen bland företagen är de hot och extremt komplexa krav som de utsätts för, särskilt i Europa. Om det kräver en avancerad säkerhetsapparat, tiotusentals sidor dokumentation, kostar tiotals miljoner kronor och tar 10 år för att bara få odla en enda gröda kommersiellt är det naturligtvis bara de största bjässarna som mäktar med det. Ju mer Greenpeace försvårar denna process, desto mer kommer den koncentration de ogillar att växa.

Men Greenpeace, och de politiker som de lyckats övertyga, motarbetar inte bara forskning med vinstintresse, de motarbetar också ideellt och offentligt finansierad forskning. Hänvisningen till ”det fula vinstintresset” är ett svepskäl för att säga nej till allt. Till exempel forskningen på det så kallade gyllene riset som kan rädda de 700000 barn som nu dör varje år på grund av A-vitaminbrist:

Men det verkligt avslöjande är att inte en enda av dessa farhågor är tillämpliga på det gyllene riset. Det är inte ett kommersiellt projekt, utan ett humanitärt projekt. Det ägs inte av ett företag, inga patent är inblandade och när det godkänns kommer det att delas ut gratis till de jordbrukare som vill använda det.

Greenpeace kräver ändå att det stoppas, vilket avslöjar att ojandet om den farliga kommersialismen inte var så centralt när allt kommer till kritan. Det är tekniken i sig som Greenpeace vänder sig mot, oavsett om det är kommersiellt eller offentligt, patenterat eller fritt tillgängligt, och de vänder sig mot att det inte är tillräckligt utvärderat, samtidigt som de vill förbjuda utvärderingar.

Min tröst är att allt fler miljövänner har tröttnat på Greenpeaces inställning, och inser att mänsklig utveckling måste vara viktigare än teknikmotstånd.

I väntan på att forskningen kommer ordentligt i gång även i Sverige kan vi i alla fall sluta använda skattebetalarnas pengar till att finansiera organisationer som förstör försöksodlingar för gyllene ris på Filippinerna.

EU-projekt för att bekämpa människohandel med fakta, inte myter

Droppen urholkar stenen. Förra veckan tog vi i Stockholm beslut om att ta allt relationsvåld på allvar: allt våld skall utredas, oavsett kön, släktskap eller läggning. Det var en lång väg dit men nu är vi äntligen där. Nu kommer glädjande nyheter också på ett annat område som tidigare mer styrts av fördomar än av vilja att se verkligheten i alla dess olika uppenbarelser: Arbetet mot människohandel. Ett 15-tal forskare från åtta olika länder skall nu delta i ett EU-projekt vars slutmål är att minska det lidande som blir följden av de värsta formerna av exploatering. I Sverige är en av de som kommer att arbeta med utredningen socialantropologen Petra Östergren:

Ofta tänker man på inlåsta kvinnor som lurats till rika länder där de fråntagits sina pass och tvingas sälja sex. Men egentligen handlar människohandel oftare om hushållsarbeten, produktion av varor och jordbruksarbete under fruktansvärda förhållanden. Det finns olika grader av exploatering, och inom projektet kommer vi att arbeta med en bred förståelse av begreppet.

Hon har fått tre miljoner för att delta i EU-projektet om hur man kan komma åt människohandel genom att studera efterfrågan. Andra i projektet riktar in sig på de vanligare formerna av människohandel. Petra Östergren riktar in sig på den mindre vanliga, men mer omskrivna, människohandeln för sexuella syften. Detta får också en bonuseffekt: Den första ordentliga genomlysningen av sexköpslagens effekter hos sexköpare i Sverige (Nej, Skarheds officiella undersökning var inte intresserad av åsikter från vare sig säljare eller köpare):

Vad jag känner till är detta den första samhällsvetenskapliga studien med djupintervjuer av sexköpare i Sverige sedan sexköpslagen infördes. Det finns ju en schablonbild av människohandel och sexköpare i populärkultur och media. Men den kanske inte stämmer, och köparna kanske inte heller känner igen sig i den bilden. Det kan vara problematiskt eftersom handlingsplaner kan missriktas och sexköparna får svårt att hjälpa till att identifiera personer som är utsatta för människohandel. Därför tänker vi också göra en analys av den rådande mediebilden.

Just så, är man verkligen intresserad av att lösa samhällsproblem så går man ut i verkligheten och ser vari problemet består, sedan anpassar man åtgärderna efter vad man hittar. Ett tillvägagångssätt som tyvärr är undantag snarare än regel när det handlar om samhällsproblem där debatten präglas av starka moralistiska åsikter.

Om rumptafsande och nödvärnsrätt

Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.

Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:

Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.

”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”

Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.

[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.

Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en

nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]

För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall

Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.

Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.

[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]

 

Vad är det för likhet mellan en morot och Sydafrikas gamla flagga?

När Willem Alexander blev den förste kungen av Nederländerna på 123 år fylldes gatorna av den kungliga färgen orange. Orange är också Nederländernas nationalfärg och återfinns till exempel på fotbollslandslagets dräkter.

Mindre känd är kopplingen till den orange moroten. Fram till början av 1700-talet var morötter vita, gula eller lila, men då korsades en orange variant fram i just Nederländerna. Den blev genast populär (inte bara där) och dess orange färg har använts symboliskt både av anhängare och motståndare till huset Oranien.

Den orange färgen i Irlands flagga och i Sydafrikas gamla flagga är för övrigt samma orange som det nederländska:

Irlands flagga har sitt orange efter den nederländske prinsen Wilhelm av Oranien, sedermera kung Wilhelm III av England, Skottland och Irland, som besegrade den avsatte katolske kung Jakob i slaget vid Boyne 1690. Sedan dess anses orange vara de irländska protestanternas färg.

Sydafrikas gamla trikolor var samma design som bars av den nederländske sjökaptenen Jan van Riebeeck när han anlade en bunkringsstation vid Taffelbukten 6 April 1652. Det var innan det orange i den nederländska flaggan hade ändrats till rött. Orsaken till färgändringen var att det var svårare att framtälla orange nyanser som tålde solblekning och att det var lättare att se rött på stora avstånd.

De gamla myterna om den Nya Slussen

En ny film från motståndarna till Nya Slussen har fått stor spridning i sociala medier. En vanlig kommentar bland de som skickar vidare den är ”Jag visste inte att det var så här illa”. Nej, det är inte så konstigt, för så illa är det inte alls. Vilket också påpekas av de flesta som kommenterat den.

Från Youtube.

Den här bilden är typisk för motståndarnas förhållande till fakta, den nya Katarinaparkens träd och grönska till vänster syns knappt alls. Av någon anledning är kollektivtrafikfältet fyllt med privatbilister, den rödgula avspärrning som finns i dagens Slussen – eftersom den inte är byggd för cykeltrafik – finns av någon anledning kvar efter att gamla Slussen rivits och Nya Slussen byggts. Bussar, cyklar och gångtrafikanter syns inte till över huvud taget.

En gedigen genomgång av myterna, kvarts-, halv- och hellögnerna som åter sprids genom den här filmen finns på Yimby. Speciellt avslöjande för filmen är genomgång nummer 12 av Slussenmyterna: När bilder ljuger.

I filmen, där nya fyravåningshus framställs som högre än de gamla sjuvåningshusen de står bredvid, förespråkas som alternativ till Nya Slussen i stället Slussen Plan B. Den påstås vara billigare, bättre och möjlig att bygga snabbare. Det är bara det att inget av detta är sant. Jämför man med Nya Slussen så gäller detta för Slussen plan B:

• Bussterminalen får kortare gångavstånd men saknar hissar och blir betydligt trängre, med en cykelbana rakt igenom
• Tillgängligheten sägs bli bättre, men blir avsevärt sämre, på många punkter t o m sämre än vad den är i 30-tals-Slussen
• Broar och backar sägs bli mindre branta men blir brantare, i en del fall t o m brantare än vad de är i 30-tals-Slussen
• Gång-, bil- och cykelvägar sägs bli kortare, enklare, framkomligare och säkrare men blir med något enstaka undantag längre, smalare, krångligare, farligare och backigare
• Kollektivtrafiken sägs få bättre framkomlighet men riskerar att fastna i köer på de parallella enfiliga gatorna utan reserverade körfält och med brantare backar
• Klaffbroarna sägs få högre kapacitet, men blir i själva verket smalare
• Avtappningsförmågan sägs bli densamma, men man har helt glömt bort kanalerna både på ritningarna och i kostnadskalkylen
• Anläggningen sägs stå emot höjda havsnivåer bättre, men bussterminalen och andra delar översvämmas vid en lägre nivå, och de högre kajkanterna ger i princip bara problem, samtidigt som stora delar av staden lämnas åt sitt öde jämfört med om man bygger skyddsvallar utanför staden
• Gallerian sägs bli mindre men får ungefär samma format, dock med lägre takhöjd och större byggkostnad
• Byggarbetena sägs bli mindre omfattande men medför ungefär lika stora olägenheter. Stora delmoment, som avtappningskanalerna och underbyggnaden av T-Slussen, har ignorerats helt i kostnadskalkylerna

Enligt förespråkarna var meningen med att använda den gamla detaljplanen för 1935 års Slussen att bygget skulle bli snabbare och billigare. Men det blir det inte i Slussen Plan B, det blir dessutom mycket sämre slutresultat än med Nya Slussen.

Även om det skulle vara möjligt att bygga med detaljplanen från 1935 (vilket knappast är troligt eftersom tillgänglighetskraven idag är oerhört mycket högre än de var 1935) skulle det krävas flera år av utredningar, projektering, framtagande av system- och bygghandlingar och upphandling av entreprenörer innan ett byggande kan påbörjas.

Dessutom måste Slussen byggas för att klara av den ökade avtappningen från Mälaren till Saltsjön som behövs för att förhindra översvämningar i hela Mälardalen. Det är i själva verket det som gör att behovet av en ny Slussen, efter decennier av utredningar, nu är akut. För att kunna riva och bygga nytt i vatten behövs en ny vattendom, och att ansöka om en ny dom i ett så här komplicerat projekt är en mycket omfattande process. Stockholms stads ansökan om ny vattendom tog fyra år att färdigställa och består av tusentals sidor. Efter att den lämnats in till domstol tog det ett år innan den ens kom upp till förhandling.

Nu har Nya Slussens detaljplan vunnit laga kraft, gamla Slussens detaljplan gäller inte längre. Så vill man nu bygga Plan B – vilket man inte vill eftersom det alternativet är dyrare, sämre och tar längre tid att få klart än Nya Slussen – så skulle man behöva starta en helt ny detaljplaneprocess, som lägger ytterligare fyra år till projekttiden. Deras Unique Selling Point, som inte var sann ens då den gamla detaljplanen gällde, finns inte mer. Slussen Plan B är mer död än papegojan i Monty Python-sketchen.

Återstår Nya Slussen. Den innebär en stor förbättring för funktionshindrade, för kollektivtrafikanter, gående, cyklister och sjötrafikanter. Det vill säga alla trafikantslag utom bilister, där minskas i stället kapaciteten från 100000 fordon/dygn till 30000 fordon/dygn – vilket också är vad som passerar där nu. Och nej, det är ingen idé att ha större kapacitet för bilar där eftersom trafikmängden ändå begränsas av flaskhalsarna vid tillfarterna. Den av ett fåtal nostalgiker kramade Gamla Slussen med sina 12/14 filer är groteskt överdimensionerad för biltrafik och underdimensionerad för all övrig trafik. Med Nya Slussen minskar betongytan över vatten med 50 procent(!)

Så här mycket plats tar körbanorna i dagens… …och i Nya Slussen:

Källa: Spacescape

Nya Slussen innebär med stadslivsexperten Alexander Ståhles ord att:

Tillgängligheten för gående kommer att öka avsevärt. Slussen blir enklare att orientera sig i – det blir färre riktningsförändringar genom Slussen. Denna kvalitet har även stor betydelse för synskadade och personer med andra funktionshinder. För rörelsehindrade och de med barnvagnar kommer Slussen också bli enklare tack vare mindre marklutningar, fler hissar och rulltrappor mellan torgplan och kajplan. […]

Den upplevda trygghet[en] kommer att förbättras avsevärt i hela Slussen tack vare enklare orientering och fler verksamhetslokaler och entréer i gatuplan och längs viktiga gångstråk. Som rekreationsmiljö kommer det finnas många nya vistelsemöjligheter, dels i den nya parken vid Katarinahissen, som kommer att bli närpark för drygt 11000 boende och arbetande, dels i terrasserna, och dels på det nya Slusstorget en helt ny öppen plats i Stockholm där man kan vistas vid vattnet som man idag gör på Munkbrokajen och samtidigt se på slussningen. […]

I jämförelse med dagens Slussen, utformad för ett annat samhälle där bilen stod i första rummet, kommer framtidens Slussen enligt planförslaget bli ett stadsrum i promenadstaden och kunskapsstaden Stockholm. En plats med alldeles unika kvaliteter, inte bara som utsiktsplats med breda panoraman över Stockholm, utan även som en rikare mötesplats för boende, pendlare och turister, till vardags och fest – för de som är barn nu och förhoppningsvis för flera generationer till.

Too long; Didn’t read

Too long; Didn’t read.
Ja, det var kläder i kassen.

En koloss på larvfötter

Rysslands makt över oss borde inte vara så stor som den är. EU har tre gånger så många invånare som Ryssland och en ekonomi som är åtta gånger så stor. Lägg därtill USA. Rysslands makt i Europa bygger på två saker. 1. Att vi har gjort oss beroende av dem för vår energiförsörjning. 2. Att de är beredda att bruka våld.

Inget av detta kan vi lösa på en dag, men det stora beroendet av rysk gas och olja går faktiskt att bryta ganska fort, genom att satsa på ny teknik och låta bli att avveckla kärnkraften. Vi måste också inse att Ryssland ligger där det ligger, att nedrusta ses inte av dem som en förtroendeskapande handling, utan som en svaghet.

Bild: The Economist

Som teckningen från The Economist påminner om är Rysslands akilleshäl som alltid ekonomin. Räknar man bort energin är de mycket mer beroende av oss än vi av dem. Ekonomiska sanktioner är också det som biter bäst mot det styrande skiktet. Visst är det så att detta kommer att utnyttjas i propagandan. Putin kan säga: ”se där, ni ser att jag hade rätt, de är våra fiender”. Det är bara det att uteblivna sanktioner och utebliven styrkeuppbyggnad bekräftar Putins bild av Väst som vekt och ovärdigt att ha inflytande.

Att ha med Putins Ryssland att göra är som att möta Daleks i Dr Who. ”However you respond is seen as an act of provocation.”

Men om motståndaren blir provocerad oavsett om man talar mjukt eller hårt så är det enda säkra alternativet att bära en stor påk. Rå styrka hos Väst ogillas av Ryssland, men det är något – tyvärr det enda – som de respekterar.

Stockholm utreder allt relationsvåld, oavsett kön eller läggning

Stockholms kommunfullmäktige har nu enhälligt antagit kommunstyrelsens utlåtande 2014:26 RVII (Dnr 325-679/2013). Det är mycket glädjande, för det handlar nämligen om riktlinjer för handläggning av ärenden om våld i nära relationer inom Stockholms stads socialtjänst.

Riktlinjerna innebär att utredningarna skall gå till på samma sätt i hela staden, bemötandet och utredningens kvalitet skall inte vara beroende av var man råkar bo. Mycket välkommet, men det är ändå inte den största nyheten. För nu är det officiellt fastlaget: Staden skall i sina utredningar om våld i nära relationer inte göra någon skillnad på kön eller läggning. Man, kvinna eller hen. H, H, B, T eller Q. Släkt eller i eller efter ett förhållande. Ingen grupp är utesluten som offer, och ingen grupp är utesluten som förövare.

Det kan låta som en självklarhet, och borde ju vara det också. Men den som följt frågan vet att det inte alltid varit så. Det har faktiskt aldrig varit så, förrän nu.

Jag vill tro att min opinionsbildning i alla fall till en liten del ligger bakom denna mycket positiva utveckling. När staden 2008 antog sin plan “För kvinnofrid – mot våld i nära relationer” såg det helt annolunda ut:

Den handlar så gott som uteslutande om mäns våld mot kvinnor. Kvinnors våld mot kvinnor tas upp i ett stycke i det 23-sidiga dokumentet. Mäns våld mot män nämns bara i en titel på en skrift i en fotnot. Kvinnors våld mot män nämns överhuvud taget inte alls.

Inte så märkligt kanske eftersom det handlar om en centralt påbjuden kvinnofridsplan. Men varför skall en kommun ha just en kvinnofridsplan? Vid våld i nära relationer är offret alltid speciellt utsatt, oavsett sitt eget kön eller könet på den som slår. Vad vi borde ha är en plan “För människofrid – mot våld i nära relationer”.

För det är inte så enkelt som att män alltid är förövare och kvinnor alltid offer. För att citera BRÅ: ”Sedan år 1990 mördas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en man i en nära relation. […] Mellan tre och fyra män dödas varje år av en kvinna som de har en nära relation till.” [Sedan jag skrev det här 2008 har länken försvunnit, en länk BRÅ:s undersökning finns här.] Vad gäller icke-dödligt våld är det jämnt fördelat mellan könen. En undersökning från Högskolan i Gävle, (parallellt genomförd i över trettio länder) visar att:
”Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen.”

Jag kommenterade då:

Jag anser att ingen typ av relationsvåld skall tystas ner, oavsett om den som slår är man eller kvinna, oavsett om den som blir slagen är kvinna eller man.

2011 startade staden en kartläggning av relationsvåld. Men inte av allt relationsvåld, de fall där kvinnor slog män uteslöts ut kartläggningen liksom

även hedersvåld mot män och mäns våld mot män i samkönade relationer utesluts aktivt. Vuxna barns våld mot föräldrar, något som polisen nu börjat uppmärksamma som ett betydande problem, omnämns överhuvud taget inte.

Men gradvis ändrades åsiktsklimatet, mycket beroende på att flera enskilda personer, som till exempel min fullmäktigekollega centerpartisten Stina Bengtsson drivit frågan.

Det är dags att vi ser våldet i nära relationer som ett mänskligt problem, inte enbart som ett kvinnligt problem.

Och i fjol kunde jag notera en glädjande moderat markering mot allt relationsvåld. Jag ställde frågan: Kamp mot allt relationsvåld, kan det vara något?

Även om vi förutsätter att mäns våld mot kvinnor är den större delen av det relationsvåld som förekommer (vilket det mesta tyder på) är det ändå feltänkt. Tänk er att man behandlade någon annan folkhälsofråga på liknande sätt; att man aktivt valde att enbart undersöka symptom och sätta in behandling mot hjärtinfarkt hos män, eftersom det är fler män än kvinnor som dör av hjärtinfarkt…

Själv tycker jag att det enda rimliga i Sverige år 2013 är att ta allt relationsvåld på allvar för att kunna genomföra verkningsfulla åtgärder mot allt relationsvåld. Mäns våld mot kvinnor, kvinnors mot män, våld mellan samkönade [och HBTQ], föräldrars våld mot barn, barns våld mot föräldrar och hedersrelaterat våld. Vad är det som gör att denna självklarhet fortfarande motarbetas?

Nu motarbetas den inte längre. Kommunfullmäktige i Sveriges huvudstad har sagt att den skall tas på allvar. Det är mycket, mycket bra.

Vem släckte ljuset?

Jag ogillar i allmänhet symbolpolitik eftersom den brukar vara inriktad på att de medverkande skall känna sig goda och duktiga, inte sällan är det så att själva symbolhandlingen får motsatt effekt från vad de säger sig vilja uppnå. Earth Hour är inget undantag. Det handlar inte bara om det symboliska i att släcka ner, att föredra mörkret framför ljuset, det handlar om att Earth Hour riktar sig direkt mot användandet av elektricitet, en teknologi som mer än någon annan bidragit till mänsklighetens utveckling. Det blir inte ens någon praktisk nytta av aktionen, i stället för elljus uppmuntras användandet av paraffinljus och facklor. Två ljuskällor som må vara trevliga och mysiga, men som innebär koldioxidutsläpp, hälsofarliga stoftpartiklar och utsläpp av cancerogena ämnen. Som symbolhandling är det rent ut korkat.

Lydiah Wålsten har sammanfattat det väl på twitter:

1,3 miljarder saknar el. 1,5 miljoner dör varje år av vedförbränning. 800 000 är barn under 5 år. Och du vill att jag symboliskt ska släcka?

I fjol skrev Johan Norberg i Metro: Släck lampan, men tänd inte ljuset

det finns sätt att snabbt minska koldioxidutsläppen. Genetiskt modifierade grödor (GMO:s) gör att mindre CO2-absorberande skog behöver omvandlas till jordbruksmark. Kärnkraft ger energi utan fossila bränslen och ny borrteknik för att utvinna naturgas, fracking, gör det möjligt att ersätta kol som energikälla och olja som drivmedel. Om Kina och Indien ersatte all kol med gas skulle de halvera sina koldioxidutsläpp, relativt billigt. Det skulle ge klimatet andrum tills forskarna får fram till exempel effektivare solkraft.
Det är bara en sak som är konstig. Världsnaturfonden, som ligger bakom Earth Hour, vill stoppa GMO:s, avveckla kärnkraften och förbjuda fracking, för att dessa är förknippade med andra, betydligt mindre problem. De låter sin gröna, ideologiska utopi stå i vägen för våra bästa verktyg mot klimatförändringarna, på samma sätt som Påvens dröm om avhållsamhet får honom att motsätta sig kondomer.
Miljöorganisationer säger att klimatförändringarna är en fråga om mänsklighetens överlevnad. Ändå använder de stora resurser åt att angripa lösningarna på den krisen, för att de inte gillar viss teknik. Hur kan man ha så dubbla budskap? Tycker de inte att klimatfrågan är så viktig som de säger? Se där, något att fundera på när du sitter där i mörkret på lördag kväll.

Själv är jag inte alls övertygad om klimatkatastrofens snara ankomst, även om koldioxidutsläppen inte skulle minskas drastiskt. Men en utebliven klimatkatastrof  är ingen anledning att fortsätta slösa ändliga resurser och förorena jord, luft och vatten. Vi skall alltid hushålla med resurserna och sträva efter att skada djur, natur och människor så lite som möjligt. Vägen dit heter teknikutveckling. Nya bilar, spisar och kylskåp förbrukar mindre energi och förgiftar miljön mindre än gamla.

Den ensidiga fokuseringen på klimathotet leder till att ändliga resurser satsas på fel saker och leder till enorm miljöförstöring idag. Skövlingen av de sista sydostasiatiska regnskogarna för oljepalmsodling är bara ett exempel. Massakern på fåglar vid vindkraftverken ett annat. Världens resurser är inte oändliga, de miljarder som läggs på att motverka ett politiskt framröstat (nej, det är inte vetenskapsmän som bestämmer vad som står i IPCC:s rapporter) katastrofscenario är pengar som inte används till malariabekämpning, AIDS-vaccin, och reningsverk i östeuropa och utvecklingsländerna. Saker som gör nytta oavsett om klimatet blir varmare pga människan eller ej. Tror man blint på att det bara finns en enda stor utmaning för framtiden så tar man på sig ett mycket stort ansvar.

IPCC har i sina stadgar inskrivet att de skall söka orsakerna till klimatförändringarna hos människan, alla andra förklaringsmodeller blir utan forskningsanslag. Fram till 1995 redovisade IPCC en korrekt temperaturkurva som visade att medeltiden var varmare än idag. Sedan kom nya direktiv från ledningen och i stället kom den numera ökända hockeyklubban (som bara Al Gore fortfarande tror på) som skulle visa att det aldrig varit så varmt som nu och att det är vårt fel.

”Klimathotet” följer ett gammalt beprövat recept . Människan har syndat mot Naturen (förr var det Gud) och måste göra bot och bättring. Administrerat av välbeställda skräckmånglare som Al Gore – som själv gör av med tolv gånger så mycket energi till sitt hus som genomsnittsamerikanen och flyger privatjet i stället för trafikflyg. (Förr var det prästerna som stod för absolutionen, när man betalt sitt avlatsbrev).

Hotet om en katastrof som skall få hela Jorden att enas är en frestande snuttefilt att hålla fast vid, speciellt när man också får bli profet för Den Enda Sanningen. Lägg till en stor FN-organisation som bygger hela sin existens på att myten om den människoorsakade uppvärmingen hålls vid liv, politiker som ser en chans att motivera nya förbud och nya skatter, forskare som vill ha anslag som kontrolleras av ovan nämnda politiker, media som vill sälja och en allmänhet som vill bli skrämd så är det inte att undra på att klimatpaniken har spridit sig.

Det är inte så att det saknas andra förklaringsmodeller till klimatförändringarna, sådana som stämmer bättre med de data man faktiskt kan observera. Det är inte heller så att det saknas andra problem att lägga pengarna på… Utsläpp i luft, mark och vatten – det släpps ut mycket farligare saker än koldioxid idag – överfiskning, malaria, ökenutbredning, svält, HIV…

Mänskligheten skall alltid hushålla med resurserna, oavsett hot eller ej, men det bästa sättet att hushålla är utveckling mot effektivare metoder, inte bromsklossar som låser oss i ett dåligt resursutnyttjande. Vetenskapen skall alltid vara beredd att pröva sina slutsatser mot påvisbara fakta, även i klimatfrågan.

Nordkorea kommer att vinna, i år igen

Hundar kan inte prata. I alla fall inte med rätt meningsbyggnad.

Och nu något helt annat. Om ni tillbringar tid på nätet utanför allfarvägarna har ni kanske stött på Doge-memet: En Shiba Inu uttrycker uppskattande tankar i korta sentenser på misshandlad engelska i färgglad Comic Sans. Såhär till exempel:

Men det som gör en doge till en doge är inte färgen eller typsnittet, det är inte ens bilden på en synbarligen nöjd Shiba Inu. Det är den speciella grammatiken. Det här exemplet från tumblr är ett klart doge:

What light. So breaks. Such east. Very sun. Wow, Juliet.
What Romeo. Such why. Very rose. Still rose.
Very balcony. Such climb.
Much love. So Propose. Wow, marriage.
Very Tybalt. Much stab. What do?
Such exile. Very Mantua. Much sad.
So, priest? Much sleeping. Wow, tomb.
Such poison. What dagger. Very dead. Wow, end.

Men vad gör det till ett doge? Eftersom vi är på internet är det naturligtvis någon som rett ut det där: Lingvisten Gretchen McCulloch:

Doge speak is clearly composed of subunits which are divided by a period in running text, which I’m going to call doge phrases. The period is optional in images, but in that case the phrases are scattered artistically around the picture. Here are some examples of doge phrases:

such drift
much dignity
very leeder
many robe
much infinity
so gif
very guitar
such fall
so trick
much feels
very sad
many happy
such pbs
very art

There are also a smaller number of single-word doge phrases, chiefly:

wow
amaze
excite

Orden är, till skillnad från hos LOLcats, oftast rätt stavade, det är själva grammatiken som är fel.

Vill du göra en egen doge behöver du inte ens ett bildbehandlingsprogram, det finns, såklart, memegeneratorer på nätet.