Flyg fula utfulning flyg!

I dag gjorde Jonas Thente på DN Kultur ett intressant inlägg i näthatsdebatten, tesen är att eliten i politik, media och kultur – speciellt vänstern – har övergivit moderniseringens förlorare för att i stället positionera sig inför varandra med genus- och rasteoretiserande.

de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt. […]

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

(I artikeln skriver Thente också om vad som hände på ”en antifeministisk” pubkväll Maria Sveland var på. För ett referat från en som faktiskt var där kan ni läsa Erik Wedin, han håller inte med om Thentes beskrivning av vare sig Sveland eller pubkvällen)

Sanna Rayman är i SvD inne på samma spår som Thente, hon tillägger att:

han sätter fingret på något som oroar mig än mer. Det som nämns ovan kan med fog kallas samhällsdebattens utbredda ovana att gena i debatter genom att värdera stavning och härkomst snarare än sakinnehåll och argument. Problemet med den ovanan är att den gör debattörer otränade. Vi får fler reflexartade ställningstaganden och fler åsikter där syftet snarare verkar vara att positionera sig gentemot andra åsikter och grupper än att värdera principer och komplexitet.

Ja, debatten handlar mer och mer om att tycka ”rätt” inom sin lilla klick och allt mindre åt att faktiskt lyssna på vad meningsmotsåndare och människor med andra erfarenheter har att säga. Det är en mycket oroande utveckling, för att kunna komma framåt och lösa de utmaningar vi som samhälle står inför behövs det en debatt på riktigt: Att prata med de som går att prata med, och det är faktiskt de flesta. I fjol skrev Sakine Madon i Norran om vikten av att ta debatten,

Diskussionen [på Publicistklubben] blev som väntat livlig. Här vädrades åsikten att vissa ämnen och åsikter inte bör få utrymme (för då får vi det som i Danmark), och på motsatt sida löd argumentet att journalister visst bör ta de debatter som ändå tas på gator och torg.

När jag under min studietid jobbade extra som fritidsledare hände det att ungdomar mumlade ”min morbror får inga bidrag för att alla invandrare ska ha allt”. Jag brukade sätta mig ner och prata, förklara och markera. Det var inte populärt på arbetsplatsen. Till ungdomar som yttrade fördomsfulla åsikter hade mina kolleger ett enda budskap: ”Ut härifrån!” Problemet är att tonåringar, inte sällan från trasiga hem, på det sättet skickades ut rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Jag påminns om mina gamla arbetskamrater när jag hör Ali Esbati och Åsa Linderborg.

Det påminde mig om en historia Nelson Mandela berättat. När han var ung och arg aktivist gick han på ett möte med Apartheidmotståndare, där fanns en vit man. Mandela blev upprörd och sa att vita inte hade någon plats i kampen. Där avgjordes, enligt Mandela, hans framtid. För de andra svarta äldre kämparna sparkade inte, som man kanske förväntat sig, ut honom med ett ”du är en idiot som inte kan uppföra dig inför de vi bjudit in”. En av de äldre tog i stället Mandela avsides och förklarade för honom varför avskaffandet av Apartheid var viktigt oavsett om man var svart, färgad eller vit. Han förklarade att det inte var de vita som var deras fiende utan systemet.

Långt senare sa Mandela att det var där hans försonings- och icke-våldsinställning kom ifrån. Han hade blivit tagen som någon det gick att tala med och han kunde därför tala med andra. Hade han blivit utslängd för att inte förstå – utan att få förklarat vad det var han inte förstod – hade han fortsatt vara en arg ung man. Historien hade sett annorlunda ut.

Tommy Deogan, född i Sverige av indiska föräldrar, (bror till Tony Deogan, Sveriges första dödsoffer för supportervåld) skrev 2012:

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total [hos] den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

I sin vilja att markera mot rasism slår vuxenvärlden ner på allt de ser eller tror sig se, inga ifrågasättanden, ingen diskussion, fram med rasiststämpeln direkt. Det hade varit illa nog om det gällde för alla. Men vuxenvärlden är enögd, den kan bara se rasism och fördomar från ett håll. Den släpper därför igenom i stort sett vadsomhelst från vissa håll men slår blixtsnabbt ner på minsta avvikelse från Den Rätta Vägen om det kommer från ett annat håll. Effekten blir förödande.

Men det är alltså inte bara i skolor och på fritidsgårdar det går till så. I debatten, i tidningsspalter och i etervågor, kommer samma reaktion från ”de vuxna” på den arenan: Innehavare av Medieklassens Godhetslegitimation med sitt på det torra, så marinerade i sin egen förträfflighet att de inte ens anser att andra åsikter  förtjänar att bemötas. Innehavarna av ”fel” åsikter förväntas bara agera måltavla för hån innan de inser vilka usla människor de är och går och gömmer sig bakom en sten…

Någon som fortfarande inte begriper hur SD kan öka sin röstandel?

Om det låter för dåligt för att vara sant är det oftast det

I mitt inlägg i förrgår använde jag tillgängliga data för att så gott det går ge en verklighetsnära bild av relationen mellan anmälningar, åtal och fällningar för våldtäkt. Jag använde en studie över avgjorda fall 2012 som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, inte 12% som Fatta.nu påstår i sin infografik. Dock handlar den studien bara om åtal för våldtäkt mot vuxna, vilket av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar bli högre än 12%.

2012 gick 356 fall av våldtäkt mot vuxen (347 kvinnor, 9 män) och 985 fall av våldtäkt mot barn (822 flickor under 15, 63 flickor 15-18, 95 pojkar under 15, 5 pojkar 15-18) till åtal. Vi vet från Frida Olssons studie att 64% av åtalen som gällde våldtäkt mot vuxen ledde till fällande dom. Om vi räknar så absolut lågt det går: med att inte ett enda fall av våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle den totala andelen fällande domar bli ((356*0,64)+0)/(356+985) =  228/1341 = 17%. Hur man än räknar kan man inte få det till 12%. Men våldtäkter mot barn leder till fällande domar, det vet vi, 2012 var det 149 fällande domar. Antar vi att varje dom bara gällde ett begånget brott (vilket det inte gör) så blir andelen fällande domar för våldtäkt ((356*0,64)+149)/(356+985) =  377/1341 = 28%.

Men det finns ingen anledning att tro att andelen fällande domar vid åtal för våldtäkt mot barn skulle vara lägre än de är för vuxna. När det går till åtal är nämligen frågan om samtycke en icke-fråga eftersom barn under 15 års ålder enligt lagen inte kan ge samtycke till sex.

Fatta.nu uppdaterade efter att kritiken blev för besvärande sitt inlägg med källhänvisningar och lade till de fällande domarna för våldtäkt mot barn, men de vägrade fortfarande rätta det största felet, nämligen att de förutsätter att varje fällande dom bara betyder att en våldtäkt har straffats. De uppdaterade inte heller sin grafik, inte ens med de uppgifter som de erkänt var fel. Men nu har de ändrat igen, nu står det bara att ”Vi har blivit uppmärksammade på att en del av de siffror som vi använt oss utav i den grafisk bilden nedan inte stämmer.” Ingenting om att de missat de 149 fällande domarna för barnvåldtäkt, inget om att varje dom ofta omfattar flera begångna brott. Den felaktiga grafiken ligger kvar.

Om Fatta.nu kunnat läsa statistik hade de sett vad det verkliga problemet i rättsskipningen vad gäller våldtäkt mot vuxna ligger. Det är att så förhållandevis få fall klaras upp rättsligt (för kvinnor 41% för män 50%), genom åtal eller på annat sätt, till exempel att den anmälda gärningen efter utredning ej bedöms vara ett brott eller att brott ej kan styrkas (teknisk uppklaring). Problemet är inte att för få åtal leder till fällande dom. (Är det ett problem är det i så fall inte för att den tilltalade inte fälls, utan för att åklagaren valde att gå till rättegång med för svaga bevis) I ett rättssamhälle gäller det för åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, inte för den tilltalade att bevisa sin oskuld. När det gäller våldtäkt mot vuxen handlar det om gärningar som vid samtycke är lagliga, därför är det inte konstigt att fler frias vid våldtäktsåtal (36%) än vid andra typer av åtal (5%).

Den låga totala uppklaringsprocenten vid våldtäkter är ett problem för rättssamhället – att så få fall klaras upp antingen genom åtal eller genom att rättsväsendet genom utredning konstaterat att det inte finns grund för åtal. Att domstolar när ord står mot ord sedan väljer att hellre fria än fälla är inte ett problem för rättsstaten. Detta hade Fatta.nu sett om de klarat av att läsa statistik.

I stället sprider de den mycket skadliga myten att det inte lönar sig att vittna i en våldtäktsrättegång.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz: Den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet.

Det finns också andra problem med Fatta.nu:s infografik, inte bara använder de den absolut högsta officiella uppskattning av mörkertalet de kunnat hitta, de framställer det som om det vore klarlagt att så många våldtäkter faktiskt inträffat: BRÅ skriver i samband med uppskattningen, på sidan 49:

Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Det innebär att de våldtäktshändelser som rap­porterats i NTU i juridisk mening kan vara lindrigare sexualbrott, som sexuellt tvång, eller vice versa.

Man skall när man visualiserar brottsstatistik vara mycket tydlig med att mörkertal och anmälningar handlar om misstänkta brott. Missar man det – av slarv eller vilja – så framstår ju varje nedlagd förundersökning och varje friande dom som ett misslyckande av rättsstaten (vilket det, i något enskilt fall kan vara, liksom en enskild fällande dom kan vara det). Men att felaktigt misskreditera rättsstaten hjälper inte arbetet mot sexuellt våld, eller mot några andra brott heller.

 

EU-parlamentet är som en påse, det spelar roll vad som läggs i

Det spelar roll vem vi röstar in i Bryssel:

Det är många som blir upprörda när EU dumreglerar. Men EU är inget annat än summan av de politiker länderna väljer att skicka till Bryssel. Och det är inte sällan svenska politiker som står bakom dumheterna. Som i onsdags, när Europaparlamentet röstade om att förbjuda plastpåsar.

Christoffer Fjellner, andranamn på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, skriver i dag i Aftonbladet om ett klåfingrigt och kontraproduktivt beslut i veckan i nämnda parlament.

Plast i hav och natur är ett stort och gränsöverskridande miljöproblem. Vi behöver använda EU för att se till att alla länder tar nedskräpningen och plastavfallet på allvar. För plastpåsar där blir annars skräp på våra stränder här. Därför stödjer vi moderater EU-kommissionens krav att länderna ska minska användningen av plastpåsar. Men en majoritet i Europaparlamentet, med svenska S, V och MP i spetsen nöjer sig inte med det. De vill lägga sig i hur länderna minskar användningen av plastpåsar på ett sätt som jag tror många kommer att bli upprörda över.

De kräver att länderna minskar användningen av vanliga ICA-kassar med minst 80% på fem år. Plastpåsarna i frukt- och grönsaksdisken vill de förbjuda helt. Det spelar ingen roll om det är slitstarka ICA-kassar eller de tunna, prassliga påsar som används i Sydeuropa och går sönder så fort man lägger något i dem.

Situationen i olika länder ser väldigt olika ut. Sverige tillhör de bästa i klassen, medan många länder i Sydeuropa använder upp emot 500 plastpåsar per person och år. Ändå vill man införa samma regler för alla. Bland annat vill S, V och MP göra det olagligt för tobakshandlaren på hörnet att ge en plastpåse till en kund. Jag tror de allra flesta tycker att det här är löjligt. Man behöver faktiskt inte sitta i Bryssel och besluta om sånt.

Som om detta inte var nog vill S, V och MP dessutom reglera hur kassarna får se ut. De vill ha lagstiftning som reglerar hur stort trycket på plastpåsarna får vara, för att minska användningen av färg. Är nästa steg att förbjuda färgglada kläder?

[…]

Det är bra att EU tar tag i problemet med plast i hav och natur. Men mer av byråkrati och klåfingrighet är fel väg att gå. Vi måste minska användningen av plastpåsar. Men viktigast är kanske sådant som EU inte kan leverera med nya lagar. Det måste till förändrade attityder och framför allt förbättrad sophantering i många länder. Plastpåsar ska hamna i återvinningen inte i naturen. Fortfarande är det många EU-länder som bara gräver ner större delen av sitt plastavfall istället för att återvinna det. Ett deponeringsförbud borde vara första steget för att komma till rätta med problemet med plast i naturen.

För problemet med plastkassar är inte att de används, det är att de slängs i naturen: En brittisk undersökning visar att en återanvändningsbar shoppingkasse i bomullstyg måste användas 171 gånger för att gå ett mindre ekologiskt fotavtryck än tunna plastkassar, då förutsätts att man använder varje plastkasse bara en gång innan man använder den som soppåse(!)

Jag håller med Christofer:

Det här är en påminnelse om hur viktigt det är att rösta i valet till Europaparlamentet den 25 maj och tänka efter vem man lägger sin röst på. För fler socialdemokrater där blir annars mer av klåfingrighet här.

Att fatta och inte fatta

Bilder är kraftfulla propagandaverktyg, de vädjar direkt till känslan utan att passera förnuftet. Sedan en tid sprider Fatta.nu en infografik om våldtäkter, mörkertal, åtal och fällningar. Man ser tydligt att de tagit efter bildspråket från en amerikansk infografik på samma tema som blev viral förra året. Tyvärr har de också i sin iver att få fram en slagkraftig bild tagit efter den undermåliga faktahanteringen. Det största felet är att de påskiner att av 25 våldtäktsåtal 3 leder till fällande dom. Alltså bara 12%. Vilket är direkt falskt. Den verkliga siffran är 64%. Trots att de fått felen påpekade så fortsätter de att sprida bilden. De hänvisar till BRÅ, men BRÅ:s siffror ger inte alls stöd för den.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:

den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet

och det är det senare som är sorgligt. Kvinnor kanske tror detta stämmer.

I ett försök att ursäkta sin bild la Fatta.nu i går upp en bloggpost med källhänvisningar.

Av dessa 36 000 våldtäkter var det endast 6 320 som anmäldes, 1 390 som ledde till åtal och 171 som resulterade i en fällande dom.

Fördelen med att de äntligen gav exakta källhänvisningar var att de därmed visade exakt hur de tänkt fel. För det är inte fel på källorna, det är Fatta.nu som inte begriper vad de läser. De gör två stora fel, som de fortfarande vägrar rätta.

För det första: De tar med åtalade för våldtäkt inklusive våldtäkt av barn, men de tar bara med dömda för våldtäkt exklusive våldtäkt av barn. De, som de påstår, 171 dömda är i verkligheten 171+149 = 320. Det är en mycket slarvig miss i inläsningen, men inte det värsta felet, det är…

För det andra: De tror (eller låtsas tro, jag vet inte vilket som är värst) att 1 dömd person = 1 uppklarad och straffad våldtäkt. Vilket det inte är. Liksom med andra åtal så är det ofta flera åtalspunkter i ett åtal. 2012 var det 1393 åtal för våldtäkter. 320 fällda motsvarar 64% av de åtalade, 320/0,64= 500 åtalade. Det ger i snitt 2,8 våldtäkter per åtalad.

Det skall alltså inte vara så här:

Utan så här. Mörkertal är av naturliga skäl omöjliga att få bra siffror på, och Fatta.nu använder den högsta officiella uppskattningen de hittat, den är mycket högre än många andra, men den finns i BRÅ:s papper, därför låter jag den siffran ligga kvar. [Edit: här alltså på sidan 49, med brasklappen: Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt.] 22% av anmälda våldtäkter leder till åtal, det ger 28/120, inte 25/120. I sammanhanget ett slarvfel. Det är däremot inte påståendet om relationen mellan åtal och domar. Av de anmälda våldtäkterna straffas sex gånger så många som Fatta.nu påstår!

Allt är inte alls bra ändå. Men statistiken visar inte att det är meningslöst att anmäla våldtäkter eller att det är meningslöst att utsätta sig för att vittna i en rättegång. Tvärtom. Att Fatta.nu trots upprepade påstötningar ändå fortsätter ge spridning åt de myterna hjälper inga våldtäktsutsatta, i stället riskerar de att att uppmuntra en misstro mot rättsväsendet som leder till antingen uppgivenhet eller privata hämndaktioner.

[Uppdatering: Studien över avgjorda fall 2012, som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, handlar bara om åtal för våldtäkt mot vuxna. Detta tas av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar ändå bli mycket högre än 12%. Jag har skrivit om det i ett nytt blogginlägg]

Hur länge får Transportstyrelsens häxjakt fortsätta?

I går var det dags igen, ytterligare en person drabbades av Transportstyrelsens inskränkta och diskriminerande nolltolerans.

Fick precis benen undansparkade av mitt företag som gav mig [omedelbart] sparken från min tjänst som tågvärd efter 5 prickfria år på rälsen där jag servat Stockholms pendlare med bästa servicen och med mitt ständigt vakande öga har jag hjälp diverse pendlare ur situationer andra aldrig skulle klarat av eller ens lagt märke till.
Previa och Transportstyrelsen har tagit beslut att min adhd är en sådan funktionsnedsättning att jag inte får vara kvar på järnvägen.

Kommer ni ihåg historien om lokföraren som kört prickfritt i 25 år men stängdes av från arbetet efter att han fått en aspergerdiagnos och en (felaktig) adhd-diagnos? Den avgjordes rättsligt förra året. Det tog Högsta förvaltningsdomstolen bara tio dagar att komma fram till sitt beslut: De gav inte prövningstillstånd till Transportstyrelsens överklagan och därmed var det Kammarrättens (som fastställde förvaltningsrättens) dom som gäller: Lokföraren Torolf Jansson fick åter rätt att köra tåg.

Transportstyrelsens agerande fick då hård kritik, bland annat av riksdagsledamoten (KD) Pernilla Gunther.

Alla människor förtjänar en individuell bedömning över sina kunskaper och färdigheter. Vi kan inte tillåta att individer klumpas ihop i en grupp, där spektrat över tillståndet i diagnoser är så vitt och brett som det är inom dagens neuropsykiatri. […]

Transportstyrelsens agerande mot Torolf Jansson handlar om ren diskriminering och förföljelse av människor med funktionsnedsättning.

Högsta förvaltningsdomstolen gav henne, Torolf Jansson och alla andra som drabbas av Transportstyrelsens inskränkta synsätt rätt.

Men Transportstyrelsen struntar i det och fortsätter sitt korståg att rensa ut alla personer med neuropsykiatrisk diagnos från yrkestrafiken. Även om diagnosen inte innebär någon förhöjd risk, även om diagnosen faktiskt innebär minskad risk.

Och till er som säger att ”det är bra att de där inte får ha såna jobb, för säkerhets skull”. Vilka andra skall ”för säkerhets skull” fråntas sina rättigheter enbart beroende på grupptillhörighet?

Det där med demokrati

Om man behövde ett slutgiltigt bevis på Slussen Plan B-gängets inställning till demokrati – ”Demokrati är när jag får som jag vill” – så fick man det förra veckan. Södermalmsnytt har börjat med en serie där de granskar de vanligaste påståendena som sprids om Nya Slussen. (Vars detaljplan, efter lång utredning och sedvanlig planprocess med samråd, antogs i kommunfullmäktige av partier som haft som vallöfte att genomföra denna plan. Denna detaljplan har prövats av alla tillämpliga rättsinstanser och nu vunnit laga kraft. Beslutet är fattat, enligt den demokratiska ordning som gäller.)

Först ut var en artikel som redde ut om Nya Slussen skulle få en motorväg. Tidningen vägde de olika argumenten, tittade på verkligheten och kom fram till att det inte kommer att bli en motorväg på Nya Slussen. Det skulle de inte ha gjort, en välkänd motståndare till Nya Slussen skickade då brev till chefredaktörens chef och chefredaktörens chefs chef med krav på att såväl chefredaktör som reporter borde plockas bort eftersom de utgjorde ”en fara för demokratin”.

Alltså…

I ett brev hen undertecknade med eget namn…

Självbilden…

Chefredaktör Helene Claesson funderade:

på vad brevskrivarens, som är en flitig debattör i Slussenfrågan, best case scenario var. Ett vänligt svarsmejl där man lovade att genast ta tag i problemet? Och i så fall, vad för slags samhälle drömmer man om då? Ett där man kan be tidningsdirektörer plocka bort ”jobbiga” redaktioner?

Det kan man undra.

Och för den som undrar, så här mycket plats tar körbanorna i dagens… …och i Nya Slussen:

Källa: Spacescape

Det är inte bara utsidan som räknas

I torsdags fick vi i Stadsbyggnadsnämnden en dragning av det vinnande förslaget i arkitekttävlingen för ett nytt Nobelcenter. Det var som tidigare meddelats David Chipperfields kontor som vann med sitt förslag som kan beskrivas som en lysande mässingslåda.

Som synes kan placeringen ändras

Axess tror att byggnaden blir ett modernistiskt helvete som ingen vill fira i. Det vågar jag fastslå är fel, den arkitektoniska lösningen på insidan är av erkänt mycket hög kvalitet. Det är utsidan som många har problem med. Viktor Barth-Kron tycker dock att det är en låda man kan leva med: Att göra alla nöjda går som vanligt inte. Det finns en naturlig förklaring till att de allra flesta hus ser ut som lådor, låt vara med olika lösningar för taken. Ett mer vågat förslag av Sydneyoperatyp skulle, på den platsen, knappast heller mötas av idel uppskattning. VB-K konstaterar att på den platsen så är det vinnande förslaget en kompromiss som få gör vågen för men de flesta kan acceptera.

Återigen demonstreras problemet med Stockholmsk arkitekturdebatt: Upprördheten handlar om utsidan medan insidan ignoreras. Man talar form men glömmer funktion. Båda är viktiga, men bara den ena diskuteras.

Debatten kring Nobelcentret har dock den senaste tiden lika mycket handlat om vad som rivs som om vad som byggs. I tävlingsreglerna gavs möjligheten att behålla tullhuset och sjömagasinen på plats eller att inte göra det. Samtliga tre finalister valde att inte behålla några av de byggnader som nu finns på platsen. Men allt är inte klart i och med att tävlingen är avslutad. Det är fortfarande vi politiker som har sista ordet. Förslaget skall nu bearbetas innan det går ut på samråd, troligtvis till sommaren. Innan det går ut kommer vi i nämnden att tycka till om det, det finns då möjligheter att till exempel flytta på saker, jag konstaterar att möjligheten som gavs att fylla ut kajen inte heller utnyttjades av det vinnande förslaget.

Det nya huset kommer inte alls bara att användas till Nobelprisutdelningar eller konferenser. Själva idén med byggnaden är att den skall vara tillgänglig och den kommer att ha en bottenvåning som är öppen året runt för allmänheten utan inträdesavgift. Man skall dessutom komma ihåg att platsen som, sitt centrala läge till trots, nu är något av en avkrok inte kommer fortsätta vara det. När tunnelbanan i och med Alliansens beslut nu förlängs till Nacka kommer (T)–Kungsträdgården inte längre att vara en märkligt placerad slutstation utan ligga centralt på en kapacitetsstark linje som går från nordväst till sydöst. Det ger helt nya möjligheter för allmänheten att enkelt använda sig av all den kultur och vetenskap som finns, och kommer att finnas, på Blasieholmen och Skeppsholmen.

Är det skuldbeläggande att lära ut hur man förebygger brott?

Kalla Fakta hade i tisdags ett reportage som handlade om att våldtäkterna ökar på partykryssningar. Där gjorde Tallink Siljas personaldirektör följande uttalande:

”Kvinnor måste tänka på hur mycket de dricker. […] De vet vart det kan leda.”

Med anledning av det skrev jag en text i Svensk Tidskrift i fredags:

Uttalandet vållade en storm av kritik mot vad som uppfattas som ett skuldbeläggande av offren. Men är det enda sättet att se saken på? Och om det räknas som skuldbeläggande att tala om för människor hur de minskar risken att utsättas för brott, eller annan skada, hur skall man då kunna arbeta effektivt med brotts- och skadeprevention? […]

Begränsar det ditt liv att behöva tänka på att låsa, inte vara för full, inte visa för mycket hud, inte visa för mycket guld, inte vistas på vissa ställen vissa tider? Ja det gör det, men det begränsar ditt liv att utsättas för brott också. Och så länge dessa risker finns är det en björntjänst att låtsas att de inte gör det. Det blir lätt en märklig diskussion när varje tips om hur man skyddar sig ses som ett urskuldande av gärningspersonen. Men att potentiella offer beter sig på ett sätt som ökar risken innebär faktiskt inte att gärningspersonen har mindre skuld.

Hela texten finns här.

Aftonbladets historiesyn och S:ta Claras 25-åriga soppkö

I måndags bidrog Aftonbladets ledarsida återigen med ett starkt bidrag i grenen: Skylla på Alliansen för att Sverige är så rikt och invånarna så givmilda att rumänska romer heller kommer hit och tigger än lever i misär i Rumänien. Denna gång var det Eva Franchell som i ett märkligt aktstycke slog fast att det enda som var kvar av det Folkhem som fanns 1974 var ABBA…

1974 alltså, då det fortfarande var två år kvar tills lagen om den folkhygieniska tvångssteriliseringen skulle avskaffas. Det var fem år kvar tills Socialstyrelsen skulle avskaffa sjukdomsklassningen av homosexualitet. Det räknades som naturligt att hela familjer raderades ut i trafikolyckor. (1970 omkom 58(!) barn under fem år i trafikolyckor, 2012 var den siffran nere i 1.) Kvinnors liv var i snitt sex år kortare än idag, mäns liv i snitt åtta år kortare. Om 1974 var Folkhemmet skall vi vara glada att Folkhemmet inte finns kvar. Sverige 2014 är på punkt efter punkt ett renare, säkrare, barnvänligare, hälsosammare, mer tolerant och rikare land att bo i än det var 1974. (Det enda som var bättre då var att vi då hade ett Försvar värt namnet).

I går skrev Sakine Madon i Expressen ett utmärkt svar på Franchells drapa. Jag kan komplettera Sakines text med historien om soppköket vid S:ta Clara kyrka som jag bloggade om i förfjol, (med 4000 träffar på en dag mitt hittills näst mest lästa inlägg**). Helene Claesson, Chefredaktör på Direktpress skrev då i sin krönika om en bild som valsat runt på nätet:

Jag såg bilden på Twitter och reagerade väl som de flesta andra med någon slags förbannad bestörtning. Det här är inte värdigt vår stad. Vi pratade på redaktionen och bestämde så klart att i morgon går vi dit. Vi måste skriva om det här.
Nu är det ju ingen hemlighet att Twitter är en ankdamm (om än en mycket användbar sådan) befolkad av framförallt mediefolk så vi borde kanske inte blivit förvånade när vi möttes av flera andra reportageteam den där morgonen. Men ganska snabbt fick vår reporter och fotograf en dålig magkänsla.
Dels för att det var uppenbart att människorna i den där kön mådde dåligt av deras närvaro, dels för att den berättelse de fick av kyrkans personal inte riktigt stämde med den de trodde att de skulle möta.

S:ta Clara kyrka har haft soppkök för behövande sedan 1989, då var statsminister, finansborgarråd och socialborgarråd socialdemokrater*, så när Alliansfritt, Aftonbladets ledarsida och Roger Mogert för två år sedan försökte ta poäng på det blev det rent pinsamt. Dagens Arena publicerade ett bombastiskt pekoral. Det har,  i eftertankens kranka blekhet kan man tro, flyttats runt och begravts långt ner på deras sajt, men kan nu hittas här:

”Denna bild förklarar mer än våra 6 800 inlägg”, skrev Alliansfritt Sverige.

Jag håller med. I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.

Direktpress, däremot, gjorde det varje hederlig publikation bör göra: kollade en bra story. Efter att ha läst deras reportage kan man dra slutsatsen att allt visst är inte bra, det finns mycket kvar att göra, men att bilden på kön skulle vara en bild av ”Nya kalla Sverige” finns det inget fog för. Jag konstaterade då att antalet  bostadslösa i Stockholm sedan Alliansen fick makten 2006 har minskat med 250 personer, trots att befolkningen ökat kraftigt. Att soppkön var lång förklarades framför allt av två saker: 1. Gruppen hade ökat med arbetssökande från utlandet, mest från EU-länder i öst, och asylsökande/papperslösa. 2. Maten hade blivit bättre:

Från början riktades utskänkningen nästan bara till narkomanerna på Plattan.
– Men i dag har det mesta av narkomanin flyttat till Söder. I dag får vi hit fler psykiskt sjuka, ensamma och sköra människor i stället, säger [kyrkoherden] Carl-Erik Sahlberg. Många är bostadslösa svenskar, andra är gästarbetare eller asylsökande personer som inte har någon annanstans att ta vägen. Behovet har alltid funnits, men fördelningen av människor har varierat, säger  Carl-Erik Sahlberg. Kanske har antalet ökat på senare år, säger han.
– Just nu är det fler än på länge. Jag tror att det beror på att vi fått hit två nya volontärer som varit väldigt duktiga på att hitta nya ställen som vill skänka mat. Den enkla förklaringen till att det kommit fler de senaste månaderna är nog att vi har fått bättre mat, säger Carl-Erik Sahlberg.

* Statsminister var då Ingvar Carlsson (S).  I Stockholm rådde på den tiden samlingsstyre, men finansborgarrådsposten innehades av Mats Hulth (S) och socialborgarråd var Karin Jonsson (S).

** Slaget enbart av inlägget om Mona Masris fejkade reportage om Fattiga Frida, som fick 30 tusen träffar första dagen.

Stockholm – det är ingen tillfällighet!

Förra året skrev jag om den fantastiska videon om Stockholm som producerades av Charlie Caper och Erik Rosales med sju iPads som rekvisita. I år har det kommit en ny video från Charlie Caper, nu utan det mesta av hans hår, hans kompanjon och deras iPads, men med spelkort och en vacker utsikt:

Stockholm är en av Världens mest attraktiva huvudstäder att bo i. I topp på miljö, livskvalitet, hälsa och innovationsklimat. Och det, det är ingen tillfällighet!