Om juridik och journalistik, i Dagens samhälle

Både juridiken och journalistiken har skuld i att allmänhetens förtroende för rättsväsendet är dåligt.

Journalistiken. Genom slarviga och ibland rent aktivistiska tolkningar av domar. T ex i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna efter Svenskarnas Parti-demonstrationen i Jönköping 2014, där media påstod att motdemonstranterna ”åtalats för psalmsång”. Men det var, naturligtvis, inte därför de hamnade inför domstol, det var för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

Juridiken. Genom att den med silkesvantar behandlar de människor som med berått mod, eller av ren likgiltighet, skadar sina medmänniskor. T ex borde likgiltighetsuppsåtet användas mycket oftare. Exempel: I Tyskland dömdes förra veckan en rattfyllerist som allvarligt skadat en mor och dotter till tretton års fängelse för mordförsök. I Sverige skulle han ha fått ett och ett halvt års fängelse… om de han kört på hade dött. Trafikbrott, speciellt (drog)rattfylleri, där människor skadas har provocerade låga straff i Sverige.

Men man har bara tre och ett halvt tusen tecken på sig, så detta och mycket annat fick inte plats i artikeln jag skrev i Dagens Samhälle i går.

Att sätta bocken till faktagranskare

SVT, SR, DN och SvD skall inleda ett samarbete om faktagranskning för att motverka falska nyheter under valrörelsen…

Bock, möt köksträdgård.

Påminner mig hur det gick sist SvD startade en faktagranskning. Den underkände Fredrik Reinfeldts utsaga om att arbetslösheten hos ”etniska svenskar mitt i livet” är nära noll (det är den). Den godkände Erik Ullenhags påstående att det var en myt att invandringen kostar statskassan tiotals miljarder om året (det gör den, den har tidigare gått med vinst, men det var förra seklet). Och den godkände Gudrun Schymans påstående att svenska kvinnor förlorar 100000kr i minuten i lön, källan de använde för att godkänna Schymans påstående var Schymans andra påstående: att kvinnor får 83% av en mans lön (sanningen är att det handlar om mellan 93% och 99%)

DN ligger i en helt egen division, både i att sprida rena falsarier och i ovilja att erkänna begångna fel (Jag har hört sägas att DN:s vilja att införa rättelser kan användas som proxy för hur nära vetenskapsmännen kan komma den Absoluta nollpunkten, det påståendet låter sig inte enkelt avfärdas som orimligt).

Det handlar till exempel om: Den gargantuanska Caremalögnen. Den icke existerande rasistiske brandmannen från Boden. De femhundra låtsasmiljonerna som Sandviken gjorde i vinst på invandringen varje år.

Då har jag inte sagt något om tidningens kulturdel, men dennas faktabehandling och vägran att ta in repliker från namngivna angripna personer kan kanske räknas in under konstnärlig frihet.

SR har ett mindre dåligt track record på faktagranskning, av andra och av sig själv, med programmet Medierna, men den agendadrivna samhällsjournalistiken höjer inga ögonbryn internt och egenkontrollen hos speciellt Vetenskapsradion är obefintlig, modeteorier om muslimska vikingar sprids okritiskt som fakta (Liksom när SVT:s Vetenskapens värld sände en ”dokumentär” om att kvinnors kortare genomsnittslängd i alla folk och kulturer berodde på att patriarkatet stal deras mat när de var små.) Och hur många lyssnare nås egentligen av Mediernas granskning jämfört med de som hörde felaktigheterna från början?

[Edit: Glömde P1:s haveri med fejkreportaget i Kluvet Land. Kom på det efter att jag skrivit inlägget, pinsamt, eftersom det var jag själv som var starkt bidragande till att historien rullades upp.]

Fyra medier med brokig historia av att själva ta ansvar före och efter sina felaktiga publiceringar skall alltså agera domare över vilken fakta som är godkänd under valåret, det känns sådär va?

Nu menar jag inte att SVT, SR, DN och SvD är fake news-sajter, men de har pga sin ställning ett mycket stort ansvar för vad de publicerar och inte, de tar inte det ansvaret.

En märklig inställning hos många svenska medier *host* DN *host* är att de tror det höjer deras trovärdighet om de vägrar erkänna ens uppenbara fel/misstag utan i stället angriper och misstänkliggör de som påtalar felen/misstagen.

Det fungerar inte så.

Det fungerar faktiskt helt tvärtom.

Gott syfte ursäktar inte dålig metodik

Ni kanske har sett ordmolnet med förnamnen på våldtäktsmän? Det har dykt upp på sociala medier av och till åtminstone sedan i januari. Enligt sidan, ålder okänd, som ordmolnet kommer ifrån är de vanligaste namnen på en åtalad i våldtäktsmål Andreas, Daniel och Mikael. Bilden vill därmed visa att invandrare inte är överrepresenterade i den statistiken.

Haken är att undersökningen som kommer fram till det inte ens skulle bli godkänd som B-uppsats på Södertörns Högskola (eller, jo…) Redan urvalet är märkligt:

I Piscatus ligger lite över 1500 domar i fulltext där ordet ”våldtäkt” förekommer i texten. För det mesta är det just våldtäktsmål, men det kan också vara mål där någon har hotat med att våldta, eller tidigare har varit dömd för våldtäkt. Självklart är det även friande domar.

Hur urvalet av domar till Piscatus gjorts och varför det är självklart att ha med även friande domar utvecklas inte vidare. Från detta tämligen godtyckliga urval av underlag samlas rådata in genom textkopiering eller scanning.

Att plocka ut viss information från stora mängder domar, som kan se helt olika ut beroende på om de har scannats från papper eller inhämtats digitalt, är inte det lättaste. Därför får det bli såhär. Dessutom hade jag bara en timme på mig.

Jotack. Rådata lämnar en del övrigt att önska. Det mest iögonenfallande är att var åttonde namn som förekommer i listan är ett kvinnonamn. Lägger man ihop antalet i listan som bär de namnen blir det 99 av 1549. Alltså 6,4%, och då har jag inte ens räknat namn som kan bäras av båda könen. Med tanke på att 2% av de misstänkta och 1% av de sexbrottsdömda i Sverige är kvinnor låter det väldigt mycket. Detta i en lista som påstås innehålla enbart namn på tilltalade som anklagas för att ha våldtagit, hotat att våldta, eller har en tidigare dom för våldtäkt på sig. Misstanken infinner sig att det smugit sig in namn på andra personer som står på domarna, till exempel advokater, sekreterare, domare och målsägare.

Sidinnehavaren skriver att :

Ur detta material plockade jag ut tilltalsnamnen på de åtalade, vilket var mycket enklare. 1549 stycken.

Men det han plockade ut var alltså inte tilltalsnamnen på de tilltalade. Han har plockat ut en lista med namn där vi inte vet om det handlar om friade, fällda, jurister, biträden eller målsägare.

Det är alltså fel redan på ingångsvärdena. Men författaren gör inte heller någon som helst tolkning av slutresultatet. Ingen jämförelse med hur vanliga namnen är i befolkningen. Det är alltså den listan som sprids på sociala medier för att visa att invandrade inte alls är överrepresenterade i brottstatistiken  (vilket de är, både som offer och förövare). Syftet är naturligtvis att motverka rasism, men om man tror att man måste förvanska statistik för att kunna göra det är man helt fel ute.

Att invandrare är överrepresenterade i att begå – och drabbas av – brott, är inte det minsta märkligt. Till exempel styrdes den organiserade brottsligheten i Chicago fram till början av 1900-talet av svenskar. Att invandrare i Sverige som kollektiv inte skulle vara överrepresenterade i brottsstatistiken vore en statistisk sensation av världsklass. Så att försöka förneka det, och så taffligt dessutom, är bara dumt. Jag förstår att tanken är god, men vill man slå hål på myter så måste ens argument tåla enkla ifrågasättanden, annars får det motsatt effekt.

Man skall inte mörka verkligheten. Det man skall göra är att konstatera att de allra allra flesta här i landet, vare sig de är invandrade eller infödda, inte begår brott. Vad skall vi göra när vi konstaterat det?  Vi skall sträva efter att ha ett samhälle som det är lätt att komma in i, både för de som är födda här och de som är födda utomlands. Det är ett bättre samhälle och det minskar också brottsligheten överlag.

Media som åklagare och domare

När jag gick på Journalisthögskolan förra årtusendet fick vi fortfarande lära oss ramsan ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” Det var länge sedan, allt oftare handlar medias rapportering inte om att förklara utan om att fördöma. Förr så höll sig den rena opinionsbildningen på ledarsidan medan nyhetsrapporteringen höll till för sig. De var, åtminstone i idealfallet, klart avskilda. Den åtskillnaden anses sedan länge passé, det är numera vardagsmat att tidningar och nyhetsprogram i direkt anslutning till en nyhet recenserar de inblandades och till och med medias insats. Ibland är det samma person som rapporterat om nyheten som sedan värderar den(!) Idealet om att ge medborgaren så god information att denne kan dra sina egna slutsatser finns inte. Medierna har bytt från att vara åklagare och försvarsadvokat till att vara åklagare och domare. ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” har blivit ”Vems fel?”

Forskarna Maria Grafström, Karolina Windell och Pernilla Petrelius Karlberg som skrivit en bok i frågan och presenterar den i Dagens Media:

Frågor som rör moral och ansvar har sällan självklara svar, men när medierna ges tolkningsföreträde tenderar det att framstå så. Moraliskt laddade frågor framställs ofta som endimensionella – rapporteringen blir svartvit och de gråa nyanserna får inte plats. Idag har medielogikens förenklade världsbild i hög grad accepterats och istället för att visa på andra bilder tenderar organisationer och företag att lämna walk over.

I mötet mellan moraliskt värdeladdade ämnen och medielogikens krav på dramaturgi förändras därför förutsättningarna för dagens ledarskap. Vår forskning visar att inte bara allmänhetens uppfattningar påverkas av mediebilden. Även de som får spela huvudroller i ett mediedrama tenderar att ändra uppfattning om det egna beteendet. Det handlar ofta om en känsla av att inte få möjlighet att förklara sig och att man därför måste anpassa sig till den mediala versionen med argumentet att det inte går att vinna mot medierna.

Även Sanna Rayman har läst artikeln och konstaterar att

Detta är ett stort problem. Om man ger upp redan på förhand, trots att det kanske finns goda skäl och förklaringar som mildrar eller motiverar något som i förstone ser klandervärt eller förbryllande ut, så innebär det att man helt enkelt inte har någon tilltro till möjligheten att föra ett offentligt samtal om komplexa frågor. Kan man ens säga att vi har ett offentligt samtal om det har gått så här långt?

Det borde vara mediernas uppgift att försöka förmedla flera sidor och nyanser av komplexa frågor. Men allt oftare agerar vi på ett sätt som snarast handlar om att kora den segrande nyansen. Resultatet blir rätt enfärgat.

Ett övertydligt exempel är DN:s avslöjande om Skånepolisens ”hemliga” register över en romsk släkt. Visst var det en skandal, registret var inte ordentligt underhållet, det innehöll ingående uppgifter om minderåriga (att det faktiskt finns minderåriga i huset kan dock vara väldigt bra att veta vid eventuellt polisingripande) och det delades långt utanför den krets som borde haft tillgång till det. Till exempel hade uppgifter mailats, vilket i säkerhetshänseende är som att skicka uppgifterna på vykort.

Men DN gick längre än så, de dömde ut själva existensen av registret, de kunde inte tänka sig någon annan möjlig förklaring till att registret skapats än att Skånepolisen var och är rasister. Andra media, tyckare och politiker hakade på.

Widar Andersson noterade i Folkbladet att många polischefer – enligt vad som enligt modern medielogik förväntades av dem – hukade i blåsten, hellre än att försöka förklara vad som faktiskt hänt. Men det fanns faktiskt någon som inte hukade:

[Polischefen Petra Stenkula] var glasklar med att Polisen i Skåne inte för register över romer bara för att de är romer.

DN: s avslöjande är viktigt eftersom det visar på allvarliga brister i Polisens hantering av sina digitalt lagrade personuppgifter och kartläggningar. Saken ska nu prövas rättsligt och internt. Petra Stenkula var självkritisk. Listorna har inte gallrats som de ska. Barn borde inte namnges.

Romer diskrimineras ofta grovt och gruppmässigt i Sverige. Så är det. Och det är fruktansvärt. Det innebär dock inte att det är synonymt med ”statlig rasism” att en människa med romskt ursprung förekommer i ett polisiärt kartläggningsregister.

Vilket Petra Stenkula klargjorde med sansad bravur.

Så, vad kan det finnas för anledning för polisen att lägga upp ett register med en släkt som börjar på 1800-talet? En anledning skulle kunna vara en långvarig och våldsam fejd mellan två släktgrenar. Peter Forsman berättar:

Det handlar alltså om en släktfejd som har hållit i sig sedan åtminstone tidigt 2000-tal (även sett uppgifter om 1998) och det är den enda ”släktfejd[en]” i Skåne av denna omfattning och slag.

Visst finns det andra släktfejder inom andra etniciteter i Sverige och i Skåne – men då ingår de inte i samma släktträd och har inte mynnat i så pass många återkommande våldsdåd!

Att polisen rekvirerat filen har naturligtvis med att göra att de vill analysera och förstå hur släkterna hänger samman, vilka individer som via blodsband och heder är fiender.
Vad är då viktigt att poängtera – detta släktträd är begärd som information med anledning av misstanke om grov brottslighet – och inte pga av individers ursprung!
Alltså polisens rätt- och skyldighet.

En liten sammanfattning av vad artiklarna nedan berättar om:

Det handlar såväl om misstanke om brott av de båda ”falangerna”, men självklart också för att skydda oskyldiga från brott, som med stor sannolikhet fortsätter och riskerar att eskalera.
Det handlar i allra högsta grad om hedersrelaterat våld, där flera artiklar nedan hänvisar till att upprinnelsen till släktfejden tros vara ”ett giftermål som några i släkten uppfattar som olämpligt”.
Det förekommer barn på 14 år som ”tar på sig” skulden för 28-åringars dåd.
Som jag skrev så så är 2009 en dopfest inget hinder för släktfejden.
Misshandel, Grov misshandel, mordförsök
Flera barn har kidnappats.
Mordbränder
Det förekommer flertalet dödshot, mot vuxna, barn och hela familjer.
Även kvinnor är delaktiga i våldbrotten.
Automatvapen har använts.
Förlupna kulor har skjutits.
Bilbombsattrapper/Bombhot

[…]

Nu bör du kunna se denna släktträdsfil för vad den egentligen är.

Jag menar att den oro och oförrätt som detta skapat för hela minoriteten Romer i Sverige, helt och hållet kan tillskrivas Niklas Orrenius och Dagens Nyheter – och inte Polisen i Skåne.

Chang Frick, hälften rom, hälften jude, skriver också om polisens register (som bonus kan du läsa om hans uppväxt och de hycklande klasskamraterna som var duktiga antirasister när det var dags för grupparbete och mobbare resten av tiden)

Det var under högstadietiden som jag först kom i kontakt med andra ”tattare”. Innan dess var det bara något jag blev kallad, men aldrig riktigt förstod vad det var. Av en händelse träffade jag på en familj där ungarna var i min egen ålder. De var ”resandes”. De var även kriminella kom jag att upptäcka ganska snabbt. I brist på vänner hände det att man umgicks en del med dom, man var trots allt accepterad och ingick i en grupp. […]

Ganska snabbt upptäckte jag att deras familj inte var isolerad. Det fanns fler mer eller mindre likadana familjer och de reste runt till varandra mer än gärna. Det var nästan rutin att personer i släkten som var ”lysta” gömde sig hos än den ena familjen och än den andra. De stannade max några dagar på ett ställe. […]

Nu kanske [ovanstående] får dig att tänka lite extra illa om alla resandes, varför jag vill poängtera att majoriteten av alla hundratals ”horta romano” (äkta rom / resande) jag mött faktiskt lever ganska oskyldiga liv. Än fler individer har lämnat den här kulturen bakom sig och lever som vilken Svensson som helst, på både gott och ont. Dock finns det vissa familjer, eller rättare sagt släkter, som är något så kopiöst kriminella att verkligheten överträffar dikten varje dag i veckan. Året om. […]

Jag blev inte förvånad [över polisens register]. Alls. Hade jag arbetat som polis hade jag garanterat hjälpt till med kartläggningen. I mina ögon är det inte konstigare än att kartlägga människor som ingår eller har kopplingar till MC-gäng etc. Eftersom jag inte är polis kan jag inte i detalj svara på varför barn förekommer men jag har så pass bra förtroende för polisen att jag är tämligen säker på att det finns en legitim anledning. Jag kan tänka mig flera, t ex att om man letar efter en efterlyst person hos dennes släktingar (där oddsen närmast är hundraprocentiga att hitta rätt) kan det vara av stort värde att känna till var små barn kan tänkas befinna sig.

Om polisen i all hast stormar in i ett hus med småbarn blir ju rubrikerna istället att polisen är hänsynslös och inte har koll på vilka som finns var. Jag kan se flera scenarier framför mig och alla landar i att det fan inte kan vara lätt att arbeta som polis.

Som på beställning börjar än den ena kändisen efter den andre att rasa i sociala medier. Nu ska det minsann diskuteras hur ”utsatta” alla romer är, hur mycket man bryr sig och hur hemskt fel det är av polisen att kartlägga romer. Nu finns det förstås någonstans mellan 30 – 50 000 romer i Sverige, så om kartläggningen var grundad i etnicitet lär polisen ha gjort ett sällsynt dåligt jobb. Därför är jag också tämligen säker på att det handlar om de släkter / familjer som har kriminalitet som en livsstil.

Nåväl, godhetsapostlarna står i kö för att försvara alla romer de antagligen aldrig har träffat eller känner till. Någon enstaka med romsk bakgrund passar säkert på att poängtera sin stamtavla i jakt på ryggdunkningar och femton minuter i rampljuset.

Var fanns alla dessa goda antirasister, ja romers svurna beskyddare, under större delen av mitt bedrövliga liv? Ja, en fanns i elevrådet på högstadiet i varje fall. Några andra var tjejerna i klassen som sådär präktigt var anti-mobbning och antirasister på lärarens beställning.

Så man undrar, på vilket sätt har Dagens Nyheters rapportering gjort Världen mer begriplig? Vad är syftet i att skrämma upp en redan utsatt  grupp människor med att de registreras av polisen för sin etnicitet, en registrering som på fullt allvar jämförts med Nazityskland? Hur tänkte man när man publicerade bilder och namn på små barn på förstasidan? Min misstanke är att det tyvärr mindre handlar om att göra ett gott journalistiskt hantverk och mer om att sikta på branschpriser, berömmelse och ryggdunkar från kolleger och kändisar. Det är inte första gången ett stort avslöjande från DN visar sig handla om något helt annat än vad DN påstår.

Ordmärkarlandet

Magnus Ernström är hjärtligt trött på den svenska drevdramaturgin. Den är opåläst, ointresserad av vad som ligger bakom, ointresserad av att komma framåt. Det den är intresserad av är att sätta dit makthavaren, inte för ett dåligt jobb, utan för ett olämpligt ord:

Liksom i [På minuten i P1] får den som talar – politikern/tjänstemannen – oemotsagd säga vad som helst under den tid han/hon har ordet så länge de håller sig till reglerna. Det finns t ex inga som helst krav på faktaunderbyggnad, och påståendena får liksom i underhållningstävlingen i princip vara hur fantasifullt uppe i det blå som helst utan att man kan avsättas. För att ordet skall gå över till motståndarlaget med chans att avsätta någon i politiker/tjänstemannalaget måste politikern/tjänstemannen säga ett förbjudet ord.

[…]

Att ifrågasätta människors – och i synnerhet makthavares – språkbruk är för all del ofta viktigt. Men för att skapa någon form av mening bör ifrågasättandet vara just ett ifrågasättande, och inte bara en ensidig, fartblind och fördömande lynchmobb som märker ord.

Hela debatten tycks numera, så fort någon använder ett mindre genomtänkt uttryck, driva iväg lågt från sakfrågan och få eget liv. Spekulationerna kring vad orden kan betyda och innebära om man tolkar dem på illvilligast möjliga vis svävar iväg i ett eget universum av konspirationsteorier, där varje litet klantigt yttrande är ett vattentätt bevis på ”strukturer” och ”dolda agendor”.

För all del kan dessa spekulationer om dubbelmoral säkert vara sanna i många fall. Men det borde då rimligtvis gå att påvisa detta utifrån en vuxen sakdebatt istället för en billig”han sa faktiskt…!”-debatt som mest liknar den stundvis höggljudda ordväxlingen mellan smågrabbarna på min sons dagis.

[…]

Om Tobias Billström nu i något för mig fortfarande oklart sammanhang invecklar sig i något märkligt resonemang om ”blonda, blåögda” är jag trots den massiva och övertygande kampanjen fortfarande inte helt säker på att hans ord är det slutgiltiga beviset på att han under den välpolerade ytan är en inbiten rasist, som i lönndom tränar hitlerhälsningar framför badrumsspegeln och dreglande drömmer om att omdana Sverige till ett ariskt tusenårsrike.

Själv tar jag eventuella mer eller mindre märkliga yttranden som oroväckande tecken på… något, men vad detta ”något” är låter jag vara osagt tills någon tidning gjort sitt jobb och försökt ta reda på vilka intentioner den förtappade syndaren egentligen hade, vad han eller hon egentligen ville ha sagt och i vilket syfte.

En debatt om ordval blir liksom ingen debatt, utan leder snarare bort uppmärksamheten från sakfrågan. För om den onde/onda personen erkänner ”ja, jag valde fel ord, det var dumt, förlåt!” – vad skall man egentligen debattera om då?

I SvD inbillar sig en statsvetare i Göteborg att Moderaterna skulle vinna väljare på att Fredrik Reinfeldt bytte ut migrationsminister Tobias Billström. Många tyckarkörkort i flingpaketen nuförtiden. Bättre koll hittar man på en annan opinionssida i tidningen: ledarsidan:

Efter Reinfeldts tillrättavisning hänger Billströms ministerpost på en skör tråd, fast statsministern vill knappast att den ska brista. En avgång skulle skapa en bild av ett moderat misslyckande, som dröjer sig kvar över tid, och det blir inte lätt att få fram en ny, stark kandidat. Billström har gjort några pinsamma uttalanden i år, men dessförinnan har han klarat ett svårt jobb bättre än de flesta företrädare.

Bortom Billströms olyckliga formuleringar finns också reella utmaningar. Det kommer många asylsökande till Sverige och trycket är stort både på Migrationsverket och på mottagande kommuner. Det är brist på bostäder, skolan och omsorgen sätts under press. Att tala om människor som söker sig till vårt land i termer av ”volymer” gör inte saken bättre, men åsikten att fler europeiska länder bör ta emot fler flyktingar är varken orimlig eller unik. Så tycker även Stefan Löfven.

På motsvarande sätt är det bekymmersamt att så många som fått avslag på sin asylansökan ignorerar beslutet och stannar kvar i Sverige, och att så få av dem som varit med och lagt fast regelverket – och migrationsuppgörelsen – ställer upp och försvarar politiken i dess helhet. Öppenhet och generositet ska känneteckna migrationspolitiken, men den måste också präglas av realism. Annars förlorar den sin legitimitet. Problemet är inte bara Billströms prat utan också andras tigande.

Det finns verkliga och viktiga utmaningar att diskutera, men media väljer i stället att märka ord…

Vad gäller partitaktiken: Nej. Moderaterna skulle inte tjäna väljare på att sparka den mest kompetenta migrationsminister Sverige haft. Hade Reinfeldt velat peta honom hade han gjort det, sentimentalitet mot vänner när hans egen ställning hotas är inte Reinfeldts främsta egenskap. Sanningen är att det finns ingen annan som kan göra jobbet bättre, den offentliga förnedringen var för utomståendes konsumtion (Billström hade nog föredragit någon slags stöd från den chef som utsåg honom och som han har tjänat på posten under rekordlång tid, men nu är Reinfeldts ledarstil inte sådan).

Ni, alliansare och rödgröna, som vill avsätta honom, kan ni svara på vilken migrationsminister som – i handling – varit bättre? Och ni som tycker att Sverige är för snåla med asylinvandring, vilket land är mer generöst?