Posts Tagged ‘politik’

Vändpunkten

6 september, 2018

Jag förstår att Socialdemokraterna är skärrade nu när Sjöstedt kräver ministerposter. Förra gången Socialdemokraterna gick till val på en regering med vänsterpartister i ledde det nämligen till att de rödgröna tappade en tioprocentsledning i opinionen och förlorade valet 2010.

Näringsminister Mikael Damberg, en av de mäktigaste i Socialdemokratin, vet naturligtvis detta. Det är därför han blir mycket irriterad när Jonas Sjöstedt påminner den svenska allmänheten att den är stor risk att det snart finns en regering i Sverige som har ministrar från ett halvreformerat kommunistparti.

Ett scenario som senare bekräftades av Dambergs chef i SvD:

Urklipp med text markerad: Han utesluter inte heller att Vänsterpartiet kan sitta i regeringen.

För är det något som galvaniserar borgerliga väljare i Sverige är det utsikten att det skulle kunna sitta vänsterpartister/kommunister i regeringen. Allmänborgerliga väljare som kan acceptera tanken på en S-regering eller till och med en S+MP-regering slår bakut vid tanken på en regering där Sovjetnostalgiker, Chávezhyllare och planhushållare huserar.

Historien har också visat att hybris straffar sig. Kommer ni ihåg Neil Kinnock? Gruvarbetarsonen från Wales som blev Labourledare. 1992 var det äntligen dags för Labour att bryta Torypartiets grepp om makten som de haft sedan Thatcher vann valet 1979. Thatcher hade tvingats bort av en intern partirevolt och ersatts av den anonyme John Major. Kinnock blev så säker på seger att han började låta sig skjutsas runt i Jaguar, det fordon som den brittiske premiärministern traditionellt använder i tjänsten. Det skulle han inte ha gjort, dels stack det i ögonen på allmänheten att han tog ut segern i förskott, dels påminde det folk om att det faktiskt kunde inträffa om de inte röstade på Tories. Tories vann valet och Kinnock avgick som Labourledare.

Skärmdump från Tiskriften Neo. Ulla Andersson m fl är upprörda över att anställda vid Läkerolfabriken i Gävle förväntades arbeta ihop till sin egen ersättning. Det vi andra kallar ”lön”
Ulla Andersson är alltså av Vänsterpartiet föreslagen till att bli finansminister om de rödgröna skulle vinna valet. Låt det sjunka in.

Socialdemokraterna hoppades på en game changer de sista veckorna innan valet.

Men som visdomsordet säger: Var försiktig med vad du önskar dig, du kanske får det.

Fulspelet sitter i Socialdemokratins DNA

28 augusti, 2018

I dag avslöjades att en lokal S-politiker på arabiska spridit falska påståenden om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Han nöjde sig inte ens med att ljuga om vad M och SD vill, han ljög om vad S vill. I inlägget skrämde han med att M ville avskaffa religiösa friskolor, det vill vi inte, däremot vill just Socialdemokraterna själva göra det…

Men man får se det från den ljusa sidan, snubben som skrev det är ett skinande exempel på framgångsrik integration i sossarnas partikultur.

För det finns bara ett parti som Socialdemokraterna. Rattfyllor och svårigheter att använda kommunens visakort till rätt saker händer i alla partier. Men beredvilligheten att använda ohederliga metoder för att vinna val sitter i Socialdemokratins DNA. Att Marita Ulvskog kommenterade de borgerligas valseger 1976 med ”det kändes som en statskupp” är symptomatiskt för ett parti som anser att makten inte är något de har till låns, det är något de anser är rättmätigen deras och ingen annans.

Ett parti som anser sig ha gudagiven rätt att regera landet har många strängar på sin lyra när det gäller att se till att folket röstar rätt. Det finns i Sverige bara ett parti som fått sina valarbetare dömda för valfusk, och det sker konsekvent val efter val. 2002 skedde det i Hässelby och Rinkeby och år 2006 i Norrköping, Blekinge och Surahammar. 2010 var det dags igen att se till att folk röstade ”rätt”. Från bloggen Tobleronepolitik (min länk i texten):

En person som har jobbat mycket på högstadium och gymnasium i invandrartäta områden tipsade om en nyhetsinslag som gjorde honom mycket upprörd. TV inslaget sändes igår 1 september i Tvärsnytt och visar hur Socialdemokraterna med Mona Sahlin var ute i Örebros miljonprogram och håvade in röster bland nysvenskar som befinner sig i beroendeställning till bidrags-Sverige.

De flesta som bor här har ingen som helst koll på vad partierna står för, vem som företräder dem eller ens vad riksdagspartierna heter. Helt cynisk är Socialdemokraterna där och håller ”valskola” framför stora väggar med socialdemokraternas logotyper.

Denna gång kunde det inte ens ”ursäktas” med att det handlade om överentusiastiska gräsrotsvalarbetare, det handlade om Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat.

”Valskolan” uppmärksammades i Aftonbladet, men i artikeln framställdes det som att Mona Sahlin uppmanade de närvarande att rösta mot Sverigedemokraterna. Det handlade det naturligtvis aldrig om, det handlade om att de skulle rösta för Socialdemokraterna. Hade något annat varit meningen hade dessa förstagångsväljare naturligtvis fått information och valsedlar från samtliga dåvarande riksdagspartier.

För att de inte skulle få en chans att komma på andra tankar vallades de i grupp av Socialdemokraterna till det närbelägna köpcentret, där ett socialdemokratiskt valtält slagits upp direkt utanför vallokalen. Där fick förstagångsväljarna, med mycket små egna kunskaper i hur det svenska valet fungerar och vilka alternativ som finns, socialdemokratiska valsedlar och kuvert och sjåades sedan in för att göra sin demokratiska plikt för Partiet, ursäkta, landet…

Den otillbörliga påverkan på valet ledde senare till att Valnämnden beslutade om omval.

Och så här gick det till i Södertälje samma år.

På senare år har fulspelet också spritt sig till nätet, som när s-avlönade troll i januari spred photoshoppade bilder på Hanif Bali tillsammans med sverigedemokrater poserande med automatvapen. Var var ni då med er upprördhet, Dagens Nyheter och SVT Agenda?

Det mångåriga maktinnehavet har inte bara satt avtryck i demokratisynen hos politiker och funktionärer, forskning vid Göteborgs universitet har visat att det gäller tillochmed väljarna:

Socialdemokrater dåliga förlorare

DEMOKRATI. Den som ser sitt eget parti eller sitt eget politiska block förlora i ett val brukar ta nederlaget med jämnmod. Någonstans accepterar de flesta en förlust som en del i demokratins regler. Det gäller de allra flesta väljargrupper, men inte socialdemokraternas väljare, enligt professor Peter Esaiason vid Göteborgs universitet.

— Socialdemokraterna är västvärldens i särklass sämsta förlorare. De blir mindre lojala mot samhället efter en valförlust, sade han under SCB:s demokratidag.

Besvikna socialdemokratiska väljare är mer benägna att jobba svart eller fuska med skatten om en borgerlig regering har makten, visar den forskning som Esaiasson bedriver inom ramen för forskningsprojektet “Demokratins mekanismer”.

Riksdag och Departement, oktober 2007

Nå, väljarna är ju inte så många nuförtiden. Men det är ytterligare en anledning bland alla andra att rösta bort Socialdemokratin, om de hålls borta från köttgrytorna tillräckligt länge kanske de blir ett parti som andra partier.

Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – Att ta makten och behålla den.

Vilhelm Moberg

[uppdatering: Journalisten Galaxia Elias, som var den som först drog fram historien om den ljugande s-kandidaten i Sävsjö, har nu hittat ytterligare en s-politiker som på arabiska sprider lögner om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det handlar inte om ett isolerat rötägg, rötan är spridd i partiet. Socialdemokraternas lama ursäkter är inget värda om de inte tar detta på allvar. De måste omedelbart gå ut med dementier, på arabiska, och sprida dem i samma kanaler som lögnerna spridits i.
Detta är bara toppen av isberget, jag uppmanar alla med kunskaper i arabiska, somaliska, persiska och andra stora invandrarspråk att gå igenom vad som skrivs på vänsterns partisidor, det finns mer att dra fram i ljuset.

Fnordspotting har noterat den utbredda trenden bland svenska partier, från höger till vänster, att strunta i vad kandidaterna egentligen står för, så länge de tror att de kan vinna röster, så tar sig jihadister, islamister och Grå Vargar in i politiken.]

 

Att sätta bocken till faktagranskare

25 januari, 2018

SVT, SR, DN och SvD skall inleda ett samarbete om faktagranskning för att motverka falska nyheter under valrörelsen…

Bock, möt köksträdgård.

Påminner mig hur det gick sist SvD startade en faktagranskning. Den underkände Fredrik Reinfeldts utsaga om att arbetslösheten hos ”etniska svenskar mitt i livet” är nära noll (det är den). Den godkände Erik Ullenhags påstående att det var en myt att invandringen kostar statskassan tiotals miljarder om året (det gör den, den har tidigare gått med vinst, men det var förra seklet). Och den godkände Gudrun Schymans påstående att svenska kvinnor förlorar 100000kr i minuten i lön, källan de använde för att godkänna Schymans påstående var Schymans andra påstående: att kvinnor får 83% av en mans lön (sanningen är att det handlar om mellan 93% och 99%)

DN ligger i en helt egen division, både i att sprida rena falsarier och i ovilja att erkänna begångna fel (Jag har hört sägas att DN:s vilja att införa rättelser kan användas som proxy för hur nära vetenskapsmännen kan komma den Absoluta nollpunkten, det påståendet låter sig inte enkelt avfärdas som orimligt).

Det handlar till exempel om: Den gargantuanska Caremalögnen. Den icke existerande rasistiske brandmannen från Boden. De femhundra låtsasmiljonerna som Sandviken gjorde i vinst på invandringen varje år.

Då har jag inte sagt något om tidningens kulturdel, men dennas faktabehandling och vägran att ta in repliker från namngivna angripna personer kan kanske räknas in under konstnärlig frihet.

SR har ett mindre dåligt track record på faktagranskning, av andra och av sig själv, med programmet Medierna, men den agendadrivna samhällsjournalistiken höjer inga ögonbryn internt och egenkontrollen hos speciellt Vetenskapsradion är obefintlig, modeteorier om muslimska vikingar sprids okritiskt som fakta (Liksom när SVT:s Vetenskapens värld sände en ”dokumentär” om att kvinnors kortare genomsnittslängd i alla folk och kulturer berodde på att patriarkatet stal deras mat när de var små.) Och hur många lyssnare nås egentligen av Mediernas granskning jämfört med de som hörde felaktigheterna från början?

[Edit: Glömde P1:s haveri med fejkreportaget i Kluvet Land. Kom på det efter att jag skrivit inlägget, pinsamt, eftersom det var jag själv som var starkt bidragande till att historien rullades upp.]

Fyra medier med brokig historia av att själva ta ansvar före och efter sina felaktiga publiceringar skall alltså agera domare över vilken fakta som är godkänd under valåret, det känns sådär va?

Nu menar jag inte att SVT, SR, DN och SvD är fake news-sajter, men de har pga sin ställning ett mycket stort ansvar för vad de publicerar och inte, de tar inte det ansvaret.

En märklig inställning hos många svenska medier *host* DN *host* är att de tror det höjer deras trovärdighet om de vägrar erkänna ens uppenbara fel/misstag utan i stället angriper och misstänkliggör de som påtalar felen/misstagen.

Det fungerar inte så.

Det fungerar faktiskt helt tvärtom.

Bättre ett ämbetsmannaideal i myndigheten än flera självsvåldiga myndighetsaktivister

30 juni, 2017

Det visade sig alltså att det var sant. Region Gotland förbjuder debatter i veteranbil under Almedalsveckan eftersom de inte vill ”gynna bilism” och bilen ”kan kapas av terrorister” (även om den inte har några hjul). Samtidigt tillåter Region Gotland nynazister att marschera på evenemangsområdet. Av detta kan vi alltså dra slutsatsen att Region Gotland enligt sin egen logik vill ”gynna nynazism”…

Jag lyfter i Svensk Tidskrift i dag upp det gamla ämbetsmannaidealet som ett föredöme och kritiserar dagens självsvåldiga och självmotsägande myndighetsaktivism.

Länk.

Ett anspråkslöst sparförslag

13 april, 2017

Arbetsförmedlingen är en av Sveriges mest dysfunktionella myndigheter, den har en budget som är lika stor som två försvarsbudgetar, trots detta klarar den inte av sina två viktigaste uppdrag: att matcha sökande och arbetsgivare och att vidareutbilda de som inte har kompetens för att få en anställning:

Under år 2010 förmedlades i genomsnitt 9,5 jobb per arbetsförmedlare. För år 2011 var motsvarande siffra 10,3 jobb. Arbetsförmedlingens andel av det totala antalet förmedlade jobben låg på 12 procent under de båda åren.

Det har inte blivit bättre sedan dess:

flera av de program som den rödgröna regeringen introducerat har långt färre deltagare än i målsättningen. Extratjänster i välfärden sysselsätter något över 30 personer, och traineetjänster för unga enbart ett 40-tal individer.  Målet var 20 000 – 30 000 deltagare i respektive program.

Nyligen skulle Arbetsförmedlingen förnya sin webplats, budgeten var 100 miljoner. Efter att arbetet dragit ut på tiden och AF hade betalat leverantören ytterligare 20 miljoner så levererades till slut den nya webblösningen, som praktiskt taget endast bestod av en ny version av Platsbanken, övriga webplatsen var i stort som förut.

Effekten av det? Efter att ha lagt 120 miljoner på att inte lyckats förnya sin webplats sa halverade Arbetsförmedlingen sin kundnöjdhet, som inte var imponerande stor från början.

Kundnöjdheten låg ett halvår före lanseringen i november på 45 procent. Men enligt en ny granskning har kundnöjdheten sjunkit ner till 23 procent i februari 2017.

Enligt undersökningen anser en av fyra att de inte lyckats utföra det de velat göra på Platsbanken. Endast hälften har svarat att det är enkelt att hitta den information de söker efter på sajten.

Från början var planen att Arbetsförmedlingen skulle utveckla en helt ny webbplats men till slut blev det endast en ny version av Platsbanken och några övriga uppdateringar.

Förändring är alltså inte alltid förbättring, inte ens om den har kostat 120 miljoner skattekronor. Inte bara de jobbsökande är missnöjda med nya Platsbanken, arbetsgivarna är det också. Nu går det inte längre att filtrera ut sökande utan arbetslivserfarenhet.

Det leder till att företag som behöver rekrytera dem inte hittar dessa personer bland ansökningarna.

Sofie Guilotte är säljare och rekryterare på Bemanningsföretaget Aleja AB och letar efter personal till uppdrag inom lager, rivning och plattsättning. Aleja AB anställer ofta unga personer utan arbetserfarenhet. Men på grund av att matchningsfunktionen tagits bort har hon svårt att hitta den personal hon letar efter.

– Jag är tvungen att tacka nej till kunder dagligen på grund av att vi inte har tillräckligt med anställda. Tidigare kunde jag få in 250 ansökningar per dag men nu får jag endast 10 stycken. 90 procent av dem jag anställer är ungdomar.

Sofie Guilotte har ända sedan november försökt få arbetsförmedlingen att ta tillbaka funktionen.

– Jag har dagligen varit i kontakt med arbetsförmedlingen och de säger att de håller på att jobba med det. Men så har de hållit på att säga hela tiden.

Bengt Wiktorén, enhetschef på Arbetsförmedlingen, förklarar att funktionen fallit bort i samband med lanseringen av den nya matchningstjänsten på Platsbanken.

– Det är förstås olyckligt men ibland får man inte med alla äldre funktionaliteter till den nya ­lösningen och man får prioritera. I dag är det en väldigt viktig funktion och det är flera företag som hört av sig angående den. Vi jobbar på att ta tillbaka funktionen innan sommaren.

Jaja, en väldigt viktig funktion prioriterades bort, men var inte oroliga, AF räknar med att det bara tar ett halvår att få tillbaka den i systemet…

Jag har ett förslag: Strunta i polis och lagar, låt Arbetsförmedlingen ta över rekryteringen av jihadister så är det islamistiska terrorhotet borta inom ett par år. Den icke fungerande webplatsen kostade 120 miljoner, för det tiodubbla borde vi alltså kunna få en som inte matchar en enda sökande! Effektivare användning av en miljard har jag svårt att tänka mig.

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

3 november, 2015

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här:

Domen i sammandrag:

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: 

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.

 

På annan plats

17 oktober, 2015

Sedan en tid bloggar jag även av och till hos vännen Fredrik Antonsson, han drev tidigare blogg under namnet Tokmoderaten men numer sprider han sin visdom under namnet Sjätte mannen.
Hittills har det blivit: Ett inlägg med länktips till en mycket intressant och dagligen uppdaterad blogg:

Bloggen listar avrättningar, men även dödsdomar och benådningar som inträffat på dagens datum. Det rör sig om kända personer, okända personer, redan döda personer, legender och litterära figurer. Inriktningen må låta makaber (och är det till viss del också) men bloggen är en guldgruva med upplysningar om historia, militärhistoria, kriminalteknik, sociologi, politik…

Och en sågning av Dagens Nyheter, vars allt överskuggande pressetiska princip verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Och i går bloggade jag om hur idén om Kulturell appropiering, denna exotism från en annan kultur, de senaste åren helt oironiskt appropierats av den svenska identitetsvänstern.

Jag skall försöka komma ihåg att plinga till på denna blogg även när jag skriver ett inlägg någon annan stans. Vill du lägga in ett bokmärke för bloggen du läser detta på just nu, så att du ser när det kommer något nytt, vare sig det är en länk eller ett helt inlägg: RSS-feed här.

Vill man se dagliga inlägg från mig åtgärdas detta enklast genom att följa mig på Twitter.

För övrigt anser jag Nationalstadsparken bör avskaffas

28 april, 2015

Skriver i dag på SvD Brännpunkt om den dysfunktionella Nationalstadsparken i Stockholm.

Det som hindrade tusentals nya studentbostäder var inte några ekbackar eller k-märkta byggnader. Området som skall bebyggas består av gammal industrimark, grushögar och parkeringsplatser. Lagen om Nationalstadsparken satte stopp eftersom bygget skulle kunna förändra vyn av Stockholm från sluttningen vid Koppartälten i Hagaparken. Möjligheten för tusentals studenter och forskare att få bo mitt i Stockholms och Sveriges hetaste forskningskluster försvann eftersom deras hus kunde synas från Solna. […]

Lagen om nationalstadsparken har låtit det bästa bli det godas fiende, den har satt ur spel politikens viktigaste funktion: att göra en avvägning mellan motstridiga intressen. Att ge bevarandefundamentalisterna tillgång till lagen om nationalstadsparken var, för att citera P J O’Rourke, som att ge whiskey och bilnycklar till en tonåring.

När det är viktigare att synas än att verka

3 februari, 2015

Vilken målgrupp tror Länsstyrelsen Östergötland att de når genom en helsidesannons mot tvångsäktenskap, på akademisk svenska, på tredje sidan i DN?

De som bestämmer om deras anslag, naturligtvis.

Svensk offentlighets portalparagraf gäller fortfarande: Det är oväsentligt om det du gör får effekt, det viktiga är att det syns att du gör av med pengar.

Med resurstilldelningen i mycket av den offentliga verksamheten är det som med annat, storleken har liten betydelse. Det finns en undre gräns för att det över huvud taget skall fungera, men det är inte ofta den gränsen underskrids i verkligheten. Över den gränsen handlar det i praktiken lite om vad man har men desto mer om hur man använder det man har.

Det gäller vården och det gäller skolan, dessa områden har aldrig tidigare haft så mycket pengar som de har nu, så det är inte där skon klämmer. Granskar man hur mycket Sveriges kommuner lägger på skolan finns det ingen korrelation mellan pengar och resultat, alls.

Massiv misshushållning motverkas dock av att dessa politikområden i alla fall ligger i människors vardag, så folk har en viss uppfattning om vart pengarna tar vägen. För till exempel statliga informationskampanjer finns inte denna kontroll, de enda de behöver göra nöjda är de som bestämmer om hur mycket pengar de skall få, och det är inte så svårt, de har ju redan en gång tyckt att det var en bra idé.

Men själva paradexemplet på att det är viktigare att synas än att verka är det svenska utlandsbiståndet. Där är det uttalade och överordnade målet att göra av med pengar. Det är sagt att det skall vara 1% av BNI och då skall de pengarna göras av med, politikerna har inte varit intresserade av att få veta om det hjälper eller till och med stjälper, och organisationerna som lever på dessa miljarder har, av lätt insedda skäl, inte varit intresserade av att reda ut det heller.

Så när regeringen nu väljer att använda en del av denna heliga procent till att ta emot flyktingar i Sverige så har jag, till skillnad från många andra debattörer, inga principiella invändningar – Många biståndsmiljarder går till projekt som inte gör nytta eller till och med gör skada. –
Men eftersom regeringen* hela tiden struntat i vad som fungerar och vad som inte fungerar när anslagen höjts så så bryr den sig följdaktligen inte heller om vad som fungerar och inte fungerar när anslagen sänks. Socialdemokraterna och Miljöpartiet väljer tondövt att dra in på en av de få biståndssatsningarna som faktiskt gör bevisad nytta: Barnvaccineringarna… Jag vet inte vad som är värst, om de vet vad de gör eller om de inte vet det. Med tanke på Miljöpartiets inte alldeles helgjutna rykte vad gäller vaccin så kan det förstnämnda inte uteslutas.
foto av helsidesannons
Symptomatiskt

[uppdatering: Great minds, etc. I dag har SvD två ledarinlägg som handlar om just det jag skrivit om: Fler händer men mindre vård, Regeringen drar ner på vaccin till Världens fattigaste barn]

*Ja, ointresset fanns tyvärr även under Alliansregeringen, men Gunilla Carlsson startade i alla fall ett granskningsarbete innan hon avgick.


%d bloggare gillar detta: