Efter två misslyckade drev satsade Expressen på ett tredje, men denna gång fick de bara eldunderstöd av den andra boulevardtidningen. Den folkliga upprördheten över vad monarken anonymt anklagas för verkar dock inte speciellt stor, de flesta tycker inte att det är något att hetsa upp sig för ens om allt som står i den upphaussade boken är sant.
Visst försöker några proffstyckare i enlighet med rådande statsfeministisk ideologi göra de eventuellt inblandade kvinnorna till offer, men den allmänna uppfattningen är snarast att de inte är att beklaga.
F d PO Pär-Arne Jigenius beskriver på DN Debatt hur publiceringen riskerar slå tillbaka mot massmedierna själva:
I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.
Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.
Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.
Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.
Rasmus Fleischer vidareutvecklar Jigenius’ tankegångar:
Kungen är ointressant i sammanganget. Tidningarnas dubbelmoral är heller inte vad jag vill åt. Utan vad Pär-Arne Jigenius bidrar till att belysa är att själva begreppet “allmänintresse” håller på att explodera i vårt samtida medieklimat. Till skillnad från honom tror jag inte att lösningen finns i moralisk rättning bland en handfull chefredaktörer, fast inte heller på det motsatta som väl skulle vara en total nihilism där allt som kan kittla någon har “allmänintresse”.
Pressetiken är i kris, vilket inte betyder att den är “död” men däremot att det är klokt att tänka på de etiska alternativen till pressetik. Krisen består bland annat i att ingen längre kan veta vilken information som har “allmänintresse”. Vad som saknar allmänintresse idag kan ha det imorgon, om viss information börjar ta spinn i andra medier än de som räknas till pressen.
Ja, i förlängningen är det kanske inte främst pressen som är i kris utan “allmänheten”. Hur kan vi konstruera en etik där vi inte behöver hänvisa till denna luddiga entitet? Det är den stora utmaningen.
Mårten Schultz är inne på samma linje när han finner snaskandet i kungens privatliv ovärdigt:
Kungen är en maktfaktor. Hans makt ska granskas. Men hans makt granskas inte nu. Den har inte granskats tidigare och den granskas inte heller nu. Vad som granskas är det privata livet som människan kungen, bortom ämbetet, lever. Har kungen varit otrogen? Inte vet jag. Men jag vet en sak: It’s none of my goddamn business. Det har jag inte med att göra. Som medborgare blir jag uppröd om kungen skulle ta emot mutor eller ägna sig åt brott. Men hans eventuella otrohet är ingenting som jag har med att göra.
Som vanligt numer är det Expressen som eldar på, genom de detaljerade berättelser som Camilla Henemark bjuder på. Som vanligt så är det Expressen som alltmer utarmar möjligheten att försvara den starka svenska tryckfriheten. Det är inte för det här som vi medborgare gav medierna unika och grundlagsskyddade privilegier. Det här är inte granskning. Det är blodtörst.
Min fullmäktigekollega Birgitta bloggar om Pretty Woman och efterrättsflickorna. Liberaldemokraten och republikanen Torbjörn Jerlerup tycker att allmänheten inte har med att göra med kungens sexliv. Péteris Timofejevs Henriksson, invandrad från Lettland, skriver om traditioners och rötters betydelse för den som själv kommer in som rotlös.
John Chrispinsson ser på SvD Brännpunkt boken och mediareaktionerna på den som ett tecken på att vår tid är mer puritansk, viktoriansk och nymoralistisk än vi tror.
Roger Lundgren, hovreporter och författare, skriver i Aftonbladet:
Utgivningen av boken är redan en succé för förlaget och för författarna fastän den ännu inte finns ute i bokhandlarna. För oss andra, som faktiskt anser att det finns en gräns för vad offentliga personer skall tåla, som inte är superintresserade av skvaller och förtal, är det mest sorgligt och jag tror att alla makthavare i vårt samhälle kan få det lite tuffare nu framöver då boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” brutit alla gamla barriärer.
Dick Harrisson recenserar boken och tycker att den har en källkritik som hämtad från häxprocesserna:
Boken möter inte de krav på intersubjektiv prövbarhet som krävs för att den skall kunna tas på allvar.
Minst lika graverande är Sjöbergs faktaurval. Det mesta en läsare kan förvänta sig att få veta i en biografi om kungen berörs endast på ett fåtal rader eller inte alls. Carl XVI Gustaf har tunga politiska och representativa plikter. Hur sköter han dem? Hur hanterar han kriser? Vad ligger bakom kungens officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei? Hur ser han på sitt potentiellt mycket omfattande mediala inflytande och dess relation till den begränsade officiella maktpositionen? Hur fungerar han som familjeman? Tycker han om modern konst? Vilka böcker uppskattar han? Föredrar han skräckfilm eller kärleksfilm? Kort sagt: allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över.
Slutsats: ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.
Förläggaren Kristoffer Lind bekymrar sig på DN Debatt över statschefens anseende, Johan Lundberg svarar på Axess’ blogg:
För det första, att om nu Kristoffer Lind nu ser det som ett stort problem att förtroendet för statschefen har undergrävts, så borde han rimligtvis ha tänkt sig för innan han publicerade den bok med föga välunderbyggt skvaller som har givit upphov till att förtroendet för statschefen har undergrävts.
För det andra, att det hittills inte verkar som att folkets förtroende för statschefen har undergrävts i samma utsträckning som mediemänniskornas förtroende för statschefen. I det senare fallet handlar det emellertid om ett förtroende som redan före ”skandalboken” knappast kan sägas ha varit överdrivet stort. Möjligen kan man hävda att den skiljelinje som tidigare gick mellan adeln och kungahuset numera går mellan medieeliten och kungahuset. En medieelit som gärna moraliserar över allt beteende som inte andas samma exakt slags frigjordhet som kännetecknar deras egen livsföring.
Farmor Gun funderar på det där med allmänintresse och tryckfrihet.
Den hälsosamme ekonomisten tycker att medierådgivarna har en del att lära av kungens spontana framträdande i älgskogen, äkthet inger större förtroende än stajling. Peppe Engberg tycker samma sak på Dagens PS. Expressens krönikör Britta Svenson tycker att kungens reaktion var helt genialisk:
Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. ”Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken”, sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.
Författarna hoppas på en djupare diskussion om ”förtroendet för statschefsämbetet”. Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok
intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, etik, pressetik, media, skvaller, expressen, kungen, carl xvi gustaf, monarki
Gilla detta:
Gilla Laddar in …