Jag förstår att Socialdemokraterna är skärrade nu när Sjöstedt kräver ministerposter. Förra gången Socialdemokraterna gick till val på en regering med vänsterpartister i ledde det nämligen till att de rödgröna tappade en tioprocentsledning i opinionen och förlorade valet 2010.
Näringsminister Mikael Damberg, en av de mäktigaste i Socialdemokratin, vet naturligtvis detta. Det är därför han blir mycket irriterad när Jonas Sjöstedt påminner den svenska allmänheten att den är stor risk att det snart finns en regering i Sverige som har ministrar från ett halvreformerat kommunistparti.
Ett scenario som senare bekräftades av Dambergs chef i SvD:
För är det något som galvaniserar borgerliga väljare i Sverige är det utsikten att det skulle kunna sitta vänsterpartister/kommunister i regeringen. Allmänborgerliga väljare som kan acceptera tanken på en S-regering eller till och med en S+MP-regering slår bakut vid tanken på en regering där Sovjetnostalgiker, Chávezhyllare och planhushållare huserar.
Historien har också visat att hybris straffar sig. Kommer ni ihåg Neil Kinnock? Gruvarbetarsonen från Wales som blev Labourledare. 1992 var det äntligen dags för Labour att bryta Torypartiets grepp om makten som de haft sedan Thatcher vann valet 1979. Thatcher hade tvingats bort av en intern partirevolt och ersatts av den anonyme John Major. Kinnock blev så säker på seger att han började låta sig skjutsas runt i Jaguar, det fordon som den brittiske premiärministern traditionellt använder i tjänsten. Det skulle han inte ha gjort, dels stack det i ögonen på allmänheten att han tog ut segern i förskott, dels påminde det folk om att det faktiskt kunde inträffa om de inte röstade på Tories. Tories vann valet och Kinnock avgick som Labourledare.
Ulla Andersson är alltså av Vänsterpartiet föreslagen till att bli finansminister om de rödgröna skulle vinna valet. Låt det sjunka in.
Socialdemokraterna hoppades på en game changer de sista veckorna innan valet.
Men som visdomsordet säger: Var försiktig med vad du önskar dig, du kanske får det.
No size fits all 