Hela listan, 2018 års upplaga

Här kommer här en uppdaterad version av Hela Listan™ på saker som den elaka högern anklagas för.

Vad man kan säga är att i så gott som samtliga fall har vänstern och högern haft i stort sett samma mål med reformerna, men olika metoder för att komma dit. Att vilja genomföra förbättringar på ett annat sätt än just med Socialdemokraternas metod innebär, tänka sig, inte att man är emot förbättringar. Att man är emot ett förslag att mata småfåglar med levergryta på vintern innebär inte att man vill att de skall svälta ihjäl, utan att man tror det är bättre om de får fågelfrö.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
– Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907. Socialdemokraterna och liberalerna ville införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som i Storbritannien. Branting och Staaff röstade därför nej till Högerns förslag om allmän rösträtt för män, men förslaget vann ändå och allmän rösträtt för män infördes till valet 1909.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
– Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycksfallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
– Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
– Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
– Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick delar av högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927: Nej till folkskolereform.
– Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931: Nej till sjukkassan.
– Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934: Nej till a–kassa.
– Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935: Nej till höjda folkpensioner.
– Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938: Nej till två veckors semester.
– Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig med regeringen om hur den skulle finansieras.

1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
– Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946: Nej till fria skolmåltider.
– Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1947: Nej till allmänna barnbidrag.
– Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen.

1951: Nej till tre veckors semester.
– Fel! Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953: Nej till fri sjukvård.
– 1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras[!] Fri sjukvård har vi för övrigt fortfarande inte infört.

1959: Nej till ATP.
– Rätt! Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen, ett hållbart och gediget system. ATP var däremot ett ohållbart pyramidspel, till slut insåg även Socialdemokraterna detta och medverkade i den stora pensionsreformen 1994.

1963: Nej till fyra veckors semester.
– Fel! Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
– Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1976: Nej till femte semesterveckan.
– Fel! Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1980-talet: Ja till Apartheid.
– Fel! Det här är en av vänsterns absolut dummaste anklagelser. Moderaterna höll samma linje som regeringen Palme: Nej till ensidiga svenska sanktioner mot Apartheid i Sydafrika. En principiellt helt rätt inställning för ett neutralt land.
”Sverige håller fast vid att inte införa handelsbojkott mot Sydafrika. Apartheidsystemet kommer att bryta samman ändå. Det är så brutalt att det gräver sin egen grav […] Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”
– Statsminister Ingvar Carlsson (S), juli 1986.
Men till slut orkade inte ledningen i Socialdemokraterna hålla emot de interna aktivisterna och föll för trycket att ”göra något”. Jag har skrivit mer om det i SvD.

1983: Nej till löntagarfonderna.
– Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de så kallade löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga fyrpartiregeringen 1992.

1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men MUF:arna Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson röstade för.

2004: Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
Rätt! Det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006: Nej till gröna jobb
(S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007: Ja till sänkt A-kassa
Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007: Ja till sänkt sjukersättning
– Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Ett svar to “Hela listan, 2018 års upplaga”

  1. 1147kjellen Says:

    Tack för detta. Skall arkivera ditt inlägg att använda i debatten med vänstern.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: