Att bekämpa rastänkande med rastänkande

Idag skriver Ivar Arpi, som vanligt, ett bra ledarinlägg på SvD. Han undrar om Erik Ullenhag vet vilken verksamhet han egentligen stödjer när han gett Tobias Hübinette i uppdrag att leda ministerns kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige:

Det är pedofili som driver vita män till att gifta sig med asiatiska kvinnor (Mana, nr 2/2005). Internationell adoption kan liknas vid den transatlantiska slavhandeln (Magasinet Arena, 2003). ”Sverige är ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden” (SVT Debatt, 27/11 2012).

Möt forskaren Tobias Hübinette som nyss fått uppdraget att leda Erik Ullenhags kartläggning om afrofobi, alltså rasism mot svarta, i Sverige (Arbetet 27/11). Och ja, ovanstående återgivningar är Hübinettes syn på frågor om hudfärg och identitet. Låter detta radikalt? Varning i så fall, för den som kritiserar forskning av det här slaget gör det nämligen utifrån anti-antirasism, enligt Hübinette (Magasinet Arena, 2011). Men vi pratar ju inte så mycket om ras i Sverige? Är inte det bra? Nej, Sverige är i själva verket bland de mest diskriminerande av alla västerländska länder, bland annat för att vi pratar mindre om ras än andra, menar Hübinette (DN, 23/1).

Forskaren är dessutom tidigare aktivist inom antifascistisk aktion, AFA, en organisation som ofta misslyckats med att hålla rågången mot våldsbejakande element, men är numera anställd vid Mångkulturellt centrum (MKC). MKC har fått regeringens uppdrag att kartlägga afrofobin i Sverige, en satsning på 180000 kronor. Men det är en betydligt mer kontroversiell institution än vad som framgår av namnet.

MKC arbetar utifrån avsikten att återinföra rasbegreppet i Sverige. I den pågående utställningen Varning för ras, som jag kritiserade i våras på denna sida (31/3), är syftet att träna upp vår blick och vårt språk för att dela in mänskligheten i raser. Detta ska enligt MKC motverka rasism.

Den svenska organiserade antirasismens prioriteringar är ett ämne jag brukar skriva om, till exempel i somras: Glass, teater, tårta, Tintin och Pride. Eftersom Newsmill har lagt ner sin verksamhet och inläggen inte går att komma åt längre (ett tag till finns de kvar i cachesökning på Google och Bing) så är nu också ett bra tillfälle att här reprisera texten jag skrev i samband med Lilla Hjärtat-débaclet förra hösten. Då mycket läst och kommenterad. Titeln var Antirasister besatta av hudfärg:

=========================

Gång på gång ser vi hur den svenska rasismdebatten reproducerar stereotyper av självutnämnda antirasister och akademiker i elfenbenstorn. Denna gång handlar det om kritiken mot utseendet och uppförandet hos barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Film- och medievetaren Ylva Habel från Södertörns Högskola skriver på SVT Debatt att:

Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Så själva förekomsten av ett svart barn bland vita uppfattas som en rasistisk stereotyp? Houston, we have a problem. För hur hade det låtit från Södertörn om Lilla Hjärtat inte varit busig utan blyg? Då hade det i stället hetat att filmen ”reproducerat slavmentalitet”. Hur skall förekomsten av svarta i barnlitteratur någonsin normaliseras om varenda förekomst i tyckarnas överteoretiserande glasögon tolkas som utslag av medveten eller omedveten rasism?

De treåringar som ser filmen har inte hört talas om någon kulturell kontext som gör Lilla Hjärtat till Ku Klux Klans arvtagare. De har ännu inte lärt sig att ett svart barn bland vita och gula skall ses som ett hot, de ser ett barn med sina egenheter bland andra barn med sina egenheter. Men vänta bara, Ylva Habel och hennes meningsfränder gör vad de kan, när de är klara så har barnen lärt sig att ett svart barn aldrig passar in.

Jag förstår Jonas Thentes upprördhet. Vi har här ett samhälle, där fördomar och diskriminering, liksom i resten av Världen, i olika mån och åt olika håll är en realitet. På de flesta arenor i vårt samhälle syns människor av olika kön och hudfärg, men på ett område är det fortfarande så gott som helvitt – den svenska barnlitteraturen. Äntligen kommer då en bok där ett svart barn är med och tar plats, då rycker ordningsmännen ut och ropar på censur!

Som Sverker Lenas skriver i DN:

Ickevita barnkulturfigurer har just nu större behov av en diskrimineringsombudsman än en stylist. Här ansluter jag mig gärna till arbetslinjen: de behöver jobb!

Liksom författaren Ulf Stark:

[Wirsén och Hambäck] skapar en egen variant av den rasistiska svart flicka-klichén. Men fyller den med nytt innehåll – med humor, värme, nyfikenhet och upptåg – så effektivt att den gamla bilden spricker sönder och inte blir sig själv igen. Stereotypen individualiseras och avexotiseras. Vi ser inte längre en schablon: vi ser ett lekande barn bland andra brokiga barn, alla med sina små intressanta egenheter.

Någon tycker inte så mycket om maskar som pussas. Någon har skära kaninöron. Vad är det för särskilt med Lilla Hjärtat då?

Jo, hon har prickig klänning, tyckte en skarpögd filmrecensent i 3-årsåldern på en förhandsvisning.

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Det här är en debatt som återkommer år efter år, det handlar om glassar, godis och barnböcker. (Det handlar alltid om just barnböcker, barn antas inte kunna se en framställning av glada, dystra, musikaliska, klumpiga, hederliga eller skurkaktiga icke-rosahyade personer utan att bli små rasister. I själva verket ser de inget sådant förrän de får lära sig av vuxna förståsigpåare att bilderna är rasistiska och nedvärderande. Det är ständigt det icke-vita som skall censureras bort i antirasismens namn. När lösningen i stället borde vara att låta olika färger ta mer plats. Själv tycker jag till exempel att det är erbarmligt tråkigt att östeuropéer i svensk film ständigt framställs som antingen skurkar eller offer, men lösningen är ju inte att då stryka östeuropéer ur manus utan att ge de dem fler roller att spela.)

Visst får rasistanklagelserna mediautrymme, men hjälper det verkligen saken? Ökar toleransen i samhället av att debattprogram diskuterar den inneboende rasismen i lakritsglass? Nej, all publicitet är inte bra publicitet, de som letar rasism i godishyllorna devalverar en viktig fråga.

Problemet med dåligt bemötande av den som inte tillhör ens egen grupp finns också i Sverige, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att “skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra “det går upp och ner i livet, höhö”.

Rasism är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på. (Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien, eller att en miljon européer förslavades i Nordafrika. FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden.) Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det skulle vara något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Men det är något märkligt med svenska ”antirasister”. Utanför Avpixlat finns inga som är så besatta av sina meningsmotståndares etnicitet och hudfärg som dessa självutnämnda ordningsmän. Genomgående används debattörers vithet av censurförespråkarna för att tysta motståndarna, ”vita” har inte bara fel, de borde inte ens tillåtas uttala sig! För ett år sedan handlade debatten om gubben/gumman på Kinapuffarna. I Aftonbladet utkorade Elin Grelsson – vit, heterosexuell, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig själv att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine Madon så placerade Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande.

… Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, för vissa djur är mer jämlika än andra.

Peter Lööv Roos på Seglora Smedja angriper nu Jonas Thente för dennes kritik av de som kritiserat Lilla Hjärtat. Hur gör han det? Jo, Thente målas ut att tillhöra en ”vit medelklassbubbla” och därför behöver hans åsikter inte tas på allvar.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Ylva Habel avslutar sin artikel på SVT Debatt:

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv [i] centrum.

Här har Habel faktiskt en poäng, det finns en självutnämnd antirasism som hellre sätter sig själv i centrum än gör någon verklig nytta, men den är sannerligen inte bara vit.

Gott syfte ursäktar inte dålig metodik

Ni kanske har sett ordmolnet med förnamnen på våldtäktsmän? Det har dykt upp på sociala medier av och till åtminstone sedan i januari. Enligt sidan, ålder okänd, som ordmolnet kommer ifrån är de vanligaste namnen på en åtalad i våldtäktsmål Andreas, Daniel och Mikael. Bilden vill därmed visa att invandrare inte är överrepresenterade i den statistiken.

Haken är att undersökningen som kommer fram till det inte ens skulle bli godkänd som B-uppsats på Södertörns Högskola (eller, jo…) Redan urvalet är märkligt:

I Piscatus ligger lite över 1500 domar i fulltext där ordet ”våldtäkt” förekommer i texten. För det mesta är det just våldtäktsmål, men det kan också vara mål där någon har hotat med att våldta, eller tidigare har varit dömd för våldtäkt. Självklart är det även friande domar.

Hur urvalet av domar till Piscatus gjorts och varför det är självklart att ha med även friande domar utvecklas inte vidare. Från detta tämligen godtyckliga urval av underlag samlas rådata in genom textkopiering eller scanning.

Att plocka ut viss information från stora mängder domar, som kan se helt olika ut beroende på om de har scannats från papper eller inhämtats digitalt, är inte det lättaste. Därför får det bli såhär. Dessutom hade jag bara en timme på mig.

Jotack. Rådata lämnar en del övrigt att önska. Det mest iögonenfallande är att var åttonde namn som förekommer i listan är ett kvinnonamn. Lägger man ihop antalet i listan som bär de namnen blir det 99 av 1549. Alltså 6,4%, och då har jag inte ens räknat namn som kan bäras av båda könen. Med tanke på att 2% av de misstänkta och 1% av de sexbrottsdömda i Sverige är kvinnor låter det väldigt mycket. Detta i en lista som påstås innehålla enbart namn på tilltalade som anklagas för att ha våldtagit, hotat att våldta, eller har en tidigare dom för våldtäkt på sig. Misstanken infinner sig att det smugit sig in namn på andra personer som står på domarna, till exempel advokater, sekreterare, domare och målsägare.

Sidinnehavaren skriver att :

Ur detta material plockade jag ut tilltalsnamnen på de åtalade, vilket var mycket enklare. 1549 stycken.

Men det han plockade ut var alltså inte tilltalsnamnen på de tilltalade. Han har plockat ut en lista med namn där vi inte vet om det handlar om friade, fällda, jurister, biträden eller målsägare.

Det är alltså fel redan på ingångsvärdena. Men författaren gör inte heller någon som helst tolkning av slutresultatet. Ingen jämförelse med hur vanliga namnen är i befolkningen. Det är alltså den listan som sprids på sociala medier för att visa att invandrade inte alls är överrepresenterade i brottstatistiken  (vilket de är, både som offer och förövare). Syftet är naturligtvis att motverka rasism, men om man tror att man måste förvanska statistik för att kunna göra det är man helt fel ute.

Att invandrare är överrepresenterade i att begå – och drabbas av – brott, är inte det minsta märkligt. Till exempel styrdes den organiserade brottsligheten i Chicago fram till början av 1900-talet av svenskar. Att invandrare i Sverige som kollektiv inte skulle vara överrepresenterade i brottsstatistiken vore en statistisk sensation av världsklass. Så att försöka förneka det, och så taffligt dessutom, är bara dumt. Jag förstår att tanken är god, men vill man slå hål på myter så måste ens argument tåla enkla ifrågasättanden, annars får det motsatt effekt.

Man skall inte mörka verkligheten. Det man skall göra är att konstatera att de allra allra flesta här i landet, vare sig de är invandrade eller infödda, inte begår brott. Vad skall vi göra när vi konstaterat det?  Vi skall sträva efter att ha ett samhälle som det är lätt att komma in i, både för de som är födda här och de som är födda utomlands. Det är ett bättre samhälle och det minskar också brottsligheten överlag.

Skall någon be om ursäkt och i så fall vem och för vad?

Förra gången drevet gick mot Moderaternas påstådda icke-ogillande av Apartheid skrev jag om det på SvD Brännpunkt.

Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.

Kritiken mot det omänskliga sydafrikanska systemet – ett av många omänskliga system i dåtidens värld – sköttes och skulle skötas genom diplomati, opinionsbildning och kontakter, inte isolering.

Mot dessa principer ställdes det känslosamma kravet att “göra något”. En mycket framgångsrik kampanj drevs mot alla som inte ville använda sig av just bojkotten som medel mot apartheidregimen. Den åtföljande utfulningen av de som höll på internationell rätt nötte till slut ned det socialdemokratiska motståndet och partiet vek sig. Undénlinjen – som innebar att Sverige inte skulle fatta ensidiga bojkottbeslut – hade förlorat.

Det finns flera sätt att lösa problem med främmande länder, bojkotten är ett av de sämre. Den kan förvisso vara ett användbart köttben att slänga till en inhemsk opinion, långt från det land det handlar om. Men den har ett historiskt sett uselt track-record för att lösa faktiska problem och drabbar ofta de befolkningar den påstås hjälpa samtidigt som den stärker härskarna. Därför används bojkotter mycket sparsamt nuförtiden, det handlar numer oftast om varuembargon och om ekonomiska sanktioner riktade direkt mot makthavarnas egna personer.

Den här gången är jag tack och lov inte lika ensam. Bo Lundgren och Carl Bildt har bemött anklagelserna liksom Gunnar Hökmark. På sin blogg gör han en utmärkt genomgång av historien och konstaterar att Ohly och Linderborg inget lärt av Mandelas storhet: att han försonades med sina motståndare och tog avstånd från våld som metod.

I Aftonbladet håller Lena Mellin inte med sin ledar- eller kulturredaktion:

Historien är inte alltid den vi tror att den var. Diskussionen om handelsbojkotten mot Sydafrika rymde många dimensioner. Det var också ifrågasatt om bojkott var det mest effektiva sättet att motarbeta apartheidregimen.
Eftersom ingen utvärdering gjordes blir historien oss svaret skyldig. Också på den punkten.

Såväl Smålandsposten som Borås Tidning konstaterar att om Fredrik Reinfeldt bör be om ursäkt bör Stefan Löfven också göra det. De tycker inte att någon av dem har anledning att göra det i det här fallet.

I debatten låter det som att sanktionerna var något som självklart ledde till demokratins införande i Sydafrika. Men sanningen är att juryn är fortfarande ute när det gäller om de ekonomiska sanktionerna verkligen påskyndade apartheids fall. Sydafrikakännaren Tor Billgren skrev i samband med debatten vid Thatchers död i våras:

I

All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II

Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.

III

Det rådde kommunistskräck i ”det vita” Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor.

IV

Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna.

(Försvarar han Thatcher? Då måste han vara ett högertroll! Säger någon kanske. Då kan någon läsa denna artikel av Henning Mankell: Få politiker gjorde så mycket mot apartheid som Thatcher. The Guardian är inte heller kända för sitt Thatcherkramande.)

Som tonläget är från delar av vänstern skulle man kunnat tro att en moderat utrikesminister på besök i Sydafrika på 80-talet förklarat för de svarta att Apartheidregimen var deras lagliga herrar. Eller att Moderaternas hus i Gamla Stan köptes in för pengar de fått i partibidrag av sydafrikanska Nationalistpartiet?

Visst nej, så var det inte, det var ju en utrikesminister från Carina Häggs parti på besök i Baltikum 1989 som sa till balterna att de inte var ockuperade. Det var partiet Lars Ohly varit partiledare för som fick sitt partihögkvarter finansierat av Sovjetiska Kommunistpartiet…

Det är svårt att säga vad som var det viktigaste för att apartheid skulle falla. Det ligger nog mycket i Ingvar Carlssons ord som statsminister sommaren 1986:

”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”.

Det man inte alls kan säga med självklarhet är att Sveriges ensidiga och folkrättsstridiga sanktioner hjälpte. Motståndet mot apartheid kom inte bara utifrån, det fanns inom breda lager i Sydafrika, ja, även hos de vita. Det som sved mest hos sydafrikanerna med makt att förändra var knappast de ekonomiska sanktionerna utan att landet inte fick delta i internationella sportturneringar. Och ANC:s styrka var mer ett hinder än en tillgång för en övergång till ett demokratiskt Sydafrika eftersom förbundet var så dominerat av förespråkare för totalitär vänster. De sågs helt enkelt som omöjliga att förhandla med, även av många som avskydde apartheidsystemet. Man kan konstatera att det helt avgörande för Mandelas frigivning var att Sovjetsystemet brutit samman och därmed inte längre utgjorde ett reellt hot. Efter frigivandet tog Mandela avstånd från våld och verkade för försoning och mot ANC:s anspråk på maktmonopol. Att Sydafrika klarat sig så bra som det gjort är i princip hans egen förtjänst.

Problemet med hur världssamfundet skall bemöta omänskliga regimer kvarstår, det råder ju ingen brist på dem idag. Mandelas död hade kunnat vara ett bra tillfälle att ha en debatt om vilka påtryckningsmedel som faktiskt hjälper. Var Sydafrikasanktionerna verkligen effektiva och i så fall hur? Var de undantaget som bekräftar regeln att generella sanktioner inte fungerar?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ty detta tilldrar sig i ett land där den offentliga debatten av princip aldrig handlar om att komma framåt och gemensamt bli klokare.https://www.svt.se/opinion/fa-politiker-gjorde-sa-mycket-mot-apartheid-som-thatcher?

Glad upphävningsdag!

Idag är det 80 år sedan förbudstiden i USA avslutades. Den 5 december 1933 ratificerades det 21 tillägget till konstitutionen av Utah och den nödvändiga tre fjärdedels majoriteten av stater var uppnådd. Alkohol blev därmed åter legaliserat efter att ha varit förbjudet sedan 11 januari 1920.

Förbudet ledde till att den tidigare legala och öppna produktionen och distributionen av alkohol togs om hand av syndikat kontrollerade av den organiserade brottsligheten. Verksamheten gick under jorden och gödde de kriminella nätverken.

Förespråkarna för förbudet menade att problemet var att polisen inte tillräckligt jagade de som bröt mot det och att straffen var för låga. (Var har vi sett den argumentationen någonstans…?)

Efter hand kom allt fler på att lagen skapade fler problem än den löste och 1932 hade Franklin D Roosevelt som vallöfte att avskaffa det federala förbudet. Det fanns dock möjlighet för delstaterna att behålla det. Den sista delstat som avskaffade förbudet var Mississippi, 1966.

Det finns en amerikansk site som vill göra Repeal Day till en dag som firas minst lika mycket som St. Patrick’s Day, fast alla kan känna sig delaktiga.

IT’S THE PERFECT TIME OF YEAR.
Conveniently located halfway between Thanksgiving and Christmas — at a time when most Americans are probably not spending time with family — Repeal Day presents a wonderful occasion to get together with friends and pay tribute to our constitutional rights.
WE HAVE THE CONSTITUTIONAL ABILITY TO DO SO.
Unlike St. Patrick’s Day or Cinco de Mayo, Repeal Day is a day that all Americans have a part in observing, because it’s written in our Constitution. No other holiday celebrates the laws that guarantee our rights, and Repeal Day has everything to do with our personal pleasures.
IT’S EASY!
There are no outfits to buy, costumes to rent, rivers to dye green. Simply celebrate the day by stopping by your local bar, tavern, saloon, winery, distillery, or brewhouse and having a drink. Pick up a six-pack on your way home from work. Split a bottle of wine with a loved one. Buy a shot for a stranger. Just do it because you can.

Vem vet, vi har ju importerat Halloween så kanske Repeal Day kommer så småningom.

När det begav sig sist skrev Mattias om förbudstiden i USA och konstaterade bland annat att dödligheten i skrumplever minskade, medan dödligheten i alkoholförgiftning steg brant (eftersom säljarna och köparna var intresserade av starkast möjliga varor som inte tog mer plats än nödvändigt) och antalet mord fördubblades.

Liknande effekter syntes också i de delar av Sverige som under 1800-talet hade infört lokalt alkoholförbud.

Förbuden medförde att en omfattande illegal marknad uppstod. Vid sekelskiftet var förhållandena i de kåkstäder som växte upp i malmfälten i Norrbotten närmast kaotiska, trots att ett formellt förbud existerade. Lönnkrogarna sköt upp som svampar ur jorden och vinhandelsfirmor i södra delarna av landet gjorde stora affärer genom att förse denna illegala entreprenörsverksamhet med sprit och billigt vin, som oftast såldes till lönnkrögarna per postorder. Malmfälten blev ett lönnkrögarnas paradis.

Här uppstod också andra former av missbruk och mindre samvetsömma apotekare gjorde sig förmögenheter genom ”droppkrögeri”. Speciellt åtråvärda blev patentmediciner som ”Hoffmanns droppar”, ”Tolfmannakraft” och ”Doktor Halls muntrande droppar”. Gemensamt för dessa preparat var att de i regel innehöll två tredjedelar ren alkohol och en tredjedel eter.

I Sverige slapp vi med ett nödrop undan ett totalförbud vid folkomröstningen 1922. Vi fick i stället ett integritetskränkande och diskriminerande ransoneringssystem, infört redan 1917, som inte försvann förrän 1955.

Sedan dess har Sverige gradvis fått ett mindre neurotiskt förhållande till alkohol. Absolutisterna vinner fortfarande ibland delsegrar, men i stort har historien visat att de har fel. Den totala alkoholkonsumtionen har gått upp, men våldet och alkoholskadorna har inte följt med. Kopplingen alkohol-våld är inte biologisk, den är kulturell och därför påverkbar över tid. Det räcker att gå över Sundet till Danmark för att konstatera det, kopplingen, i Sverige sedd som självklar, finns inte där.

Mattias skriver också om dagens jubileum, i SvD: Förbudsexperimenten fortsätter misslyckas.

Det var tjugo år sedan idag

Den 4 december 1993 avled Frank Zappa, kompositör, musiker, textförfattare, sångare, artist och debattör, i prostatacancer, bara 52 år gammal. Men hans influenser och hans musik finns kvar. Och för det är vi mycket tacksamma.

Den som inte vet så mycket om honom eller som vill veta mer rekommenderas den långa wikipediaartikeln där man till exempel lär sig vad som avslutade tiden med bandet som blev hans genombrott – The Mothers of Invention:

Den 4 december 1971 bröt en brand ut vid en konsert med bandet i Casino Barrière i Montreux, där bandets hela musikanläggning förstördes. Deep Purples låt Smoke on the Water handlar om denna händelse. Några få dagar senare, den 10 december, knuffades Zappa under en konsert i Rainbow Theatre, London, av en besökare från scenen ned i orkesterdiket. Han blev då så svårt skadad att han var tvungen att tillbringa nio månader i rullstol. Därefter var ett av hans ben förkortat (låten Dancing Fool på albumet Sheik Yerbouti innehåller en referens till detta förhållande), och även hans röst klingade en ters djupare. Zappa tvingades avbryta konsertturnén och upplösa bandet.

På dagen 22 år efter branden som gav upphov till låten med ett av rockens absolut mest kända gitarriff lämnade Frank Zappa jordelivet. Det var inte rökningen som dödade honom, knappast heller de ibland tjugo kopparna kaffe om dagen, även om det rimligen inte kan ha varit nyttigt. Övriga droger höll han sig ifrån och propagerade emot. Moralisera över dumheter hade han inget emot, men att förbjuda var inte hans metod, han var politisk konservativ av den bra republikanska sorten, tänk P J O’Rourke – Kapitalism, liten stat, inget snokande i medborgarnas sovrum, telefonsamtal eller bokhyllor.

Idag, och andra dagar minns vi hans verk genom att lyssna på hans musik som efter att länge ha hållits hårt av dödsboet nu finns på Spotify att lyssna på. Varför inte Valley Girl, med gästspel av hans dotter Moon Unit?

(Angående rubriken, jodå, den är dubbelbottnad: Zappas debutalbum Freak Out! anses ha varit en av inspirationerna till Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Som svar på Beatles album släppte Zappa två år senare We’re Only in It for the Money.)

Ömsom vin ömsom barntandkräm

Denna blogg ser som en av sina huvuduppgifter att bedriva källkritik. Mycket av det som sprids i sociala och asociala media är inte vad det ser ut att vara. Nu är Världen så vist ordnad att det är fler som har samma inriktning. Till exempel Per Köhler som twittrar flitigt och bloggar på Det är trams. I veckan tog han sig an Kalla fakta:s larm om gifter i vin.

Under programmet presenterades – mycket hastigt, så tittaren inte skulle råka få reda på några s.k. kalla fakta – en lista på vad TV4 uppenbarligen räknar som tillsatser i vin. Flera av dessa – tanniner, vinsyra, mjölksyra, spår av jäst och ek – är förstås inte alls tillsatser utan, well, vin. Vilket rimligtvis är en förväntat ingrediens i just vin. Utöver dessa hade man också hittat olika salter, citronsyra, äggviteämnen och olika organiska föreningar. Man var mycket noga med att påpeka att flera av dessa kan ge allergiska reaktioner eller hypersensitivitetsreaktioner och betydligt mindre intresserad av att påpeka att detta gäller precis alla andra drycker som finns, rent vatten undantaget. […]
Kalla Fakta lyckades också hitta spår av pesticider i några av vinerna. I förbifarten nämndes att dessa förvisso låg under de tillåtna gränsvärdena för just vin, men att de låg över gränsvärdena för kranvatten. Här hade man förstås kunnat upplysa tittarna om varför kranvatten har mycket lägre gränsvärde än andra livsmedel – det släpps ut betydligt mycket mer kranvatten i naturen än vin och de organismer som till skillnad från människor påverkas av insekticider dricker inte rödtjut, t.ex.

Han räknar också ut hur mycket man behöver dricka för att faktiskt komma upp i skadliga doser av de bekämpningsmedel Kalla Fakta varnade för:

När det gäller ARfD är det methoxyfenozidevärdet i SomeZin som kommer närmast den högsta säkra engångsdosen enligt EFSAs rekommendationer. Jag bör inte dricka mer än 298 liter av varan åt gången utan att riskera min lever. Däremot kan jag dricka hela 3785 liter Il Conte eller JP Chenet åt gången utan att oroa mig. Detta förutsätter förstås att jag inte dör av akut alkoholförgiftning av de 492 litrarna etanol, att de 23 kilona socker inte ställer till med mitt blodsocker för mycket eller att mina elektrolyter klarar att jag dricker en flaska vin var 40:e sekund, ett dygn i streck.

Och:

Några gram alkohol/dag ger också leverpåverkan och den som frivilligt dricker en alkohollösning och oroar sig för tillsatser bör inte fatta viktiga beslut utan målsmans tillstånd.

Per Köhler medverkade i går i frågan i P1-programmet Medierna.

På Facebook delas nu en länk till en hemsida som varnar för barntandkräm. Innehavaren Liv Ranweg, som sysslar med alternativmedicin, har läst innehållsförteckningen på Pepsodent Kids och hittat en massa beståndsdelar, en del tillochmed med E-nummer…  Slutsatsen är att allt som ingår, utom vatten, är läskigt. En typisk punkt ser ut så här:

Sodium Flouride – är en jonförening med den kemiska formeln NaF.
Användning: Natriumfluorid används ofta i tandkräm och som rengöringsmedel.
Förekomst: Natriumfluorid framställs genom att neutralisera fluorvätesyra (mycket stark frätande syra) med natriumhydroxid (vitt fast ämne som är starkt frätande).
Risker: Ett dagligt intag på mer än 2 mg kan försämra hälsan. Med åldern minskar njurfunktionen och fluorhalten i skelett och blod ökar. I små frekventa doser kan fluor orsaka missväxt, fosterskador, sterilitet, cancer, Alzheimers, benskörhet, åderförkalkning, försvagar immunförsvaret och reducerar hjärn-kapaciteten. Det kan bidra till illamående, förstoppning, orolig mage. Det har visat sig påverka hjärtat och cirkulationssystemet. Kan orsaka smärta i ben och ofullständiga stressfrakturer när doserna är för höga, irriterar magen ibland så hårt att det orsakar sår, komplikationer i skelettet, kan förändra utseendet på barns tänder under tandutvecklingen.
Läs mer om alla hälsorisker från fluor HÄR

Alla substanser, inklusive vatten, kan vara giftiga, det är dosen som avgör. För att bli förgiftad av fluor krävs att barnet äter tre tuber flourtandräm, på en gång.

Men varför skall man ens ha fluor i tandkräm? Vad sägs om… Att det är det enda som fungerar mot hål i tänderna?

En del håller med Liv Ranweg i kommentarsfältet, andra säger emot, till exempel Anders:

Jag kan inte låta bli att undra: vad tycker du egentligen att tandkräm ska innehålla för någonting?

Vi förväntar oss att en tandkräm ska ha en rad egenskaper: Den ska rengöra tänderna ordentligt. Den ska skonsamt slipa bort beläggningar. Den ska motverka bakterier och karies. Den ska ha en fräsch smak och doft. Den ska ha en bra konsistens så att den går att klämma ur tuben och lägga på borsten. Den ska inte ruttna, härskna, mögla eller bli grogrund för bakterier.

För att det över huvud taget ska bli en tandkräm behövs självklart en eller flera ingredienser som ger just den egenskap ovan som vi är ute efter. Och ingredienser har namn. Ibland enkla, ibland krångliga. Då är det väl alldeles utmärkt att de är tilldelade E-nummer så att vi enklare kan ha koll på dem och vilka gränsvärden som gäller för dem.

Om vi så bara blandar ihop vatten och salt så har vi natriumklorid och diväteoxid. Det låter ju jätteläskigt, eller hur? Du talar dessutom om ekologisk tandkräm, den innehåller självklart också E-numrerade ingredienser.

Om jag äter en skål filmjölk eller yoghurt, då har jag som bekant ätit mjölksyra. Mjölksyra har ett E-nummer: E270. Ett annat namn för mjölksyra är 2-Hydroxipropansyra. Gör det faktum att man har givit mjölksyran ett systematiskt namn och ett E-nummer mjölksyran skadligare och giftigare på något sätt? Nej, självklart inte.

Om jag plockar en svamp och äter den så riskerar jag att dö av nervgiftet ibotensyra, eller som det också heter: α-Amino-2,3-dihydro-2-oxo-5-oxazoletansyra. Gör det faktum att det är en helt ”naturlig” svamp jag plockat i skogen ibotensyran mindre giftig och skadlig på något sätt? Nej, självklart inte.

Det går över huvud taget inte att säga att saker med krångliga namn och E-nummer är farliga och att ”naturliga” ingredienser automatiskt är hälsosamma. Det vi dock kan vara säkra på är dock att de saker som tilldelats E-nummer är de som har testats noggrannt och att gränsvärden är uppsatta där de med väldigt god säkerhetsmarginal inte är skadliga för oss.

Den som vill dra ner på färdigtillverkade hygienartiklar och liknande kan självklart göra det. Men man kan ju låta folk ta sina beslut baserade på förståelse och kunskap. Inte på skrämselpropaganda, myter och okunskap, vilket tyvärr ditt blogginlägg bidrar till.