Posts Tagged ‘politik’

Bättre ett ämbetsmannaideal i myndigheten än flera självsvåldiga myndighetsaktivister

30 juni, 2017

Det visade sig alltså att det var sant. Region Gotland förbjuder debatter i veteranbil under Almedalsveckan eftersom de inte vill ”gynna bilism” och bilen ”kan kapas av terrorister” (även om den inte har några hjul). Samtidigt tillåter Region Gotland nynazister att marschera på evenemangsområdet. Av detta kan vi alltså dra slutsatsen att Region Gotland enligt sin egen logik vill ”gynna nynazism”…

Jag lyfter i Svensk Tidskrift i dag upp det gamla ämbetsmannaidealet som ett föredöme och kritiserar dagens självsvåldiga och självmotsägande myndighetsaktivism.

Länk.

Ett anspråkslöst sparförslag

13 april, 2017

Arbetsförmedlingen är en av Sveriges mest dysfunktionella myndigheter, den har en budget som är lika stor som två försvarsbudgetar, trots detta klarar den inte av sina två viktigaste uppdrag: att matcha sökande och arbetsgivare och att vidareutbilda de som inte har kompetens för att få en anställning:

Under år 2010 förmedlades i genomsnitt 9,5 jobb per arbetsförmedlare. För år 2011 var motsvarande siffra 10,3 jobb. Arbetsförmedlingens andel av det totala antalet förmedlade jobben låg på 12 procent under de båda åren.

Det har inte blivit bättre sedan dess:

flera av de program som den rödgröna regeringen introducerat har långt färre deltagare än i målsättningen. Extratjänster i välfärden sysselsätter något över 30 personer, och traineetjänster för unga enbart ett 40-tal individer.  Målet var 20 000 – 30 000 deltagare i respektive program.

Nyligen skulle Arbetsförmedlingen förnya sin webplats, budgeten var 100 miljoner. Efter att arbetet dragit ut på tiden och AF hade betalat leverantören ytterligare 20 miljoner så levererades till slut den nya webblösningen, som praktiskt taget endast bestod av en ny version av Platsbanken, övriga webplatsen var i stort som förut.

Effekten av det? Efter att ha lagt 120 miljoner på att inte lyckats förnya sin webplats sa halverade Arbetsförmedlingen sin kundnöjdhet, som inte var imponerande stor från början.

Kundnöjdheten låg ett halvår före lanseringen i november på 45 procent. Men enligt en ny granskning har kundnöjdheten sjunkit ner till 23 procent i februari 2017.

Enligt undersökningen anser en av fyra att de inte lyckats utföra det de velat göra på Platsbanken. Endast hälften har svarat att det är enkelt att hitta den information de söker efter på sajten.

Från början var planen att Arbetsförmedlingen skulle utveckla en helt ny webbplats men till slut blev det endast en ny version av Platsbanken och några övriga uppdateringar.

Förändring är alltså inte alltid förbättring, inte ens om den har kostat 120 miljoner skattekronor. Inte bara de jobbsökande är missnöjda med nya Platsbanken, arbetsgivarna är det också. Nu går det inte längre att filtrera ut sökande utan arbetslivserfarenhet.

Det leder till att företag som behöver rekrytera dem inte hittar dessa personer bland ansökningarna.

Sofie Guilotte är säljare och rekryterare på Bemanningsföretaget Aleja AB och letar efter personal till uppdrag inom lager, rivning och plattsättning. Aleja AB anställer ofta unga personer utan arbetserfarenhet. Men på grund av att matchningsfunktionen tagits bort har hon svårt att hitta den personal hon letar efter.

– Jag är tvungen att tacka nej till kunder dagligen på grund av att vi inte har tillräckligt med anställda. Tidigare kunde jag få in 250 ansökningar per dag men nu får jag endast 10 stycken. 90 procent av dem jag anställer är ungdomar.

Sofie Guilotte har ända sedan november försökt få arbetsförmedlingen att ta tillbaka funktionen.

– Jag har dagligen varit i kontakt med arbetsförmedlingen och de säger att de håller på att jobba med det. Men så har de hållit på att säga hela tiden.

Bengt Wiktorén, enhetschef på Arbetsförmedlingen, förklarar att funktionen fallit bort i samband med lanseringen av den nya matchningstjänsten på Platsbanken.

– Det är förstås olyckligt men ibland får man inte med alla äldre funktionaliteter till den nya ­lösningen och man får prioritera. I dag är det en väldigt viktig funktion och det är flera företag som hört av sig angående den. Vi jobbar på att ta tillbaka funktionen innan sommaren.

Jaja, en väldigt viktig funktion prioriterades bort, men var inte oroliga, AF räknar med att det bara tar ett halvår att få tillbaka den i systemet…

Jag har ett förslag: Strunta i polis och lagar, låt Arbetsförmedlingen ta över rekryteringen av jihadister så är det islamistiska terrorhotet borta inom ett par år. Den icke fungerande webplatsen kostade 120 miljoner, för det tiodubbla borde vi alltså kunna få en som inte matchar en enda sökande! Effektivare användning av en miljard har jag svårt att tänka mig.

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

På annan plats

17 oktober, 2015

Sedan en tid bloggar jag även av och till hos vännen Fredrik Antonsson, han drev tidigare blogg under namnet Tokmoderaten men numer sprider han sin visdom under namnet Sjätte mannen.
Hittills har det blivit: Ett inlägg med länktips till en mycket intressant och dagligen uppdaterad blogg:

Bloggen listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik…

Och en sågning av Dagens Nyheter, vars allt överskuggande pressetiska princip verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Och i går bloggade jag om hur idén om Kulturell appropiering, denna exotism från en annan kultur, de senaste åren helt oironiskt appropierats av den svenska identitetsvänstern.

Jag skall försöka komma ihåg att plinga till på denna blogg även när jag skriver ett inlägg någon annan stans. Vill du lägga in ett bokmärke för bloggen du läser detta på just nu, så att du ser när det kommer något nytt, vare sig det är en länk eller ett helt inlägg: RSS-feed här.

Vill man se dagliga inlägg från mig åtgärdas detta enklast genom att följa mig på Twitter.

För övrigt anser jag Nationalstadsparken bör avskaffas

28 april, 2015

Skriver i dag på SvD Brännpunkt om den dysfunktionella Nationalstadsparken i Stockholm.

Det som hindrade tusentals nya studentbostäder var inte några ekbackar eller k-märkta byggnader. Området som skall bebyggas består av gammal industrimark, grushögar och parkeringsplatser. Lagen om Nationalstadsparken satte stopp eftersom bygget skulle kunna förändra vyn av Stockholm från sluttningen vid Koppartälten i Hagaparken. Möjligheten för tusentals studenter och forskare att få bo mitt i Stockholms och Sveriges hetaste forskningskluster försvann eftersom deras hus kunde synas från Solna. […]

Lagen om nationalstadsparken har låtit det bästa bli det godas fiende, den har satt ur spel politikens viktigaste funktion: att göra en avvägning mellan motstridiga intressen. Att ge bevarandefundamentalisterna tillgång till lagen om nationalstadsparken var, för att citera P J O’Rourke, som att ge whiskey och bilnycklar till en tonåring.

När det är viktigare att synas än att verka

3 februari, 2015

Vilken målgrupp tror Länsstyrelsen Östergötland att de når genom en helsidesannons mot tvångsäktenskap, på akademisk svenska, på tredje sidan i DN?

De som bestämmer om deras anslag, naturligtvis.

Svensk offentlighets portalparagraf gäller fortfarande: Det är oväsentligt om det du gör får effekt, det viktiga är att det syns att du gör av med pengar.

Med resurstilldelningen i mycket av den offentliga verksamheten är det som med annat, storleken har liten betydelse. Det finns en undre gräns för att det över huvud taget skall fungera, men det är inte ofta den gränsen underskrids i verkligheten. Över den gränsen handlar det i praktiken lite om vad man har men desto mer om hur man använder det man har.

Det gäller vården och det gäller skolan, dessa områden har aldrig tidigare haft så mycket pengar som de har nu, så det är inte där skon klämmer. Granskar man hur mycket Sveriges kommuner lägger på skolan finns det ingen korrelation mellan pengar och resultat, alls.

Massiv misshushållning motverkas dock av att dessa politikområden i alla fall ligger i människors vardag, så folk har en viss uppfattning om vart pengarna tar vägen. För till exempel statliga informationskampanjer finns inte denna kontroll, de enda de behöver göra nöjda är de som bestämmer om hur mycket pengar de skall få, och det är inte så svårt, de har ju redan en gång tyckt att det var en bra idé.

Men själva paradexemplet på att det är viktigare att synas än att verka är det svenska utlandsbiståndet. Där är det uttalade och överordnade målet att göra av med pengar. Det är sagt att det skall vara 1% av BNI och då skall de pengarna göras av med, politikerna har inte varit intresserade av att få veta om det hjälper eller till och med stjälper, och organisationerna som lever på dessa miljarder har, av lätt insedda skäl, inte varit intresserade av att reda ut det heller.

Så när regeringen nu väljer att använda en del av denna heliga procent till att ta emot flyktingar i Sverige så har jag, till skillnad från många andra debattörer, inga principiella invändningar – Många biståndsmiljarder går till projekt som inte gör nytta eller till och med gör skada. –
Men eftersom regeringen* hela tiden struntat i vad som fungerar och vad som inte fungerar när anslagen höjts så så bryr den sig följdaktligen inte heller om vad som fungerar och inte fungerar när anslagen sänks. Socialdemokraterna och Miljöpartiet väljer tondövt att dra in på en av de få biståndssatsningarna som faktiskt gör bevisad nytta: Barnvaccineringarna… Jag vet inte vad som är värst, om de vet vad de gör eller om de inte vet det. Med tanke på Miljöpartiets inte alldeles helgjutna rykte vad gäller vaccin så kan det förstnämnda inte uteslutas.
foto av helsidesannons
Symptomatiskt

[uppdatering: Great minds, etc. I dag har SvD två ledarinlägg som handlar om just det jag skrivit om: Fler händer men mindre vård, Regeringen drar ner på vaccin till Världens fattigaste barn]

*Ja, ointresset fanns tyvärr även under Alliansregeringen, men Gunilla Carlsson startade i alla fall ett granskningsarbete innan hon avgick.

Hederskulturen tar taxi

8 maj, 2014

Ett taxiförmedlingsföretag tyckte den här veckan att det var en bra idé att göra reklam för sin verksamhet på följande sätt:
Din dotter är fortfarande oskuld. Men om du skickar henne i en osäker taxi kan det gå fel
Helsida i Norrköpings-Magazinet nr 32 (sidan 7)

Så många fel på så få bokstäver. Redan greppet att försöka skrämma folk att använda taxi för att känna sig tryggare är tvivelaktigt. Men vad är det man skrämmer med? Taxiföretaget anser alltså att om en person skulle utsättas för våldtäkt så är det inte övergreppet och traumat som är det stora problemet, utan förlusten av ”oskulden”. En ”oskuld” som av någon anledning skall vaktas av personens förälder. (För övrigt: Om det nu finns något som kallas ”oskuld” så kan den inte tas bort, den kan bara ges bort.)

Person och person förresten, det handlar bara om kvinnor, taxiföretaget struntar i mäns oskuld. Och i män överhuvud taget. Detta trots att en ensam man löper mycket större risk att utsättas för våld och övergrepp än en ensam kvinna. Är det någon som borde ta taxi för att undvika att bli utsatt för brott (förutsatt att taxin är garanterat trygg, vilket den ju inte heller är) så är det en ensam man. Se där en riktig marknadsnisch.

I sitt sunkiga hederstänk ligger denna kampanj i nivå med en kommunal kampanj för fyra år sedan. Den var i och för sig inte kommersiell reklam utan propaganda för ett i sig behjärtansvärt ändamål. Den var å andra sidan finansierad med skattebetalarnas pengar.

Den som rörde sig på gatorna i Örebros och Värmlands län i maj 2010 riskerade att mötas av detta:

Din dotter är fortfarande oskuld
Det handlade om en kampanj där 26 kommuner lade skattepengar på att propagera mot langning med hjälp av skam- och hederskultur. Hanna W ogillade starkt den människosyn som låg bakom kampanjen:

Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex.

Sakine skrev om hederskultur, det gjorde även Hanna S:

Man vill gärna intala sig att det inte finns någon hederskultur i Sverige, men tittar man på den här reklamkampanjen så inser man snabbt att så inte är fallet. Hedern här handlar om att beskydda offret (kvinnan) från det smutsiga (sexet). Som om kvinnans heder satt i hennes obefläckade könsorgan!

Sånt här tänkande gör mig heligt förbannad, eftersom det dels omyndigförklarar alla av honkön, som om sex är något kvinnor inte kan hantera på egen hand utan måste ha en förmyndare (hennes far, pojkvän, eller staten) att hantera åt henne och skydda henne från. Dels förstärker det synen på kvinnans könsorgan som något heligt som inte ska befläckas av syndigt leverne.

So what om hon inte är “oskuld” längre? Vadan pojkarnas “oskuld”? Om hon vill knulla på fyllan så är väl det enda problemet om hon inte fått kondomer med sig hemifrån möjligen. Chansen att ångra sig är väl lika stor oavsett kön och ja, det är många som gör dumma saker på fyllan oavsett kön.

Djävulspojke och ängelflicka

Illustration: Marcus Fridholm

Marcus Fridholm hade en teori om hur kampanjmakarna tänkt sig att det skall vara:

Så vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

I Expressen skrev Johannes Forssberg att kampanjen är idiotisk. Reklambyrån Bulldozer som gjort kampanjen skrev om uppmärksamheten på sin blogg, det var tydligt att reklambyråns mål är att ”första gången” faktiskt skall gå till på kiosknovellvis. Dr M sammanfattade hos Fridholm:

Saxat ur reklambyrå-VD:ns försvarstal:

”De unga människor vi pratat med upplevde att oönskat sex är ett större problem bland unga tjejer än bland unga killar.”

Och det har inte möjligtvis någonting att göra med exakt den unkna sexualmoral er kampanj bygger på och underblåser, tror du?

”Jag tror helt enkelt att sex för första gången blir bäst om man gör det nykter, av egen fri vilja. Det är ingen moralkaka, utan egen praktisk erfarenhet.”

Tja … är det inte frivilligt är det våldtäkt, och det är en annan diskussion, no? Och jo, i samma ögonblick som du generaliserar din egen personliga erfarenhet till allmängiltig regel för hur vi ska handla och uppleva saker blir det en moralkaka. Och så var det det där med den där heliga första gången … Hade det inte varit bättre att hålla sig till att konstatera att man i regel är en usel beslutsfattare på fyllan?

Reklambyråns blogg saknade kommentarsfunktion, välkomna till 1999… Hos reklambyrån kunde man även se de övriga affischerna i kampanjen. Notera det genomgående temat: hur flickor blir offer och pojkar (sex)förbrytare så fort de tar ett glas.
Galleri med skrämselpropaganda

Att utnyttja unga flickor i propagandan är inget nytt, Mattias skrev om det när Systembolaget själva var ute och spelade oskulds- och befläckelsekortet inför skolavslutningarna för några år sedan. Alkosexism är ju inget nytt för alkoholmonopolet.

Nixon om hotpants, bögar, påvar och mexikansk familjesammanhållning

16 mars, 2014

Förr i tiden avlyssnade inte amerikanska presidenter vanligt folk (om man med vanligt folk inte menar det Demokratiska partihögkvarteret).
Richard M Nixon spelade in sådär 3700 timmar av sig själv.  Den här konversationen utspelade sig i Ovala rummet 13 maj 1971:

NIXON: The Bohemian Grove, which I attend from time to time–it is the most faggy goddamned thing you could ever imagine, with that San Francisco crowd. I can’t shake hands with anybody from San Francisco.
– Decorators. They got to do something. But we don’t have to glorify it. You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.

EHRLICHMAN: Hot pants.

NIXON: Jesus Christ.

Läs mer om hur det kunde låta i Vita Huset på 70-talet: Richard M Nixon speaks frankly about race destruction, welfare, Mexico, homophobia, horny Popes & Nuns and the Bohemian Grove ….

Är vindkraften ett vågspel?

14 mars, 2014

Hittade ett inlägg jag skrev om förnybara energikällor för tre år sedan, det tål att repriseras:
(har lagat en del länkar som inte längre fungerade)

====================

Jag har ibland funderat över vad som skulle hända om vindkraften byggdes ut kraftigt, finns det verkligen hur mycket vind som helst? Hur påverkar det vindarna och havsströmmarna när skogar av hinder sätts upp i luften och i vattnet?

Det visar sig att jag inte är ensam. Fysikern Axel Kleidon menar att det vore ett stort misstag att satsa på vind- och vågkraftsutbyggnad för att ersätta fossila bränslen i mening att minska klimatpåverkan, IDG skriver om det idag:

Kraften från vind och vågor ses ofta som så ofantlig att människan knappast skulle kunna påverka den. Den uppfattningen är emellertid fel. Det menar i varje fall fysikern Axel Kleidon vid Max Planck [Institut für Biogeochemie] i Tyskland som räknat på hur energimängden i [atmosfären] skulle påverkas vid en massiv utbyggnad av vind- och vågkraft. Enligt Alex Kleidon är det nämligen en [missuppfattning] att vind- och vågenergi är verkligt förnybara energikällor.
– Bygg tillräckligt mycket vindkraft för att ersätta fossila bränslen så kommer vi att allvarligt tömma ut den energi som finns tillgänglig i atmosfären, vilket skulle kunna få väl så allvarliga konsekvenser som global uppvärmning, säger han till tidningen New Scientist.

Här finns Kleidons forskningsrapport (pdf). New Scientists artikel finns här, den ackompanjeras av en ledare som menar att den enda verkligt förnyelsebara energikällan är solenergin. För att vara en hållbar teknik måste de nya solcellerna reflektera ut den energi som inte omvandlas till el, annars kommer den att konverteras till värme och i sig bidra till den globala uppvärmningen…

Det som skulle behövas är således en teknik som omvandlar lågkvalitativ värmeenergi till högkvalitativ el, ljus och rörelseenergi (min fundering).

På Newsmill skriver energiforskarna Pär-Anders Söderström och Mikael Höök en intressant artikel om den negativa miljöpåverkan vid brytningen av de sällsynta mineraler som behövs för vindkraft och hybridbilar. Energifrågan handlar inte om svart, vitt eller grönt utan olika nyanser av grått.

A propos klimatdebatten har en docent i zoologisk ekologi, en doktorand i geokemi, en journalist, en Apple-tekniker, en gymnasielärare i fysik och en docent i datavetenskap (medlemmar i Uppsalainitiativet) skrivit ett inlägg på SVT Debatt som går ut på (deras artiklar brukar göra det) att de vet Sanningen om den globala uppvärmningen och att deras motståndare är betalda lobbyister. Denna gång anklagas motståndarna för att ha spridit osäkerhet om farligheten av passiv rökning (närmare bestämt påstods då passiv rökning vara kraftigt cancerframkallande, en hypotes som numera övergivits (däremot är det onyttigt av andra skäl)). En av personerna de försöker fula ut är Ingemar Nordin, som kommenterar påhoppet på följande vis:

Jag hade kollat upp noga, både i den publicerade litteraturen och med cancerepidemiologer här på stället. Detta var forskningsläget. Vad var det för konstigt med att jag redogjorde för det?

Tydligen var det mycket upprörande, ty det blev ett s.k. ”mediadrev” minns jag och jag var tvungen att ställa in ett par lektioner den dagen, och institutionssekreterarna blev ta emot massor med telefonsamtal. I en tidig morgonintervju (i 7.00-sändningen i P1) skulle jag diskutera med en dam från folkhälsoinstitutet. På min fråga om hon hade några andra uppgifter angående forskningsläget beträffande lungcancer och passiv rökning, så svarade hon att jag ”saboterade” deras anti-tobakskampanj.

[…] fortfarande är det så att många, många inte förstår eller blivit upplysta om de oerhört stora skillnaderna mellan passiv rökning, med en relativ förhöjd risk för lungcancer på mellan 0.0 och 0.3 – dvs knappt mätbart, å ena sidan och aktiv rökning, med en relativ förhöjd risk på uppemot 30,0, å den andra.

Lars Kamél förstår varför Uppsalainitiativet försöker koppla ihop rökningens risker med invändningarna mot klimatalarmismen:

Genom att välja just tobakens och dess skadliga konsekvenser för människors hälsa, väljer de klimathotstroende ett av de få exempel där alarmisterna hade rätt om ett hot.

Det finns åtskilliga exempel på att alarmisterna har haft fel när de larmat om hot. Ett klassiskt exempel är överbefolkning, tillsammans med en livsmedelsproduktion som inte kan hålla samma takt, och därav följande massvält. Alltifrån Malthus till Ehrlich (två gånger!) har denna alarmistförutsägelse förekommit. Och alltid varit fel. Befolkningen har inte alls ökat så snabbt som alarmisterna har förutsagt, och livsmedelsproduktionen har ökat snabbare än de trodde var möjligt.

Ett mer närliggande exempel är skogsdöden till följd av surt regn. Luftföroreningar orsakade surt regn, som skulle döda stora delar av Europas skogar, påstods det. Det ”bevisades” också genom att de flesta träd faktiskt dog i vissa områden.

Fast när allt kom omkring så skadade inte surt regn träden ett dugg. Antagligen var det torka som dödade de flesta av dessa träd som troddes ha drabbats av surt regn. Långt efter att larmet var över, visade i alla fall forskning att träden inte tog någon skada av det sura regnet. Fanns det någon effekt alls, var det snarare att det sura regnet gödslade träden lite grann.

Orsaken till magsår är väl ändå det bästa exemplet. I årtionden var konsensus bland läkare och medicinforskare att magsår orsakas av stress. Det larmades om att folk stressade för mycket och fick magsår på kuppen.

Konsensusen var dock inte total. En liten skara skeptiker ifrågasatte sambandet. Två av dem, Barry Marshall och Robin Warren, fick 2005 Nobelpriset i fysiologi eller medicin för att ha bevisat att magsår i själva verket orsakas av en bakterie, och inte alls av stress.

Varför ska vi tro att skeptiscism mot klimathotstron är mer likt skeptiscism mot tobakens skadeverkningar än skeptiscismen mot surt regn som orsak till skogsdöd eller mot stress som orsak till magsår?


%d bloggare gillar detta: