Media som åklagare och domare

När jag gick på Journalisthögskolan förra årtusendet fick vi fortfarande lära oss ramsan ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” Det var länge sedan, allt oftare handlar medias rapportering inte om att förklara utan om att fördöma. Förr så höll sig den rena opinionsbildningen på ledarsidan medan nyhetsrapporteringen höll till för sig. De var, åtminstone i idealfallet, klart avskilda. Den åtskillnaden anses sedan länge passé, det är numera vardagsmat att tidningar och nyhetsprogram i direkt anslutning till en nyhet recenserar de inblandades och till och med medias insats. Ibland är det samma person som rapporterat om nyheten som sedan värderar den(!) Idealet om att ge medborgaren så god information att denne kan dra sina egna slutsatser finns inte. Medierna har bytt från att vara åklagare och försvarsadvokat till att vara åklagare och domare. ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” har blivit ”Vems fel?”

Forskarna Maria Grafström, Karolina Windell och Pernilla Petrelius Karlberg som skrivit en bok i frågan och presenterar den i Dagens Media:

Frågor som rör moral och ansvar har sällan självklara svar, men när medierna ges tolkningsföreträde tenderar det att framstå så. Moraliskt laddade frågor framställs ofta som endimensionella – rapporteringen blir svartvit och de gråa nyanserna får inte plats. Idag har medielogikens förenklade världsbild i hög grad accepterats och istället för att visa på andra bilder tenderar organisationer och företag att lämna walk over.

I mötet mellan moraliskt värdeladdade ämnen och medielogikens krav på dramaturgi förändras därför förutsättningarna för dagens ledarskap. Vår forskning visar att inte bara allmänhetens uppfattningar påverkas av mediebilden. Även de som får spela huvudroller i ett mediedrama tenderar att ändra uppfattning om det egna beteendet. Det handlar ofta om en känsla av att inte få möjlighet att förklara sig och att man därför måste anpassa sig till den mediala versionen med argumentet att det inte går att vinna mot medierna.

Även Sanna Rayman har läst artikeln och konstaterar att

Detta är ett stort problem. Om man ger upp redan på förhand, trots att det kanske finns goda skäl och förklaringar som mildrar eller motiverar något som i förstone ser klandervärt eller förbryllande ut, så innebär det att man helt enkelt inte har någon tilltro till möjligheten att föra ett offentligt samtal om komplexa frågor. Kan man ens säga att vi har ett offentligt samtal om det har gått så här långt?

Det borde vara mediernas uppgift att försöka förmedla flera sidor och nyanser av komplexa frågor. Men allt oftare agerar vi på ett sätt som snarast handlar om att kora den segrande nyansen. Resultatet blir rätt enfärgat.

Ett övertydligt exempel är DN:s avslöjande om Skånepolisens ”hemliga” register över en romsk släkt. Visst var det en skandal, registret var inte ordentligt underhållet, det innehöll ingående uppgifter om minderåriga (att det faktiskt finns minderåriga i huset kan dock vara väldigt bra att veta vid eventuellt polisingripande) och det delades långt utanför den krets som borde haft tillgång till det. Till exempel hade uppgifter mailats, vilket i säkerhetshänseende är som att skicka uppgifterna på vykort.

Men DN gick längre än så, de dömde ut själva existensen av registret, de kunde inte tänka sig någon annan möjlig förklaring till att registret skapats än att Skånepolisen var och är rasister. Andra media, tyckare och politiker hakade på.

Widar Andersson noterade i Folkbladet att många polischefer – enligt vad som enligt modern medielogik förväntades av dem – hukade i blåsten, hellre än att försöka förklara vad som faktiskt hänt. Men det fanns faktiskt någon som inte hukade:

[Polischefen Petra Stenkula] var glasklar med att Polisen i Skåne inte för register över romer bara för att de är romer.

DN: s avslöjande är viktigt eftersom det visar på allvarliga brister i Polisens hantering av sina digitalt lagrade personuppgifter och kartläggningar. Saken ska nu prövas rättsligt och internt. Petra Stenkula var självkritisk. Listorna har inte gallrats som de ska. Barn borde inte namnges.

Romer diskrimineras ofta grovt och gruppmässigt i Sverige. Så är det. Och det är fruktansvärt. Det innebär dock inte att det är synonymt med ”statlig rasism” att en människa med romskt ursprung förekommer i ett polisiärt kartläggningsregister.

Vilket Petra Stenkula klargjorde med sansad bravur.

Så, vad kan det finnas för anledning för polisen att lägga upp ett register med en släkt som börjar på 1800-talet? En anledning skulle kunna vara en långvarig och våldsam fejd mellan två släktgrenar. Peter Forsman berättar:

Det handlar alltså om en släktfejd som har hållit i sig sedan åtminstone tidigt 2000-tal (även sett uppgifter om 1998) och det är den enda ”släktfejd[en]” i Skåne av denna omfattning och slag.

Visst finns det andra släktfejder inom andra etniciteter i Sverige och i Skåne – men då ingår de inte i samma släktträd och har inte mynnat i så pass många återkommande våldsdåd!

Att polisen rekvirerat filen har naturligtvis med att göra att de vill analysera och förstå hur släkterna hänger samman, vilka individer som via blodsband och heder är fiender.
Vad är då viktigt att poängtera – detta släktträd är begärd som information med anledning av misstanke om grov brottslighet – och inte pga av individers ursprung!
Alltså polisens rätt- och skyldighet.

En liten sammanfattning av vad artiklarna nedan berättar om:

Det handlar såväl om misstanke om brott av de båda ”falangerna”, men självklart också för att skydda oskyldiga från brott, som med stor sannolikhet fortsätter och riskerar att eskalera.
Det handlar i allra högsta grad om hedersrelaterat våld, där flera artiklar nedan hänvisar till att upprinnelsen till släktfejden tros vara ”ett giftermål som några i släkten uppfattar som olämpligt”.
Det förekommer barn på 14 år som ”tar på sig” skulden för 28-åringars dåd.
Som jag skrev så så är 2009 en dopfest inget hinder för släktfejden.
Misshandel, Grov misshandel, mordförsök
Flera barn har kidnappats.
Mordbränder
Det förekommer flertalet dödshot, mot vuxna, barn och hela familjer.
Även kvinnor är delaktiga i våldbrotten.
Automatvapen har använts.
Förlupna kulor har skjutits.
Bilbombsattrapper/Bombhot

[…]

Nu bör du kunna se denna släktträdsfil för vad den egentligen är.

Jag menar att den oro och oförrätt som detta skapat för hela minoriteten Romer i Sverige, helt och hållet kan tillskrivas Niklas Orrenius och Dagens Nyheter – och inte Polisen i Skåne.

Chang Frick, hälften rom, hälften jude, skriver också om polisens register (som bonus kan du läsa om hans uppväxt och de hycklande klasskamraterna som var duktiga antirasister när det var dags för grupparbete och mobbare resten av tiden)

Det var under högstadietiden som jag först kom i kontakt med andra ”tattare”. Innan dess var det bara något jag blev kallad, men aldrig riktigt förstod vad det var. Av en händelse träffade jag på en familj där ungarna var i min egen ålder. De var ”resandes”. De var även kriminella kom jag att upptäcka ganska snabbt. I brist på vänner hände det att man umgicks en del med dom, man var trots allt accepterad och ingick i en grupp. […]

Ganska snabbt upptäckte jag att deras familj inte var isolerad. Det fanns fler mer eller mindre likadana familjer och de reste runt till varandra mer än gärna. Det var nästan rutin att personer i släkten som var ”lysta” gömde sig hos än den ena familjen och än den andra. De stannade max några dagar på ett ställe. […]

Nu kanske [ovanstående] får dig att tänka lite extra illa om alla resandes, varför jag vill poängtera att majoriteten av alla hundratals ”horta romano” (äkta rom / resande) jag mött faktiskt lever ganska oskyldiga liv. Än fler individer har lämnat den här kulturen bakom sig och lever som vilken Svensson som helst, på både gott och ont. Dock finns det vissa familjer, eller rättare sagt släkter, som är något så kopiöst kriminella att verkligheten överträffar dikten varje dag i veckan. Året om. […]

Jag blev inte förvånad [över polisens register]. Alls. Hade jag arbetat som polis hade jag garanterat hjälpt till med kartläggningen. I mina ögon är det inte konstigare än att kartlägga människor som ingår eller har kopplingar till MC-gäng etc. Eftersom jag inte är polis kan jag inte i detalj svara på varför barn förekommer men jag har så pass bra förtroende för polisen att jag är tämligen säker på att det finns en legitim anledning. Jag kan tänka mig flera, t ex att om man letar efter en efterlyst person hos dennes släktingar (där oddsen närmast är hundraprocentiga att hitta rätt) kan det vara av stort värde att känna till var små barn kan tänkas befinna sig.

Om polisen i all hast stormar in i ett hus med småbarn blir ju rubrikerna istället att polisen är hänsynslös och inte har koll på vilka som finns var. Jag kan se flera scenarier framför mig och alla landar i att det fan inte kan vara lätt att arbeta som polis.

Som på beställning börjar än den ena kändisen efter den andre att rasa i sociala medier. Nu ska det minsann diskuteras hur ”utsatta” alla romer är, hur mycket man bryr sig och hur hemskt fel det är av polisen att kartlägga romer. Nu finns det förstås någonstans mellan 30 – 50 000 romer i Sverige, så om kartläggningen var grundad i etnicitet lär polisen ha gjort ett sällsynt dåligt jobb. Därför är jag också tämligen säker på att det handlar om de släkter / familjer som har kriminalitet som en livsstil.

Nåväl, godhetsapostlarna står i kö för att försvara alla romer de antagligen aldrig har träffat eller känner till. Någon enstaka med romsk bakgrund passar säkert på att poängtera sin stamtavla i jakt på ryggdunkningar och femton minuter i rampljuset.

Var fanns alla dessa goda antirasister, ja romers svurna beskyddare, under större delen av mitt bedrövliga liv? Ja, en fanns i elevrådet på högstadiet i varje fall. Några andra var tjejerna i klassen som sådär präktigt var anti-mobbning och antirasister på lärarens beställning.

Så man undrar, på vilket sätt har Dagens Nyheters rapportering gjort Världen mer begriplig? Vad är syftet i att skrämma upp en redan utsatt  grupp människor med att de registreras av polisen för sin etnicitet, en registrering som på fullt allvar jämförts med Nazityskland? Hur tänkte man när man publicerade bilder och namn på små barn på förstasidan? Min misstanke är att det tyvärr mindre handlar om att göra ett gott journalistiskt hantverk och mer om att sikta på branschpriser, berömmelse och ryggdunkar från kolleger och kändisar. Det är inte första gången ett stort avslöjande från DN visar sig handla om något helt annat än vad DN påstår.

Etiketter: , , , ,

2 svar to “Media som åklagare och domare”

  1. Så näpet och politiskt korrekt | Toklandet Says:

    […] på att registret innehåller uppgifter om kriminella och deras anhöriga? På genusdebatten finns en länk med bra information som jag tycker alla borde läsa inte minst riskpolischefen och vår […]

  2. Daniel Says:

    Välskrivet! Håller med.

    Undrar vad anledningen till DNs haveri är? Finns det någon polishatare på någon viktig position som påverkar så mycket? Inser de inte att det kanske lönar sig kortsiktigt att hålla på så här men att man i längden tappar trovärdighet och det måste väl ändå vara det mest grundläggande för en tidning?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: