Archive for the ‘Samhälle’ Category

Lejonet och björntjänsten

24 augusti, 2015

Lunds universitet räknar sina anor tillbaka till 1666, av de svenska universiteten inom Sveriges nuvarande gränser är det bara Uppsala universitet (grundat 1477) som är äldre. I hitändan av den imponerande långa traditionen medverkar Lunds universitet i de hypermoderna forskningsanläggningarna ISS och MAX IV som just nu byggs i staden.

Så vad gör Lunds universitet för att övertyga studenter att komma dit och studera?

De har skaffat en plyschmaskot. Lejonet Lunde skall medverka på rekryteringsmässor för att övertyga prospektiva lärjungar att studier i Lund, det är receptet för framtiden.

Människa i plyschlejondräkt framför Lunds universitet

Bild: Lunds universitet

Alla är dock inte roade. Johan Eriksson från Ateneum skriver i Lundagård:

I sin strategiska grund skriver Lunds universitet själva: ”Att fokusera på det klassiska i vårt visuella uttryck är viktigt av flera skäl. Dels särskiljer det oss från yngre universitet och högskolor. Dels kommer mycket av vår tyngd och akademiska trovärdighet från det faktum att vi funnits sedan 1666. Det klassiska är också viktigt i den internationella konkurrensen. Här borgar vår historia och våra traditioner för seriositet och hög kvalitet.
Förr högaktades universitetet och studenten just för sin kunskap, medan attraktionskraften i dag tydligen kräver en lättsam stämning i universitetets monter på gymnasiemässor. Många är vi som flyttat hemifrån i samband med vår studenttid och därmed tagit steget in i vuxenlivets första fas. Varför skulle vi då vilja mötas av något som man, möjligen, kan förvänta sig från en lekfull förskola? Just ja, förskolelobbyn har jobbat hårt för att höja statusen genom att tvätta bort slangtermen dagis. Kanske borde Lunds universitet dra lärdom av den retoriken, i stället för att leka med mjukisdjur.

Nu är tyvärr Johans förskoleliknelse lite för nära verkligheten för att den skall kännas riktigt bekväm. Svenska studenter tappar i en alarmerande takt såväl i kunskaper.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

som i läskunnighet(!)

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Så, tja, det kanske bara är att böja sig inför det oundvikliga och konstatera att Högskolevärlden är på väg att på allvar bli ett vuxendagis.

Eller så tar man krafttag för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med låga löner, vill vi behålla vårt välfärdssamhälle finns ingen annan väg än att ta vara på och utveckla vårt intellektuella kapital. Det gör man genom att fokusera på kunskap. Känner man att man måste använda sig av peppande plyschlejon för att ragga sökanden har man redan förlorat. Jag skulle inte gå så långt som att skicka efter en amerikansk tandläkare, men jag skulle bra gärna vilja se lejonet Lunde stå uppstoppat på ett museum, han kan göra Gripsholmslejonet sällskap:

Dåligt uppstoppat lejon

I Svenska kyrkans hus finns många rum, men hur sköts rumstilldelningen?

19 augusti, 2015

Man önskar att man kunde säga att man var förvånad över dagens DN-debattare där fem höga potentater i Stockholms Domkyrkoförsamling pläderar för den Svenska kyrkans fortsatta avkristnande och självutplåning. Boris Benulic har också läst deras inlägg och har en del att säga om deras prioriteringar i en Värld där miljontals kristna lever med ett överhängande hot att våldtas och dödas för sin tro.

Hade Söderblom levt i dag och läst deras text så hade säkert den gamle bitvargen muttrat något om att det var dags att börja benämna de fem skribenternas arbetsplats som Stockholms Dumkyrka. Därefter hade han kallat till sig sin gamle vän rabulisten och socialistagitatorn Fabian Månsson och förklarat för honom:
”För bövelen Fabian, nu får du sluta lalla runt i riksdagen. Det är dags att skapa en verklig folkrörelse mot terror, förtryck och vidskepelse. Stå inte bara där! Ut på torgen, karl!

Hösten 2013 hölls en utfrågning inför ärkebiskopsvalet . Var och en av kandidaterna ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Det var inte konstigare än att fråga en muslim om, och i såfall varför, vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus. Svaret var dock konstigare än det man skulle få från en muslim,  oavsett om det var en vanlig troende eller en högt uppsatt imam.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns däremot inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att enbart själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För femton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort, jag lovar:

Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad sittande Kyrkomöte fick i julhälsning häromåret, en bok om islam. I boken, med förord av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan under senare år brytt sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Nu har Kyrkan dock tagit sig i kragen och de förföljda kristna får en del av de fem (5, inte 50, inte 500) miljoner kronor om året för som avsätts i hjälp till Mellanöstern. På hemsidan skriver kyrkan att

Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs.

(Inte ens här kan kyrkan låta bli en brasklapp, men det är bara en ytterligare religion som nämns vid namn, det är just islam, och bara islam, som Svenska kyrkan är så besatt av att hålla sig väl med. Buddhism, sikhism, hinduism, taoism och zoroastrism ignoreras. Judendom ignoreras inte, den angrips.)

Huvudproblemet är intolerans mot troende människor.

Jag skulle säga att huvudproblemet för Mellanösterns kristna och muslimer är intolerans från troende människor…

Det finns en del att göra för Svenska kyrkan, om den klarade av att ta sig samman. Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext redan för två år sedan:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Fast Svenska kyrkan bryr sig på riktigt, det gör de: Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Det står naturligtvis prostar, kaplaner och biskopar fritt att ha sina teologiska funderingar. Men om nu den kristna tron är ett så stort bekymmer för dessa plågade själar i Svenska kyrkans ledning, varför alls vara kvar i kyrkan? Varför inte bli ateister eller konvertera till islam? (Det skulle visserligen utplåna kyrkans styresskikt, men medlemmarna skulle å andra sidan börja komma tillbaka) Svaret är givetvis att Svenska kyrkan, trots vikande medlemsantal, fortfarande är innehavare av enorma tillgångar i skog, värdepapper och fastigheter, med vidhörande prestigefulla och lönsamma uppdrag. Det finns ju gränser för vilka försakelser samvetet skall kunna tvinga en till, även om man är domprost eller biskop…

Förnuft och känsla – det ena är bättre att basera lagstiftning på än det andra

8 augusti, 2015

Just nu får Liberala Ungdomsförbundet utstå en ström av hånfulla förlöjliganden, inte minst på det som något ironiskt kallas sociala medier. Ofta är det berättigat, men inte den här gången. Luf har på sin kongress antagit ett förslag om att avskaffa den ett år gamla lagen som förbjuder sex med djur. Och visst kan ett sådant förslag förlöjligas, men den som reflexmässigt gör det ställer sig frivilligt på samma intellektuella nivå som, tja, ett djur. Jag och flera andra har redan skrivit om det här, argumenten gäller fortfarande, så jag repriserar vad jag skrev när frågan var uppe för debatt för fyra år sedan:

==============================
Frågan om förbud mot tidelag är uppe igen, i onsdags röstade riksdagen om ett utökat förbud. Daniel Swedin skriver klokt om dubbelmoralen i detta på Aftonbladets ledarsida:

Jurister brukar hävda att vi redan har en kraftfull lagstiftning som kriminaliserar alla handlingar som verkar skadande på djur och att eventuellt förbud mot just sexuella utnyttjanden mest blir en symbolfråga. De argumenten biter inte på vänner av ett nytt tidelagsförbud. I torsdags stod folk­partisten Anita Brodén i plenisalen och hävdade att tidelag är ett ”accelererande problem”.

Är det så?

I en rapport som Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten av 2000-talet fann man att sedan 1970-talet har totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp mot djur rapporterats till polis och veterinärer.

Men de flesta av de 209 fallen handlade inte om människor som haft sex med djur. Det handlade om djur som skurits i könsdelarna och andra former av djurplågeri som redan är helt och hållet olagligt. Enligt myndigheten var det knappt tio fall på 30 år som inte täcktes av den redan existerande lagstiftningen. Det är de här få fallen riksdagen vill komma åt med ett nytt förbud.

Man kan tycka att det är i tunnaste laget. Varje djur som utnyttjas sexuellt är ett för mycket. Även om det inte skadas fysiskt. Men den eventuella psykiska skada tjurar och kor lider av att vid avel stimuleras sexuellt för att producera sperma eller att vid insemination få veterinärens arm införd i underlivet är riksdagen ointresserad av.

Professorn i antropologi Don Kulick skrev i ett debattinlägg när frågan var uppe förra gången, djursexförbud är rent hyckleri:

om man nu ska förespråka ett förbud mot sexuellt utnyttjande av djur, hur ska man då behandla artificiell inseminering av djur, som är en mångmiljardindustri – långt större än djurporrindustrin – som grundas på just sexuellt utnyttjande av djur? Artificiell inseminering handlar ju om att handjurs könsorgan stimuleras till ejakulation och att hondjur penetreras och fylls av sperma – av människor, med händer eller verktyg, och under tvångsliknande förhållanden.
Kan den visa människan som förklarar varför djur lider mer av sex än slakt också vara snäll och upplysa om varför artificiell inseminering av djur inte är ett synnerligen grovt exempel på just den typ av sexuellt utnyttjande som lagen i så fall bör förbjuda?

Kulicks fråga står fortfarande obesvarad.

Jag tycker att man, om man svänger sig med moralistiska argument, måste vara konsekvent. Förbudsförespråkarna vill förbjuda sexuella handlingar mot djur som görs för njutning medan de vill tillåta exakt samma sak om det görs för att tjäna pengar. För djuret självt spelar bevekelsegrunderna absolut ingen roll. Inte så lätt att se konsekvensen där, och det gjorde ju inte Kulick heller.

Jag är mycket medveten om att tillvaron inte går att dela upp i svart eller vitt, det är fullt av gråzoner och man måste agera efter hur verkligheten ser ut. Det jag vänder mig emot är alltså det självförhärligande moraliserandet i debatten. Det finns hos de som t ex förespråkar ”all kärlek är bra kärlek!” (…om det inte gäller polygamister förstås), eller att ”sexuella handlingar mot djur skall vara straffbart!” (…om man inte tjänar pengar på dem).

Jag vill inte förbjuda vare sig artificiell insemination eller köttätande. Jag inser att dessa saker rör sig i en moralisk gråzon. Därför är det mig också fullständigt främmande att anföra moralistiska skäl till att t ex förbjuda tidelag och samtidigt tycka att det är ok med att tillåta artificiell inseminering.

Själv tycker jag också att det verkar äckligt att ha sex med djur, men vad jag eller riksdagen tycker är ”äckligt” bör inte påverka lagstiftningen. Om nu tidelag förbjuds av djurskyddsskäl så skall av samma skäl också artificiell insemination förbjudas.

Zac skriver också om det och jag själv skrev om det förra gången, i november 2008. Läs också Hanna som då gjorde en mycket gedigen genomgång av frågan och smulade sönder alla förbudsargument som framfördes.
==============================

Att jämföra djur med barn och förståndshandikappade är absurt. Du äter varken barn eller förståndshandikappade. Djur är inte människor, de har inte mänskliga rättigheter! De ska skyddas från onödigt lidande, vilket nuvarande lagstiftning med förbud mot djurplågeri innefattar.

Visst kan man argumentera för att tidelag skall vara straffbart, men om strafflagstiftningen inte baseras på rationella överväganden om orsakad skada utan på majoritetens magkänsla om vad som är ”äckligt” är det inte en artskillnad mot det ryska eller saudiska rättssystemet, utan en gradskillnad.

Porrförbud är inte en lösning, det är ett problem

29 juli, 2015

För två år sedan diskuterades det om ett porrförbud i EU, det blev inget av med det då, men moralisterna ligger inte på latsidan. Nu har Sveriges Kvinnolobby, ROKS, med flera startat ett upprop mot ”den kommersiella porren” som görs ansvarig för allt ont i Världen från snett uttag av föräldradagar till nageltrång.
Mönstret är detsamma, för att få lagstiftarna med sig utmålas en mycket skruvad bild av verkligheten.

Porr, iallafall den som förbudsivrarna själva sett, eller fått beskriven för sig (det brukar inte framgå av argumentationen) handlar om våld och om den manliga lusten. Bilden sätts att det handlar om kvinnor sminkade som trettonåringar som utsätts för våldtäktsliknande handlingar.

Det finns naturligtvis dålig porr, liksom det finns andra dåliga uttryck för yttrandefriheten. Men att vilja förbjuda ”porr” gå grund av ”Anal Rape Whores Fest XXL III” är som vilja förbjuda ”tidskrifter” efter att ha sett en skymt av livsstilshyllan på Statoil när man betalde bensinen, eller vilja förbjuda ”tidningar” efter att ha sett en genomsnittlig krönika i en kulturbilaga. I vanliga fall brukar det anses vara en fördel att veta något om det man talar om, några sådana hänsynstaganden föresvävar uppenbarligen inte förbudsivrarna.

Teorin framförs att tittande på porr medför en avtrubbning och ständigt högre krav på extrema kickar. Något skäl till varför just porr skulle vara mer avtrubbande och beroendeframkallande än mat, musik, kriminalromaner eller tv-serier framförs dock inte.

Om det vore så att filmer uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Naturligtvis finns det mycket enahanda och kvalitativt undermålig porr, men detta fenomen är sannerligen inte förbehållet just den kulturgenren. Som Hans Li Engnell skriver:

Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen […] Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Naomi Abramowicz konstaterar i dagens Expressen att porrbranschen är en av de mest radikala och progressiva, hon skriver mest om tekniken, men det handlar också om innehållet.

Amanda Hess har i Slate visat hur ett porrförbud skulle diskriminera kvinnor och sexuella minoriteter och direkt motverka syftet att riva ner skadliga könsstereotyper:

When we find gender disparities in other sectors—from literary journalism to tech—we urge industry leaders to assess the problem and encourage women to lean in. But when it comes to porn, the impulse is to just shut the whole thing down.

That’s unfortunate, because it reinforces the expectation that women can only ever be innocent bystanders to sexual material, never producers or consumers in their own right (banning all porn would mean negating the contributions of proudly feminist pornographers like Tristan Taormino, Nina Hartley, and Cindy Gallop). It glides over the experiences of female porn viewers (who have leveraged the Internet to find and distribute porn that appeals to them, even when it’s not marketed that way). It totally ignores the men who are ”sexualized” in porn (if pornography discriminates against women, can we all keep watching gay porn?). And it curtails discussion about the challenges faced by some men in the industry (like Derrick Burts, who contracted HIV in 2010, and Erik Rhodes, who died from a heart attack at 30 after heavy steroid use).

Enforcing a government ban on pornography won’t actually rid the world of smut (and the proposal, which has been raised before, is unlikely to lead to a legitimately enforceable ban). But the effort does make it a lot harder to talk about porn honestly, and to advocate for better representation of women in the industry. In a misguided effort to advocate for women, these activists are negating the sexuality of women, gay men, and all the straight guys who’d like to see more diversity in the porn they’re watching, too.

Anna Troberg har varit inne på samma resonemang:

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Salman Rushdie konstaterade redan 2004 att acceptansen för porr är ett tecken på hur fritt ett samhälle är.

Men det är ju så synd om skådespelarna hörs invändningen. Ingen kan ju vilja ställa upp på det där frivilligt? Jodå.
Vi behöver inte tycka synd om porrskådespelarna. En nyligen avslutad studie av kvinnliga sexskådespelare visar att de inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, tvärtom, de har en mer positiv självuppfattning än andra yrkeskvinnor av samma etnicitet och ålder. De uppskattar också sex mer än genomsnittet (duh!) Studien hittade inte något stöd för den av McKinnon förespråkade och vitt spridda teorin om ”defekta varor” – att porrfilmsaktörer i högre grad än andra skulle haft en uppväxt präglad av våld och övergrepp.

Naturligtvis finns det de som är i porrbranschen av fel anledning, som har ett självskadebeteende och har en omgivning som utnyttjar deras osäkerhet och utsatthet till att begå övergrepp. Men jag har aldrig hört någon EU-parlamentariker eller Kvinnolobbyrepresentant använda detta som argument för att totalförbjuda modebranschen, teatern eller den ”vanliga” filmindustrin. Lösningen måste vara att motarbeta avarterna, där också.

Hur tror du förresten att den typiska kvinnliga porrskådespelaren ser ut?

Du tänkte ”blond med enorma bröst” va?

Fel, den genomsnittiga porraktrisen i USA är en brunett med b-kupa. Den etniska fördelningen speglar exakt sammansättningen i hela befolkningen. Jon Millward har gjort ett fantastiskt ambitiöst datagräv om branschen. Är du det minsta intresserad av hur branschen ser ut – oavsett om du tycker att den skall finnas eller ej – läs vad han skriver.

Skallmätning och konsekvens

20 juli, 2015

Idag la Centerpartiet ut en jobbannons:

Vi söker en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk. Läs mer @Rattvise. #nyttjobb https://rattviseformedlingen.se/ledigajobb/centerpartiet-riksorganisation-soker-junior-pressekreterare-stockholm

Denna rasprofilering kritiserades hårt från delar av borgerligheten, medan vänstern och andra delar av borgerligheten inte tyckte det var något anmärkningsvärt alls. Rasprofileringen försvarades med ”äganderätt” och ”självbestämmande”

Det jag finner intressant är att hur många som inte har någon moralisk kompass alls i frågan. Antingen tycker man det är i sin ordning med etnicitet som urvalsgrund eller så gör man det inte. Jag frågade flera av de som tyckte att Centerpartiets kravspecifikation – ”för balansens skull” – var oproblematisk: Gäller detsamma när nattklubbsägare gör etnisk profilering bland de köande – ”för balansens skull”.
Flera svarade inte alls, flera svarade att det var det inte var samma sak. Slutsats:
”Arbetsgivare profilerar etniskt. Pga balans. Bra!”
”Krogägare profilerar etniskt. Pga balans. Dåligt!”
Att vara liberal är att vara kluven…

Det finns argument för och emot båda ståndpunkterna, åtminstone så länge det rör sig om privat verksamhet med många utförare. Men tycker man en sak i det ena fallet bör man rimligtvis tycka samma sak i det andra. De enda som jag vet satt ner foten helt i ena eller andra hörnet är hardcorelibertarianerna i FMSF och CUF: De ser det som självklart att ägaren bestämmer vem ägaren släpper in eller anställer, enligt de kriterier som ägaren själv satt upp: Kön, längd, vikt, byststorlek, hudfärg, hårfärg, religion, politiska åsikter, sexualitet eller klädsmak. Man behöver såklart inte hålla med dem om detta, men man måste erkänna att de har en klar och stringent linje.

Själv lutar jag åt att etnisk profilering alltid är något dåligt, vilket dock inte betyder att jag vill förbjuda det, allt som man anser är dåligt behöver nämligen inte förbjudas. Däremot kan det kritiseras. Det jag har svårt för är personer som stödjer lagstiftning mot etnisk profilering i krogköer (det är förbjudet) men tycker det är helt i sin ordning med etnisk profilering i jobbannonser (i stort sett tillåtet). Bestäm er!

Och oavsett om man anser att arbetsgivare skall ha rätt sätta upp vilka kravspecifikationer som helst eller ej – Man kan med Ivar Arpi undra, vad är det för slags arbetskompetens som sitter i det etniska ursprunget?

Varför efterlyste C inte hårdrockare, österbottningar, veganer, bluesmusiker, rollspelare eller vagabonder? Om nu mångfald var målet.
Mångfald syftar alltid på de med annan etnicitet än svensk. Inte mångfald av åsikter, livsstil, perspektiv eller bakgrund. Etnicitet.

”Nationalstadsparken” gynnar varken staden eller parken

5 maj, 2015

Har skrivit slutreplik på SvD Brännpunkt om den dysfunktionella lagen om Nationalstadsparken:

Richard Murray menar i sin replik (30/4) att även med den blygsamma exploatering som medgavs av lagen om Nationalstadsparken så byggs det för mycket studentlägenheter i ”Gustav III:s engelska landskapspark”, eller, som de flesta andra kallar det, gamla Albano industriområde.

Enligt Richard Murray kommer området att bli ”tätare exploaterat än de tätaste delarna av Stockholms innerstad”. En något förvånande utsaga när man betänker att Albano får ett exploateringstal på drygt 1, vilket är hälften av vad ett vanligt bostadskvarter i Vasastan har. Albano får samma täthet som Hötorgsskraporna, om man förutsätter att Hötorgsskraporna bara är en våning höga och saknar garage.

Mitt första inlägg i frågan finns här.

Den ”täta exploateringen” ser för mig mer ut som Teletubbies eller hobbitarnas Fylke än Gotham City:
Illustration av låga hus med grästak
Ingenting här, ingenting där

[uppdatering: Patrik Kronqvist citerar mig på Expressens ledarsida och ger eldunderstöd}

För övrigt anser jag Nationalstadsparken bör avskaffas

28 april, 2015

Skriver i dag på SvD Brännpunkt om den dysfunktionella Nationalstadsparken i Stockholm.

Det som hindrade tusentals nya studentbostäder var inte några ekbackar eller k-märkta byggnader. Området som skall bebyggas består av gammal industrimark, grushögar och parkeringsplatser. Lagen om Nationalstadsparken satte stopp eftersom bygget skulle kunna förändra vyn av Stockholm från sluttningen vid Koppartälten i Hagaparken. Möjligheten för tusentals studenter och forskare att få bo mitt i Stockholms och Sveriges hetaste forskningskluster försvann eftersom deras hus kunde synas från Solna. […]

Lagen om nationalstadsparken har låtit det bästa bli det godas fiende, den har satt ur spel politikens viktigaste funktion: att göra en avvägning mellan motstridiga intressen. Att ge bevarandefundamentalisterna tillgång till lagen om nationalstadsparken var, för att citera P J O’Rourke, som att ge whiskey och bilnycklar till en tonåring.

Nobelpalatset som aldrig byggdes

10 april, 2015

Dagens stormiga debatt om det nya Nobelcentret på Blasieholmen hade kunnat undvikas om opinion och beslutsfattare varit mindre fega för ett sekel sedan. I dag delas Nobelprisen ut i Konserthuset och festen för pristagarna hålls i Stockholms stadshus, men det kunde blivit annorlunda. Redan då de första Nobelprisen delades ut 1901 diskuterades behovet av ett kombinerat kontor för stiftelsen och festhall för utdelningen av priserna. Uppdraget gick sedermera till Ferdinand Boberg som november 1911 lade fram sitt förslag: Nobelpalatset. Ett imponerande hus med lokaler för kontor och en festsal som kunde hysa 2000 personer, det skulle ha legat på höjden på Skogsinstitutets tomt, där Strandvägen slutar.

Nobelpalatset möttes av kritik som ”orientaliskt, främmande, osunt och osvenskt” och stoppades. Tyvärr.

Några år senare skulle Östbergs förslag till Stockholms stadshus komma att motarbetas med i stort samma argument, men det projektet hade turen att drivas under ett kort tidsfönster då debatt och beslutsfattande inte var lika inskränkt. Apropå det, vad tyckte Ragnar Östberg själv om Nobelpalatset? Han kritiserade det för att vara stilblandat med italienska inslag. Slå upp ”ironi” och diskutera i små grupper…

Nobelpalatset i Strandvägens fond
Bild: Nobelstiftelsen

Bobergs föreslagna Nobelpalats var en väldig skapelse som tornade upp sig på Ladugårdsberget vid Strandvägens fond. En blandning av islamsk moské, italiensk Frascativilla, indisk pagod och amerikansk skyskrapa. En hetsig stadsbyggnadsdebatt bröt ut och efter två år drog sig Nobelstiftelsen ur samarbetet.

Nobelprisets utdelning och Nobelfesten hamnade så småningom hos Bobergs kontrahenter, nämligen i Tengboms Konserthuset respektive i Östbergs Stadshuset. Idag påminner enbart namnen på parken (Nobelparken) och den intilliggande gatan (Nobelgatan) samt den idag fortfarande gällande stadsplanen från 1911 om Ferdinand Bobergs stora projekt.

Så Gamla Skogsinstitutet, byggt 1773 och renoverat 1856-58, ligger fortfarande kvar i Nobelparken, nu är det ombyggt för att hysa den israeliska ambassaden.

Stadsplan från 1911
Stadsplan sedan 1911, kartan stämmer inte med verkligheten. Bild: Wikipedia/Stockholms stad

Men det är ju inte försent än. Nobelstiftelsen äger ju fortfarande ritningarna de köpte för 9000 kronor för ett drygt sekel sedan. Just Nobelparken kommer nog inte på fråga längre, men det finns ju en stor tomt bakom Nationalmuseum har jag hört.

Varför var det så ont om W?

3 mars, 2015

I dag firar bokstaven W tio år som egen bokstav i svenska språket. Det var den 3 mars 2005 som Svenska Akademien beslöt att sära på bokstäverna V och W i SAOL, vilket gör att det svenska alfabetet numera har 29 bokstäver.

Det har dock inte hindrat folk att fortfarande stava mitt efternamn fel, något jag dock inte stör mig på lika mycket som farmor gjorde, hennes pet peeve var folk som stavade vårt efternamn med enkel-v. Hade vi bott i Tyskland, som min bror gjorde ett tag, hade detta inte varit något problem, eftersom vårt efternamn på tyska uttalas som det låter, Hagvall hade däremot uttalats Hagfall.

Hade vi bott i Turkiet hade det varit värre. Där förbjöds bokstaven W 1928. Bokstäverna Q, W och X förekommer nämligen inte i turkiska men väl i kurdiska, ett språk som inte erkändes av den turkiska staten, att använda dessa bokstäver var belagt med fängelsestraff. Förbudet avskaffades inte förrän 2013.

Allt innanför staten, ingenting utanför staten

15 februari, 2015

Ett gammalt trick för makthavare som vet att de kommer att få kritik för ett beslut är att släppa beskedet medan folk är upptagna med annat, en favorittid är fredag eftermiddag. Fredagen den trettonde kom så (det i och för sig väntade) beskedet från regeringen att de går vidare med förslaget att slopa avdragsrätten för gåvor till välgörande ändamål. Denna avdragsrätt har inneburit att aktörer som Stadsmissionen och Läkare utan gränser fått kraftigt ökade donationsintäkter. Dessa organisationer utför ett värdefullt socialt och medicinskt arbete utanför statens direkta kontroll, och så kan man ju inte ha det. Allt innanför staten, ingenting utanför staten, som det heter.

Men detta är inte det enda angreppet mot det civilsamhälle som vänstern har så förvivlat svårt för att begripa sig på. Skatteverket driver på för att momsbelägga ideell verksamhet och finansministern låter hälsa att hon inget kan göra, vilket naturligtvis är strunt. Det går alldeles utmärkt att låta bli att tolka EU-direktiv på ett sätt som uppenbart strider mot andemeningen. (Även om svenska byråkrater inte sällan sätter en ära i att tolka regler på skadligast tänkbara sätt, både när det gäller EU-direktiv och hemsnickrade bestämmelser.)

Som Göran Johnson påpekar handlar det inte om att en skatterabatt tas bort utan att en extraskatt läggs på:

Om dessa organisationer drabbas av momskrav blir det inte bara en dråpslag för en för samhället bra verksamhet, det är dessutom i sak orättfärdigt, eftersom det innebär en slags dubbelbeskattning.
Kommersiella verksamheter redovisar moms vid försäljning men får också dra av den moms de betalat för inköpen. De ideella verksamheternas försäljning bygger på gåvor av böcker, möbler, kläder och annat där moms redan har betalats en gång, när varan en gång köptes.

Skälet som anges för de nya reglerna är att välgörenhetsbutikerna står ”direkt i konkurrens med den kommersiella handeln”. Men

Tror man det har man inte fattat ett dyft av hur loppis- och antikvärldens lilla ekosystem ser ut. Hälften av dem som hänger på låset när myrorna i Ropsten öppnar klockan 10 är inköpare. Deras fynd kan efter bara några timmar dyka upp i något av antikvariaten och antikhandlarna i city eller på Blocket. Håller man ögonen öppna på Stadsmissionens butik vid Nytorget kan man se Lisa Larsson köpa vintagekläder till sin egen legendariska second hand-butik på Bondegatan. Välgörenhetsbutikerna förser de kommersiella aktörerna med varor. Det enda Myrorna konkurrerar med är soptippen.

Om Skatteverkets nya regler får stå sig kommer vi få se ett stort slöseri, mänskligt och miljömässigt. Men framförallt vore det ett moraliskt fel, som att plocka mynt ur fattigbössan.

Som argument för att momsbelägga ideell verksamhet säger regeringen att det handlar om ”EU-anpassning”. Sverige var sista landet i EU som införde avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål, avskaffas den blir vi enda EU-land som inte har den. Men i det fallet är följsamheten mot EU ointressant för finansministern. Det enda röda tråden som finns i regeringens agerande är oginheten och girighetenmen Åtta år av Alliansregering ledde till att folk glömde bort hur småsint och girig den socialdemokratiska synen på civilsamhället var. Med tanke på att S och V är ensamma bland riksdagspartierna om att vilja avskaffa avdragsrätten för gåvor så borde det finnas hopp, men efter Decemberöverenskommelsen vet man tyvärr inte vad man skall tro.

GIN OGIN, ginfaskor till vänster, Magdalena Andersson till höger


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 40 andra följare

%d bloggare gillar detta: