Posts Tagged ‘socialdemokraterna’

Vändpunkten

6 september, 2018

Jag förstår att Socialdemokraterna är skärrade nu när Sjöstedt kräver ministerposter. Förra gången Socialdemokraterna gick till val på en regering med vänsterpartister i ledde det nämligen till att de rödgröna tappade en tioprocentsledning i opinionen och förlorade valet 2010.

Näringsminister Mikael Damberg, en av de mäktigaste i Socialdemokratin, vet naturligtvis detta. Det är därför han blir mycket irriterad när Jonas Sjöstedt påminner den svenska allmänheten att den är stor risk att det snart finns en regering i Sverige som har ministrar från ett halvreformerat kommunistparti.

Ett scenario som senare bekräftades av Dambergs chef i SvD:

Urklipp med text markerad: Han utesluter inte heller att Vänsterpartiet kan sitta i regeringen.

För är det något som galvaniserar borgerliga väljare i Sverige är det utsikten att det skulle kunna sitta vänsterpartister/kommunister i regeringen. Allmänborgerliga väljare som kan acceptera tanken på en S-regering eller till och med en S+MP-regering slår bakut vid tanken på en regering där Sovjetnostalgiker, Chávezhyllare och planhushållare huserar.

Historien har också visat att hybris straffar sig. Kommer ni ihåg Neil Kinnock? Gruvarbetarsonen från Wales som blev Labourledare. 1992 var det äntligen dags för Labour att bryta Torypartiets grepp om makten som de haft sedan Thatcher vann valet 1979. Thatcher hade tvingats bort av en intern partirevolt och ersatts av den anonyme John Major. Kinnock blev så säker på seger att han började låta sig skjutsas runt i Jaguar, det fordon som den brittiske premiärministern traditionellt använder i tjänsten. Det skulle han inte ha gjort, dels stack det i ögonen på allmänheten att han tog ut segern i förskott, dels påminde det folk om att det faktiskt kunde inträffa om de inte röstade på Tories. Tories vann valet och Kinnock avgick som Labourledare.

Skärmdump från Tiskriften Neo. Ulla Andersson m fl är upprörda över att anställda vid Läkerolfabriken i Gävle förväntades arbeta ihop till sin egen ersättning. Det vi andra kallar ”lön”
Ulla Andersson är alltså av Vänsterpartiet föreslagen till att bli finansminister om de rödgröna skulle vinna valet. Låt det sjunka in.

Socialdemokraterna hoppades på en game changer de sista veckorna innan valet.

Men som visdomsordet säger: Var försiktig med vad du önskar dig, du kanske får det.

Fulspelet sitter i Socialdemokratins DNA

28 augusti, 2018

I dag avslöjades att en lokal S-politiker på arabiska spridit falska påståenden om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Han nöjde sig inte ens med att ljuga om vad M och SD vill, han ljög om vad S vill. I inlägget skrämde han med att M ville avskaffa religiösa friskolor, det vill vi inte, däremot vill just Socialdemokraterna själva göra det…

Men man får se det från den ljusa sidan, snubben som skrev det är ett skinande exempel på framgångsrik integration i sossarnas partikultur.

För det finns bara ett parti som Socialdemokraterna. Rattfyllor och svårigheter att använda kommunens visakort till rätt saker händer i alla partier. Men beredvilligheten att använda ohederliga metoder för att vinna val sitter i Socialdemokratins DNA. Att Marita Ulvskog kommenterade de borgerligas valseger 1976 med ”det kändes som en statskupp” är symptomatiskt för ett parti som anser att makten inte är något de har till låns, det är något de anser är rättmätigen deras och ingen annans.

Ett parti som anser sig ha gudagiven rätt att regera landet har många strängar på sin lyra när det gäller att se till att folket röstar rätt. Det finns i Sverige bara ett parti som fått sina valarbetare dömda för valfusk, och det sker konsekvent val efter val. 2002 skedde det i Hässelby och Rinkeby och år 2006 i Norrköping, Blekinge och Surahammar. 2010 var det dags igen att se till att folk röstade ”rätt”. Från bloggen Tobleronepolitik (min länk i texten):

En person som har jobbat mycket på högstadium och gymnasium i invandrartäta områden tipsade om en nyhetsinslag som gjorde honom mycket upprörd. TV inslaget sändes igår 1 september i Tvärsnytt och visar hur Socialdemokraterna med Mona Sahlin var ute i Örebros miljonprogram och håvade in röster bland nysvenskar som befinner sig i beroendeställning till bidrags-Sverige.

De flesta som bor här har ingen som helst koll på vad partierna står för, vem som företräder dem eller ens vad riksdagspartierna heter. Helt cynisk är Socialdemokraterna där och håller ”valskola” framför stora väggar med socialdemokraternas logotyper.

Denna gång kunde det inte ens ”ursäktas” med att det handlade om överentusiastiska gräsrotsvalarbetare, det handlade om Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat.

”Valskolan” uppmärksammades i Aftonbladet, men i artikeln framställdes det som att Mona Sahlin uppmanade de närvarande att rösta mot Sverigedemokraterna. Det handlade det naturligtvis aldrig om, det handlade om att de skulle rösta för Socialdemokraterna. Hade något annat varit meningen hade dessa förstagångsväljare naturligtvis fått information och valsedlar från samtliga dåvarande riksdagspartier.

För att de inte skulle få en chans att komma på andra tankar vallades de i grupp av Socialdemokraterna till det närbelägna köpcentret, där ett socialdemokratiskt valtält slagits upp direkt utanför vallokalen. Där fick förstagångsväljarna, med mycket små egna kunskaper i hur det svenska valet fungerar och vilka alternativ som finns, socialdemokratiska valsedlar och kuvert och sjåades sedan in för att göra sin demokratiska plikt för Partiet, ursäkta, landet…

Den otillbörliga påverkan på valet ledde senare till att Valnämnden beslutade om omval.

Och så här gick det till i Södertälje samma år.

På senare år har fulspelet också spritt sig till nätet, som när s-avlönade troll i januari spred photoshoppade bilder på Hanif Bali tillsammans med sverigedemokrater poserande med automatvapen. Var var ni då med er upprördhet, Dagens Nyheter och SVT Agenda?

Det mångåriga maktinnehavet har inte bara satt avtryck i demokratisynen hos politiker och funktionärer, forskning vid Göteborgs universitet har visat att det gäller tillochmed väljarna:

Socialdemokrater dåliga förlorare

DEMOKRATI. Den som ser sitt eget parti eller sitt eget politiska block förlora i ett val brukar ta nederlaget med jämnmod. Någonstans accepterar de flesta en förlust som en del i demokratins regler. Det gäller de allra flesta väljargrupper, men inte socialdemokraternas väljare, enligt professor Peter Esaiason vid Göteborgs universitet.

— Socialdemokraterna är västvärldens i särklass sämsta förlorare. De blir mindre lojala mot samhället efter en valförlust, sade han under SCB:s demokratidag.

Besvikna socialdemokratiska väljare är mer benägna att jobba svart eller fuska med skatten om en borgerlig regering har makten, visar den forskning som Esaiasson bedriver inom ramen för forskningsprojektet “Demokratins mekanismer”.

Riksdag och Departement, oktober 2007

Nå, väljarna är ju inte så många nuförtiden. Men det är ytterligare en anledning bland alla andra att rösta bort Socialdemokratin, om de hålls borta från köttgrytorna tillräckligt länge kanske de blir ett parti som andra partier.

Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – Att ta makten och behålla den.

Vilhelm Moberg

[uppdatering: Journalisten Galaxia Elias, som var den som först drog fram historien om den ljugande s-kandidaten i Sävsjö, har nu hittat ytterligare en s-politiker som på arabiska sprider lögner om Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det handlar inte om ett isolerat rötägg, rötan är spridd i partiet. Socialdemokraternas lama ursäkter är inget värda om de inte tar detta på allvar. De måste omedelbart gå ut med dementier, på arabiska, och sprida dem i samma kanaler som lögnerna spridits i.
Detta är bara toppen av isberget, jag uppmanar alla med kunskaper i arabiska, somaliska, persiska och andra stora invandrarspråk att gå igenom vad som skrivs på vänsterns partisidor, det finns mer att dra fram i ljuset.

Fnordspotting har noterat den utbredda trenden bland svenska partier, från höger till vänster, att strunta i vad kandidaterna egentligen står för, så länge de tror att de kan vinna röster, så tar sig jihadister, islamister och Grå Vargar in i politiken.]

 

Om Ådalenmyterna

14 maj, 2016

Idag är det tioårsdagen av att Socialdemokraterna och LO kapade minnesdagen för de som dödades i Ådalen 14 maj 1931.

I gårdagens SvD stod en ovanligt absurd nyhet . Socialdemokraterna skall den 14 maj, på 75-årsdagen av ”Ådalshändelserna” 1931, högtidlighålla minnet av de fem som dödades av militärens kulor. Men vänsterpartiets och andra vänstergrupperingars representanter får inte vara med vid ceremonin. Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

Skotten i Ådalen blir precis som alla historiska händelser alltmer sammansatta ju närmare man ser på dem. Konflikten började när Graninge ville sänka pappersmassestuvarnas löner. Vild strejk utbröt. Strejkbrytare skeppades in och några av dem misshandlades. Militär kallades in för att skydda bruket i Lunde: och det var när en grupp om kanske tre tusen demonstranter efter ett möte arrangerat av Transport gav sig av mot bruket som konfrontationen ledde till fem döda och fem sårade. Det första skottet verkar ha avlossats då en militär tyckte sig se en demonstrant sikta mot en officer som fallit av sin häst. Ingen har dock kunnat bevisa att arbetarna var beväpnade, och ingen har heller kunnat bevisa motsatsen.

(Ola Larsmo i DN 060424, tidningen har gjort om sin websida och artikeln finns tyvärr inte kvar där.)

Detta är LO:s facebooksida idag. Fräckheten är makalös:

För när det begav sig stod inte LO på de (vilt) strejkandes sida, tvärtom.

Lars Anders Johansson gick igenom mytbildningen vid det förra ”jubiléet”, för fem år sedan:

Att Socialdemokraterna under mer än ett halvt sekel använt Ådalshändelserna i sin propaganda mot borgerligheten är emellertid ohederligt, både gentemot det borgerliga samhälle där de utspelade sig och mot de arbetare som stupade i demonstrationen. Arbetsnedläggelsen vid Graningeverken skedde nämligen på kommunisternas initiativ och fördömdes av såväl SAP som LO.

Efter incidenten fördömdes också demonstranternas agerande, och det inte obetydliga inslaget av övervåld mot strejkbrytarna, av Per-Albin Hanson. Kommande socialdemokratiska regeringar övervägde heller aldrig att benåda de kommunistiska våldsverkare som dömts till mångårigt straffarbete för misshandel.

Men minnet är kort. Historien om militären som öppnade eld och dödade strejkande arbetare var för bra för att inte till slut plockas upp av de socialdemokratiska historieskrivarna. Den blev en del i den fiktiva berättelse om kampen mellan arbete och kapital som möjliggjorde för socialdemokraterna att under sitt mångåriga regeringsinnehav fortsätta framställa sig som oppositionella och demonstrera mot sig själva på första maj.

Ådalenhändelserna var alltså, minst lika mycket som de var ett uttryck för en kamp mellan arbetare och arbetsgivare, uttryck för en kamp mellan olika delar av arbetarrörelsen, de som ville bruka våld och de som inte ville. Per T Ohlsson skrev bra om detta vid 80-årsminnet av Ådalen:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Vartefter den reformistiska socialdemokratins maktinnehav cementerades så tilläts den revolutionsromantiska falangen att skriva om historien. Fullt genomslag fick historierevisionismen dock först efter 1976, när Socialdemokratin förlorat makten och behövde en enande berättelse i kampen mot de borgerliga partierna, sann eller ej spelade ingen roll. När maktapparaten med monopolanspråk mötte revolutionsromantiken fick det märkliga effekter. Till exempel vid 75-årsminnet, då Socialdemokraterna och LO utestängde alla andra vänsterorganisationer från högtidlighållandet av årsdagen(!) Detta trots att de flesta döda inte var socialdemokrater. Av de som dödades var tre kommunister, en var syndikalist och en socialdemokrat.

Stig-Björn Ljunggren framhåller att den bild vi idag generellt har av skotten, med arbetarna i rollen som helt oskyldiga offer, formades av vänsterrörelsen på 60-talet.

– Det är då händelsen blir ett drama med bara hjältar bland demonstranterna som ställs mot onda militärer, säger han.

För verkligheten var sannerligen inte så svartvit. Att militär kommenderats ut på demonstrationsvägen berodde på att de strejkande dagen innan grovt misshandlat andra arbetare, som inte strejkade. De ”fredliga” demonstranterna hade dessutom skadat tio soldater och tjugo hästar. Ett stort demonstrationståg var på väg mot de arbetandes förläggning, hade de nått fram kunde det ha blivit ett blodbad. Lars Wilderäng har beskrivit vad som hände, liksom Fredrik Segerfeldt:

Det som hände i Ådalen var följande: Den stora depressionen nådde Sverige runt 1930 med arbetslöshet och sänkta löner. De Moskvatrogna kommunisterna såg chansen att få till en revolution och anordnade en rad upplopp. Värst var de i ångermanländska Ådalen där ett företag under konflikt anlitade strejkbrytare. Den lokale, Moskvautbildade kommunistledaren ledde en mobb som gick in på företaget, misshandlade strejkbrytarna och släpade med sig flera av dem för att visa upp dem för ”massorna” på torget i Kramfors i en slags spontan folkdomstol. Polisen förlorade kontrollen över situationen och kallade in militär. Dagen efter skulle mobben åter ge sig ut på misshandelsturné, denna gång till byn Lunde. För att förhindra en återupprepning satte ordningsmakten upp spärrar som skulle stoppa folkmassan. Det uppstod tumult och skottlossning som tog livet av fem av demonstranterna.

Det finns olika uppfattningar om det exakta händelseförloppet. Det mest intressanta i det här sammanhanget är dock efterspelet. För det första dömdes såväl flera av demonstranterna som kommunisternas partiledare och flera av partiets redaktörer till straff för sin inblandning i händelserna. Det var alltså inte bara oskyldiga och värnlösa demokratiska arbetare som fick bly till svar när de krävde sin rätt, utan diktaturvurmande revolutionärer som med våld ville avskaffa demokratin i landet. För det andra var Socialdemokraternas roll och inställning inte alls den som Lundby-Wedin och Ulvskog vill göra gällande. Partiledaren Per Albin Hansson tog avstånd från upploppen och var tydlig med att de kommunistiska provokatörerna delade skuld för tragedin med arbetsgivarna och statsmakten. I riksdagen dagen efter händelserna sa han så här:

Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida.

Felet befälhavare Mesterton gjorde var att han inte insåg att det inte fungerade att skjuta varningsskott i marken framför demonstrationståget. Skotten rikoschetterade och träffade demonstranterna. Feltänkt, ja. En tragedi för de inblandade, ja. Mord, nej.

Ådalen gjorde att Socialdemokratin insåg vad våldsagitationen ledde till och de slog hårt ned på våldsförespråkarna i vänstern. För retoriskt bruk och behållandet av den inre friden så var det dock passande att vartefter tiden gick framställa de döda som offer för oprovocerat våld från (den borgerliga) överheten.

Att Ådalenhändelserna bestod i att fredliga arbetare oprovocerat besköts av krigiska militärer är bara en av myterna som uppstått. Den andra är att händelserna ledde till att svensk militär inte fick sättas in mot svenska civila, även den myten är genomfalsk. Ett reglemente, FAVO, som reglerade specifikt hur sådana insatser skulle genomföras fanns fram till 70-talet. Ett uttryckligt förbud mot att i Sverige använda trupp mot civila infördes inte i lag förrän 2006, men det har så många undantag att det i praktiken inte är något förbud alls.

S som i skräck

31 oktober, 2015

I dag står det ”Halloween” i almanackan, jag uppmärksammar det med en favorit i repris från för tio år sedan, förra gången personer från Socialdemokratiska Arbetarepartiet satt i regeringen. Det är nästan så man längtar tillbaka…
Göran Persson, Bosse Ringholm, Marita Ulvskog m fl i varierande halloweenutstyrslar
Från Resumé nr 44, 2005, klicka här för större bild

Kontraproduktivt förmynderi från Socialdemokraterna, del MDLXXVI

7 oktober, 2015

Jag ser att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm har återupplivat ett gammalt förmyndarförslag. För redan våren 2006 föreslog dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing obligatorisk cykelhjälm för alla.

Marcus Fridholm var inte road :

Men är det inte skillnad på den lugna cykelturen på grusväg från torpet till badklippan och den hetsiga morgonpendlingen mitt i storstan? Fattar inte sossarna att allt inte är föremål för lagstiftning? Det finns något som heter eget ansvar och omdöme!
Det uppstår lätt en mental fnurra hos ett folk där alla riskbeteenden är reglerade i lag – en fnurra som innebär att man slutar tänka själv. Eller för att uttrycka det cyniskt: “om det inte är förbjudet kan det ju inte vara farligt, eller?”

Stig-Björn Ljunggren funderade allvarligt på att byta parti:

Först på valdagen brukar jag bestämma mig för vilka jag ska rösta. Men Ulrika Messing verkar göra det lättare för mig den här gången. Hon lovar, enligt Dagens Nyheter, att det snart ska bli en lag om cykelhjälm. Och där går, kan jag lova, gränsen. Jag kommer att ha mycket svårt att rösta med ett parti som tänker försöka tvinga på folk cykelhjälm. Det handlar om principer, människosyn och praktiskt sinnelag.

Om Stig-Björn sedan bytte parti vet jag inte, men tillräckligt många andra gjorde det, och Ulrica Messing kunde aldrig göra sin plan till verklighet.

För mer hårda fakta i målet kan man gå till Bicycle Helmet Research Foundation, de visar att överallt där cykelhjälm har blivit obligatoriskt har cyklandet sjunkit kraftigt, med försämrad folkhälsa som följd, dessutom har andelen olyckor ökat bland de kvarvarande cyklisterna.

Cykelhjälmstatistik från 1996

Statistiken visar ett tydligt samband: Mellan hög hjälmanvändning och hög dödlighet. Det som verkligen påverkar antalet dödsolyckor är andelen trafikanter som cyklar, ju fler cyklar ute i trafiken, desto säkrare blir det. Men, kraftiga kampanjer och lagstiftning för hjälmanvändning minskar andelen cyklande. De som slutar tycker t ex att det är jobbigt att krångla med hjälm. Eller blir skrämda att tro att det är farligt att cykla, vilket det inte är,  som Stefan Olsson visar är det lika farligt att cykla som att städa, och mycket mindre farligt än att åka bil eller att simma.

Allt annat lika är det säkrare att cykla med hjälm än att cykla utan hjälm. Men allt annat är inte lika, forskning visar att bilister håller mindre säkerhetsavstånd till cyklister som har hjälm än till de som inte har det. En lösning är att cykla iförd långhårig peruk, samma forskare visade nämligen att bilister höll ett större avstånd till cyklister som de tydligt uppfattade som kvinnor. Eller så återinför man stingpinnen (fast nackdelen är nog att den ökade säkerhet man med den skulle uppnå i förhållande till bilister skulle negeras av att man blir ett störningsmoment för de medcyklister som har mer bråttom än man själv).

Mellan tummen och pekfingret skulle jag uppskatta att hjälmanvändning ändå är att föredra i det individuella fallet. Men, som sagt, det måste vara ett personligt val, lagstiftning och skrämselkampanjer leder till att färre cyklar vilket ökar ohälsan hos de som slutar cykla och utsätter de som fortfarande cyklar för större risker i trafiken.

Allt som allt är förslaget ett paradexempel på den svenska definitionen av politisk handlingskraft: Det viktiga är att se ut som man gör något åt ett problem, om åtgärderna i verkligheten är verkningslösa eller t o m skadliga är irrelevant.

Ett bättre sätt att få upp hjälmanvändningen och få bilisterna att hålla större säkerhetsavstånd vore att börja marknadsföra designade cykelhjälmar, för olika smaker och årstider:

Tropikhjälm med kejserlig örn och ankare

Tyska marininfanteriet i Kina, 1886-1915: Lebendiges Museum Online

 

Sovjetisk vintermössa i filt med spetsig topp och röd stjärna fram

Sovjetiska Röda armén, 1917-1923: Colemans.com

Allt innanför staten, ingenting utanför staten

15 februari, 2015

Ett gammalt trick för makthavare som vet att de kommer att få kritik för ett beslut är att släppa beskedet medan folk är upptagna med annat, en favorittid är fredag eftermiddag. Fredagen den trettonde kom så (det i och för sig väntade) beskedet från regeringen att de går vidare med förslaget att slopa avdragsrätten för gåvor till välgörande ändamål. Denna avdragsrätt har inneburit att aktörer som Stadsmissionen och Läkare utan gränser fått kraftigt ökade donationsintäkter. Dessa organisationer utför ett värdefullt socialt och medicinskt arbete utanför statens direkta kontroll, och så kan man ju inte ha det. Allt innanför staten, ingenting utanför staten, som det heter.

Men detta är inte det enda angreppet mot det civilsamhälle som vänstern har så förvivlat svårt för att begripa sig på. Skatteverket driver på för att momsbelägga ideell verksamhet och finansministern låter hälsa att hon inget kan göra, vilket naturligtvis är strunt. Det går alldeles utmärkt att låta bli att tolka EU-direktiv på ett sätt som uppenbart strider mot andemeningen. (Även om svenska byråkrater inte sällan sätter en ära i att tolka regler på skadligast tänkbara sätt, både när det gäller EU-direktiv och hemsnickrade bestämmelser.)

Som Göran Johnson påpekar handlar det inte om att en skatterabatt tas bort utan att en extraskatt läggs på:

Om dessa organisationer drabbas av momskrav blir det inte bara en dråpslag för en för samhället bra verksamhet, det är dessutom i sak orättfärdigt, eftersom det innebär en slags dubbelbeskattning.
Kommersiella verksamheter redovisar moms vid försäljning men får också dra av den moms de betalat för inköpen. De ideella verksamheternas försäljning bygger på gåvor av böcker, möbler, kläder och annat där moms redan har betalats en gång, när varan en gång köptes.

Skälet som anges för de nya reglerna är att välgörenhetsbutikerna står ”direkt i konkurrens med den kommersiella handeln”. Men

Tror man det har man inte fattat ett dyft av hur loppis- och antikvärldens lilla ekosystem ser ut. Hälften av dem som hänger på låset när myrorna i Ropsten öppnar klockan 10 är inköpare. Deras fynd kan efter bara några timmar dyka upp i något av antikvariaten och antikhandlarna i city eller på Blocket. Håller man ögonen öppna på Stadsmissionens butik vid Nytorget kan man se Lisa Larsson köpa vintagekläder till sin egen legendariska second hand-butik på Bondegatan. Välgörenhetsbutikerna förser de kommersiella aktörerna med varor. Det enda Myrorna konkurrerar med är soptippen.

Om Skatteverkets nya regler får stå sig kommer vi få se ett stort slöseri, mänskligt och miljömässigt. Men framförallt vore det ett moraliskt fel, som att plocka mynt ur fattigbössan.

Som argument för att momsbelägga ideell verksamhet säger regeringen att det handlar om ”EU-anpassning”. Sverige var sista landet i EU som införde avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål, avskaffas den blir vi enda EU-land som inte har den. Men i det fallet är följsamheten mot EU ointressant för finansministern. Det enda röda tråden som finns i regeringens agerande är oginheten och girighetenmen Åtta år av Alliansregering ledde till att folk glömde bort hur småsint och girig den socialdemokratiska synen på civilsamhället var. Med tanke på att S och V är ensamma bland riksdagspartierna om att vilja avskaffa avdragsrätten för gåvor så borde det finnas hopp, men efter Decemberöverenskommelsen vet man tyvärr inte vad man skall tro.

GIN OGIN, ginfaskor till vänster, Magdalena Andersson till höger

När det är viktigare att synas än att verka

3 februari, 2015

Vilken målgrupp tror Länsstyrelsen Östergötland att de når genom en helsidesannons mot tvångsäktenskap, på akademisk svenska, på tredje sidan i DN?

De som bestämmer om deras anslag, naturligtvis.

Svensk offentlighets portalparagraf gäller fortfarande: Det är oväsentligt om det du gör får effekt, det viktiga är att det syns att du gör av med pengar.

Med resurstilldelningen i mycket av den offentliga verksamheten är det som med annat, storleken har liten betydelse. Det finns en undre gräns för att det över huvud taget skall fungera, men det är inte ofta den gränsen underskrids i verkligheten. Över den gränsen handlar det i praktiken lite om vad man har men desto mer om hur man använder det man har.

Det gäller vården och det gäller skolan, dessa områden har aldrig tidigare haft så mycket pengar som de har nu, så det är inte där skon klämmer. Granskar man hur mycket Sveriges kommuner lägger på skolan finns det ingen korrelation mellan pengar och resultat, alls.

Massiv misshushållning motverkas dock av att dessa politikområden i alla fall ligger i människors vardag, så folk har en viss uppfattning om vart pengarna tar vägen. För till exempel statliga informationskampanjer finns inte denna kontroll, de enda de behöver göra nöjda är de som bestämmer om hur mycket pengar de skall få, och det är inte så svårt, de har ju redan en gång tyckt att det var en bra idé.

Men själva paradexemplet på att det är viktigare att synas än att verka är det svenska utlandsbiståndet. Där är det uttalade och överordnade målet att göra av med pengar. Det är sagt att det skall vara 1% av BNI och då skall de pengarna göras av med, politikerna har inte varit intresserade av att få veta om det hjälper eller till och med stjälper, och organisationerna som lever på dessa miljarder har, av lätt insedda skäl, inte varit intresserade av att reda ut det heller.

Så när regeringen nu väljer att använda en del av denna heliga procent till att ta emot flyktingar i Sverige så har jag, till skillnad från många andra debattörer, inga principiella invändningar – Många biståndsmiljarder går till projekt som inte gör nytta eller till och med gör skada. –
Men eftersom regeringen* hela tiden struntat i vad som fungerar och vad som inte fungerar när anslagen höjts så så bryr den sig följdaktligen inte heller om vad som fungerar och inte fungerar när anslagen sänks. Socialdemokraterna och Miljöpartiet väljer tondövt att dra in på en av de få biståndssatsningarna som faktiskt gör bevisad nytta: Barnvaccineringarna… Jag vet inte vad som är värst, om de vet vad de gör eller om de inte vet det. Med tanke på Miljöpartiets inte alldeles helgjutna rykte vad gäller vaccin så kan det förstnämnda inte uteslutas.
foto av helsidesannons
Symptomatiskt

[uppdatering: Great minds, etc. I dag har SvD två ledarinlägg som handlar om just det jag skrivit om: Fler händer men mindre vård, Regeringen drar ner på vaccin till Världens fattigaste barn]

*Ja, ointresset fanns tyvärr även under Alliansregeringen, men Gunilla Carlsson startade i alla fall ett granskningsarbete innan hon avgick.

EU-parlamentet är som en påse, det spelar roll vad som läggs i

18 april, 2014

Det spelar roll vem vi röstar in i Bryssel:

Det är många som blir upprörda när EU dumreglerar. Men EU är inget annat än summan av de politiker länderna väljer att skicka till Bryssel. Och det är inte sällan svenska politiker som står bakom dumheterna. Som i onsdags, när Europaparlamentet röstade om att förbjuda plastpåsar.

Christoffer Fjellner, andranamn på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, skriver i dag i Aftonbladet om ett klåfingrigt och kontraproduktivt beslut i veckan i nämnda parlament.

Plast i hav och natur är ett stort och gränsöverskridande miljöproblem. Vi behöver använda EU för att se till att alla länder tar nedskräpningen och plastavfallet på allvar. För plastpåsar där blir annars skräp på våra stränder här. Därför stödjer vi moderater EU-kommissionens krav att länderna ska minska användningen av plastpåsar. Men en majoritet i Europaparlamentet, med svenska S, V och MP i spetsen nöjer sig inte med det. De vill lägga sig i hur länderna minskar användningen av plastpåsar på ett sätt som jag tror många kommer att bli upprörda över.

De kräver att länderna minskar användningen av vanliga ICA-kassar med minst 80% på fem år. Plastpåsarna i frukt- och grönsaksdisken vill de förbjuda helt. Det spelar ingen roll om det är slitstarka ICA-kassar eller de tunna, prassliga påsar som används i Sydeuropa och går sönder så fort man lägger något i dem.

Situationen i olika länder ser väldigt olika ut. Sverige tillhör de bästa i klassen, medan många länder i Sydeuropa använder upp emot 500 plastpåsar per person och år. Ändå vill man införa samma regler för alla. Bland annat vill S, V och MP göra det olagligt för tobakshandlaren på hörnet att ge en plastpåse till en kund. Jag tror de allra flesta tycker att det här är löjligt. Man behöver faktiskt inte sitta i Bryssel och besluta om sånt.

Som om detta inte var nog vill S, V och MP dessutom reglera hur kassarna får se ut. De vill ha lagstiftning som reglerar hur stort trycket på plastpåsarna får vara, för att minska användningen av färg. Är nästa steg att förbjuda färgglada kläder?

[…]

Det är bra att EU tar tag i problemet med plast i hav och natur. Men mer av byråkrati och klåfingrighet är fel väg att gå. Vi måste minska användningen av plastpåsar. Men viktigast är kanske sådant som EU inte kan leverera med nya lagar. Det måste till förändrade attityder och framför allt förbättrad sophantering i många länder. Plastpåsar ska hamna i återvinningen inte i naturen. Fortfarande är det många EU-länder som bara gräver ner större delen av sitt plastavfall istället för att återvinna det. Ett deponeringsförbud borde vara första steget för att komma till rätta med problemet med plast i naturen.

För problemet med plastkassar är inte att de används, det är att de slängs i naturen: En brittisk undersökning visar att en återanvändningsbar shoppingkasse i bomullstyg måste användas 171 gånger för att gå ett mindre ekologiskt fotavtryck än tunna plastkassar, då förutsätts att man använder varje plastkasse bara en gång innan man använder den som soppåse(!)

Jag håller med Christofer:

Det här är en påminnelse om hur viktigt det är att rösta i valet till Europaparlamentet den 25 maj och tänka efter vem man lägger sin röst på. För fler socialdemokrater där blir annars mer av klåfingrighet här.

Aftonbladets historiesyn och S:ta Claras 25-åriga soppkö

12 april, 2014

I måndags bidrog Aftonbladets ledarsida återigen med ett starkt bidrag i grenen: Skylla på Alliansen för att Sverige är så rikt och invånarna så givmilda att rumänska romer heller kommer hit och tigger än lever i misär i Rumänien. Denna gång var det Eva Franchell som i ett märkligt aktstycke slog fast att det enda som var kvar av det Folkhem som fanns 1974 var ABBA…

1974 alltså, då det fortfarande var två år kvar tills lagen om den folkhygieniska tvångssteriliseringen skulle avskaffas. Det var fem år kvar tills Socialstyrelsen skulle avskaffa sjukdomsklassningen av homosexualitet. Det räknades som naturligt att hela familjer raderades ut i trafikolyckor. (1970 omkom 58(!) barn under fem år i trafikolyckor, 2012 var den siffran nere i 1.) Kvinnors liv var i snitt sex år kortare än idag, mäns liv i snitt åtta år kortare. Om 1974 var Folkhemmet skall vi vara glada att Folkhemmet inte finns kvar. Sverige 2014 är på punkt efter punkt ett renare, säkrare, barnvänligare, hälsosammare, mer tolerant och rikare land att bo i än det var 1974. (Det enda som var bättre då var att vi då hade ett Försvar värt namnet).

I går skrev Sakine Madon i Expressen ett utmärkt svar på Franchells drapa. Jag kan komplettera Sakines text med historien om soppköket vid S:ta Clara kyrka som jag bloggade om i förfjol, (med 4000 träffar på en dag mitt hittills näst mest lästa inlägg**). Helene Claesson, Chefredaktör på Direktpress skrev då i sin krönika om en bild som valsat runt på nätet:

Jag såg bilden på Twitter och reagerade väl som de flesta andra med någon slags förbannad bestörtning. Det här är inte värdigt vår stad. Vi pratade på redaktionen och bestämde så klart att i morgon går vi dit. Vi måste skriva om det här.
Nu är det ju ingen hemlighet att Twitter är en ankdamm (om än en mycket användbar sådan) befolkad av framförallt mediefolk så vi borde kanske inte blivit förvånade när vi möttes av flera andra reportageteam den där morgonen. Men ganska snabbt fick vår reporter och fotograf en dålig magkänsla.
Dels för att det var uppenbart att människorna i den där kön mådde dåligt av deras närvaro, dels för att den berättelse de fick av kyrkans personal inte riktigt stämde med den de trodde att de skulle möta.

S:ta Clara kyrka har haft soppkök för behövande sedan 1989, då var statsminister, finansborgarråd och socialborgarråd socialdemokrater*, så när AlliansfrittAftonbladets ledarsida och Roger Mogert för två år sedan försökte ta poäng på det blev det rent pinsamt. Dagens Arena publicerade ett bombastiskt pekoral. Det har,  i eftertankens kranka blekhet kan man tro, flyttats runt och begravts långt ner på deras sajt, men kan nu hittas här:

”Denna bild förklarar mer än våra 6 800 inlägg”, skrev Alliansfritt Sverige.

Jag håller med. I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.

Direktpress, däremot, gjorde det varje hederlig publikation bör göra: kollade en bra story. Efter att ha läst deras reportage kan man dra slutsatsen att allt visst är inte bra, det finns mycket kvar att göra, men att bilden på kön skulle vara en bild av ”Nya kalla Sverige” finns det inget fog för. Jag konstaterade då att antalet  bostadslösa i Stockholm sedan Alliansen fick makten 2006 har minskat med 250 personer, trots att befolkningen ökat kraftigt. Att soppkön var lång förklarades framför allt av två saker: 1. Gruppen hade ökat med arbetssökande från utlandet, mest från EU-länder i öst, och asylsökande/papperslösa. 2. Maten hade blivit bättre:

Från början riktades utskänkningen nästan bara till narkomanerna på Plattan.
– Men i dag har det mesta av narkomanin flyttat till Söder. I dag får vi hit fler psykiskt sjuka, ensamma och sköra människor i stället, säger [kyrkoherden] Carl-Erik Sahlberg. Många är bostadslösa svenskar, andra är gästarbetare eller asylsökande personer som inte har någon annanstans att ta vägen. Behovet har alltid funnits, men fördelningen av människor har varierat, säger  Carl-Erik Sahlberg. Kanske har antalet ökat på senare år, säger han.
– Just nu är det fler än på länge. Jag tror att det beror på att vi fått hit två nya volontärer som varit väldigt duktiga på att hitta nya ställen som vill skänka mat. Den enkla förklaringen till att det kommit fler de senaste månaderna är nog att vi har fått bättre mat, säger Carl-Erik Sahlberg.

* Statsminister var då Ingvar Carlsson (S).  I Stockholm rådde på den tiden samlingsstyre, men finansborgarrådsposten innehades av Mats Hulth (S) och socialborgarråd var Karin Jonsson (S).

** Slaget enbart av inlägget om Mona Masris fejkade reportage om Fattiga Frida, som fick 30 tusen träffar första dagen.

Skall någon be om ursäkt och i så fall vem och för vad?

10 december, 2013

Förra gången drevet gick mot Moderaternas påstådda icke-ogillande av Apartheid skrev jag om det på SvD Brännpunkt.

Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.

Kritiken mot det omänskliga sydafrikanska systemet – ett av många omänskliga system i dåtidens värld – sköttes och skulle skötas genom diplomati, opinionsbildning och kontakter, inte isolering.

Mot dessa principer ställdes det känslosamma kravet att “göra något”. En mycket framgångsrik kampanj drevs mot alla som inte ville använda sig av just bojkotten som medel mot apartheidregimen. Den åtföljande utfulningen av de som höll på internationell rätt nötte till slut ned det socialdemokratiska motståndet och partiet vek sig. Undénlinjen – som innebar att Sverige inte skulle fatta ensidiga bojkottbeslut – hade förlorat.

Det finns flera sätt att lösa problem med främmande länder, bojkotten är ett av de sämre. Den kan förvisso vara ett användbart köttben att slänga till en inhemsk opinion, långt från det land det handlar om. Men den har ett historiskt sett uselt track-record för att lösa faktiska problem och drabbar ofta de befolkningar den påstås hjälpa samtidigt som den stärker härskarna. Därför används bojkotter mycket sparsamt nuförtiden, det handlar numer oftast om varuembargon och om ekonomiska sanktioner riktade direkt mot makthavarnas egna personer.

Den här gången är jag tack och lov inte lika ensam. Bo Lundgren och Carl Bildt har bemött anklagelserna liksom Gunnar Hökmark. På sin blogg gör han en utmärkt genomgång av historien och konstaterar att Ohly och Linderborg inget lärt av Mandelas storhet: att han försonades med sina motståndare och tog avstånd från våld som metod.

I Aftonbladet håller Lena Mellin inte med sin ledar- eller kulturredaktion:

Historien är inte alltid den vi tror att den var. Diskussionen om handelsbojkotten mot Sydafrika rymde många dimensioner. Det var också ifrågasatt om bojkott var det mest effektiva sättet att motarbeta apartheidregimen.
Eftersom ingen utvärdering gjordes blir historien oss svaret skyldig. Också på den punkten.

Såväl Smålandsposten som Borås Tidning konstaterar att om Fredrik Reinfeldt bör be om ursäkt bör Stefan Löfven också göra det. De tycker inte att någon av dem har anledning att göra det i det här fallet.

I debatten låter det som att sanktionerna var något som självklart ledde till demokratins införande i Sydafrika. Men sanningen är att juryn är fortfarande ute när det gäller om de ekonomiska sanktionerna verkligen påskyndade apartheids fall. Sydafrikakännaren Tor Billgren skrev i samband med debatten vid Thatchers död i våras:

I

All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II

Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.

III

Det rådde kommunistskräck i ”det vita” Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor.

IV

Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna.

(Försvarar han Thatcher? Då måste han vara ett högertroll! Säger någon kanske. Då kan någon läsa denna artikel av Henning Mankell: Få politiker gjorde så mycket mot apartheid som Thatcher. The Guardian är inte heller kända för sitt Thatcherkramande.)

Som tonläget är från delar av vänstern skulle man kunnat tro att en moderat utrikesminister på besök i Sydafrika på 80-talet förklarat för de svarta att Apartheidregimen var deras lagliga herrar. Eller att Moderaternas hus i Gamla Stan köptes in för pengar de fått i partibidrag av sydafrikanska Nationalistpartiet?

Visst nej, så var det inte, det var ju en utrikesminister från Carina Häggs parti på besök i Baltikum 1989 som sa till balterna att de inte var ockuperade. Det var partiet Lars Ohly varit partiledare för som fick sitt partihögkvarter finansierat av Sovjetiska Kommunistpartiet…

Det är svårt att säga vad som var det viktigaste för att apartheid skulle falla. Det ligger nog mycket i Ingvar Carlssons ord som statsminister sommaren 1986:

”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav”.

Det man inte alls kan säga med självklarhet är att Sveriges ensidiga och folkrättsstridiga sanktioner hjälpte. Motståndet mot apartheid kom inte bara utifrån, det fanns inom breda lager i Sydafrika, ja, även hos de vita. Det som sved mest hos sydafrikanerna med makt att förändra var knappast de ekonomiska sanktionerna utan att landet inte fick delta i internationella sportturneringar. Och ANC:s styrka var mer ett hinder än en tillgång för en övergång till ett demokratiskt Sydafrika eftersom förbundet var så dominerat av förespråkare för totalitär vänster. De sågs helt enkelt som omöjliga att förhandla med, även av många som avskydde apartheidsystemet. Man kan konstatera att det helt avgörande för Mandelas frigivning var att Sovjetsystemet brutit samman och därmed inte längre utgjorde ett reellt hot. Efter frigivandet tog Mandela avstånd från våld och verkade för försoning och mot ANC:s anspråk på maktmonopol. Att Sydafrika klarat sig så bra som det gjort är i princip hans egen förtjänst.

Problemet med hur världssamfundet skall bemöta omänskliga regimer kvarstår, det råder ju ingen brist på dem idag. Mandelas död hade kunnat vara ett bra tillfälle att ha en debatt om vilka påtryckningsmedel som faktiskt hjälper. Var Sydafrikasanktionerna verkligen effektiva och i så fall hur? Var de undantaget som bekräftar regeln att generella sanktioner inte fungerar?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Ty detta tilldrar sig i ett land där den offentliga debatten av princip aldrig handlar om att komma framåt och gemensamt bli klokare.https://www.svt.se/opinion/fa-politiker-gjorde-sa-mycket-mot-apartheid-som-thatcher?


%d bloggare gillar detta: