DN Kultur – en dålig norgehistoria

Det var i och för sig länge sedan DN i allmänhet och DN Kultur i synnerhet hade någon publicistisk heder kvar att förlora. Deras pressetiska vilsenhet manifesteras i ett pärlband av pinsamheter, som när de censurerade sexarbetare i kommentarerna till artiklar om sexarbete, när kulturchefen Schottenius lät sin medarbetare beljuga och smutskasta Johan Norberg i tidningen och sedan vägrade honom replik. Som när DN agerade nyttig idiot åt Carema:s affärskonkurrent. Som förra vintern då de skickade sina advokatgorillor på en satirisk bloggare för att denne använt sig av den rätt som finns att använda upphovsrättsskyddat material – citaträtten och rätten att göra satirisk framställning. Som när de lät en professor i etnicitet(!) obemött sprida ärekränkande hittepå om Sakine Madon.

Tidningens senaste blamage är en dålig norgehistoria. För fem veckor sedan upplät DN Kultur plats åt Henrik Arnstad för hans favoritsysselsättning – anklaga alla levande och döda människor som inte är Henrik Arnstad eller Vilhelm Moberg för att vara rasister, fascister eller nazister. Denna gång var det Norge som stod i skottgluggen.

Tre representanter för organisationer som angripits skrev snabbt ett svar som omgående översattes till svenska. Om deras försök att få in repliken och DN:s pinsamma undanflykter och förhalningar kan läsas i en artikel i norska Journalisten. Efter fem veckor tröttnade de på DN:s arrogans och publicerade svaret på en av författarnas bloggar. Därefter i Aftenposten:

Problemet for Sverige synes å være at mange der bare vil høre én ting. Det de vil høre, er at rasismen brer om seg i verden, og at bare Sverige – og knapt nok Sverige – står imot.

Mange vet nok at Arnstad lyver og fantaserer, men ingen tør å si ham imot av redsel for å bli oppfattet som noen som «forsvarer rasisme». […]

I Norge har vi presseetiske regler som innebærer at en som blir kritisert, har rett til å komme med et tilsvar.

Men det har altså ikke vært mulig i Dagens Nyheter.

I Aftenposten kommenterar Per Anders Madsen om vad han ser som ett recept för misstro:

Det minst kontroversielle man kan si om Arnstads analyse er at den er kontroversiell. Når en avis velger å trykke noe slikt, følger det forpliktelser med. Ikke primært overfor Clemet, Raknes og Strømmen, men overfor sine egne lesere.

Det största problemet, publicistiskt sett, är inte att DN spottar på Kristin Clemet, Ketil Raknes, Øyvind Strømmen, Sakine Madon, Johan Norberg och personalen på Carema utan att ge dem chans att försvara sig. Det största problemet, publicistiskt sett, är att DN spottar på sina egna läsare.

Den allt överskuggande pressetiska principen för DN verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Den principen kanske kan kännas skön vid tillfället, men i det långa loppet är den förödande. För att citera Kjell Häglund när han kommenterade ett av DN:s tidigare haverier:

Döden för Dagens Nyheter är om de egna redaktörerna gör ett sämre jobb än läsarna som är aktiva på Twitter och Flashback, och den gränsen har blivit diffus.

[uppdatering: DN Kultur bedömde i går att kostnaden i förlorat ansikte för dem höll på att bli oacceptabel och lät till slut en person som angripits av Arnstad få in en replik. Pål Veiden som med namns nämnande anklagats för rasism mot romer fick efter fem veckor ge sin syn. Han kunde då visa att Arnstad för att få sin anklagelse att gå ihop hade fabricerat ett ”citat” genom att sätta ihop två olika citat och dessutom ta bort ett ord i den andra delen vilket helt förändrade andemeningen. DN har nu rättat Arnstads artikel, vilket framgår av en liten notis under den. Dock –innan ni nu tror att DN drabbats av akut etisk klarsyn – det framgår inte vad som rättats.]