Archive for november, 2010

Hedersdebatt på Newsmill

24 november, 2010

Efter vad som av allt att döma var ännu ett hedersmord var det tämligen tyst från de annars så debattglada apologeterna som säger att företeelsen inte finns. Men på Newsmill har det nu utbrutit en debatt, där Eva-Britt Svensson, Europaparlamentariker för Vänsterpartiet framför sin åsikt att ordet hedersmord är rasistiskt.

Låt mig förklara vad jag menar. En man med svensk bakgrund mördar en närstående kvinna. Det kallas då för mord. Men när mördaren är från en minoritetsgrupp med ursprung i andra länder, då ska det plötsligt betecknas som ”hedersmord”. Jag anser att detta är fel.

Alice Teodorescu svarar: Svartsjuka kan inte jämföras med hedersförtryck.

Den som dödar i ”svartsjukans namn” är inget mer än en mördare, aldrig en hjälte. I hederskulturer är det tvärtom rätt att mörda den som förnedrat klanens heder. Skillnaden ligger således i att det ena brottet bryter mot sin kultur medan det andra följer den.

Hedersförföljda ”Anna” bor på skyddat boende, hon vill att vi skall

Lyssna på de människor som faktiskt jobbat och kommit i kontakt med hedersvåldet. Det är skrämmande att sitta här med tjejerna och läsa hur feminister duckar för problemet, hur antirasister hävdar att idén med hedersvåld skulle bara vara rasistiskt bränsle åt SD, hur många hävdar att det inte ens finns, hur många okunniga hävdar att det är något som bara drabbar ”muslimska” familjer.

Hedersvåldet finns. Det kan drabba alla samhällsgrupper. Oavsett religion. Det kan drabba tjej såväl som kille. Det är kulturella faktorer som ligger bakom det. Och alla vi som bor här [i skyddat boende]  är levande bevis på det.

Maria Hagberg skriver att feminismens svek mot hedersoffren är oförlåtligt.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

State of the Onion

22 november, 2010

Den svenska lökodlingen är på väg att försvinna, på grund av en svensk myndighets mycket egensinniga tolkning av ett EU-direktiv om bekämpningsmedel. Kemikalieinspektionen vill vara duktigast i klassen och vägrar göra det som dess motsvarigheter i alla andra EU-länder redan gjort, ge dispens fram tills det finns en ersättning. KemI säger sig vilja värna miljön och slår därför ut den svenska lökodlingen. Det tvingar i stället fram en massiv import av lök som odlats utomlands med fler bekämpningsmedel och med högre halter  än den svenska löken. Tänkte inte på det

– Vi har full förståelse för att LRF invänder, det blir ju en konkurrenssnedvridning jämfört med andra länder. Men vi kan inte bryta mot direktivet, säger Peter Bergkvist, agronom och myndighetsexpert på Kemikalieinspektionen, till TT.

Nej KemI, ni behöver inte bryta mot direktivet, ni kan göra som alla andra EU-länder som använder medlet, söka dispens. Men av totalt missriktade och direkt kontraproduktiva världssamvetesskäl så vägrar ni.

Den ekologiska odlingen producerar lök som är tre-fyra gånger dyrare än den konventionella, den står för närvarande för fyra procent av den svenska produktionen. Inte ens en kravodlare tror att den ekologiska produktionen kan öka mer än marginellt:

Torsten Thuresson är en av få odlare i Sverige som valt att odla kravmärkt. Men det är inte en lösning för alla, menar han.

– Jag ser det som en omöjlighet att bedriva konventionell lökodling om man inte får använda de kemiska preparaten, säger Torsten Thuresson.

Det Socialdemokratiska partiet må för tillfället vara långt från makten, men den tankefigur de i årtionden ympat in i statsapparaten lever i högönsklig välmåga: Vilka effekter en åtgärd får i verkligheten är fullständigt irrelevant, det enda som räknas är att det ”låter bra”.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny på jobbet, ingen ursäkt

21 november, 2010

Med anledningen av det senfärdiga häktningsbeslutet och den internationella efterlysningen på Julian Assange så är en månadsgammal artikel i Aftonbladet intressant. Det handlar om ett grovt misshandelsfall där förövarna är identifierade, har erkänt och har känd bostadsort, men eftersom de bor på Irland väljer åklagaren att lägga ner utredningen.

I Sverige togs ärendet över av kammaråklagare Thomas Holst. Trots övervakningsfilmen, erkännandet och att de två gärningsmännen var identifierade beslutade han att lägga ner utredningen.

– Personerna finns inte att få tag i, säger han.

Men de är ju kända och finns på Irland?

– Om vi skulle försöka hämta hem alla människor som begått brott som inte är tillräckligt allvarliga så skulle vi få väldigt mycket att göra.

Att begära dem utlämnade ser han inte som ett realistiskt alternativ.

– Så går det inte till. Sådant där håller vi på med när det är allvarliga brott – som mord.

Och ogentlemannamässigt beteende tydligen, tycker överåklagare Marianne Ny. Blogge tycker hon är en inkompetent statsfeminist som omedelbart bör entledigas

Julian Assanges advokat har aldrig, ens i tredje världen, sett en åklagare uppföra sig så irrationellt och oförutsägbart. Attila är bekymrad:

Det är olustigt att Sverige, som har så hög svansföring i flyktingfrågor, inte hjälper denna politiske flykting. Istället bistår man det amerikanska paranoida rättsväsendet på jakt efter verkliga och inbillade terrorister. USA:s säkerhetstjänst har svällt åren efter 11-september-katastrofen, numera sitter tusentals tjänstemän över hela världen och tolkar information från internet, mobilsamtal, banktransaktioner etc.

Att söka en person för ett sängkammargräl, inte höra honom, låta honom lämna landet, och därefter efterlysa honom i hela världen – tyder inte bara på dåligt omdöme, utan på att det svenska åklagarväsendet följer en främmande och tvetydig agenda. Något som absolut inte hör hemma i ett säkert och humant rättsväsende, utan mest påminner om KGB:s metoder under det kalla kriget.

Även Swartz skriver intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tredje gången ogillt för Expressen

14 november, 2010

Efter två misslyckade drev satsade Expressen på ett tredje, men denna gång fick de bara eldunderstöd av den andra boulevardtidningen. Den folkliga upprördheten över vad monarken anonymt anklagas för verkar dock inte speciellt stor, de flesta tycker inte att det är något att hetsa upp sig för ens om allt som står i den upphaussade boken är sant.

Visst försöker några proffstyckare i enlighet med rådande statsfeministisk ideologi göra de eventuellt inblandade kvinnorna till offer, men den allmänna uppfattningen är snarast att de inte är att beklaga.

F d PO Pär-Arne Jigenius beskriver på DN Debatt hur publiceringen riskerar slå tillbaka mot massmedierna själva:

I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.

Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.

Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.

Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.

Rasmus Fleischer vidareutvecklar Jigenius’ tankegångar:

Kungen är ointressant i sammanganget. Tidningarnas dubbelmoral är heller inte vad jag vill åt. Utan vad Pär-Arne Jigenius bidrar till att belysa är att själva begreppet “allmänintresse” håller på att explodera i vårt samtida medieklimat. Till skillnad från honom tror jag inte att lösningen finns i moralisk rättning bland en handfull chefredaktörer, fast inte heller på det motsatta som väl skulle vara en total nihilism där allt som kan kittla någon har “allmänintresse”.

Pressetiken är i kris, vilket inte betyder att den är “död” men däremot att det är klokt att tänka på de etiska alternativen till pressetik. Krisen består bland annat i att ingen längre kan veta vilken information som har “allmänintresse”. Vad som saknar allmänintresse idag kan ha det imorgon, om viss information börjar ta spinn i andra medier än de som räknas till pressen.
Ja, i förlängningen är det kanske inte främst pressen som är i kris utan “allmänheten”. Hur kan vi konstruera en etik där vi inte behöver hänvisa till denna luddiga entitet? Det är den stora utmaningen.

Mårten Schultz är inne på samma linje när han finner snaskandet i kungens privatliv ovärdigt:

Kungen är en maktfaktor. Hans makt ska granskas. Men hans makt granskas inte nu. Den har inte granskats tidigare och den granskas inte heller nu. Vad som granskas är det privata livet som människan kungen, bortom ämbetet, lever. Har kungen varit otrogen? Inte vet jag. Men jag vet en sak: It’s none of my goddamn business. Det har jag inte med att göra. Som medborgare blir jag uppröd om kungen skulle ta emot mutor eller ägna sig åt brott. Men hans eventuella otrohet är ingenting som jag har med att göra.

Som vanligt numer är det Expressen som eldar på, genom de detaljerade berättelser som Camilla Henemark bjuder på. Som vanligt så är det Expressen som alltmer utarmar möjligheten att försvara den starka svenska tryckfriheten. Det är inte för det här som vi medborgare gav medierna unika och grundlagsskyddade privilegier. Det här är inte granskning. Det är blodtörst.

Min fullmäktigekollega Birgitta bloggar om Pretty Woman och efterrättsflickorna. Liberaldemokraten och republikanen Torbjörn Jerlerup tycker att allmänheten inte har med att göra med kungens sexliv. Péteris Timofejevs Henriksson, invandrad från Lettland, skriver om traditioners och rötters betydelse för den som själv kommer in som rotlös.

John Chrispinsson ser på SvD Brännpunkt boken och mediareaktionerna på den som ett tecken på att vår tid är mer puritansk, viktoriansk och nymoralistisk än vi tror.

Roger Lundgren, hovreporter och författare, skriver i Aftonbladet:

Utgivningen av boken är redan en succé för förlaget och för författarna fastän den ännu inte finns ute i bokhandlarna. För oss andra, som faktiskt anser att det finns en gräns för vad offentliga personer skall tåla, som inte är superintresserade av skvaller och förtal, är det mest sorgligt och jag tror att alla makthavare i vårt samhälle kan få det lite tuffare nu framöver då boken ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken” brutit alla gamla barriärer.

Dick Harrisson recenserar boken och tycker att den har en källkritik som hämtad från häxprocesserna:

Boken möter inte de krav på intersubjektiv prövbarhet som krävs för att den skall kunna tas på allvar.

Minst lika graverande är Sjöbergs faktaurval. Det mesta en läsare kan förvänta sig att få veta i en biografi om kungen berörs endast på ett fåtal rader eller inte alls. Carl XVI Gustaf har tunga politiska och representativa plikter. Hur sköter han dem? Hur hanterar han kriser? Vad ligger bakom kungens officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei? Hur ser han på sitt potentiellt mycket omfattande mediala inflytande och dess relation till den begränsade officiella maktpositionen? Hur fungerar han som familjeman? Tycker han om modern konst? Vilka böcker uppskattar han? Föredrar han skräckfilm eller kärleksfilm? Kort sagt: allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över.

Slutsats: ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” är ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.

Förläggaren Kristoffer Lind bekymrar sig på DN Debatt över statschefens anseende, Johan Lundberg svarar på Axess’ blogg:

För det första, att om nu Kristoffer Lind nu ser det som ett stort problem att förtroendet för statschefen har undergrävts, så borde han rimligtvis ha tänkt sig för innan han publicerade den bok med föga välunderbyggt skvaller som har givit upphov till att förtroendet för statschefen har undergrävts.

För det andra, att det hittills inte verkar som att folkets förtroende för statschefen har undergrävts i samma utsträckning som mediemänniskornas förtroende för statschefen. I det senare fallet handlar det emellertid om ett förtroende som redan före ”skandalboken” knappast kan sägas ha varit överdrivet stort. Möjligen kan man hävda att den skiljelinje som tidigare gick mellan adeln och kungahuset numera går mellan medieeliten och kungahuset. En medieelit som gärna moraliserar över allt beteende som inte andas samma exakt slags frigjordhet som kännetecknar deras egen livsföring.

Farmor Gun funderar på det där med allmänintresse och tryckfrihet.

Den hälsosamme ekonomisten tycker att medierådgivarna har en del att lära av kungens spontana framträdande i älgskogen, äkthet inger större förtroende än stajling. Peppe Engberg tycker samma sak på Dagens PS. Expressens krönikör Britta Svenson tycker att kungens reaktion var helt genialisk:

Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. ”Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken”, sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.

Författarna hoppas på en djupare diskussion om ”förtroendet för statschefsämbetet”. Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Plantageägarmentalitet på DN:s ledarsida

10 november, 2010

Hanne Kjöller psykologiserar idag på DN:s ledarsida om varför människor köper sex. Det går sådär. Hon kommer fram till att det är för att männen (för det är bara män det handlar om) ”likt forna plantageägare” vill ”köpa människor”. I förbifarten drar hon också den implicita slutsatsen att det är ok att en svensk kvinna väljer att sälja sex för att kunna köpa en päls medan det är fel att en kambodjansk kvinna väljer att sälja sex för att slippa jobba 90-timmarsveckor i en underbetald sweatshop för att försörja sina föräldrar. Kjöller är alltså frikostigt liberal nog att betro vita kvinnor, men inte bruna, att göra rationella val. Vem var det som sa något om plantageägarmentalitet? På sina resor har hon sett att det förekommer utbredd sexkommers i Sydostasien. Att den utbredda sexhandeln förekommit i sekler redan innan någon västerlänning satt sin fot i Indokina tycks dock inte röra henne i ryggen. Hon vill inte flyga dit några militanta västfeminister för att få bruna män att sluta köpa sex. Det som för henne är problematiskt är nämligen bara särfallet där vita män betalar bruna kvinnor för att få sex.

Hans Engnell kommenterar vidare på sin blogg:

Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett ”vanligt” förhållande eller på en ”vanlig” dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). […]

Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något ”vanligt” jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. […]

I Sverige talas det alltid om ”utnyttjande av prostituerade”. Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade ”utvärderingen”av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som ”plantageägare” som ”köper människor”. Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt ”ägande”. Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.

Mer sexköpslag: På Newsmill skriver liberaldemokraten Jan Söderqvist om hur Jakten på Magnus Hedman visar det absurda med sexköpslagen.

Man tittar på tv och berusar sig ytterligare. Det springs mellan olika hotellrum. Och till sällskapet ansluter sig ett par urringade damer från Rumänien. Senare avviker kompisen med några rumänskor för efterfest hemma hos kompisen. Hedman kommer efter i taxi, hans bil står parkerad hos kompisen och det är i förväg bestämt att han ska sova där. Efterfesten slutar för Hedmans del med sex tillsammans med en urringad rumänska. Hans uppfattning var att tycke av någon sort uppstod.

Är Hedman en naiv romantiker? Har han betalat för sex, eller måste han ha insett att kompisen betalade för hans sex? Åklagaren hävdar det senare, trots att det ingenstans i materialet finns uppgifter som styrker att han faktiskt betalade eller medvetet lät sig bjudas av kompisen. Ingen av rumänskorna säger sig ha fått betalt av Hedman, som anlände till efterfesten senare än de andra. En pruttfull fotbollsmålvakt hade alltså gratissex med en prostituerad. Detta är klarlagt. Vad [åklagare] Karin Sigstedt nu på allvar vill att hovrätten ägnar sig åt, är frågan om den pruttfulle målvakten borde eller rentav måste ha förstått att någon annan hade betalat för hans heta famntag med den urringade rumänskan.

Jag skulle väldigt gärna vilja se någon förespråkare för rådande (eller skärpt!) sexköpslag hävda att det här faktiskt är en viktig fråga att utreda i näst högsta juridiska instans, och samtidigt hålla sig för skratt.

För övrigt så har såväl RFSL som RFSU lämnat in remissyttranden som är kritiska till sexköpslagen.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Drev och dålig karma

2 november, 2010

Åklagaren har alltså kommit fram till att Sofia Arkelsten inte begått något brott, resorna som skattebetalarna sluppit betala var motiverade i hennes tjänsteutövning. Utslaget var inte oväntat, till exempel har den gode Widar Andersson redan konstaterat att:

Riksdagsledamöterna är folkvalda. De avgör själva vilka intressen och aktörer de vill låta sig påverkas av. Riksdagsledamöter är per definition jäviga. Det är deras uppdrag. Väljarna avgör sedan om de känner förtroende för de intressen som ledamoten företräder.

Attila resonerar kring bjudresor och bruna kuvert och kommer fram till att Peter Wolodarskis tes:

Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.

är extremt världsfrånvänd eftersom

riksdagsledamöter inte är neutrala statstjänstemän, de SKA ha åsikter. Det är därför vi röstar på dem, för att de i sin tur ska representera oss. Riksdagsledamöterna väljer själva vilka seminarier som intresserar dem, eller varifrån de hämtar information för att bygga sitt politiska mandat. Ytterst är det väljarna som ska döma dem, gillar vi deras åsikter så röstar vi på dem, annars inte.

Erik Laakso förklarar att

Om man får ynnesten att åka på semester en vecka eller så per år, och då får chansen att bo på hotell och vila upp sig, så vore en “bjudresa” något fantastiskt. Men när “bjudresan” blir ytterligare en i raden bland de andra 100 nätterna borta från familjen, så har det slutat handla om lyx för länge sedan. När “lyxresan” blir ytterligare en tid hemifrån med flygplatser, anonyma hotellrum och intetsägande måltider tillsammans med människor man inte valt själv så kan det inte imponera på någon med minsta lilla grad av personlig integritet.

Så snälla medborgare, gå inte på journalistikens allra sämsta drivkrafter ännu en gång.

Men den här skalpen fick alltså drevet inte. Att åklagare Stetlers beslut skulle få hyenorna i kvällspressen att erkänna att de varit ute i ogjort väder är dock att hoppas för mycket. Lena Mellin tycker fortfarande att Arkelstens resor var ”politiskt olämpliga”. Överstehyenan på Expressen, Thomas Mattson känner andra som han känner sig själv och drar den förhastade slutsatsen att alla andra också är redo att sälja sin själ för en prasslande sedelbunt.

En av de ickejournalister som skällde med högst i drevet var Mona Sahlin, som orerade om att Sofia Arkelsten visat ”extremt dåligt omdöme”. Som en lumparkompis brukade säga: Det kom från rätt käft… Idag rapporterar media att Sahlin under förra veckan var på Stockholm Open under fem dagar tillsammans med sin son och utnyttjade gratisbiljetter till ett värde av 9000 kronor.

Sahlins försvar att det är en heeeelt annan sak (och att hon ”stödde” idrotten genom att låta sig och sonen bjudas på fribiljetter) håller inte. Om något så är det värre eftersom det i hennes fall rörde sig om rent nöje och hon dessutom tog med en familjemedlem. Men, jag tycker att journalisterna som nu drevar på om bestickning har fel, några friplåtar till Stockholm Open utgör inte mutbrott. A andra sidan är det rätt åt Sahlin som hade det synnerligen dåliga omdömet att misstänkliggöra Arkelsten för något annat som inte heller var en muta. Ibland gör två fel ett rätt. Karma’s a Bitch, Mona…

Magnus hör klirret av sten i glashuset och Fredrik tycker sig se en Mona som snabbavvecklar sig själv utan förnuft. SvD:s ledarsida önskar Arkelsten välkommen till nya jobbet.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


%d bloggare gillar detta: