Rödgrönröd röta

I dag kan Erik Laakso inte hålla tyst längre, han deklarerar sitt starka ogillande över de krafter i partiet som tvingade Sahlin att ta med även Vänsterpartiet i samarbetet inför valet.

Från min högerhorisont håller jag med, fast från mitt håll. Då Sahlin, Wetterstrand och Eriksson offentliggjorde sitt tvåpartisamarbete blev jag, för enda gången sedan 2006, orolig för våra chanser att vinna valet. Men när Sahlins fiender i fackföreningsrörelsen efter bara två dagar tvingade S och MP att ta med även V i samarbetet (och i processen offentligen chikanerade partiledaren) började jag tro på valseger igen.

I en artikel på SVT Debatt kritiserar Erik Vänsterpartiets illojalitet med de uppgörelser de gjort med sina samarbetspartners: Ohlys svek mot de gröna är hånfullt och oförskämt.

Idag när Ohly tydligt visar att han endast nödtorftigt försvarar överenskommelser i koalitionen där (V) fått kompromissa så syns de tydliga järtecknen i skyn, om en kommande regeringskris. Det är snarast inte frågan “Om” utan “När” en sådan kris kommer om Ohly ska fortsätta vara ett skavsår för de rödgröna. Ohly tvekar givetvis inte att lyfta fram de frågor där kompromisserna gått hans partis väg men att så flagrant visa sitt missnöje med andra överenskommelser är ingen vägvinnare i ett samarbete. Att så här nära valet visa att man bara är påtvingat intresserad av sammanhållningen i det som ska bli regering vid en valvinst, är oförskämt mot sina samverkansparter och hånfullt mot väljarna. […]

Vänsterpartiet är ett oppositionsparti och kommer bäst till sin rätt som just oppositionsparti. Ska man ingå i en koalition försvåras samarbetsklimatet om man hela tiden kritiserar de överenskommelser som gjorts via kompromisser, medan man hyllar sig själv för de överenskommelser man är nöjd med. Det gnisslar rejält bakom den leende ytan hos den rödgröna koalitionen men har man tagit fan i båten så får man också ro han i land, i alla fall till han själv väljer att kliva ur.

En utveckling som Peter förutsåg för två veckor sedan:

Om Vänsterpartiets ledning börjar tappa hoppet om en rödgrön valseger, vore det rimligt om de började strunta i blockgemensamma överenskommelser och satsade på partiprofilen istället. Jag skulle inte bli förvånad om Vänsterpartiet börjar blåsa i sina gamla trumpeter under valrörelsens sista veckor. Tomten kommer ändå inte.

Elisabet Höglund tycker dock att Sahlin gjorde rätt när hon tog med både MP och V i samarbetet.

I dag, 12 dagar före valet, gick också 23 tunga Socialdemokrater ut på DN Debatt och bedyrade sitt stöd för partiledare Sahlin och den förda politiken, Erik Svansbo kommenterar:

Vi som gillar engelsk fotboll känner väl till situationen. Efter en serie misslyckade matcher kommer ledningen ut och förklarar sitt stöd för coachen. Då vet man att slutet är nära.

Förutom att det inte handlar om klubbledningen, eller ens ungdomsledarna, utan om de gamla hedersmedlemmarna som vid groggbordet sitter med utsikt över planen och skrockar över gamla tider.

Att dessa 23 gamla Socialdemokrater stödjer trepartisamarbetet känns extra märkligt, Erik igen:

Som traditionell socialdemokrat känns det oerhört svårt att acceptera en koalitionsregering inför ett val och att ha med Vänsterpartiet som vi alltid hållit tydligt avstånd till i, för Sverige som nation, centrala frågor känns ännu värre. Förr fick de inte vara med i utrikesnämnden, nu ska de sitta i regering.

Men jag tror faktiskt inte att någon annan partiledare skulle kunnat göra så mycket bättre jobb med Socialdemokraterna heller. Partiet har passerat sitt bäst-före datum som statsledande, liksom redan skett med deras systerpartier i Europa.

[Uppdatering, som väntar verkar Vänsterpartiets soloåkningar höja dem själva och sänka de rödgröna, Thomas kommenterar, SvD:s ledarsida skriver att taktiken att framställa Socialdemokraterna som underdogs och Mona som martyr slår tillbaka mot det som en gång var Socialdemokraternas stöststa tillgång, trovärdigheten som statsbärande parti]

[Uppdatering 2, Hyllningsartikeln på DN var inte undertecknarnas eget initiativ, flera hade tillfrågats, men vägrat underteckna]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ett svar to “Rödgrönröd röta”

  1. Visionären Says:

    Det intressanta med debattartikeln i DN är dock inte vilka som skrivit under utan vilka som INTE skrivit under. För dessa 23 föredettingar är det ju total riskfritt att satsa på fel häst. Ingen av dem aspirerar såvitt jag vet på att ta över efter Sahlin vid en kommande valförlust.

    Men varför har inte ngn idag aktiv s.k. tung sosse skrivit på uppropet?

    Var finns exempelvis stödet från Margot Wallström, Bodström, Östros, Carin Jämtin, Pagrotsky, Wanja Lundby Wedin, Thomas Enroth, Veronica Palm eller Nalin Pekgul m.fl. idag aktiva socialdemokrater? Håller dessa nu på att positionera sig i det obligatoriska rävspelet inför nästa partiordförandeval?

    Där ett oreserverat stöd för Mona Sahlin idag kan resultera i att man gör sig omöjlig som nästa partiordförande?

    V

    PS. Hade gärna skrivit denna komentar även på Tokmoderatens blogg, men eftersom hans kommentatorssystem är så förbenat joxigt får han nöja sig med att läsa den här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: