Archive for mars, 2013

Barnkonventionen, nja tack

31 mars, 2013

Regeringen beslöt i veckan att utreda möjligheten att göra FN:s barnkonvention till svensk lag, utredaren skall vara klar om två år. Många debattörer är för, för visst låter det bra, vem kan vara emot att Barnkonventionen införs i svensk lag? Jag, till exempel, och Sanna Rayman, och juridikprofesor Mårten Schultz:

Unicef har fel. Att göra Barnkonventionen till lag är en dålig och farlig idé.

Eftersom tanken på ett införlivande av Barnkonventionen närmast kommit att bli synonymt med att vara snäll mot barn inser jag att redan denna inledning kan provocera. Jag vill därför tydligt framhålla att, nej, jag anser inte att övergrepp på barn är acceptabelt och att, ja, jag anser att det är en av statens viktigaste uppgifter att skydda de människor som behöver skyddet mest. Barn hör till denna kategori. Men att göra Barnkonventionen till lag främjar inte barnens intressen.

Tvärtom. Den främsta invändningen mot att göra Barnkonventionen till svensk lag är inte att den då kan antas bli verkningslös utan att den kan få negativa effekter; negativa för rättssystemet och för skyddet för de mänskliga rättigheter som både barn och vuxna redan i dag i allmänhet (men inte alltid) har ett effektivt skydd för.

Barnkonventionen är nämligen inte, som till exempel Europakonventionen, en lista över vad barn har rätt att slippa, utan en lista vad barn har rätt att få. Ett system som vid första påseende ser bra ut, men inte alls är så självklart juridiskt, vem är det som skall ha ansvaret? Man kan dessutom fråga sig om det alltid är i barnets intresse att ”få” allt som räknas upp i Barnkonventionen. Den som förespråkar att konventionen skall införas i svensk lag glömmer också en sak:

Barn är nämligen också människor, och mänskliga rättigheter har ett starkt skydd i svensk rätt genom såväl allmänna rättighetskataloger i grundlagen, Europakonventionen och många ”vanliga” lagar, som brottsbalken.

De som argumenterar för Barnkonventionens införande i svensk lag har således diffusa målbilder. Mot det kan anföras en konkret bild av ett annat slag. Barnet som kommer till domstol och kräver skadestånd för att hennes rätt enligt artikel 29 – att erhålla en utbildning som fostrar henne att respektera sina föräldrar – aldrig erhölls i den skola som i stället inriktade sig på arkaiska kunskaper som matematik och geografi. Tar man Barnkonventionen på allvar är detta en reell tvist.

I stället för att öppna för den skadeståndscirkus som rättighetsargumentationen tidigare har förknippats med, och förgiftats av, bör vi fortsätta på den inslagna vägen: att steg för steg förbättra barns skydd genom lagstiftnings-initiativ och successivt framskjutna positioner i praxis (där det låter sig göras). Med risk för att bli beskylld för att vara postmodernist – gud förbjude – är detta ett sammanhang där Den Stora Lösningen inte fungerar. Barnrätten behöver ingen steroidinjektion. Den behöver i stället många små förbättringar, anpassade efter förutsättningarna hos varje enskilt problem.

Det är som det brukar vara, de Stora Enkla Lösningarna är sällsynta, det är det dagliga gnetet med ett litet framsteg i taget som gäller.

Tiggeriförbud ingen framkomlig väg

30 mars, 2013

Min partikollega Eva Solberg föreslår i DN förbud mot organiserat tiggeri:

Genom kommunikation med dem som tigger och genom regelverk, skickar vi en tydlig signal till hemlandet/-länderna att det inte är människovärdigt med tiggeri och därför inte accepteras i vårt samhälle. Väljer man däremot att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, på dess villkor, har man självklart samma möjligheter som alla andra.

Därför är det nu hög tid att visa att vi inte accepterar tiggeri vare sig i Stockholm eller någon annanstans i Sverige. Kommunerna kan och bör göra mer för att stoppa denna utveckling. Det kan handla om att ändra i de lokala föreskrifterna, vilket en kommun själv kan ansvara för.

Det är inte roligt att se fattiga människor tigga i städerna, men förbud är fel väg att gå. Det finns ingen enkel lösning på problemet med utländska tiggare på våra gator. Orsaken till fattigdomen ligger inte här utan i tiggarnas ursprungsländer, och det kan vi tyvärr inte göra så mycket åt. Det ”problem” vi kan göra något åt är att Sverige är rikt och befolkningen förhållandevis vänliga mot tiggare, men vill vi verkligen ändra på det?

Det är inte heller alls självklart att kommunen har laglig rätt att förbjuda tiggeri. Sala kommun försökte för två år sedan ändra i den lokala ordningsstadgan för att kunna bötfälla tiggare, eftersom dessa ansågs utgöra ett så problematiskt inslag i gatubilden. Förbudet sades lösa problemet med aggressivt tiggeri (men påfluget tiggeri är redan förbjudet i lag, det kallas ofredande) och det faktum att en del av tiggarna sägs vara utsatta för människohandel.

Chefredaktören för Situation Stockholm skrev då på Brännpunkt:

Det finns redan lagar i ordningsstadgan som är tillämpliga inom området. Handlar det om att man vill skydda människor från att utnyttjas av andra eller trafficking finns lagar som reglerar det också.

Det är liksom inte där det brister.

Vad man vill med ett sådant här förslag är att visa väljarna att man gör någonting, finna en enkel väg att röja ett beteende från sin stads gator, ett beteende man skäms över.

Och den enklaste vägen är att skjuta det från sig själv, upphöja det till lag och därigenom frånhända sig ansvaret för det.

Rolf Nilsson, Föreningen Stockholm hemlösa, var förbannad på att hemlösa och andra utslagna skulle förbjudas tigga, medan de organisationer som säger sig arbeta för dem, men behåller de mesta pengarna själva, får fortsätta göra det. Liberala Åsa Carlsson såg ett mångbottnat problem i tiggeriet men tror inte att förbud är lösningen, liberala Hanna tyckte att tiggeriförbud var korkat.

Den lokala polisen välkomnade förbudet medan polisen på riksnivå var mer tveksam, motsvarande gällde också för partierna på riksnivå.

Till slut blev det inget av med Salas stadgeändring. Länsstyrelsen stoppade förbudet eftersom det inte var förenligt med ordningslagen.

Själv har jag sett förbudsdebatten förr, få se nu:

Tiggarna har ibland haft en problematisk uppväxt: check
Många tiggare skulle hellre försörja sig på annat sätt: check
Somliga tiggare är offer för människohandel: check
Många anser att det är ett ovärdigt sätt att försörja sig på: check
Många tycker inte om att se verksamheten föregå öppet: check
Verksamheten är beroende av att det finns de privatpersoner som vill betala: check

Det är uppenbart att alla inte läst memot. Den rådande svenska humanistiska lösningen är:

Straffa de som ger pengar till tiggare. (Sedan vräker vi tiggarna från deras lägenheter, om de har några, och tar ifrån dem vårdnaden om deras barn, kom ihåg, det är för deras eget bästa)

Guldet blev till cymbaler

29 mars, 2013

För orkestermänniskor är namnet Zildjian välbekant. Det är synonymt med cymbaler. Inte bara praktiskt – Ziljdian är världens största cymbaltillverkare – utan också bokstavligt. Zildjian är armeniserad turkiska och betyder ”Cymbalmakaren”. Ett hedersnamn den förste Zildjian fick av sultanen Osman II.

De första Zildjiancymbalerna tillverkades 1618 av alkemisten Avedis, i sin strävan att framställa guld gjorde han en legering av tenn, koppar och silver. Det blev inte guld av det, men legeringen visade sig ha utmärkta musikegenskaper, den kunde hamras ut till ett tunt lager som gav ljud ifrån sig när man slog på det. Legeringen hade bättre ljudegenskaper och var mer hållfast än tidigare cymbalmaterial, som lätt splittrades vid användning.

För den Ottomanska militärmakten var musik en mycket viktig komponent, kraftfulla blås- och slaginstrument användes för att injaga skräck i motståndaren och höja den egna moralen. (Janistjarmusiken är för övrigt ursprunget till den moderna militärmusiken.) Avedis belönades därför av sultanen med ett nytt efternamn. (En historisk twist är att Osman II själv mördades av janitsjarerna 1622 sedan han försökt bryta deras ständigt ökande makt) 1623 grundades bolaget Zildjian för att syssla med framställning av cymbaler och liknande instrument, det var inriktat på militärmusik fram till 1800-talet, då det började bli efterfrågan på cymbaler även för civilt bruk.

Det kunde dock tagit slut för hundra år sedan, hemligheten med legeringen fördes vidare genom att fadern gav den till sin äldste son. Arvingen Avedis Zildjian III  emigrerade 1908 till USA, det visade sig vara i grevens tid, sju år senare var det inte alls hälsosamt att vara armenier i Ottomanska riket. Bolaget var dock kvar i det som sedermera blev Turkiet, Avedis III hade ingen lust att flytta tillbaka och 1928 startade han en ny fabrik i USA. Det visade sig efter en svår start (precis vid Depressionen) vara en mycket lyckad satsning, USA var vid den tiden den största konsumenten av musikinstrument i världen.

Under den tidiga delen av 1900-talet användes cymbaler inte alls som idag i populärmusiken, den huvudsakliga användningen var för en stor krasch för att signalera slutet på ett stycke eller ett revynummer. Men Ziljdian arbetade nära med jazzens stora namn för att utveckla instrumenten: splash, ride, crash, hi-hat och sizzlecymbaler uppfanns och namngavs av Avedis III.

Under Andra världskriget var det ransonering av tenn och koppar, då hade de tur, hade de inte levererat till USA:s krigsmakt och den brittiska flottan hade de knappast kunnat fortsätta. Avedis III bröt med familjetraditionen och gav tillverkningshemligheten till båda sina söner Armand och Robert. Det gjorde att den yngre sonen efter en familjefejd kunde bryta sig loss för att starta en egen tilverkning i Kanada. Företaget, ”Sabian”, blev snart världstvåa i cymbaltillverkning, storebroderns företag var och är fortfarande etta (numera åter hopslaget med den ursprungliga fabriken i Turkiet).

Storebror Armand dog för tio år sedan, 81 år gammal. I går dog lillebror Robert Zildjian, 89 år gammal, de två brödernas företag går vidare, nu med en historia som spänner över femton generationer (Att döma av företagens websajter är de fortfarande inte sams, i historiken nämns över huvud taget inte den andre broderns företag eller ens hans namn)

Ohyresgästföreningen

28 mars, 2013

När vi tog beslut om 44 nya hyreslägenheter på Kungsholmen för ett år sedan var det efter att den lokala Hyresgästföreningen motarbetat bygget  i åratal. En tämligen märklig inställning från en hyresgästförening kan man tycka, men det är inget unikt för Kungsholmen. Nu kan man läsa i Södermalmsnytt om ett bygge av 91 lägenheter vid Rosenlundsgatan som motarbetas av… Hyresgästföreningen:

Det omdiskuterade bygget, som ritats om flera gånger, klubbades av stadsbyggnadsnämnden i slutet av 2011. Det beslutet överklagades sen, först till länsstyrelsen och sedan vidare till mark- och miljödomstolen. Båda instanserna avslog alla överklaganden.

Men hyresgästföreningen som överklagade planerna till länsstyrelsen fick aldrig veta att deras överklagande avslogs. Det betyder att de kan få chansen att få sin sak prövad på nytt, eftersom de aldrig fick möjlighet att gå vidare till nästa instans.
– De fanns inte med på sändlistan. Det kan bero på ett förbiseende från vår sida. Det betyder att de nu kan ansöka hos Mark- och miljööverdomstolen om möjlighet att klaga på beslutet, säger Ulla Jarnås vid enheten för överklagande på länsstyrelsen.

Jag tror inte det här betyder att bygget stoppas, om Hyresgästföreningenföreningen ansöker om prövningstillstånd hos MMÖD kan det eventuellt försenas. Men jag skulle inte tro att de får ett sådant, eftersom inga sakförhållanden ändrats sedan deras överklagan avslogs.

Auroras öden och äventyr

27 mars, 2013

Ni vet pansarkryssaren Aurora? Det är hon som ligger vid kaj i Sankt Petersburg. Då hon 1917 avfyrade startskottet för stormningen av Vinterpalatset var det inte första gången hon utmärkte sig. 13 år tidigare hade ryska Östersjöflottan stävat ut mot Japan i det rysk-japanska kriget. På vägen var paranoian enorm för den nya uppfinningen torpedbåtar. Vid Doggers Bankar misstog den ryska flottan ett antal brittiska fiskebåtar för japanska torpedbåtar och besköt dem (ja, på Nordsjön). Tre brittiska fiskare och två ryssar – en sjöman och en fältpräst – dödades under kaoset. I förvirringen togs kryssaren Aurora för japansk och besköts, en rysk sjöman dog och en skadades där. Större förluster på båda sidor undveks genom den bedrövliga kvaliteten på den ryska eldgivningen. Till exempel sköt slagskeppet Oryol över 500 granater och träffade – ingenting.

Incidenten ledde nästan till krig mellan brittiska och ryska imperierna, den omedelbara effekten blev att britterna stängde Suezkanalen för ryssarna som därmed tvingades segla runt hela Afrika. Den långa omseglingen sänkte moralen och den långa tiden till sjöss innebar att det hann växa till ordentligt med musslor och annat på skroven. Detta var inte bara ett kosmetiskt problem, det ökade motståndet i vattnet och sänkte farten på fartygen med över en knop. Ryssarna hade ingen möjlighet att rengöra skroven inan de mötte japanerna vid Tsushima, den lägre farten bidrog till den ryska katastrofen. Aurora var ett av de få större skeppen på ryska sidan som överlevde slaget.

Kryssaren Aurora som museiskepp

Bild: Wikimedia Commons

En kuriositet (till) i sammanhanget. Då ryssarna protesterade mot att Japan anfallit dem utan föregående krigsförklaring svarade Japan att Ryssland själva satt exempel hundra år tidigare, då de 1808 anföll Sverige och erövrade Finland.

Varför smakar flygplansmat så lite?

26 mars, 2013

Tycker du att flygplansmaten är smaklös? Med största sannolikhet är det inte den som tappat smaken, det är du. Men förtvivla inte, världens ingenjörer jobbar på problemet. Till exempel har British Airways, (vilka annars?) låtit Twinings ta fram en ny teblandning som skall fungera på 10000 meters höjd.

Det kanske låter som en marknadsföringsploj, men sanningen är att det finns ett riktigt problem att lösa. Mat och dryck smakar annorlunda i luften än på marken. kabintrycket gör att doftmolekylernas rörlighet minskar och den torra luften i tryckkabinen gör att slemhinnorna sväller. Luktsinnet (som står får 90% av känslan av smak) försämras kraftigt, liksom känsligheten hos smaklökarna.

2010 visade forskning på uppdrag av Lufthansa att smaksinnet i luften motsvarar det när man är förkyld. Det ledde bland annat till att Lufthansa ökade saltinnehållet i brödet. Den mat som klarar sig bäst i luften är chilistarka rätter, till exempel thai eller indiskt, den kryddigheten påverkas inte nämnvärt.

Eftersom te, till skillnad från den färdiglagade maten, också tillreds uppe i luften tillkommer ett ytterligare moment. Det lägre lufttrycket i kabinen gör att vatten kokar vid lägre temperatur, den lägre koktemperaturen gör att inte alla smakämnen som normalt frigörs från tebladen gör det. Flygplanste skulle alltså smaka mindre även om det konsumerades nere på marken. Den nya teblandningen är gjord på Assam-, Kenya- och Ceylonte och är framtagen för att fungera vid en kokningstemperatur på 89°C.

Nej, porr och kokain är inte samma sak

25 mars, 2013

Det blev inget porrförbud i EU, inte än. Men här hemma umgås Kerstin Gezelius med tanken i ett märkligt inlägg (tyvärr bakom betalväggen) på DN Kultur. Hon jämför förekomsten av porr på internet med att lägga ut gratis kokain på en skolgård:

Om man vill lagstifta eller ej beror på vilket pris man är beredd att betala för att värna om människans frihet. Kanske ska både kokain och porr vara legala. Kanske ska båda förbjudas. Huvudsaken är att man vet att det är samma sak.

Samma sak alltså, där hör ni! Frågan inställer sig: Har Gezelius provat båda sakerna, har hon ens provat någon av dem?

Porr, iallafall den som Kerstin Gezelius själv sett, eller fått beskriven för sig (det framgår av texten inte om det är första- eller andrahandsintryck), handlar enligt henne om våld. Hennes bild av porr är kvinnor sminkade som trettonåringar som utsätts för våldtäktsliknande handlingar.

Det är som hon skulle vilja förbjuda ”tidskrifter” efter att ha sett en skymt av livsstilshyllan på Statoil när hon betalde bensinen, eller vilja förbjuda ”tidningar” efter att hon sett en genomsnittlig krönika i en kulturbilaga. I vanliga fall brukar det anses vara en fördel att veta något om det man talar om, några sådana hänsynstaganden föresvävade uppenbarligen inte redaktören som tog publiceringsbeslutet.

Gezelius menar att tittande på porr medför en avtrubbning och ständigt högre krav på extrema kickar. Något skäl till varför just porr skulle vara mer avtrubbande och beroendeframkallande än mat, musik, kriminalromaner eller tv-serier framförs dock inte.

Om det vore så att filmer uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Hans Li Engnell har svarat henne på sin blogg:

Gilla den behöver man förstås inte göra. Men om man uttalar sig om pornografi som ett slags drog för massorna måste man ha lite koll på vad det är för något. Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen, som Gezelius verkar tro. Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Vissa gillar unga, andra gillar gamla. Vissa gillar hårda tag, andra gör det inte. Somliga tänder på rollspel i form av pappa-dotter eller mamma-son. Men det betyder inte att de skulle ha det minsta intresse av att realisera något av detta i verkligheten.

Porr är fantasi. Porr är lust. Porr är avslappning. Den sporrar sexlivet, den fyller en funktion för både kvinnor och män och har olika stor betydelse för oss i olika skeden i livet. Och framför allt: den finns där för den som vill se den. Kertin Gezelius måste inte titta om hon inte vill.

Johanna Sjödin tycker inte att det är en helt dum idé att föräldrar (fast pga pinsamhetsfaktorn är andra att föredra) utan skuldbeläggning problematiserar avarter inom porr med barnen. Men skall det vara någon mening med samtalet bör faktiskt den vuxnare ha sett mer, och framför allt mer varierad porr, än vad ungdomen i fråga gjort.

Amanda Hess skriver i Slate om hur ett porrförbud skulle diskriminera kvinnor och sexuella minoriteter och direkt motverka syftet att riva ner skadliga könsstereotyper:

When we find gender disparities in other sectors—from literary journalism to tech—we urge industry leaders to assess the problem and encourage women to lean in. But when it comes to porn, the impulse is to just shut the whole thing down.

That’s unfortunate, because it reinforces the expectation that women can only ever be innocent bystanders to sexual material, never producers or consumers in their own right (banning all porn would mean negating the contributions of proudly feminist pornographers like Tristan Taormino, Nina Hartley, and Cindy Gallop). It glides over the experiences of female porn viewers (who have leveraged the Internet to find and distribute porn that appeals to them, even when it’s not marketed that way). It totally ignores the men who are ”sexualized” in porn (if pornography discriminates against women, can we all keep watching gay porn?). And it curtails discussion about the challenges faced by some men in the industry (like Derrick Burts, who contracted HIV in 2010, and Erik Rhodes, who died from a heart attack at 30 after heavy steroid use).

Enforcing a government ban on pornography won’t actually rid the world of smut (and the proposal, which has been raised before, is unlikely to lead to a legitimately enforceable ban). But the effort does make it a lot harder to talk about porn honestly, and to advocate for better representation of women in the industry. In a misguided effort to advocate for women, these activists are negating the sexuality of women, gay men, and all the straight guys who’d like to see more diversity in the porn they’re watching, too.

Anna Troberg är inne på samma resonemang:

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Salman Rushdie konstaterade redan 2004 att acceptansen för porr är ett tecken på hur fritt ett samhälle är.

Men det är ju så synd om skådespelarna hörs invändningen, ingen kan ju vilja ställa upp på det där frivilligt. Jodå. Vi behöver inte tycka synd om porrskådespelarna. En nyligen avslutad studie av kvinnliga sexskådespelare visar att de inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, tvärtom, de har en mer positiv självuppfattning än andra yrkeskvinnor av samma etnicitet och ålder. De uppskattar också sex mer än genomsnittet (duh!) Studien hittade inte något stöd för den av McKinnon förespråkade och vitt spridda teorin om ”defekta varor” – att porrfilmsaktörer i högre grad än andra skulle haft en uppväxt präglad av våld och övergrepp.

Naturligtvis finns det de som är i branschen av fel anledning, som har ett självskadebeteende och har en omgivning som utnyttjar deras osäkerhet och utsatthet till att begå övergrepp. Men jag har aldrig hört EU-parlamentet eller någon DN-skribent vilja totalförbjuda modebranchen, teatern eller den ”vanliga” filmindustrin av samma anledning. Lösningen måste vara att motarbeta avarterna, där också.

Hur tror du förresten att den typiska kvinnliga porrskådespelaren ser ut?

Du tänkte ”blond med enorma bröst” va?

Fel, den genomsnittiga porraktrisen i USA är en brunett med b-kupa. Den etniska fördelningen speglar exakt sammansättningen i hela befolkningen. Jon Millward har gjort ett fantastiskt ambitiöst datagräv om branschen. Är du det minsta intresserad av hur branschen ser ut – oavsett om du tycker att den skall finnas eller ej – läs vad han skriver.

Du vill inte veta vad scampin du äter har ätit

24 mars, 2013

Om nu inte bärkassar i bomull eller släckande av glödlampor och tändande av paraffinljus alltid är så speciellt bra sätt att förbättra miljön, vad kan man då göra som faktiskt entydigt funkar? Här följer några slumpmässiga tips:

Använd lock när du kokar mat, det spar tid och energi.

Om du hittar, köp bivaxljus, de är miljövänligare än paraffin (som nästan alla ljus i handeln består av) och stödjer den svenska binäringen och i förlängningen artrikedomen. Så är de mycket coolare också.

Äter du kött är vilt, kyckling, och frigående lamm bästa alternativen vad gäller miljöbelastning, därefter fläsk, sämst är nötkött. Bättre än kött är grönlistad fisk och skaldjur. Men ät inte rödlistad fisk och skaldjur. WWF har en fiskguide i fickformat som är enkel att ha med i plånboken om man skulle vara tveksam.

lista över grön-, gul- och rödlistade arter

Scampi tillhör de rödlistade. De gånger jag ätit gambas/scampi/tigerräkor kan räknas på ena handens fingrar, ingen av gångerna hade jag valt rätten själv. Jag är glad att det inte blivit mer när jag läser hur de odlas. Jag visste redan att odlingen förstör mangroveträsken, men det är inte ”bara” de som förstörs. Det handlar om slavarbete och om ekologisk vandalism på en nästintill ofattbar skala. Gillar du räkor, ät räkor från Nordsjön i fortsättningen, du kommer inte att ha aptit för några tigerräkor längre när du läst vad de har ätit…

Källsortering är ett eget kapitel värt ett eget inlägg. Men i korthet: Det viktiga är att samla in giftiga och miljöskadliga avfallsprodukter som batterier, elektronik, lampor, färg, petroleumprodukter etc. Aluminium sparar mycket energi vid återvinningen, metall och glas minskar askvolymerna. Är det hyggligt enkelt att kompostera, gör det. I övrigt energiåtervinns/bränns det mesta så där är det mer vad man har lust med, vinsten görs där inte av miljön utan av återvinningsbolagen. Att man slänger sopor där de skall vara, inte i naturen eller på gatan borde inte ens behöva påpekas.

Det finns ingen god rasism

23 mars, 2013

I går skrev Adam Cwejman om effekterna av ”antirasisternas” maniska indelande av människor i vita och icke-vita: Hur Sverige rasifierades:

Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. […]

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. […]

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

I samband med Lilla Hjärtat-debaclet i höstas skrev jag om samma sak på Newsmill, artikeln har över 8000 visningar men har inte varit publicerad här på bloggen. Så här är den , för er som missade den då:

===============

Gång på gång ser vi hur den svenska rasismdebatten reproducerar stereotyper av självutnämnda antirasister och akademiker i elfenbenstorn. Denna gång handlar det om kritiken mot utseendet och uppförandet hos barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Film- och medievetaren Ylva Habel från Södertörns Högskola skriver på SVT Debatt att:

Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?

Så själva förekomsten av ett svart barn bland vita uppfattas som en rasistisk stereotyp? Houston, we have a problem. För hur hade det låtit från Södertörn om Lilla Hjärtat inte varit busig utan blyg? Då hade det i stället hetat att filmen ”reproducerat slavmentalitet”. Hur skall förekomsten av svarta i barnlitteratur någonsin normaliseras om varenda förekomst i tyckarnas överteoretiserande glasögon tolkas som utslag av medveten eller omedveten rasism?

De treåringar som ser filmen har inte hört talas om någon kulturell kontext som gör Lilla Hjärtat till Ku Klux Klans arvtagare. De har ännu inte lärt sig att ett svart barn bland vita och gula skall ses som ett hot, de ser ett barn med sina egenheter bland andra barn med sina egenheter. Men vänta bara, Ylva Habel och hennes meningsfränder gör vad de kan, när de är klara så har barnen lärt sig att ett svart barn aldrig passar in.

Jag förstår Jonas Thentes upprördhet. Vi har här ett samhälle, där fördomar och diskriminering, liksom i resten av Världen, i olika mån och åt olika håll är en realitet. På de flesta arenor i vårt samhälle syns människor av olika kön och hudfärg, men på ett område är det fortfarande så gott som helvitt – den svenska barnlitteraturen. Äntligen kommer då en bok där ett svart barn är med och tar plats, då rycker ordningsmännen ut och ropar på censur!

Som Sverker Lenas skriver i DN:

Ickevita barnkulturfigurer har just nu större behov av en diskrimineringsombudsman än en stylist. Här ansluter jag mig gärna till arbetslinjen: de behöver jobb!

Liksom författaren Ulf Stark:

[Wirsén och Hambäck] skapar en egen variant av den rasistiska svart flicka-klichén. Men fyller den med nytt innehåll – med humor, värme, nyfikenhet och upptåg – så effektivt att den gamla bilden spricker sönder och inte blir sig själv igen. Stereotypen individualiseras och avexotiseras. Vi ser inte längre en schablon: vi ser ett lekande barn bland andra brokiga barn, alla med sina små intressanta egenheter.

Någon tycker inte så mycket om maskar som pussas. Någon har skära kaninöron. Vad är det för särskilt med Lilla Hjärtat då?

Jo, hon har prickig klänning, tyckte en skarpögd filmrecensent i 3-årsåldern på en förhandsvisning.

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Det här är en debatt som återkommer år efter år, det handlar om glassar, godis och barnböcker. (Det handlar alltid om just barnböcker, barn antas inte kunna se en framställning av glada, dystra, musikaliska, klumpiga, hederliga eller skurkaktiga icke-rosahyade personer utan att bli små rasister. I själva verket ser de inget sådant förrän de får lära sig av vuxna förståsigpåare att bilderna är rasistiska och nedvärderande. Det är ständigt det icke-vita som skall censureras bort. När lösningen i stället borde vara att låta olika färger ta mer plats. Själv tycker jag till exempel att det är erbarmligt tråkigt att östeuropéer i svensk film ständigt framställs som antingen skurkar eller offer, men lösningen är ju inte att då stryka östeuropéer ur manus utan att ge de dem fler roller att spela.)

Visst får rasistanklagelserna mediautrymme, men hjälper det verkligen saken? Ökar toleransen i samhället av att debattprogram diskuterar den inneboende rasismen i lakritsglass? Nej, all publicitet är inte bra publicitet, de som letar rasism i godishyllorna devalverar en viktig fråga.

Rasism är inte en modern uppfinning, den är inte uppfunnen av ”vita” och den riktar sig inte bara mot ”icke-vita”. Att det skulle vara så är en idé man måste gå på universitet för att komma på. (Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Nord- och Sydamerika, det vet alla, vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien, eller att en miljon européer förslavades i Nordafrika. FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar, av dessa finns 350000 i västvärlden.) Rasism behöver inte gå så långt som till förslavande, det handlar om att se ner på andra folkslag än ens eget. Och att det är något specifikt västerländskt kan bara den påstå som inte har ens elementära kunskaper om historia och geografi.

Problemet med dåligt bemötande av den som inte tillhör ens egen grupp finns också i Sverige, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att “skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra “det går upp och ner i livet, höhö”.

Men det är något märkligt med svenska ”antirasister”. Utanför Avpixlat finns inga som är så besatta av sina meningsmotståndares etnicitet och hudfärg som dessa självutnämnda ordningsmän. Genomgående används debattörers vithet av censurförespråkarna för att tysta motståndarna, ”vita” har inte bara fel, de borde inte ens tillåtas uttala sig! För ett år sedan handlade debatten om gubben/gumman på Kinapuffarna. I Aftonbladet utkorade Elin Grelsson – vit, heterosexuellt gift, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig själv att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine Madon så placerade Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande.

… Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, för vissa djur är mer jämlika än andra.

Peter Lööv Roos angriper nu på Seglora Smedja Jonas Thente för dennes kritik av de som kritiserat Lilla Hjärtat. Hur gör han det? Jo, Thente målas ut att tillhöra en ”vit medelklassbubbla” och därför behöver hans åsikter inte tas på allvar.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Ylva Habel avslutar sin artikel på SVT Debatt:

Här har jag endast talat om den svarta stereotypen, men det är ju knappast den enda som är problematisk. Liten Skär själv är ett i raden av emblematiska exempel på en vit, självutnämnd antirasism, som istället för att med engagemang ta sig an uppgiften att göra något för de marginaliserade, placerar sig själv [i] centrum.

Här har Habel faktiskt en poäng, det finns en självutnämnd antirasism som hellre sätter sig själv i centrum än gör någon verklig nytta, men den är sannerligen inte bara vit.

===============

På samma tema: Man kan inte stava identitetspolitik utan idioti.

[uppdatering, Mats Skogkär skriver om samma ämne i Sydsvenskan:

Här finns högst verkliga problem. I många sammanhang råder det en slående och besvärande brist på mångfald. Politiska partier och tidningsredaktioner är bara två exempel.

Men att återintroducera rasbegrepp och omvandla och reducera etnicitet till en binär fråga om hudfärg – svart eller vit – är en farlig strategi, även om den är retoriskt lockande.]

God uppsåt ursäktar inte dåliga data

22 mars, 2013

Nej, nej, nej. Dåliga data och felaktiga fakta är inte okej. Nej, inte ens om man använder dem för en god sak.

”Världsbanken har i en rapport beräknat att våld som orsakades av män under 1994 resulterade i fler dödsfall och handikapp av kvinnor i åldern 15 till 44 år än cancer, malaria, bil- och motorcykelolyckor och krig – tillsammans.”

Bilden har retweetats flitigt på twitter de senaste dagarna, en kommentator skriver ”Folk fattar inte att mäns våld är det största hotet mot kvinnors hälsa.” Bilden kommer från en broschyr från UN Women som anger ”Världsbanken” som källa, inte speciellt precist. Den sammanfaller i sina påståenden dock med en rapport från Unifem 2007, där stod det:

For women aged 15 to 44 years, violence is a major cause of death and disability [2]. In a 1994 study based on World Bank data about ten selected risk factors facing women in this age group, rape and domestic violence rated higher than cancer, motor vehicle accidents, war and malaria [3].

Där var den igen, Världsbanken 1994. (En tredje variant återfinns i I en artikel i SvD för ett år sedan, där anges Värlsbanken som källa för ett påstående att ”I åldrarna 15-44 år är det fler kvinnor i världen som dör och skadas av partnervåld och våldtäkter än som dör och skadas av cancer”.) Men nu har vi faktiskt hittat en hänvisning till källan eftersom Unifem anger den. Notera att Unifem bara säger att våld från män är en större riskfaktor än de andra faktorerna, i bilden från UN Women som snurrar runt på Twitter påstås att den är större än alla de andra faktorerna tillsammans. Så vad säger ursprungskällan om saken? Hänvisningen [3] är till World Bank 1993, World Development Report: Investing in Health, New York, Oxford University Press.

Rapporten stödjer vid ett första påseende inte påståendet alls. Inte det hos UN Women, inte ens det mindre långtgående hos Unifem. Den säger inget om de relativa riskerna för kvinnor 15-44 i hela världen, men, den har på sidan 223 en tabell med orsak till skada och död för människor i utvecklingsländerna (som definieras som allt utom västvärlden och f d Sovjet/östblocket, med 72% av världens befolkning). För kvinnor i åldersgruppen 15-44 var de tio största riskerna vad avser förlorade friska år:

  1. havandeskap och förlossning (överlägset störst)
  2. veneriska sjukdomar (utom hiv)
  3. tuberkulos
  4. hiv
  5. depression
  6. självskador
  7. luftrörssjukdomar
  8. anemi
  9. artros
  10. trafikolyckor

Infektionssjukdomar står för hälften av alla förlorade friska år. Våld/mord och krig fanns inte med på topp tio för kvinnor. Cancerformerna räknades var för sig så de kom inte med på topp tio, hade man räknat samman dem hade de kommit på sjätte plats.

För den som undrar, antalet förlorade friska år för män 15-44 var lika stort som för kvinnor, ordningen där var:

  1. hiv
  2. tuberkulos
  3. trafikolyckor
  4. våld/mord
  5. krig
  6. självskador
  7. depression
  8. fallolyckor
  9. alkohol
  10. luftrörssjukdomar

Kommen så här långt undrar man var siffrorna i broschyren kommer ifrån, de måste ju ha något faktaunderlag från början. Jag letar vidare: Bingo!

Det finns ett avsnitt i Världsbankens rapport som behandlar våld mot kvinnor specifikt, på sidan 50. Där räknar Världsbanken med att ”domestic violence and rape” och dess följdverkningar står för ungefär 5% av skadorna/dödsfallen i åldersgruppen 15-44 i utvecklingsländer, i i-länder är omfattningen av våldet ungefär samma, men eftersom grundhälsotillståndet och sjukvården är mycket bättre är de andra hoten förhållandevis mindre, andelen i i-länder blir därför 19% (Man kan här invända att den bättre sjukvården och en annan inställning till, i brist på bättre ord, ”heder”, också minskar effekterna av följdverkningar som ofrivillig graviditet, könssjukdomar etc. Men målet med den här övningen är inte att leta invändningar mot Världsbankens rapport utan att se om man kan tolka den som Unifem och UN Women gjort.)

The same is true of another category of danger to women’s health: domestic violence and rape. Violence against women is widespread in all countries in which it has been studied (see Box 2.3). Although this has only recently been viewed as a public health issue, it is a significant cause of female morbidity and mortality, leading to psychological trauma and depression, injuries, sexually transmitted diseases, suicide, and murder. Rape and domestic violence cause a substantial and roughly comparable level of disease burden per capita to women in developing and industrial countries. These problems account for about 5 percent of the total disease burden among women ages 15–44 in developing countries, where the burden from maternal and communicable causes still overwhelms that from other conditions. In industrial countries, where the total disease burden is much smaller, this share rises to 19 percent. By damaging a woman’s physical, mental and emotional capacity to care for her family, domestic violence and rape also hurt the health of other family members, particularly young children.

Är det alltså som påstås i UN Womens broschyr mer än cancer, malaria, trafikolyckor och krig tillsammans? Nej. Cancer står för 4,6%, trafikolyckor 2,1%, krig 1,8%, Malaria dödar/invalidiserar en dryg femtedel så många som tuberkulos, så det blir ungefär 1,5%. Summa: 10%. ”Rape and domestic violence” dödar och skadar – om man räknar med följder som ofrivilig graviditet, könssjukdomar och självmord – hälften så mycket, i samma storleksordning som cancer. Det är illa nog. Men nej, mäns våld är inte ”det största hotet mot kvinnors hälsa”. Det är infektionssjukdomar som tuberkulos och hiv och komplikationer vid graviditet och barnafödande.

I Sverige är dessa hot minimala, men det betyder inte att mäns våld mot kvinnor är det största hotet mot kvinnor här heller: Den senast tillgängliga statistiken säger följande: Dödsorsaker 2009 hos kvinnor i Sverige 15-44 år, Socialstyrelsen 2011 sidan 68 ff:

Totalt antal dödsfall: 698
Cancer:  241
Trafikolyckor:  31
Mord, dråp och annat övergrepp av annan person:  15

Av dödsfallen i gruppen orsakades alltså 2,1% av utomståendes våld. Det är illa, men det är inte ”det största hotet mot kvinnors hälsa”.

UN Women hade alltså rent fel, Unifem och SvD-artikeln hade däremot grundfakta rätt. Det alla har gjort är att välja ut delar av verkligheten för att få sin hjärtefråga att se större ut än vad den är, att alla valde cancer att jämföra med är ingen tillfällighet, i åldergruppen 15-44 är cancer relativt ovanligt, det är (förutom barncancer) i huvudsak en ålderssjukdom. De två första valde krig som jämförelse eftersom de vet att publiken grovt överskattar antalet döda i krig och inte tänker på de andra, mycket större hoten mot liv och hälsa. Den enda av de tre som hade en, någorlunda, hederlig argumentation var SvD-artikeln. Mäns våld mot kvinnor var för fertila kvinnor (i utvecklingsländerna) 1993 ett lika stort hälsoproblem som cancer. Illa nog.

Varför är jag så petig med det här? Är det inte okej om det skarvas och läggs till om det görs för en god sak, så att människor får upp ögonen för problemen? Nej, det innebär att trovärdigheten brister, den som vill vifta undan frågan helt får en ursäkt. Det innebär att andra problem, som är större men också lättare att åtgärda, hamnar i skymundan. Vill du peka på ett problem, håll dig till verkligheten, den bjuder på så mycket elände så det finns ingen anledning att uppfinna nytt. 19 av 20 förlorade år för en kvinna 15-44 i utvecklingsländerna berodde 1993 på andra saker än mäns våld, de sakerna måste också åtgärdas.

UN Women i Sverige är dock helt fixerat vid just dessa 5%, de övriga 95% av kvinnors ohälsa och död är märkligt frånvarande på deras hemsida. Gåtan får sin lösning då man ser vem som är ordförande: Margareta “Jag förstår inte varför inte fler kvinnor hatar män” Winberg. Målet är inte längre att förbättra kvinnors hälsa, målet är att sprida radikalfeminism. Då anses det okej att skarva, ljuga och vilseleda om vilka de stora hoten mot kvinnors hälsa är. Att hela tiden överdriva och aldrig medge att saker blir bättre riskerar också leda till uppgivenhet, varför göra något när det ändå inte hjälper? Världsbankens siffror är tjugo år gamla, det vore väldigt intressant med en uppföljning. Vad har blivit bättre, har något blivit sämre, vilka insatser har hjälpt?

Påminner om min utredning av myten om att kvinnor äger 1 procent av världens förmögenheter, så illa var det inte, ljusår därifrån, det betyder ändå inte att det är bra. Håll er till sanningen, den räcker.


%d bloggare gillar detta: