Vill vi ha ett rättsväsende med rent mjöl i huvudet?

Allt går inte åt rätt håll i detta land. Vare sig det gäller arbetsmarknadsministrar, fackföreningsmän eller f d justitieministrar så förutsätter en förskräckande stor andel av politiker, media och allmänhet att en anklagelse automatiskt betyder att någon är skyldig. Jag skall inte sticka under stol med att det är med visst mått av skadeglädje jag betraktar hur politiker drabbas av det system de själva skapat. Men det betyder inte att jag anser att någon alls skall behöva utsättas för det dessa personer utsatts för.

Den senaste veckan har flera händelser visat på det sorgliga tillståndet för rättssäkerheten och integriteten. I förrgår inträffade en misstänkt gruppvåldstäkt på en Tallinkfärja på kryssning, det ledde till att polisen vid återkomsten höll kvar samtliga åttahundra män som var med ombord i upp till tre timmar och filmade dem, utan ens en förklaring(!) Stationsbefälet Erika Boman på Norrmalmspolisen som beordrade aktionen såg inga problem för de som hade ”rent mjöl i påsen”…

”Skälig misstanke” för brott vilket föranledde dessa tvångsåtgärder bestod alltså av att personerna hade fel kön. Detta är också den misstankegrad som krävs för husrannsakan, vi skall vara glada för att det än så länge krävs åklagarbeslut för husrannsakan, eller inte.

I går var det dags igen. Juristen på länsstyrelsen i Södermanland, Måns Cederberg, föreslog i Aftonbladet att samtliga män i Sverige skulle DNA-registreras för att stoppa överfallsvåldtäkterna. I skrivande stund fördelar sig svaren på tidningens webfråga; ”Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?”; Ja 49% Nej 51%

Henrik von Sydow säger tack och lov blankt nej å regeringens vägnar:

– Ett register skulle innehålla uppgifter om sjukdomar, anlag och annan integritetskänslig information som det finns en risk att det slarvas med, säger Henrik von Sydow (M), i riksdagens justitieutskott.

Han förstår engagemanget mot våldtäkter, men föreslår andra insater.
– Det är viktigt med straffsatser och med fler och synliga poliser och med bra utbildning i sjukvården så att sjukvårdspersonalen kan säkra bevis, säger han.

Skulle Sverige upprätta ett dna-register pekar Henrik von Sydow på risken med vad han kallar ”ändamålsglidning”.
– När vi väl har skapat ett sådant register vet vi inte vad det kan komma att användas till i framtiden, säger han.

Så sant, så sant. Juris studerande Hanna skriver om juristkårens ibland grundlösa självbelåtenhet: Jurister kan också vara galna.

Precis som det brukar vara när sådana här svepande integritetskränkande åtgärder förs fram som lösningar på problem så är det så att de:

1) Inte löser problemet de påstår sig lösa, av våldtäkterna som anmäls är bara en liten del överfallsvåldtäkter,  de allra flesta våldtäkter sker inom bekantskapskretsen och den misstänkta gärningspersonen är alltså redan känd. Ett DNA-register är meningslöst i dessa, fullständigt dominerande, fall. Dessutom:

Resonemanget förutsätter att den som begår överfallsvåldtäkter är som du och jag, det vill säga har alla indianer i kanoten och alla knivar i lådan. Det är nu inte riktigt sant. Just det faktum att frekvensen av sådana överfallsvåldtäkter är så oerhört låg – ett par om dagen i hela riket, utslaget på nio miljoner invånare – pekar entydigt mot att det är tämligen udda personer som begår sådana brott, vanligtvis personer med psykopatiska drag. En sådan person kan lika gärna löpa linan ut och döda och begrava sitt offer efter förrättat värv, för att dölja sina spår, istället för att avstå. Eller så skiter han bara i att han torskar. Det är inte rationalism som driver dessa personer, utan sjukdom.

2) Medför massiva skador på det övriga samhället som är större än den vinst som skulle gjorts även om åtgärden vore effektiv, vilket den inte är. Ofta innebär det tillochmed en skada på exakt de personer man påstår sig vilja skydda genom tvångsåtgärderna, ett exempel är sexköpslagen. Och hur tror ansvariga politiker att den tolvåring känner sig som mot sin, och sina föräldrars, vilja påtvingas att kissa i en mugg framför främmande människor för att en polis tyckt sig se att barnet var torrt i munnen? Ökar sannolikheten att detta barn ser samhällets institutioner som några som vill det väl? Ökar det barnets tillit och trygghet och minskar dess benägenhet till destruktivt beteende?

Rättspolitiken har tyvärr kommit att domineras av politiker som synes beredda att knäcka hur många ägg som helst för att laga den utopiska drog- och prostitutionsfria omeletten. Men tilltron till tvångsmedel och övervakning som metod stannar inte där. Marcus i Livbåten konstaterar att integriteten är som barnspelet Råttfällan, man kan ta en eller två bitar, men tar man för många bitar så kollapsar alltihop…

Blogge konstaterar också att det folkliga motståndet mot tvångsåtgärderna, övervakningen och registreringen uteblivit. Så länge det motiveras med behjärtansvärda skäl går den vanlige medborgaren med på i stort vilka integritetskränkningar som helst, h*n har ju rent mjöl i påsen…

Problemet är förstås att man inte kan isolera dessa givna fördelar mot den (isolerat) lilla integritetskräkning det är fråga om. Isolerat svarar jag som kreti och pleti och polisen, att jag har rent mjöl i påsen, att jag inte har något att dölja, och att om jag någon gång mot all förmodan och beprövad erfarenhet skulle göra mig skyldig till ett sådant avskyvärt brott, så är det för all del utmärkt om man kan plocka mig av banan.

Nej, problemet ligger på ett helt annat plan, och problemet kan inte isoleras, utan hänger samman med flera andra. När vi bottentrålar all elektronisk information, när vi plockar in samtliga passagerare på en färja för fotografering för att en våldtäkt ägt rum, när vi DNA-testar alla män med en viss profil i ett visst geografiskt område vinner vi kanske en smula i trygghet, men förlorar samtidigt all frihet – vi blir då vad Östtyskland var. Frihet och trygghet är inte kompatibla – det är väldigt tryggt i en bur, men inte särskilt fritt.

Det andra problemet rör ändamålsglidning (likväl som glidning i definitioner och annat). Vi kanske har halvschysta politiker och konstaplar i dag, men det finns inget som med automatik säger att det kommer att vara så i morgon. I länder som har relativt nya erfarenheter av mindre schysta regeringar och säkerhetstjänster – exempelvis Tyskland och andra länder i Centraleuropa – ser man inte lika godtroget på staten, utan betraktar den med misstänksamhet. Hur skulle Hitler kunna ha nytta av ett DNA-register, för att exemplifiera bakåt i historien? Skulle han kunna precisera sin utrotning med någon judisk allel? Helt plötsligt är det varken tryggt eller fritt – och vad framtiden har att bjuda på av det slaget vet vi alltså inte.

De fri- och rättigheter vi har i den liberala demokratin är inte tillkomna av en slump. Att massregistrera medborgarnas biometriska data är ett slags genomsökning som inte har stöd i de mänskliga rättigheterna, oavsett om det sker i en brottsutredning eller i syfte att skapa ett allmänt register. Alla sådana register måste bygga på frivillighet eller konstaterad grov brottslighet. Och att brottsbekämpning är förenat med viss möda och visst besvär är en direkt konsekvens av att vi är fria – det kan inte vara på annat sätt.

Molekylärbiologen Henrik Brändén skrev för ett par veckor sedan ett mycket intressant inlägg om hur vi kan kartläggas inte bara med vår egen DNA utan med våra släktingar, han drar slutsatsen att det är mycket viktigt att det hålls strikta regler kring hur register som t ex PUK-registret skall få användas. Mary gillar inte Nyköpingsjuristens förslag.

Ann-Mari är tvivlande inför ett nationellt DNA-register, men ett minimikrav från henne är att det inte är könsdiskriminerande. Pär Ström är inne på samma spår. LUF-Adam tycker att integriteten inte får glömmas bort i ivern att bekämpa brott. Man får hoppas att moderpartierna äntligen börjar lyssna på sina  ungdomsförbund i dessa frågor

Hans på Motpol citerar Leif GW Persson om att det är integritetskränkande, ineffektivt och fruktansvärt dyrt med ett nationellt DNA-register och fortsätter

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om ”mäns våld mot kvinnor”, som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.

Jag ser att även Statens Kriminaltekniska Laboratorium tycker som Leif G W. Albin tycker att Cederberg använder sig av Sverigedemokratisk argumentationsteknik när han skuldbelägger ett kollektiv och påpekarar att det enligt grundlagen är förbjudet med lagar som riktar sig mot ett kön.

Ett exempel på hur resonemanget går hos de 49% som klickat ”ja” till att DNA-register är en bra idé ges oss av Miss Vivi. Full Mental Straightjacket har fler exempel på myndighetsmissbruk och börjar bli riktigt rädd för polisen och ser tecken på att det nu råder fri fart på vägen till helvetet.

Vi lever i intressanta tider.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, integritet, kriminalitet, dna-test, polisen, drogtest, val2010

Regeringsförmögna?

I morgon vankas det besked från den rödgröna koalitionen om deras valmanifest. En sak som inte kommer att vara färdig då är frågan om återinförd förmögenhetsskatt, Socialdemokraterna säger att de vill undanta ”vanliga” inkomsttagare med ”vanliga” hus, något besked om vad som menas med vanlig ges dock inte. För att reda ut det kommer de rödgröna att tillsätta en utredning som skall leverera resultat om två år(!) Klart är dock att de allra rikaste enligt Socialdemokraterna inte skall behöva betala skatt på hela förmögenheten. Vänsterpartiet vill inte ha några sådana begränsningar. Miljöpartiet vill inte ha någon förmögenhetsskatt alls.

Så här skrev jag då det begav sig, i mars 2007:

Äntligen kom då beslutet att avskaffa förmögenhetsskatten (även om jag håller med om kritiken mot finansieringen). Förmögenhetsskatten har bara haft ett enda syfte, att vänsterpolitikerna inför sina väljare skall kunna säga: ”Se så vi klämmer åt de rika!”. Att effekten sedan blir att staten i verkligheten förlorar skatteinkomster bryr de sig inte om.

Skatten är direkt kontraproduktiv. Tänk så oerhört mycket bättre det vore om Tetra-Pak och IKEA hade fortsatt driva sin verksamhet från Sverige. Uttaget är fullständigt godtyckligt, tegelstenarna i bostadshuset beskattas, men inte tavlorna på väggen eller silvret i byrålådan. Riktigt, riktigt, rika, som H&M:s Stefan Persson, slipper förmögenhetsskatt helt tack vare specialregler instiftade av en socialdemokratisk regering. Även för tiotusentals småföretagare är skatten ett ständigt problem när skattemyndigheten ifrågasätter hur mycket pengar de egentligen behöver ha i företaget.

Alltfler delar av (s) har också insett det orimliga i att behålla skatten, Broderskapsrörelsen vill avskaffa förmögenhetsskatten helt. Och en avskaffad förmögenhetsskatt kommer att bli som jobbavdraget, skulle vänstern vinna nästa val blir det inte tal om några återställare. Som sagt. Precis.

Allt stämmer fortfarande, förutom min ena förutsägelse… Jag kunde faktiskt inte tänka mig att Socialdemokraterna skulle vara så korkade att de tänkte återinföra förmögenhetskatten.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, skatt, förmögenhetsskatt, symbolpolitik, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet, rödgröna, val2010

Återvinningssöndag

I arbetet att flytta över bloggposterna från min gamla till min nya blogg har jag nu kommit tillbaka till juni 2006 och hittar där ett inlägg med en lösning på problemet med rösträtt på 18-årsdagen

==========

En del tycker att det är himlans orättvist att inte alla som fyller arton under valåret får rösta, därför finns det nu långt gångna förslag på att sänka rösträttsåldern så att den inte sammanfaller med myndighetsåldern…

Jag har en enklare lösning: Flytta valdagen till nyårsafton! Att valrörelsens slutspurt sammanfaller med julen ställer förstås till det (hur skall man t ex skilja jultomte från jultomte?).
Det löser man genom att slå två orättviseflugor i en smäll; Om julhelgen flyttas tillbaka till september (där den enligt experterna hör hemma) så eliminerar vi nästan totalt det upprörande förhållandet att somliga får ha en vit jul och andra inte.

Om man nu ändå inte vill stuva om i kalendern så kan man införa rullande valdagar. Att ha val varje dag kan bli stökigt, så förslagsvis låter man alla som fyller 18 (och naturligtvis 18 plus jämna multipler av mandatperiodstiden) under månaden rösta den sista dagen samma månad. Med nuvarande storlek på Riksdagen betyder det att drygt sju av platserna byts ut varje månad (ett utjämningssystem ser till att mandatfördelningen stämmer över tiden). Det skulle ha fördelen att regering för en mer långsiktig politik och inte skär ner mellan valen för att i stället ösa ut pengar under valår.

…Eller så kan man rösta på något parti som låter myndiga människor vara myndiga hela tiden, inte bara en dag vart fjärde år.

==========

De senaste årens utveckling har dock gjort att jag fått förtydliga den sista raden: …Eller så kan man rösta på någon kandidat som låter myndiga människor vara myndiga hela tiden, inte bara en dag vart fjärde år.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, valsystem, liberalism, frihet, val2010

Damkväll 2

I Uddevalla hade en nattklubb i våras en av de numera allmänt förekommande ”ladies night”, där välbyggda unga män kråmar sig i bar överkropp på scen inför en publik av trånande kvinnor. Ordningsmakten upptäckte emellertid att det på scen också förekom kroppskontakt mellan damer och herrar.

Nu är jag är generellt sett inte så mycket för att använda ”har ni inget bättre för er”-argumentet mot polisen. Ofta när det används så handlar det om att polisen beivrar handlingar som är i någon mening, om än av ringare grad, fel och inte skulle vara fel i sig att beivra ifall polisen hade oändliga resurser. Visst har den som kört några kilometer för fort en poäng i att polisen borde bry sig om att lösa lägenhetsinbrotten i stället. men fortköraren har faktiskt inte gjort mindre fel för det.

Men i detta fall rör det sig om saker som inte skall beivras om så polisen var den enda posten i stadsbudgeten. Så, kära Uddevallapolisen:

Har ni inget bättre för er?!?

Jag skulle kunna utveckla ytterligare vad som är problemet, men det har den gode Hans Engnell redan gjort (Jag citerar hela postningen – den uppriktigaste formen av smicker):

Sverige har gått från att vara ett relativt sexliberalt land, med 1970-talets mått mätt, till ett sexofobiskt samhälle där de sexuella hierarkierna, som Gayle Rubin ser dem, blir allt tydligare. Det är sexuell tvåsamhet – utan hjälpmedel, utan fetischer, utan fantasier – som gäller. Och måste du nu ha en massagestav bör du köpa den av personer i vita rockar på Apoteket. Den godkända svenska sexualiteten har blivit trist.

Konsekvenserna för den svenska nypuritanismen, sprungen ur den radikalfeministiska synen på sexualitet, blir allt tydligare. Senast i raden av bisarra följder är den ladies night-föreställning som undersöks av polisen. Det kan röra sig om, håll i er nu, pornografisk framställning! Självklart måste ordningsmakten bekämpa dylika brott. Någon kan ju ha blivit kåt.

Inget förvånar längre. RFSU har krävt att Sverige bör få en sexminister. Jag tycker att det är en särdeles dålig idé. Fredrick Federley kommenterade att han gillade idén men att han var rädd för att Maria Larsson, i dag moralistisk folkhälsominister, skulle få titeln. Det illustrerar problemet ganska väl. Sexualiteten har redan blivit sönderpolitiserad i Sverige. Att tillsätta en särskild minister skulle endast ytterligare ge grönt ljus till politikerna att lägga sig i.

Snälla, låt bli. Låt oss ha vår sexualitet i fred!

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, pornografi, kultur, uddevalla, polisen, moralpanik

Damkväll 1

I går var Mona Sahlin först ut i SVT:s partiledarutfrågningar. För att kunna vända den usla trenden var hon tvungen att leverera en fullständigt lysande insats. Hon presterade bättre än på sistone, en tvåa-trea på en femgradig skala, men det hade behövt vara en spetsad femma för att hon skulle kunna vända opinionen.

Hon var defensiv, det var tydligt att det var regeringen som hade initiativet och att hon bara reagerade på deras politik. (Vilket också var anledningen till att statsministerkandidaten kom till Den Stora utfrågningen utan färdiga och klara besked i viktiga frågor, hon hade väntat på regeringens valmanifest). Sahlin missade också enkla fakta på en del saker som hon borde ha klarat.

Hon gick förutom detta på två ordentliga minor, den ena var fastighets-/förmögenhetsskatten. Där bedyrade hon att ”vanliga löntagare i vanliga hus ska givetvis inte omfattas av skatt på förmögna”. Det skulle också finnas en begränsningsregel, men hur den skulle se ut var inte klart och ”Mona Sahlin vill inte berätta hur hon för egen del vill att regeln ska se ut”. Vad hon menar med vanliga löntagare och vanliga hus får vi således veta när utredningen är klar, om två år… Med tanke på att vi vet vad vänstern menar med ”höginkomsttagare” så kan man ju gissa hur ”förmögen” kommer att definieras.

Den andra, ännu större, minan hon gick på handlade om utrikespolitiken. Sahlin hade uppenbara svårigheter att förklara varför det som stod svart på vitt i de rödgrönas utrikesöverenskommelse inte betydde vad det stod. Ingerö har kommenterat och Fredrik W har utfört ett fullkomligt briljant arbete när han i det nya numret av Neo ringt runt till representanter för olika länder för att få deras kommentar på de rödgrönas skrivna besked att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” Läs!

Erixon ser i Socialdemokraternas adbikation från att vara med och leda utrikespolitiken deras abdikation som statsbärande parti. Tokmoderaten tyckte inte heller att Monas kväll var så magisk som hon hade behövt. Mona Sahlin tycker själv att det gick bra. Liksom Peter.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, utrikespolitik, usa, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, svt, socialdemokraterna, mona sahlin, val2010

Gatans parlament

I går rapporterade Per Pettersson hur allianspartiernas affischer ”försvunnit” från Husby Torg, idag har Lars Epstein ett fotoreportage från Slussen. Där har alla affischer från Folkpartiet och Moderaterna gått upp i rök, de från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sitter kvar… Vänstern förnekar sig inte, makten är per definition deras, om människor håller på att ”luras att rösta på högern” så är det de renlärigas plikt att förhindra det, genom sabotage, våld och valfusk.
Det är bäst att ge de dåliga förlorarna fyra år till att lära sig hur demokrati fungerar.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, vänster, val2010

Tankar om en valrörelse

Lena Mellin listar i Aftonbladet ett antal anledningar till och symptom på att det går dåligt för Mona Sahlin, ledarsidan på Helsingborgs Dagblad har grävt djupare i hennes förtroendesiffror:

Underläge med 18 mot 63 generellt kan man kanske leva med, men hur hanterar man

att ungdomar inte har större förtroende för Sahlin än vad människor i allmänhet har — Socialdemokraterna har trots allt gjort ungdomarnas sak till sin

att de åldersgrupper som har störst förtroende för Reinfeldt befinner sig i intervallet 30-64 år, det vill säga är de yrkesverksamma

att bara 18 procent av de arbetslösa har störst förtroende för Sahlin, medan 66 procent litar mest på Reinfeldt

att bara 18 procent inom offentlig tjänst (”välfärden”) har störst förtroende, medan 65 procent litar mest på Reinfeldt

att 74 procent av storstadsbefolkningen har störst förtroende för Reinfeldt medan bara tio procent anger störst förtroende för Sahlin, när storstadsväljarna avgör valet

att bara 23 procent av LO-medlemmarna känner störst förtroende för Sahlin, medan mer än hälften känner störst förtroende för Reinfeldt som enligt LO-kampanjen har agerat ”megafel”

att bara 57 procent av dem som i ett riksdagsval idag skulle rösta på S har störst förtroende för Sahlin, medan var fjärde S-väljare har störst förtroende för Reinfeldt

att bara 53 procent av dem som skulle rösta på ett rödgrönt parti har störst förtroende för Sahlin, medan 24 procent har störst förtroende för Reinfeldt (liksom 97 procent av dem som skulle rösta borgerligt)?

Nervositeten visar sig hos Socialdemokraterna och de gamla fula knepen kommer fram som de brukar. Men något har hänt, de biter inte alls på samma sätt längre. 1985 kunde Roy Andersson i en reklamfilm på bio utmåla en skräckframtid som effekt av att folk röstade ”fel”, och det fungerade.

Numera har Moderaterna och Alliansen styrt i riksdagen och i ett stort antal landsting och kommuner och det är uppenbart för i stort sett alla att ”välfärden” inte ”raserats”, tvärtom.

Vi har redan sett LO:s smaklösa kampanj med uppochnedvända manipulerade bilder av Alliansens partiledare. Idag kom en ny variant då Bagdad Baylan hade kommit fram till att paret Reinfeldt sänkt skattetrycket i Sverige för att de själva skulle bli rika. Johan Ingerö påpekade då att:

om, säger om, man ändå ska diskutera skattepolitik utifrån ett individperspektiv så föredrar jag att nämna Stefan Persson, ägare till klädkedjan Hennes & Mauritz. Miljardären Persson var nämligen en av dem som av Socialdemokraterna medgavs vissa undantag från förmögenhetsbeskattning. Persson betalade visserligen en ansenlig summa – 62 miljoner kronor – i förmögenshetsskatt under den regering som Ibrahim Baylan ingick i. Men om han hade tvingats skatta för sina H&M-aktier hade notan blivit 1,5 miljarder kronor.

En av världens rikaste svenskar fick alltså av Baylans egen regering en skattepresent på närmare en och en halv miljard kronor. Samtidigt hade vi världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Ibrahim Baylan och de andra socialdemokraterna visste nämligen vad alla ekonomiskt bevandrade vet: vill man säkra statskassan så bör man i första hand beskatta Föda, Fastigheter och Fattigt folk.

Socialdemokraterna sänkte själva Stefan Perssons skatt – med 1,5 miljarder. Vi sänkte också Perssons skatt, med 62 miljoner, men vi tycker att inte bara miljardärer skall ha sänkt skatt, så vi har dessutom sänkt skatten för sex miljoner svenskar. Vi har sänkt skatterna på Fastigheter och Fattigt Folk, nu sänker vi den också på Föda.

Ovan citerade Johan Ingerö tycker f ö av denna valrörelse är en av de mest bisarra i svensk politisk historia

Peter S W har, liksom Tokmoderaten och jag själv funderat på parallellerna till valet 2002:

Jag drar mig till minnes hur oberoende liberala Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson i september 2002 uttalat önskade sig en socialdemokratisk valseger. Hellre Persson än Lundgren. Den gången var det Moderaterna som närmade sig vattenytan på osnyggt sätt. Reflexen sitter i. Vem vill stå bredvid när det plaskar?

Peter undrar vad som händer om de dåliga siffrorna håller i sig närmare valdagen, hur går det då med sammanhållningen ii ett samarbete  som Vänsterpartiet aldrig helt omfamnat? Man kan redan se tecken på att partiet föredrar att maximera sitt eget röstetal inför utsikten att ändå inte få plats på taburetterna.

Vänsterpartiets talesperson Alice Åström uttrycker idag saken så här när det gäller rättsområdet:

– Allt är inte ämne för koalitioner och förhandlingar. Jag ser hellre att vi är oeniga och har en seriös diskussion om de här frågorna som bygger på forskning och kunskap. Det är inte ett område som lämpar sig för populism, säger hon.

Frågan inställer sig då: Vilka politikområden anser Vänsterpartiet inte bygger på forskning och kunskap och vilka områden lämpar sig för populism?

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, socialdemokraterna, moderaterna, mona sahlin, ibrahim baylan, reinfeldt, val2010

Sergels Torg, lögner och affischer

Idag vid midnatt blev det tillåtet att sätta upp valaffischer i Stockholm. De mest attraktiva platserna i landet, vid staketringen runt Plattan vid Sergels Torg, vanns åt Moderaterna av MUF. Här ute i Bromma satte vi upp våra lokala affischer, bland annat denna:

(Jag kandiderar också till Riksdagen, men det finns det ingen affisch för.) Det var inte dock inte alla som tog affischeringen med så gott humör som MUF. Representanter från såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna såg det som en bra idé att sätta sina affischer ovanpå våra. Moget…

Men att de rödgröna är frustrerade är förståeligt. Enligt dagens Sifo har de nu tappat drastiskt och Alliansen har i mätningen ett försprång på 7,6 procentenheter. Bilden framtonar alltmer av en desperat Socialdemokrati. Ett famlande parti utan riktning som varken kan locka nya väljare eller behålla sina gamla. Jonas Gardell tackade i Expressen förra veckan nej till den roll som vallokomotiv han tilldelats av Socialdemokraternas partistrateger. Idag meddelar i samma tidning Leif G W Persson att han för första gången i livet i år inte kommer att rösta på Socialdemokraterna, eftersom

den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström [har] kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.

När Mona Sahlin fyller femtio bjuder hon femhundra personer på kalas och köper hem mat och dricka till trehundra av dem. Nu lär det ha ordnat sig ändå med hjälp av det privata initiativet och korvkiosken runt hörnet men som politisk handling är det illavarslande. Med Thomas Bodström är det ännu enklare. Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken.

Ingenting är avgjort förrän på valdagen, men det kunde onekligen sett värre ut med fyra veckor kvar.

Johan Ingerö på Neo har samma delmål som jag själv inför valet:

För det första vill jag att alliansen får egen majoritet. För det andra vill jag att Socialdemokraterna tappar positionen som största parti. För det tredje vill jag att Sverigedemokraterna hamnar under riksdagsspärren. För det fjärde vill jag att alliansens övertag gentemot de rödgröna blir större än i valet 2006.

Dagens Sifo visar att alla dessa saker nu ligger inom det möjligas gräns och Johan tror att det var butlern som gjorde det:

Naturligtvis är frågan om bostadsbeskattning betydligt viktigare för så gott som alla väljare än frågan om vad Carin Jämtin och Ilija Batljan vill använda det lediga utrymmet i SL-systemet till.

Men att de själva lyfter upp tramsfrågor till huvudnummer, vilket man nog får sägas göra när man skriver på DN Debatt, säger mycket mer än utspelet i sig. Den som fokuserar på könsneutrala toaletter och smutstvätt i tunnelbanan säger rakt ut: “Jag har inget att komma med. Jag har inget hållbart alternativ i stora och viktiga frågor som vanliga väljare faktiskt bryr sig om.”

Centerpartisten Johan Hedin beskriver Sergels Torg idag:

Fuskokraterna i valstugan intill, Socialdemokraterna, blir allt mer tragiska. Inte nog med att de ljuger väljarna rakt upp i ansiktet i sin ”rapport” och bryter mot såväl regler som överenskommelser om affischeringen: Vid sin valstuga (Sergels torg) har de en ”omröstning” där hugade väljare ska lägga en boll i en burk om de vill ”ha välfärd” och en annan om de vill ”ha skattesänkningar”. När de tyckte att obehagligt många bollar hamnade i skatteburken, flyttade de helt sonika ÖVER bollar till den andra! 😀 Värdigt…

Det finns i Sverige ett parti som anser sig ha självklar rätt till makten och därmed anser sig ha rätt att hjälpa det demokratiska systemet på traven till den grad att det är det enda vars valarbetare har dömts i domstol för valfusk. Att det partiet lär sig att det numera är ett parti bland andra partier är bland det viktigaste som höstens val handlar om.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, muf, moderaterna, socialdemokraterna, alliansen, valfusk, sifo, stockholm, bromma, sergels torg, val2010

I Sverige rimmar häxjakt på sexjakt

Sexpaniken florerar som vanligt i offentligheten, och det stundande valet har bara gjort politiker och media ännu mer snara till att fördöma och brännmärka. Blogge påpekar att vi har obehagligt mycket gemensamt med länder som vi annars inte vill figurera offentligt tillsammans med i rättighetssammanhang:

Iran: en person bryter mot en morallag, att ha samtyckande sex med en annan människa under omständigheter som regimen inte gillar, och av den anledningen vill regimen utdela ett straff enligt landets lagar.

Sverige: en person bryter mot en morallag, att ha samtyckande sex med en annan människa under omständigheter som regimen inte gillar, och av den anledningen vill regimen utdela ett straff enligt landets lagar.

Visserligen finns en enorm skillnad i de olika straff som utdöms för respektive brott, men det är just en (minskande) skillnad i grad, inte i art – det är i grunden samma slags brott.

Utöver den juridiska bestraffningen finns även informella mekanismer för att ytterligare klämma åt dem som har sex på fel sätt: avståndstagande och stigmatisering.

Ledningen för Socialdemokratin och LO har följdriktigt sprungit benen av sig för att visa sitt förakt, sin avsky och sitt avståndstagande mot två män som, eh, tog sig tid att älska och bröt mot den svenska shariasexköpslagen. Att den ene nekar och inte är dömd spelar ingen roll för LO, han sparkas också. Hej anställningstrygghet…

Av någon anledning finner Aftonbladet denna gång ingen anledning att publicera namnen på männen, som bokstavligen togs med byxorna nere av polisen och varav en också erkänt. När en annan person anklagades för samma brott så räckte det för att Aftonbladet skulle smälla upp hans bild på löpsedlarna i flera dagar, det kan väl ändå inte ha att göra med vilket parti respektive personer representerade…?

Mary konstaterar att pendeln slagit tillbaka, som den brukar. Tobias undrar varför vissa brott accepteras men inte andra:

Mona Sahlin betalade en dagmamma svart för en herrans massa år sedan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är dubbelmoral att låta hennne få en andra chans, men inte någon som köpt sex.

Båda brotten har likvärdiga straff och kan därför ses som lika allvarliga.

Zac är inne på samma spår och har gjort en lista på vad som anses ok för vem. Han undrar också om hyran som LO betalar för lägenheten räknas som valstöd och förstår fullständigt varför Littorin valde att gå, en strid mot sådana anklagelser går inte att vinna. Valaffisch.se anser att Vanja Lundby-Wedin med detta är att betrakta som en kopplare.  Peter känner sig inte ett dugg indignerad, men dock en smula skadeglad, med tanke på att det var de nu påkomna männens parti som drev igenom den moralistiska sexköpslagstiftningen. Scaber Nestor tror inte att det var första gången männen köpte sex. Uppenbarligen är porrklubbsbesök – ännu inte – en handling som renderar livslång fördömelse i det socialdemokratiska partiet. Tur för den fördömande partisekreteraren Baylan.

Hans på Motpol har ingen förståelse för den (i alla fall i media utbredda) upprördheten över att vuxna människor gör saker tillsammans frivilligt.

Kampen mot det orena sexet har gjort Sverige till ett sexfientligt samhälle. Den så kallade utvärderingen av sexköpslagen (beställningsjobbet) banar väg för fortsatt intolerans. Trots att vi gärna pratar vitt och brett om sex är det fortfarande endast sexet på rätt villkor, på rätt sätt och mellan rätt människor som är accepterat. Sverige har fanimej blivit snöpt.

Word. Expressen hänger på med att publicera kartor över hur sexköpet gick till som vore det Palmemordet det handlade om. Samma Expressen greppar också högaffeln för en annan häxjakt, denna gång är det läraren och författaren Dick Wase som misstänkliggörs för sina åsikter om barn och sex under historien. Detta var ingen han hymlat med och det är känt för alla som känner honom eller läst det minsta av vad han skriver. Expressen framställde det naturligtvis som ett ”avslöjande”. Under rådande medialogik så kunde Dick inte göra annat än att genast avsäga sig kandidaturen till Riksdagen.

Mycket synd. Det kan diskuteras om allt Dick kommit fram till stämmer, men problemet är ju just att det inte görs det – diskuteras. För om ingen får ställa frågor så blir det heller inga svar. Dick behöver dock inte tyckas synd om, han kan slåss för sig själv, vilket han också gör på Newsmill:

Karl-Johan Karlsson har förmodligen aldrig ens tänkt tanken att fråga sig: ”ligger det något i det Dick Wase säger”?  Om han gjort det kunde han ha agerat så som en klassisk journalist kan tänkas ha gjort; kollat mina källor, jämfört dem med den officiella bilden av detta och kritiskt undersökt.  Nej, istället ska jag på ett publikfriande sätt hängas ut som en ”pedofilkramare”.

Avsägelsen beklagas också av Gothbarbie och Hans. Att det är brinnande valrörelse och nerverna ligger utanpå illustreras också av att ett blogginlägg av en annan av PP:s riksdagskandidater, Marie Axelsson, till stöd för Dick, försvann efter några timmar. Enligt henne själv kommer den att komma tillbaka, i en tydligare variant. Frågan är extremt känslig, partiet har inte råd att ta några principdiskussioner som kan användas för att skvätta skit på dem, de har redan bränt sig.

[Uppdatering, DN:s ledarsida(!) tycker att sexköp blivit ett brott utan proportioner, Opassandeemma tycker att frågorna är väl värda att fundera över även om hon himlar med ögonen åt några uttryck och länkar i min bloggpost. Ögonhimlandevarning för kraftuttryck utfärdas härmed för känsliga: Alexander Bard]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, moralpanik, sexköpslagen, pedofili, media, expressen, aftonbladet, lo, socialdemokraterna, mona sahlin, ibrahim baylan, vanja lundby wedin, dick wase

Valrörelsen och bloggarna

Valrörelse innebär såväl vin som vatten i sociala medier. Å ena sidan blir diskussionen mer inrättad i leden, intern kritik hålls inne, extern kritik censureras eller ”försvinner” oftare och det länkas avsevärt mindre till meningsmotståndare, från båda håll. Å andra sidan blir det fler utspel, uttalanden och allmänna dumheter och därför mer att skriva om och kommentera.

För övrigt så har min blogg på den nya adressen passerat den gamla adressen på Politometern och ligger nu på plats 21 av de moderata bloggarna. Då jag bytte bloggverktyg och därmed bloggadress i februari var den uppe på nionde plats men eftersom det inte går att koppla om rankningen så tappade jag då fem års blogglänkande i listan och åkte ner till plats 51.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, bloggosfären, nyamedier, politometern, val2010