Posts Tagged ‘brott’

Om det låter för dåligt för att vara sant är det oftast det

19 april, 2014

I mitt inlägg i förrgår använde jag tillgängliga data för att så gott det går ge en verklighetsnära bild av relationen mellan anmälningar, åtal och fällningar för våldtäkt. Jag använde en studie över avgjorda fall 2012 som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, inte 12% som Fatta.nu påstår i sin infografik. Dock handlar den studien bara om åtal för våldtäkt mot vuxna, vilket av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar bli högre än 12%.

2012 gick 356 fall av våldtäkt mot vuxen (347 kvinnor, 9 män) och 985 fall av våldtäkt mot barn (822 flickor under 15, 63 flickor 15-18, 95 pojkar under 15, 5 pojkar 15-18) till åtal. Vi vet från Frida Olssons studie att 64% av åtalen som gällde våldtäkt mot vuxen ledde till fällande dom. Om vi räknar så absolut lågt det går: med att inte ett enda fall av våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle den totala andelen fällande domar bli ((356*0,64)+0)/(356+985) =  228/1341 = 17%. Hur man än räknar kan man inte få det till 12%. Men våldtäkter mot barn leder till fällande domar, det vet vi, 2012 var det 149 fällande domar. Antar vi att varje dom bara gällde ett begånget brott (vilket det inte gör) så blir andelen fällande domar för våldtäkt ((356*0,64)+149)/(356+985) =  377/1341 = 28%.

Men det finns ingen anledning att tro att andelen fällande domar vid åtal för våldtäkt mot barn skulle vara lägre än de är för vuxna. När det går till åtal är nämligen frågan om samtycke en icke-fråga eftersom barn under 15 års ålder enligt lagen inte kan ge samtycke till sex.

Fatta.nu uppdaterade efter att kritiken blev för besvärande sitt inlägg med källhänvisningar och lade till de fällande domarna för våldtäkt mot barn, men de vägrade fortfarande rätta det största felet, nämligen att de förutsätter att varje fällande dom bara betyder att en våldtäkt har straffats. De uppdaterade inte heller sin grafik, inte ens med de uppgifter som de erkänt var fel. Men nu har de ändrat igen, nu står det bara att ”Vi har blivit uppmärksammade på att en del av de siffror som vi använt oss utav i den grafisk bilden nedan inte stämmer.” Ingenting om att de missat de 149 fällande domarna för barnvåldtäkt, inget om att varje dom ofta omfattar flera begångna brott. Den felaktiga grafiken ligger kvar.

Om Fatta.nu kunnat läsa statistik hade de sett vad det verkliga problemet i rättsskipningen vad gäller våldtäkt mot vuxna ligger. Det är att så förhållandevis få fall klaras upp rättsligt (för kvinnor 41% för män 50%), genom åtal eller på annat sätt, till exempel att den anmälda gärningen efter utredning ej bedöms vara ett brott eller att brott ej kan styrkas (teknisk uppklaring). Problemet är inte att för få åtal leder till fällande dom. (Är det ett problem är det i så fall inte för att den tilltalade inte fälls, utan för att åklagaren valde att gå till rättegång med för svaga bevis) I ett rättssamhälle gäller det för åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, inte för den tilltalade att bevisa sin oskuld. När det gäller våldtäkt mot vuxen handlar det om gärningar som vid samtycke är lagliga, därför är det inte konstigt att fler frias vid våldtäktsåtal (36%) än vid andra typer av åtal (5%).

Den låga totala uppklaringsprocenten vid våldtäkter är ett problem för rättssamhället – att så få fall klaras upp antingen genom åtal eller genom att rättsväsendet genom utredning konstaterat att det inte finns grund för åtal. Att domstolar när ord står mot ord sedan väljer att hellre fria än fälla är inte ett problem för rättsstaten. Detta hade Fatta.nu sett om de klarat av att läsa statistik.

I stället sprider de den mycket skadliga myten att det inte lönar sig att vittna i en våldtäktsrättegång.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz: Den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet.

Det finns också andra problem med Fatta.nu:s infografik, inte bara använder de den absolut högsta officiella uppskattning av mörkertalet de kunnat hitta, de framställer det som om det vore klarlagt att så många våldtäkter faktiskt inträffat: BRÅ skriver i samband med uppskattningen, på sidan 49:

Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Det innebär att de våldtäktshändelser som rap­porterats i NTU i juridisk mening kan vara lindrigare sexualbrott, som sexuellt tvång, eller vice versa.

Man skall när man visualiserar brottsstatistik vara mycket tydlig med att mörkertal och anmälningar handlar om misstänkta brott. Missar man det – av slarv eller vilja – så framstår ju varje nedlagd förundersökning och varje friande dom som ett misslyckande av rättsstaten (vilket det, i något enskilt fall kan vara, liksom en enskild fällande dom kan vara det). Men att felaktigt misskreditera rättsstaten hjälper inte arbetet mot sexuellt våld, eller mot några andra brott heller.

 

Att fatta och inte fatta

17 april, 2014

Bilder är kraftfulla propagandaverktyg, de vädjar direkt till känslan utan att passera förnuftet. Sedan en tid sprider Fatta.nu en infografik om våldtäkter, mörkertal, åtal och fällningar. Man ser tydligt att de tagit efter bildspråket från en amerikansk infografik på samma tema som blev viral förra året. Tyvärr har de också i sin iver att få fram en slagkraftig bild tagit efter den undermåliga faktahanteringen. Det största felet är att de påskiner att av 25 våldtäktsåtal 3 leder till fällande dom. Alltså bara 12%. Vilket är direkt falskt. Den verkliga siffran är 64%. Trots att de fått felen påpekade så fortsätter de att sprida bilden. De hänvisar till BRÅ, men BRÅ:s siffror ger inte alls stöd för den.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet

och det är det senare som är sorgligt. Kvinnor kanske tror detta stämmer.

I ett försök att ursäkta sin bild la Fatta.nu i går upp en bloggpost med källhänvisningar.

Av dessa 36 000 våldtäkter var det endast 6 320 som anmäldes, 1 390 som ledde till åtal och 171 som resulterade i en fällande dom.

Fördelen med att de äntligen gav exakta källhänvisningar var att de därmed visade exakt hur de tänkt fel. För det är inte fel på källorna, det är Fatta.nu som inte begriper vad de läser. De gör två stora fel, som de fortfarande vägrar rätta.

För det första: De tar med åtalade för våldtäkt inklusive våldtäkt av barn, men de tar bara med dömda för våldtäkt exklusive våldtäkt av barn. De, som de påstår, 171 dömda är i verkligheten 171+149 = 320. Det är en mycket slarvig miss i inläsningen, men inte det värsta felet, det är…

För det andra: De tror (eller låtsas tro, jag vet inte vilket som är värst) att 1 dömd person = 1 uppklarad och straffad våldtäkt. Vilket det inte är. Liksom med andra åtal så är det ofta flera åtalspunkter i ett åtal. 2012 var det 1393 åtal för våldtäkter. 320 fällda motsvarar 64% av de åtalade, 320/0,64= 500 åtalade. Det ger i snitt 2,8 våldtäkter per åtalad.

Det skall alltså inte vara så här:

felaktig infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 25 leder till åtal, 3 blir dömda

Utan så här. Mörkertal är av naturliga skäl omöjliga att få bra siffror på, och Fatta.nu använder den högsta officiella uppskattningen de hittat, den är mycket högre än många andra, men den finns i BRÅ:s papper, därför låter jag den siffran ligga kvar. [Edit: här alltså på sidan 49, med brasklappen: Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt.] 22% av anmälda våldtäkter leder till åtal, det ger 28/120, inte 25/120. I sammanhanget ett slarvfel. Det är däremot inte påståendet om relationen mellan åtal och domar. Av de anmälda våldtäkterna straffas sex gånger så många som Fatta.nu påstår!

rättad infografik: 700 våldtäkter begås varje vecka, 120 av dessa anmäls, 28 leder till åtal, 18 blir dömda

Allt är inte alls bra ändå. Men statistiken visar inte att det är meningslöst att anmäla våldtäkter eller att det är meningslöst att utsätta sig för att vittna i en rättegång. Tvärtom. Att Fatta.nu trots upprepade påstötningar ändå fortsätter ge spridning åt de myterna hjälper inga våldtäktsutsatta, i stället riskerar de att att uppmuntra en misstro mot rättsväsendet som leder till antingen uppgivenhet eller privata hämndaktioner.

[Uppdatering: Studien över avgjorda fall 2012, som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, handlar bara om åtal för våldtäkt mot vuxna. Detta tas av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar ändå bli mycket högre än 12%. Jag har skrivit om det i ett nytt blogginlägg]

Är det skuldbeläggande att lära ut hur man förebygger brott?

13 april, 2014

Kalla Fakta hade i tisdags ett reportage som handlade om att våldtäkterna ökar på partykryssningar. Där gjorde Tallink Siljas personaldirektör följande uttalande:

”Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. […] De vet vart det kan leda.”

Med anledning av det skrev jag en text i Svensk Tidskrift i fredags:

Uttalandet vållade en storm av kritik mot vad som uppfattas som ett skuldbeläggande av offren. Men är det enda sättet att se saken på? Och om det räknas som skuldbeläggande att tala om för människor hur de minskar risken att utsättas för brott, eller annan skada, hur skall man då kunna arbeta effektivt med brotts- och skadeprevention? […]

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Hela texten finns här.

Om rumptafsande och nödvärnsrätt

29 mars, 2014

Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.

Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:

Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.

”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”

Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.

[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.

Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en

nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]

För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall

Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.

Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.

[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]

 

Gott syfte ursäktar inte dålig metodik

12 december, 2013

Ni kanske har sett ordmolnet med förnamnen på våldtäktsmän? Det har dykt upp på sociala medier av och till åtminstone sedan i januari. Enligt sidan, ålder okänd, som ordmolnet kommer ifrån är de vanligaste namnen på en åtalad i våldtäktsmål Andreas, Daniel och Mikael. Bilden vill därmed visa att invandrare inte är överrepresenterade i den statistiken.

Haken är att undersökningen som kommer fram till det inte ens skulle bli godkänd som B-uppsats på Södertörns Högskola (eller, jo…) Redan urvalet är märkligt:

I Piscatus ligger lite över 1500 domar i fulltext där ordet ”våldtäkt” förekommer i texten. För det mesta är det just våldtäktsmål, men det kan också vara mål där någon har hotat med att våldta, eller tidigare har varit dömd för våldtäkt. Självklart är det även friande domar.

Hur urvalet av domar till Piscatus gjorts och varför det är självklart att ha med även friande domar utvecklas inte vidare. Från detta tämligen godtyckliga urval av underlag samlas rådata in genom textkopiering eller scanning.

Att plocka ut viss information från stora mängder domar, som kan se helt olika ut beroende på om de har scannats från papper eller inhämtats digitalt, är inte det lättaste. Därför får det bli såhär. Dessutom hade jag bara en timme på mig.

Jotack. Rådata lämnar en del övrigt att önska. Det mest iögonenfallande är att var åttonde namn som förekommer i listan är ett kvinnonamn. Lägger man ihop antalet i listan som bär de namnen blir det 99 av 1549. Alltså 6,4%, och då har jag inte ens räknat namn som kan bäras av båda könen. Med tanke på att 2% av de misstänkta och 1% av de sexbrottsdömda i Sverige är kvinnor låter det väldigt mycket. Detta i en lista som påstås innehålla enbart namn på tilltalade som anklagas för att ha våldtagit, hotat att våldta, eller har en tidigare dom för våldtäkt på sig. Misstanken infinner sig att det smugit sig in namn på andra personer som står på domarna, till exempel advokater, sekreterare, domare och målsägare.

Namnmoln, kvinnonamn inringade

Sidinnehavaren skriver att :

Ur detta material plockade jag ut tilltalsnamnen på de åtalade, vilket var mycket enklare. 1549 stycken.

Men det han plockade ut var alltså inte tilltalsnamnen på de tilltalade. Han har plockat ut en lista med namn där vi inte vet om det handlar om friade, fällda, jurister, biträden eller målsägare.

Det är alltså fel redan på ingångsvärdena. Men författaren gör inte heller någon som helst tolkning av slutresultatet. Ingen jämförelse med hur vanliga namnen är i befolkningen. Det är alltså den listan som sprids på sociala medier för att visa att invandrade inte alls är överrepresenterade i brottstatistiken  (vilket de är, både som offer och förövare). Syftet är naturligtvis att motverka rasism, men om man tror att man måste förvanska statistik för att kunna göra det är man helt fel ute.

Att invandrare är överrepresenterade i att begå – och drabbas av – brott, är inte det minsta märkligt. Till exempel styrdes den organiserade brottsligheten i Chicago fram till början av 1900-talet av svenskar. Att invandrare i Sverige som kollektiv inte skulle vara överrepresenterade i brottsstatistiken vore en statistisk sensation av världsklass. Så att försöka förneka det, och så taffligt dessutom, är bara dumt. Jag förstår att tanken är god, men vill man slå hål på myter så måste ens argument tåla enkla ifrågasättanden, annars får det motsatt effekt.

Man skall inte mörka verkligheten. Det man skall göra är att konstatera att de allra allra flesta här i landet, vare sig de är invandrade eller infödda, inte begår brott. Vad skall vi göra när vi konstaterat det?  Vi skall sträva efter att ha ett samhälle som det är lätt att komma in i, både för de som är födda här och de som är födda utomlands. Det är ett bättre samhälle och det minskar också brottsligheten överlag.

Poster från andra världskriget med ändrad text: When you share poorly researched infographics you ride with Hitler

Skall offret skylla sig självt?

13 april, 2013

Peter Santesson funderade för ett tag sedan på Facebook över följande sak (publicerar med hans tillåtelse):

Både Polisen och SL brukar varna för ficktjuvar i tunnelbanan. Polisen delar ut lappar med råd om hur man ska göra för att inte bli bestulen. Är det fel gjort? Innebär det att polisen förskjuter skulden till offret? Borde man istället helt enkelt starta kampanjer för att förklara att det är fel att stjäla och förmana alla [att] man inte har rätt att ta plånboken ur någons handväska även om den hänger och slänger över axeln? Personligen skulle jag tänka att det nog vore ineffektivt om polisen jobbade så.

Var går gränsen för när man ”får skylla sig själv” för att man utsätts för brott? Finns det en sådan gräns, är det ens tillämpbart?

Ett mycket gott råd för att minska risken att bli utsatt för brott är: Var inte för full. Det gäller speciellt ute på stan, och det gäller speciellt yngre personer. Att vara berusad ökar risken att man råkar illa ut och/eller gör andra illa. Man blir ett lättare offer för rån, våld och sexuella övergrepp, man löper mycket större risk att falla och slå sig och man utsätter sig för enorm risk att skadas i trafiken, att gå rätt ut framför en bil eller ett tåg. Det är faktiskt mycket farligare att gå berusad än att köra berusad (för den som gör det alltså).

Att alkohol och andra droger är en riskfaktor är okontroversiellt, men hur är det med klädsel eller annat som ökar risken? Du har naturligtvis rätt att stå med djurgårdshalsduk i krogkön på Avenyn efter att ditt lag vunnit mot IFK. Du har naturligtvis rätt att gå naken på Sergels Torg en lördagsnatt utan att någon rör dig, förutom poliserna som griper dig för förargelseväckande beteende då…

Naturligtvis har du också rätt att lämna ditt hem och din bil olåst utan att bli bestulen, du har också rätt att gå rakt ut i vägbanan på ett övergångsställe utan att försäkra dig om att bilisten på väg mot dig har sett dig. (Fast om du går mot rött och orsakar en olycka kan du dömas för ansvar)

I fallen ovan är det i princip inget snack om vem som bär ansvaret, folk får inte stjäla, misshandla, våldta eller råna, oavsett om du har låst, hur du är klädd eller hur nykter du är. Förare har ansvar att inte köra på någon och skall hålla god uppsikt och tillräckligt låg fart för att hinna stanna om något plötsligt dyker upp från ett skymt läge.

Men innebär det att det är en dålig idé att uppmana människor att vara försiktiga? Är det att skuldbelägga offret? Klarar vi av att hålla två tankar i huvudet på en gång? Det borde faktiskt vara möjligt att upplysa människor hur de med hyggligt enkla medel minskar risken att bli utsatta för brott, utan att därmed anklagas för att friskriva den som begår övergreppet.

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Det måste gå att både tala om hur man skyddar sig mot ficktjuvar och att straffa ficktjuvarna. Om man bara gör det ena eller det andra så har man inte tagit problemet på allvar.

Här ligger ett domskäl begravet

4 april, 2013

Nyheten om domen mot kvinnan som gav mannen som tafsat på henne en örfil spreds över landet  förra veckan, som det framställdes i media hade hon bara försökt freda sig och fick nu betala skadestånd till tafsaren som själv gick fri. Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.

Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering. Mårten Schultz skrev om det då det begav sig:

 

För det första avbröt angriparen sin attack mot kvinnan redan när 31-åringen skrek åt honom på håll. 31-åringen första slag kom först senare. Tingsrätten bedömer ändå att slaget täcks av nödvärnsrätten och noterar också att ingripandet var föredömligt. Hade 31-åringen nöjt sig här hade han alltså gått fri.
När angriparen sedan obeväpnad klev ut ur bilen fanns inget som tydde på att han skulle attackera 31-åringen. Övergreppet var tillfälligt avvärjt. Ändå slog 31-åringen då ett hårt slag med domkraften mot angriparens huvud och spräckte hans skalle. Det är där rätten anser att 31-åringen går för långt, över nödvärnet.
Bedömde domstolarna motattacken för hårt? Inte vet jag. Jag var inte där. Men domarna framstår i alla fall inte som så vansinniga som tidningarna vill göra gällande.

Till saken hör också 
att medierna undanhåller en rad detaljer som är försvårande för 31-åringen. De två männen hade till exempel bråkat tidigare. Och 31-åringen råkade heller inte passera, som tidningarna vill få oss att tro, utan hade lastat in domkraften i sin bil och åkt för att leta upp 26-åringen.
Den upprördhet som följer på sådana missvisande artiklar används dessvärre ofta för att visa på ett påstått glapp mellan uppfattningen hos ”vanligt folk” och ”juridiken”. Inte sällan får läsarna uppfattningen att det inte finns någon rätt till självförsvar alls i svensk rätt. Men så är det inte.
Om ditt våld inte är betydligt värre än vad självförsvaret fordrar så föreligger överhuvudtaget inget brott (du får däremot inte skjuta någon som klappar dig i baken). Ibland kan det till och med vara ansvarsbefriande enbart att tro att man befinner sig i en nödvärnssituation, även om den faktiskt aldrig förelåg. Det gäller bara att visa att man trodde att den person som man utövade våld mot var i färd med att brottsligt angripa en själv. 

Men rätten till nödvärn tar slut när våldet går över till rena angrepp eller hämndaktioner. Och det är den linjen som medierna tycks ha så svårt att dra.
När medierna beskriver en juridik som bestraffar hjältar som räddat gamla damer – där domstolarnas faktiska bedömningar bara läses till hälften, om ens alls – så drabbas juristerna och rättsordningen av problem. Det uppstår en uppförsbacke i samtalet. Den blir allt brantare eftersom medierna blivit allt skickligare på att driva på sociala medier som ofta lever i symbios med tidningarna – exempelvis Facebook-grupper och bloggar. Jurister måste därför bli bättre på att själva i dessa former förklara varför juridiken inte är så vansinnig som den framstår efter medias manipulationer.
För det verkar tyvärr vara att hoppas på för mycket att kritikerna faktiskt ska läsa de domar som de kritiserar.

Som Schultz visar så hade kvinnan som slagit den tafsande mannen gått fri om det varit i direkt anslutning till tafsandet, vilket det här fallet visar. Domen visar inte alls, som den dömda kvinnan menar, ”att det är okej för killar att ta på tjejer hur som helst. Man får inte freda sin kropp.”

Media sprider alltså en bild av att man inte får freda sig och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.


%d bloggare gillar detta: