Media som åklagare och domare

När jag gick på Journalisthögskolan förra årtusendet fick vi fortfarande lära oss ramsan ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” Det var länge sedan, allt oftare handlar medias rapportering inte om att förklara utan om att fördöma. Förr så höll sig den rena opinionsbildningen på ledarsidan medan nyhetsrapporteringen höll till för sig. De var, åtminstone i idealfallet, klart avskilda. Den åtskillnaden anses sedan länge passé, det är numera vardagsmat att tidningar och nyhetsprogram i direkt anslutning till en nyhet recenserar de inblandades och till och med medias insats. Ibland är det samma person som rapporterat om nyheten som sedan värderar den(!) Idealet om att ge medborgaren så god information att denne kan dra sina egna slutsatser finns inte. Medierna har bytt från att vara åklagare och försvarsadvokat till att vara åklagare och domare. ”Vad, var, när, vem, hur och varför?” har blivit ”Vems fel?”

Forskarna Maria Grafström, Karolina Windell och Pernilla Petrelius Karlberg som skrivit en bok i frågan och presenterar den i Dagens Media:

Frågor som rör moral och ansvar har sällan självklara svar, men när medierna ges tolkningsföreträde tenderar det att framstå så. Moraliskt laddade frågor framställs ofta som endimensionella – rapporteringen blir svartvit och de gråa nyanserna får inte plats. Idag har medielogikens förenklade världsbild i hög grad accepterats och istället för att visa på andra bilder tenderar organisationer och företag att lämna walk over.

I mötet mellan moraliskt värdeladdade ämnen och medielogikens krav på dramaturgi förändras därför förutsättningarna för dagens ledarskap. Vår forskning visar att inte bara allmänhetens uppfattningar påverkas av mediebilden. Även de som får spela huvudroller i ett mediedrama tenderar att ändra uppfattning om det egna beteendet. Det handlar ofta om en känsla av att inte få möjlighet att förklara sig och att man därför måste anpassa sig till den mediala versionen med argumentet att det inte går att vinna mot medierna.

Även Sanna Rayman har läst artikeln och konstaterar att

Detta är ett stort problem. Om man ger upp redan på förhand, trots att det kanske finns goda skäl och förklaringar som mildrar eller motiverar något som i förstone ser klandervärt eller förbryllande ut, så innebär det att man helt enkelt inte har någon tilltro till möjligheten att föra ett offentligt samtal om komplexa frågor. Kan man ens säga att vi har ett offentligt samtal om det har gått så här långt?

Det borde vara mediernas uppgift att försöka förmedla flera sidor och nyanser av komplexa frågor. Men allt oftare agerar vi på ett sätt som snarast handlar om att kora den segrande nyansen. Resultatet blir rätt enfärgat.

Ett övertydligt exempel är DN:s avslöjande om Skånepolisens ”hemliga” register över en romsk släkt. Visst var det en skandal, registret var inte ordentligt underhållet, det innehöll ingående uppgifter om minderåriga (att det faktiskt finns minderåriga i huset kan dock vara väldigt bra att veta vid eventuellt polisingripande) och det delades långt utanför den krets som borde haft tillgång till det. Till exempel hade uppgifter mailats, vilket i säkerhetshänseende är som att skicka uppgifterna på vykort.

Men DN gick längre än så, de dömde ut själva existensen av registret, de kunde inte tänka sig någon annan möjlig förklaring till att registret skapats än att Skånepolisen var och är rasister. Andra media, tyckare och politiker hakade på.

Widar Andersson noterade i Folkbladet att många polischefer – enligt vad som enligt modern medielogik förväntades av dem – hukade i blåsten, hellre än att försöka förklara vad som faktiskt hänt. Men det fanns faktiskt någon som inte hukade:

[Polischefen Petra Stenkula] var glasklar med att Polisen i Skåne inte för register över romer bara för att de är romer.

DN: s avslöjande är viktigt eftersom det visar på allvarliga brister i Polisens hantering av sina digitalt lagrade personuppgifter och kartläggningar. Saken ska nu prövas rättsligt och internt. Petra Stenkula var självkritisk. Listorna har inte gallrats som de ska. Barn borde inte namnges.

Romer diskrimineras ofta grovt och gruppmässigt i Sverige. Så är det. Och det är fruktansvärt. Det innebär dock inte att det är synonymt med ”statlig rasism” att en människa med romskt ursprung förekommer i ett polisiärt kartläggningsregister.

Vilket Petra Stenkula klargjorde med sansad bravur.

Så, vad kan det finnas för anledning för polisen att lägga upp ett register med en släkt som börjar på 1800-talet? En anledning skulle kunna vara en långvarig och våldsam fejd mellan två släktgrenar. Peter Forsman berättar:

Det handlar alltså om en släktfejd som har hållit i sig sedan åtminstone tidigt 2000-tal (även sett uppgifter om 1998) och det är den enda ”släktfejd[en]” i Skåne av denna omfattning och slag.

Visst finns det andra släktfejder inom andra etniciteter i Sverige och i Skåne – men då ingår de inte i samma släktträd och har inte mynnat i så pass många återkommande våldsdåd!

Att polisen rekvirerat filen har naturligtvis med att göra att de vill analysera och förstå hur släkterna hänger samman, vilka individer som via blodsband och heder är fiender.
Vad är då viktigt att poängtera – detta släktträd är begärd som information med anledning av misstanke om grov brottslighet – och inte pga av individers ursprung!
Alltså polisens rätt- och skyldighet.

En liten sammanfattning av vad artiklarna nedan berättar om:

Det handlar såväl om misstanke om brott av de båda ”falangerna”, men självklart också för att skydda oskyldiga från brott, som med stor sannolikhet fortsätter och riskerar att eskalera.
Det handlar i allra högsta grad om hedersrelaterat våld, där flera artiklar nedan hänvisar till att upprinnelsen till släktfejden tros vara ”ett giftermål som några i släkten uppfattar som olämpligt”.
Det förekommer barn på 14 år som ”tar på sig” skulden för 28-åringars dåd.
Som jag skrev så så är 2009 en dopfest inget hinder för släktfejden.
Misshandel, Grov misshandel, mordförsök
Flera barn har kidnappats.
Mordbränder
Det förekommer flertalet dödshot, mot vuxna, barn och hela familjer.
Även kvinnor är delaktiga i våldbrotten.
Automatvapen har använts.
Förlupna kulor har skjutits.
Bilbombsattrapper/Bombhot

[…]

Nu bör du kunna se denna släktträdsfil för vad den egentligen är.

Jag menar att den oro och oförrätt som detta skapat för hela minoriteten Romer i Sverige, helt och hållet kan tillskrivas Niklas Orrenius och Dagens Nyheter – och inte Polisen i Skåne.

Chang Frick, hälften rom, hälften jude, skriver också om polisens register (som bonus kan du läsa om hans uppväxt och de hycklande klasskamraterna som var duktiga antirasister när det var dags för grupparbete och mobbare resten av tiden)

Det var under högstadietiden som jag först kom i kontakt med andra ”tattare”. Innan dess var det bara något jag blev kallad, men aldrig riktigt förstod vad det var. Av en händelse träffade jag på en familj där ungarna var i min egen ålder. De var ”resandes”. De var även kriminella kom jag att upptäcka ganska snabbt. I brist på vänner hände det att man umgicks en del med dom, man var trots allt accepterad och ingick i en grupp. […]

Ganska snabbt upptäckte jag att deras familj inte var isolerad. Det fanns fler mer eller mindre likadana familjer och de reste runt till varandra mer än gärna. Det var nästan rutin att personer i släkten som var ”lysta” gömde sig hos än den ena familjen och än den andra. De stannade max några dagar på ett ställe. […]

Nu kanske [ovanstående] får dig att tänka lite extra illa om alla resandes, varför jag vill poängtera att majoriteten av alla hundratals ”horta romano” (äkta rom / resande) jag mött faktiskt lever ganska oskyldiga liv. Än fler individer har lämnat den här kulturen bakom sig och lever som vilken Svensson som helst, på både gott och ont. Dock finns det vissa familjer, eller rättare sagt släkter, som är något så kopiöst kriminella att verkligheten överträffar dikten varje dag i veckan. Året om. […]

Jag blev inte förvånad [över polisens register]. Alls. Hade jag arbetat som polis hade jag garanterat hjälpt till med kartläggningen. I mina ögon är det inte konstigare än att kartlägga människor som ingår eller har kopplingar till MC-gäng etc. Eftersom jag inte är polis kan jag inte i detalj svara på varför barn förekommer men jag har så pass bra förtroende för polisen att jag är tämligen säker på att det finns en legitim anledning. Jag kan tänka mig flera, t ex att om man letar efter en efterlyst person hos dennes släktingar (där oddsen närmast är hundraprocentiga att hitta rätt) kan det vara av stort värde att känna till var små barn kan tänkas befinna sig.

Om polisen i all hast stormar in i ett hus med småbarn blir ju rubrikerna istället att polisen är hänsynslös och inte har koll på vilka som finns var. Jag kan se flera scenarier framför mig och alla landar i att det fan inte kan vara lätt att arbeta som polis.

Som på beställning börjar än den ena kändisen efter den andre att rasa i sociala medier. Nu ska det minsann diskuteras hur ”utsatta” alla romer är, hur mycket man bryr sig och hur hemskt fel det är av polisen att kartlägga romer. Nu finns det förstås någonstans mellan 30 – 50 000 romer i Sverige, så om kartläggningen var grundad i etnicitet lär polisen ha gjort ett sällsynt dåligt jobb. Därför är jag också tämligen säker på att det handlar om de släkter / familjer som har kriminalitet som en livsstil.

Nåväl, godhetsapostlarna står i kö för att försvara alla romer de antagligen aldrig har träffat eller känner till. Någon enstaka med romsk bakgrund passar säkert på att poängtera sin stamtavla i jakt på ryggdunkningar och femton minuter i rampljuset.

Var fanns alla dessa goda antirasister, ja romers svurna beskyddare, under större delen av mitt bedrövliga liv? Ja, en fanns i elevrådet på högstadiet i varje fall. Några andra var tjejerna i klassen som sådär präktigt var anti-mobbning och antirasister på lärarens beställning.

Så man undrar, på vilket sätt har Dagens Nyheters rapportering gjort Världen mer begriplig? Vad är syftet i att skrämma upp en redan utsatt  grupp människor med att de registreras av polisen för sin etnicitet, en registrering som på fullt allvar jämförts med Nazityskland? Hur tänkte man när man publicerade bilder och namn på små barn på förstasidan? Min misstanke är att det tyvärr mindre handlar om att göra ett gott journalistiskt hantverk och mer om att sikta på branschpriser, berömmelse och ryggdunkar från kolleger och kändisar. Det är inte första gången ett stort avslöjande från DN visar sig handla om något helt annat än vad DN påstår.

Cancerkampen som blev kampanj som blev rosa jippo

Det är den tiden på året då spalter, affischtavlor och tv-skärmar fylls av budskapet om det rosa bandet. Men hur mycket nytta gör kampanjen? Egentligen?

Den amerikanska filmstjärnan Angelina Jolie gick i våras ut och berättade att hon opererat bort båda sina bröst i förebyggande syfte för att inte drabbas av bröstcancer. Hon bär på genen BRCA1 som ökar risken för bröstcancer kraftigt, hennes mor avled av bröstcancer vid 59 års ålder. Jolie lyftes fram som en god förebild för kvinnor. Är hon det? Ja och nej, i hennes fall är risken mycket stor att hon drabbas av sjukdomen, operationen minskar risken ordentligt. Men att operera bort sina bröst i förebyggande syfte sker för många ofta helt i onödan.

När Peggy Orenstein fick återfall i bröstcancer var hennes första impuls att operera bort även det friska bröstet, men hon valde till slut att följa sin läkares råd att behålla det. Den minskade risken av att ta bort det var marginell jämfört med andra risker hon utsatte sig för. Hon har skrivit en lång artikel i New York Times om kriget mot bröstcancer – en kamp som blev kampanj som blev jippo.

Landet översvämmas av rosa prylar och rosa happenings, men de insamlade pengar som går till forskning går (liksom de statliga anslagen) till den forskning som har minst potential. I bröstcancer är det metastaserna som dödar – inte originaltumören – men knappt några pengar alls läggs på forskning om hur och varför tumörer sprider sig.

Peggy Orenstein visar hur siffrorna om nyttan av mammografi blåses upp. Eftersom cancern nu upptäcks tidigare så blir femårsöverlevnaden efter diagnos naturligtvis högre än tidigare, trots att tidig upptäckt i sig inte har så stor effekt på hur bra behandlingen fungerar. En senare upptäckt nödvändiggör ofta en jobbigare behandlingsmetod, men skillnaden i hur effektiv den är mot tumören är inte så stor som man kunde tro. Ofta innebär tidig upptäckt ingenting för överlevnaden, det enda den innebär är att tiden som sjuk blir längre.

Though Komen now acknowledges the debate over screening on its Web site, the foundation has been repeatedly accused of overstating mammography’s benefits while dismissing its risks. Steve Woloshin, a colleague of Welch’s at Dartmouth and co-author of the Not So Stories column in The British Medical Journal, points to a recent Komen print ad that reads: “The five-year survival rate for breast cancer when caught early is 98 percent. When it’s not? It decreases to 23 percent.” Woloshin called that willfully deceptive. The numbers are accurate, but five-year survival rates are a misleading measure of success, skewed by screening itself. Mammography finds many cancers that never need treating and that are, by definition, survivable. Meanwhile, some women with lethal disease may seem to live longer because their cancer was found earlier, but in truth, it’s only their awareness of themselves as ill that has been extended. “Imagine a group of 100 women who received diagnoses of breast cancer because they felt a breast lump at age 67, all of whom die at age 70,” Woloshin said. “Five-year survival for this group is 0 percent. Now imagine the same women were screened, given their diagnosis three years earlier, at age 64, but treatment doesn’t work and they still die at age 70. Five-year survival is now 100 percent, even though no one lived a second longer.”

Det finns inga medicinska skäl till allmän mammografi för kvinnor under 50 år. De mellan 50 och 74 bör gå på screening varannat år. Trots detta skräms 40-, 30-, 20-, 15-åringar upp med överdrivna hot om faran med bröstcancer och överdrivna förhoppningar om nyttan av tester. Sannolikheten för en 20-årig kvinna att få bröstcancer de närmaste tio åren är i samma storleksklass som för en 70-årig man, men ingen säger åt honom att ”kolla tuttarna”.

Beyond misinformation and squandered millions, I wondered about the wisdom of educating girls to be aware of their breasts as precancerous organs. If decades of pink-ribboned early-detection campaigns have distorted the fears of middle-aged women, exaggerated their sense of personal risk, encouraged extreme responses to even low-level diagnoses, all without significantly changing outcomes, what will it mean to direct that message to a school-aged crowd?

Young women do get breast cancer — I was one of them. Even so, breast cancer among the young, especially the very young, is rare. The median age of diagnosis in this country is 61. The median age of death is 68. The chances of a 20-year-old woman getting breast cancer in the next 10 years is about .06 percent, roughly the same as for a man in his 70s. And no one is telling him to “check your boobies.”

Och en stor del av de tumörer som upptäcks är helt harmlösa, det enda upptäckten leder till är ångest i onödan och onödiga (och inte riskfria) behandlingar. (Samma problem finns för testerna för protatacancer hos män)

Rather than offering blanket assurances that “mammograms save lives,” advocacy groups might try a more realistic campaign tag line. The researcher Gilbert Welch has suggested, “Mammography has both benefits and harms — that’s why it’s a personal decision.” That was also the message of the 2009 task force, which was derailed by politics: scientific evidence indicates that getting mammograms every other year if you are between the ages of 50 and 74 makes sense; if you fall outside that age group and still want to be screened, you should be fully informed of the downsides.

Peggy Orenstein sammanfattar:

Yet all that well-meaning awareness has ultimately made women less conscious of the facts: obscuring the limits of screening, conflating risk with disease, compromising our decisions about health care, celebrating “cancer survivors” who may have never required treating. And ultimately, it has come at the expense of those whose lives are most at risk.

Släng ut månglarna ur templet

”Jag röstar för en ny regering!”

Orden är från Socialdemokraternas valsajt för kyrkovalet. De stod på knappen man tryckte på för att skicka in sin mailadress. När till och med Helle Klein tyckte att denna ogenerat ärliga beskrivning av vad kyrkovalet egentligen handlade om var över gränsen insågs det också av sidans administratörer och texten ändrades snabbt. Men det var bara orden som byttes, mentaliteten att kyrkan bara är en filial till den värdsliga makten ligger kvar. Som den har gjort i decennier. För kyrkopolitikerna är kyrkans verksamhet inte ett mål utan ett medel, Jesus ord har numera omtolkats till att ge Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Kejsaren vad Gud tillhör.

SSU hymlade inte i sina valfilmer förra veckan. Där fastslogs att Jesus skulle ha röstat på Socialdemokraterna och att det var viktigt att rösta på nämnda parti för att hålla Sverigedemokraterna och Vladimir Putin(!) utanför Kyrkomötet. En tanke som dock inte slagit ungdomsförbundet är att det ju är precis det partisystem som de så benhårt håller fast vid som lett till att SD har fått möjlighet att använda sig av kyrkan som en plattform.

Det är i sammanhanget pikant att inte ens Putin skulle våga försöka diktera för den rysk-ortodoxa kyrkan hur de skall tolka bibeln. Någon sådan begränsning föresvävar dock inte Socialdemokraterna, eller något av de andra riksdagspartierna heller. Med ett undantag. Mitt eget parti Moderaterna kapade vid senaste partistämman äntligen alla organisatoriska band till kyrkopolitiken. En hel del partimedlemmar är naturligtvis kvar där, men i de olika nomineringsgrupper de ställer upp är de inte längre representanter för ett politiskt parti. Det är som det skall vara.

En logiskt tänkande person kan lätt föreställa sig att en kyrka som inte längre är en del av staten och där biskoparna inte längre utses av regeringen också skulle vara mindre politiskt styrd än förr. Verkligheten är den motsatta. För det första är Svenska kyrkan fortfarande inte helt skild från staten: Det är det enda trossamfund vars trosinnehåll definieras av lagen, och detsamma gäller dess organisation. För det andra har kyrkan aldrig varit så styrd av politiker som den är nu.

En illustration av politikernas extrema makt är att biskoparna inte har rösträtt i Kyrkomötet – kyrkans högsta beslutande organ! Det har de inte haft sedan 1982. Det var då processen mot bodelning mellan stat och kyrka på allvar började. Att denna process sammanföll med en allt hårdare politisering var ingen slump. Det var en förutsättning för att politikerna skulle gå med på att skilja kyrkan från staten, en verkligt fri och självständig kyrka har aldrig funnits på kartan.

Bodelningen mellan stat och kyrka för tretton år sedan minskade inte alls partiernas maktanspråk. Riksdagspartierna har, nu med ett undantag, valt att fortsätta ställa upp i kyrkovalet. Partierna gör det under eget namn eller i lätt identifierbara nomineringsgrupper.

Det anförs att kyrkan utan politiska partier riskerar bli en inåtvänd sekt. Men hur har då baptisterna, missionsförbundarna och metodisterna klarat sig från detta öde? För att behållas som folkrörelse påstås det att det är nödvändigt att inflytandet kanaliseras genom partier. Men varför har vi då inga partival i idrottsrörelsen? Eller kooperationen? Facket? Turistföreningen? Kyrkans styre bör i förlängningen skötas genom val av personer i stället för av grupper, men det första, och största, steget är att få bort partiernas tentakler från kyrkan.

Som Eli Göndör brukar påpeka breder sekularismen inte alls ut sig, de andliga behoven finns kvar, det som däremot händer är att människor alltmer gör sina egna tolkningar av heliga skrifter och läror. Folk accepterar allt mindre en färdig lösning som prackas på dem. I det klimatet är det en utmaning för alla församlingar att hålla kvar sina medlemmar. Men något som definitivt inte hjälper är att ha en organisation där religionsuttolkningen inte bestäms i teologiska diskussioner bland präster och lekmän utan av partister i ett sammanträdesrum.

Visst kan vi överlåta teologin och tron åt Jesus. Att han får fixa det där när han kommer åter. Men det kan ta ett tag, så om inte partimånglarna självmant lämnar templet får väljarna kasta ut dem. Därför, om ni röstar i [över]morgon, rösta inte på någon gruppering som är ett riksdagsparti med eller utan lätt förklädnad. Rösta på någon av de fristående nomineringsgrupperna. De obundna grupperingarna fick förra valet knappt tjugotre procent av rösterna. Det borde vara hundra. Inga partister bland våra prelater.

(Denna artikel publicerades i går i Svensk Tidskrift, jag publicerar den även här på bloggen för de som missade den där, här med länkar också.)

Norge, Norge, det är ett land med rösträtt, bokstavligen

Det tvistas om vad Jesus skulle rösta på i den nära förestående valet. Men vad Norge traditionellt brukar rösta på vet vi. Inte de norska invånarna alltså, utan bokstavligt talat själva arealen av land och vatten. I Norge får nämligen glesbygdslän proportionellt större mandattilldelning än storstadslän.

Hvert fylkes fordelingstall fastsettes ved at antallet innbyggere ved nest siste årsskifte før det aktuelle stortingsvalget adderes med fylkets areal (i km2) multiplisert med 1,8.

En kvadratkilometer är värd 1,8 invånare. En invånare är värd 0,55556 kvadratkilometer.

Dagens räkneövning blir då att se hur stor effekt det får. Norges bruttoyta (utom Jan Mayen och Svalbard, de invånarna röstar i ”egentliga” Norge) är 323787 kvadratkilometer. Norges invånarantal vid årsskiftet 2011/2012 var 4985870. Antalet mandat är 169.
4985870 invånare plus (323787 kvadratkilometer *1,8 = 582817) delar på 169 mandat.
Invånarna får 4985870/5568687*169 mandat =151,31
Naturen får 582817/5568687*169 mandat =17,69

Vad betyder det för tyngden hos en röst i olika delar av landet?

Oslo är mest tättbefolkat med 613285 invånare på 427 kvadratkilometer
Finnmark är mest glesbefolkat med 73787 invånare på 45984 kvadratkilometer.
Oslo får 613285 + (427*1,8) = 614054 röstpoäng
Finnmark får 73787 + (45984*1,8) = 156558 röstpoäng
Oslo får 614054/613285 = 1,0013 röster/invånare
Finnmark får 156558/73787 = 2,1218 röster invånare

En boende i Finnmark är alltså  i det norska systemet ”värd” mer än dubbelt så mycket som en Oslobo. Det får praktiska konsekvenser. Glesbygdslän röstar traditionellt konservativt, för hundra år sedan betydde det höger, nu betyder det vänster. Det var därför de rödgröna bildade regering i Norge 2009 trots att de borgerliga fick 45 tusen fler röster. (Sådant händer i och för sig även i länder där arealen inte nominellt har rösträtt, i Sverige inträffade samma sak 1973, de borgerliga fick fler röster men Socialdemokraterna satt kvar på grund av mandatfördelningen) En (annan) egenhet med det norska systemet är för övrigt att det utgår från antalet invånare när mandaten fördelas mellan valkretsarna, i Sverige utgår vi från antalet röstberättigade.

Gör inte om, gör rätt

I veckan gjorde AIK Fotboll reklam för kommande matcher: Gå två – betala för tre. Det var ett sätt att protestera mot polisens orimliga avgifter för bevakning.

Tro inte att dessa avgifter bara handlar om sport, redan nu stoppas också kulturevenemang eftersom polisen fått rätt att fullständigt godtyckligt kräva beskyddarpengar. En rätt de gärna använder. Till exempel vid ett elektroniskt dansmusikevent i Norrköping i november 2011.

Polisen slog till med en räkning på 704800 kronor för att sköta bevakningen  Detta ledde, förutsägbart, till att festivalen Majestic 12  fick ställas in (Alternativet att tacka nej till ”beskyddet” och ordna egna vakter finns inte, då blev tillställningen olaglig och kunde stängas av sagda polis)

Polisen skyllde på att man vid den tidigare upplagan av festivalen ett år tidigare hittat drogpåverkade personer – 40 stycken av en publik på 2200. Tja, om man tar 2200 slumpmässigt utvalda personer i hela befolkningen så lär man upptäcka en hel del miss-/brukare där också. Men för att bevaka väntade 2500 besökare ville polisen ha betalt för 77(!) poliser i tio timmar. Slår man ut det på hela publiken fick alltså varje besökare i 19 minuter en alldeles egen konstapel som i personligt samtal kunde informera besökaren om att knark är bajs.

Arrangörerna, som inte fått någon förvarning om beloppets storlek av polisen, satt plötsligt med hundratusentals kronor i skulder.

På festivalens facebookgrupp fanns detta diagram som jämför olika stora musikevenemang i Sverige och kostnaden för polisnärvaron där:

högupplöst bild finns här

Föraningarna som Mattias Svensson då hade har tyvärr besannats:

polisen [kan] i praktiken godtyckligt och efter egen bekvämlighet avgöra vilka kulturevenemang som i framtiden kommer att tillåtas eller inte. Det är en direkt samhällsfarlig ordning.

Norrköping, två år senare: I våras tvingades kommunen ställa in ett kommunalt arrangemang med fritt inträde för att ha råd att finansiera ett annat kommunalt arrangemang med fritt inträde eftersom polisen anser att det senare anordnas i vinstsyfte. Polisen krävde beskyddarpengar som motsvarade halva den totala budgeten för arrangemanget. Det ledde till politisk enighet i Norrköpings stadshus om att systemet är trasigt, även de som tyckte det var ok då Majestic 12 drabbades är nu kritiska mot polisens debiteringsrätt.

Erik Helmerson skrev om systemet i DN i veckan: Polisen skall inte sälja beskydd:

Förra året föreslog Björn Erikssons stora huliganutredning att avgifterna helt sonika skulle slopas. Det förslaget var alldeles för bra och okomplicerat för att vinna regeringens gillande.

I vad som närmast liknar beslutsfobi utnämnde justitieminister Beatrice Ask en ny utredare, före detta justitierådet Bo Svensson.

Utredare Bo Svensson föreslog i maj att maxavgiften skulle halveras, det var ju bra, mindre bra var att skyldigheten att betala också skulle gälla ideella föreningar. Det får visserligen bort orättvisan mellan olika fotbolls- och hockeylag, men det innebär också att hela kultursektorn, inte bara företag och kommuner, nu riskerar behöva betala för polisbeskydd.

Kontroversiella teateruppsättningar eller utställningar som behöver skyddas på grund av hot kan få betala för polisbevakning om den överstiger kostnader på 44 300 kronor. Men Bo Svensson menar att förslaget inte kommer att hämma kulturlivet.

– Mindre kulturfestivaler har ingen polisbevakning överhuvudtaget och de kommer inte upp i de kostnader där de behöver betala. Därtill tycker jag inte att det rätta sättet att stödja ideella föreningar är att ge gratis polisbevakning. De kan få bidrag på annat sätt, säger Bo Svensson.

Idag kan alltså polisen bestämma sig för att stoppa en laglig kulturyttring genom att lägga på den en kostnad den inte har råd att betala. Det är illa nog. I det nya förslaget utvidgas den rätten till alla som med hot och våld vill stoppa samma kulturyttring(!) Hur tänkte du nu Svensson?

Helmerson läser TT:s sammanställning av  remissvaren på Svenssons utredning:

resultatet är självklart: Både idrottsrörelsen och Konkurrensverket är djupt kritiska. Inte ens Rikspolisstyrelsen är nöjd; polischeferna vill nämligen fortsätta ta fullt betalt eftersom en halvering ”skulle ge klubbarna mindre incitament att arbeta med säkerheten”.

Det är ett barockt argument. Säkerheten och kampen mot huliganism är redan topprioriterat och kostnaderna, även utan polisfakturor, svårt betungande för framför allt storstadsklubbarna. Det vore kanske rimligare att ge Polisen betydligt mindre pengar så att myndigheten får incitament att effektivisera sin verksamhet?

Kjell Häglund undrar i en krönika i tidningen Journalisten varför ingen enda grävande reporter bryr sig om denna skandal.

Ingen har ens ställt frågan till Beatrice Ask (eller överhuvudtaget väckt den) varför hon kastade en underbyggd och remisstödd utredning i papperskorgen för att ersätta den med medvetna missförstånd.

Han ger svaret själv:

Någonstans i detta finns ett mediefinansiellt mönster, nämligen det som Johan Croneman pekade på i sin DN-krönika: att medierna prioriterar journalistik som kan aggregera snabba svallvågor på webben. Och knappt något åstadkommer detta lika effektivt som sport – inte minst får supporterrivalitet sportsidorna att flöda av läsarinteraktivitet. Självklart surfar sportredaktionerna på detta, skapar och modifierar sitt material för mesta möjliga läsarlänkning. Och därmed saknar en dagstidning praktiskt taget incitament (för att tala RPS-språk) för att gräva djupare i frågan om polisnotorna – den kan leva så mycket längre, och ge så många fler spinoffeffekter, när man utformar den för åsikter och känsloargument.

Det är också något Lars Anders Johansson irriterar sig på storligen:

En tröttsam sak som så gott som alltid inträffar när frågan om polisnotor kommer upp i debatten är att det plötsligt dyker in ett antal personer som är helt ointresserade och följaktligen oinsatta i frågeställningen som tar tillfället i akt att spy ut sitt hat mot elitfotbollen i allmänhet och supporterkulturen i synnerhet. Till vardags sansade medborgare som anser sig stå upp för rättsstaten och dess principer i andra sammanhang kastar plötsligt alla sådana hänsyn över ända och tycker att polisens straffavgifter är rimliga.

Som sagt, systemet drabbar inte ”bara” stora publiksporter, det drabbar också alla möjliga kulturyttringar. Inte ens om man hatar fotboll, hockey och techno kan man tycka att dagens system eller det system som regeringens nuvarande utredare föreslår är vettigt.

Svenssons förslag bör kasseras omedelbart. Som tur är behöver regeringen inte göra en ny utredning, det finns redan en bra utredning och ett bra förslag: Björn Erikssons.

[uppdatering: även Anders Lindblad skriver om AIK:s annons i dagens SvD Sport]