Att sätta bocken till faktagranskare

SVT, SR, DN och SvD skall inleda ett samarbete om faktagranskning för att motverka falska nyheter under valrörelsen…

Bock, möt köksträdgård.

Påminner mig hur det gick sist SvD startade en faktagranskning. Den underkände Fredrik Reinfeldts utsaga om att arbetslösheten hos ”etniska svenskar mitt i livet” är nära noll (det är den). Den godkände Erik Ullenhags påstående att det var en myt att invandringen kostar statskassan tiotals miljarder om året (det gör den, den har tidigare gått med vinst, men det var förra seklet). Och den godkände Gudrun Schymans påstående att svenska kvinnor förlorar 100000kr i minuten i lön, källan de använde för att godkänna Schymans påstående var Schymans andra påstående: att kvinnor får 83% av en mans lön (sanningen är att det handlar om mellan 93% och 99%)

DN ligger i en helt egen division, både i att sprida rena falsarier och i ovilja att erkänna begångna fel (Jag har hört sägas att DN:s vilja att införa rättelser kan användas som proxy för hur nära vetenskapsmännen kan komma den Absoluta nollpunkten, det påståendet låter sig inte enkelt avfärdas som orimligt).

Det handlar till exempel om: Den gargantuanska Caremalögnen. Den icke existerande rasistiske brandmannen från Boden. De femhundra låtsasmiljonerna som Sandviken gjorde i vinst på invandringen varje år.

Då har jag inte sagt något om tidningens kulturdel, men dennas faktabehandling och vägran att ta in repliker från namngivna angripna personer kan kanske räknas in under konstnärlig frihet.

SR har ett mindre dåligt track record på faktagranskning, av andra och av sig själv, med programmet Medierna, men den agendadrivna samhällsjournalistiken höjer inga ögonbryn internt och egenkontrollen hos speciellt Vetenskapsradion är obefintlig, modeteorier om muslimska vikingar sprids okritiskt som fakta (Liksom när SVT:s Vetenskapens värld sände en ”dokumentär” om att kvinnors kortare genomsnittslängd i alla folk och kulturer berodde på att patriarkatet stal deras mat när de var små.) Och hur många lyssnare nås egentligen av Mediernas granskning jämfört med de som hörde felaktigheterna från början?

[Edit: Glömde P1:s haveri med fejkreportaget i Kluvet Land. Kom på det efter att jag skrivit inlägget, pinsamt, eftersom det var jag själv som var starkt bidragande till att historien rullades upp.]

Fyra medier med brokig historia av att själva ta ansvar före och efter sina felaktiga publiceringar skall alltså agera domare över vilken fakta som är godkänd under valåret, det känns sådär va?

Nu menar jag inte att SVT, SR, DN och SvD är fake news-sajter, men de har pga sin ställning ett mycket stort ansvar för vad de publicerar och inte, de tar inte det ansvaret.

En märklig inställning hos många svenska medier *host* DN *host* är att de tror det höjer deras trovärdighet om de vägrar erkänna ens uppenbara fel/misstag utan i stället angriper och misstänkliggör de som påtalar felen/misstagen.

Det fungerar inte så.

Det fungerar faktiskt helt tvärtom.