Förra året skrev jag om den fantastiska videon om Stockholm som producerades av Charlie Caper och Erik Rosales med sju iPads som rekvisita. I år har det kommit en ny video från Charlie Caper, nu utan det mesta av hans hår, hans kompanjon och deras iPads, men med spelkort och en vacker utsikt:
Stockholm är en av Världens mest attraktiva huvudstäder att bo i. I topp på miljö, livskvalitet, hälsa och innovationsklimat. Och det, det är ingen tillfällighet!
Det dröjde inte många dagar efter mediahaveriet kring rumptafsningsdomen innan det var dags för majoriteten av Sveriges massmedier att åter bevisa sin juridiska inkompetens.
En kvinna som kastat en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson dömdes till två månaders fängelse. De flesta media rapporterade som om det var tårtningen som gav fängelse, vilket gav upphov till en animerad debatt om huruvida det straffet var rätt eller fel. En debatt som handlade om något som inte hänt. Eftersom hon inte alls fick fängelse för tårtningen, hon fick det för tre fall av grov olovlig körning, vilket i kombination med hennes tidigare brottshistorik automatiskt gav fängelse. Tårtningens straffvärde var bara böter, och i sammanhanget kan det alltså betraktas att hon kom undan med den gratis. En del tidningar hade inte med detta alls, andra hade faktiskt med det riktiga skälet, fast gömt långt ner i texten. Jag vet inte om det omedvetna eller det medvetna vilseledandet av läsarna är värst…
Här är DN:s rapportering, rubriken är som synes direkt falsk:
Så här långt behöver man läsa i DNs artikel för förstå vad tårtkvinnan fick fängelse för. Bild: Twitter.
Jag vill ta tillfället i akt att presentera en enkel kom-i-håg-lista för avlönade journalister:
1 och 2 är obligatoriska. 3 är frivillig.
INTE TVÄRTOM!
Genusfotografen har ibland sina poänger, men hen har med tiden visat en obehaglig tendens att läsa in våldtäkt och pedofili i varenda avklädd reklambild. Therese Bohman tröttnade på det och skrev i Expressen:
Den amerikanska klädkedjan American Apparel har orsakat upprördhet igen, den här gången med en reklambild för en kort kjol: en tjej, fotograferad bakifrån, böjer sig framåt så att hennes trosor syns under kjolen. Reaktionerna på Twitter har varit så starka att bilden blivit nyhet i flera tidningar. I en intervju i Resumé säger Tomas ”Genusfotografen” Gunnarsson, som tidigare utnämnt företaget till Årets sexist på sin blogg: ”Det här är en jävligt grov bild. Den känns nästan som en våldsam markering. Jag vill inte ens se det där. Det ser ut som en flicka som tvingats vända sig om och böja sig fram.”
Vad det är i bilden som signalerar våld eller tvång är helt obegripligt för mig.
Att den är sexuell råder det ingen tvekan om. Men att förutsätta att en bild som skildrar en kvinna i en sexuell situation automatiskt implicerar hot om våld eller tvång – vad är det för syn på kvinnlig sexualitet? I sin iver att förklara hur förkastlig bilden är glömmer dess kritiker att man därmed säger något annat: att ingen tjej skulle stå så där frivilligt. Eller att ingen tjej skulle kunna tycka att det är en sexig bild.
Susanna Pettersson kände likadant
Det är ibland verkligt hårresande att läsa Gunnarssons infantiliserande och föraktfulla ord om kvinnorna han betraktar – som när han kommenterar ytterligare en reklambild från American Apparel föreställandes en ung kvinna iklädd body och knästrumpor som sitter bakåtlutad i ett fönster med ena benet uppsträckt i luften, kaxig blick in i kameran och en vattenflaska i handen:
Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska i väntan på att bli nattad av något ådrigt.
Eller när han under en bild på en annan American Apparel-kvinna i liknande klädsel som stöder sig på armbågarna på en säng samtidigt som hon blåser en tuggummibubbla, skriver:
För ung för att förstå vad som hänt eller för att göra motstånd när det händer igen
Det finns något djupt obehagligt i Tomas Gunnarssons bildanalyser. De utgår alltid ifrån att kvinnan som avbildas är ett offer, en passiviserad och förslavad ömklig liten flickunge som tvingats till förnedringen av att sexualiseras av otäcka män som sannolikt är både barnarövare och hallickar. En kvinna kan i Gunnarssons värld inte slicka sig om läpparna eller puta med rumpan av den enkla anledningen att hon vill uttrycka sig som en sexuell varelse – det är alltid ett uttryck för ”den manliga sexualiserande blicken [som har] genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag”.
Gunnarsson berövar gång på gång kvinnor agens i sina, i mitt tycke, rent sexualfientliga bildtolkningar. Den givna premissen är att kvinnor aldrig skulle kunna välja dessa sexuella uttryck själva. Ingen kvinna skulle självmant krypa över ett bord med suktande blick eller bita sig i fingret som en provokativ lustdrypande come-hither-gest på bild. Det är en manlig och förtryckande blick, eller med Gunnarssons egna ord ”patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden”.
[…]
Jag vet i alla fall vems blick jag tycker är obehaglig.
Det finns stora problem med sexism i samhället och i media, men att likställa sexighet med sexism, att läsa in pedofila fantasier bakom varje avklädd modebild, att implicera att ingen kvinna frivilligt beter sig trånande eller utmanande leder ingen vart.
Jag har skrivit förut om dålig reklam och bra hantering av sexism:
På The Hawkeye Initiative berättade en gästbloggare historien om dataspelsföretaget där hon arbetar. Arbetet och arbetskamraterna var toppen, det var bara det att VD:n gillade att hänga bilder på lättlädda damer på väggarna. Speciellt en stor bild som dominerade kontoret. Det där med sexism i dataspelsvärlden kan sägas mycket om, och det här var inte ett av de värre exemplen, men det var ändå inte alla som uppskattade bilden eftersom den var en illustration av problemet med hur starka kvinnor beskrivs i serie- och dataspelskulturen (fantasilösheten gäller dock inte bara de kvinnliga hjältarna). Lösningen blev att engagera en av de andra anställda att göra en motsvarande manlig bild:
Ruby Underboob och Brosie the Riveter, tillsammans till sist. Huvudskyddsombudet har dock fortfarande ett och annat att anmärka på.
Det är så här det skall göras, med humor och med samma mynt. Notera att den lättklädde hunken inte heller försöker se ut som ett sexobjekt för män och kvinnor som gillar kvinnor, utan som ett sexobjekt för kvinnor och män som gillar män. Projekt som ”men posing like women” är däremot inte samma mynt. Ja, det ser jättekonstigt ut att avbilda män typiskt ”stereotypiskt kvinnligt”. Precis som det ser jättekonstigt ut att avbilda kvinnor i Super Mario-mustasch. Men vad skall vi, egentligen, dra för slutsats av det?
Reklamen ja, Det är skillnad på olika produkter, gäller det (under)kläder, hudkrämer eller parfymer så tycker jag man kan visa nästan hur mycket hud som helst utan att det behöver bli fel, det beror på hur det görs. Och det är ju ingen naturlag att det bara behöver vara kvinnor som är lättklädda. Så här gjorde Yves Saint Laurent reklam för sin Pour Homme 1971:
Bild: Vogue
Slutsats: Gärna avklätt och sexigt, något för såväl kvinnor som män, straighta som hbtq, att titta på. Men inte fantasilöst, och inte där det skär sig med produkten.
Människan har i årtusenden sysslat med att korsa fram bättre grödor, men innan den vetenskapliga revolutionen gick framstegen långsamt. Ny teknik och vetenskap har inneburit enorma framsteg, det har givit sådana verktyg att en man, Norman Borlaug, på 60-talet kunde starta den Gröna Revolutionen med grödor som var tåligare och gav bättre avkastning. Hans arbete brukar anses ha räddat en miljard(!) människor från svältdöden. Idag har vi ännu bättre verktyg och ännu större möjligheter än vad han hade då. GMO är en viktig del av svaret på hur vi skall möta framtidens utmaningar med sjukdomar, näringsbrist, matbrist och vattenbrist.
Stefan Jansson, forskare vid Umeå Universitet har bloggat om de hinder som sätts upp för den som vill forska i ämnet, och då är ändå Sverige på detta område ett av de mer liberala länderna i EU. Här är ett utdrag från den 24:e punkten i processen han beskriver:
Skulle någon annan också vilja odla en planta i sin trädgård måste han/hon gå igenom samma procedur, om ni inte är smarta och redan från början skriver att ni gör det tillsammans – då behöver ni bara betala kostnaderna en gång! Det går liksom inte att denna sort en gång för alla kan förklaras ”ofarlig” och därmed kan odlas på flera platser. Det finns visserligen en sådan möjlighet, det kallas ”marknadsgodkännande” och beslutas om på EU-nivå, men hoppas inte för mycket på det. Det finns i nuläget bara en enda sort (en majssort) som fått marknadgodkännande, och det var för väldigt länge sedan. En potatissort fick det faktiskt för 4 år sedan – efter att ansökan dragits i långbänk i nästan 15 år – men detta drogs sedan tillbaka. Just nu behandlas en av de andra ansökningarna som legat och väntar i många år, det kan du läsa om här.
Man uppskattar att kostnaden för att få en sort godkänd kan vara några hundra miljoner kronor, så crowd-fundingen som gav företaget med den lysande backtraven hela tre miljoner (inte bara 420 000), motsvarar i alla fall den första procenten.
Då blir det som Johan Norberg konstaterar, bara de riktigt stora företagen som har råd att forska och ta patent;
[Greenpeace] framför också ett mer ekonomiskt-politiskt argument, nämligen att företag får patent på de nya grödor de tar fram, vilket riskerar att göra bönder beroende av några få stora multinationella företag, som de måste betala licenser till. Om det finns det mycket att säga. Bönder skulle inte välja att betala för att gå över till en annan gröda om de inte tror att det lönar sig för dem. Det borde under alla omständigheter vara deras val, inte Greenpeaces.
Och ett skäl till koncentrationen bland företagen är de hot och extremt komplexa krav som de utsätts för, särskilt i Europa. Om det kräver en avancerad säkerhetsapparat, tiotusentals sidor dokumentation, kostar tiotals miljoner kronor och tar 10 år för att bara få odla en enda gröda kommersiellt är det naturligtvis bara de största bjässarna som mäktar med det. Ju mer Greenpeace försvårar denna process, desto mer kommer den koncentration de ogillar att växa.
Men Greenpeace, och de politiker som de lyckats övertyga, motarbetar inte bara forskning med vinstintresse, de motarbetar också ideellt och offentligt finansierad forskning. Hänvisningen till ”det fula vinstintresset” är ett svepskäl för att säga nej till allt. Till exempel forskningen på det så kallade gyllene riset som kan rädda de 700000 barn som nu dör varje år på grund av A-vitaminbrist:
Men det verkligt avslöjande är att inte en enda av dessa farhågor är tillämpliga på det gyllene riset. Det är inte ett kommersiellt projekt, utan ett humanitärt projekt. Det ägs inte av ett företag, inga patent är inblandade och när det godkänns kommer det att delas ut gratis till de jordbrukare som vill använda det.
Greenpeace kräver ändå att det stoppas, vilket avslöjar att ojandet om den farliga kommersialismen inte var så centralt när allt kommer till kritan. Det är tekniken i sig som Greenpeace vänder sig mot, oavsett om det är kommersiellt eller offentligt, patenterat eller fritt tillgängligt, och de vänder sig mot att det inte är tillräckligt utvärderat, samtidigt som de vill förbjuda utvärderingar.
Min tröst är att allt fler miljövänner har tröttnat på Greenpeaces inställning, och inser att mänsklig utveckling måste vara viktigare än teknikmotstånd.
I väntan på att forskningen kommer ordentligt i gång även i Sverige kan vi i alla fall sluta använda skattebetalarnas pengar till att finansiera organisationer som förstör försöksodlingar för gyllene ris på Filippinerna.
Droppen urholkar stenen. Förra veckan tog vi i Stockholm beslut om att ta allt relationsvåld på allvar: allt våld skall utredas, oavsett kön, släktskap eller läggning. Det var en lång väg dit men nu är vi äntligen där. Nu kommer glädjande nyheter också på ett annat område som tidigare mer styrts av fördomar än av vilja att se verkligheten i alla dess olika uppenbarelser: Arbetet mot människohandel. Ett 15-tal forskare från åtta olika länder skall nu delta i ett EU-projekt vars slutmål är att minska det lidande som blir följden av de värsta formerna av exploatering. I Sverige är en av de som kommer att arbeta med utredningen socialantropologen Petra Östergren:
Ofta tänker man på inlåsta kvinnor som lurats till rika länder där de fråntagits sina pass och tvingas sälja sex. Men egentligen handlar människohandel oftare om hushållsarbeten, produktion av varor och jordbruksarbete under fruktansvärda förhållanden. Det finns olika grader av exploatering, och inom projektet kommer vi att arbeta med en bred förståelse av begreppet.
Hon har fått tre miljoner för att delta i EU-projektet om hur man kan komma åt människohandel genom att studera efterfrågan. Andra i projektet riktar in sig på de vanligare formerna av människohandel. Petra Östergren riktar in sig på den mindre vanliga, men mer omskrivna, människohandeln för sexuella syften. Detta får också en bonuseffekt: Den första ordentliga genomlysningen av sexköpslagens effekter hos sexköpare i Sverige (Nej, Skarheds officiella undersökning var inte intresserad av åsikter från vare sig säljare eller köpare):
Vad jag känner till är detta den första samhällsvetenskapliga studien med djupintervjuer av sexköpare i Sverige sedan sexköpslagen infördes. Det finns ju en schablonbild av människohandel och sexköpare i populärkultur och media. Men den kanske inte stämmer, och köparna kanske inte heller känner igen sig i den bilden. Det kan vara problematiskt eftersom handlingsplaner kan missriktas och sexköparna får svårt att hjälpa till att identifiera personer som är utsatta för människohandel. Därför tänker vi också göra en analys av den rådande mediebilden.
Just så, är man verkligen intresserad av att lösa samhällsproblem så går man ut i verkligheten och ser vari problemet består, sedan anpassar man åtgärderna efter vad man hittar. Ett tillvägagångssätt som tyvärr är undantag snarare än regel när det handlar om samhällsproblem där debatten präglas av starka moralistiska åsikter.
Norrköpings tingsrätt dömde nyligen en kvinna som misshandlat en man som hon påstått tagit henne på rumpan, till villkorlig dom, 1500 kronor i dagsböter och att betala 1000 kronor i skadestånd till mannen. I en, planenligt, mycket klickgenererande text i GT tolkar chefredaktören Frida Boisen detta som ett bevis för att kvinnor är fredlösa: Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor.
För att citera juridikprofessor Mårten Schultz:
Det här var nog årets sämsta text om ett rättsfall: vulgär, tendentiös och ärkekonservativ.
Om Frida Boisen nu inte orkar läsa en dom innan hon kritiserar den så kunde hon läst Dagens Juridik, som gjort det, orkat läsa domen alltså:
Norrköpings tingsrätt anser att även om ett rumpgrepp ägt rum så befann inte sig kvinnan i en nödvärnssituation.
”Däremot finner tingsrätten att slaget har föregåtts av provokation. Med hänsyn till vad som anförts ovan angående slagets hårdhet och de skador som orsakats kan misshandeln, även med beaktande av provokationen, inte bedömas som ringa”
Det var inte fråga om en örfil utan om ett kraftigt slag mot huvudet. Lagen ger utrymme för nödvärn men inte utrymme för hämnd. Men enligt Frida Boisen är alltså varje beteende som inte ger utsatta rätt att misshandla gärningspersonen att anse som ”okej” från samhällets sida. Den åsikten är det nog inte så många som delar, när de tänker efter.
[uppdatering: Även Oisín Cantwell har läst domen, han skriver i Aftonbladet om sanningen om ”Nyp i rumpan-domen” :
Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.
Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.Sedan går berättelserna isär.
Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.
Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.
I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.
Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade ”klappat” henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.
Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.
Domstolen kunde inte avgöra om kvinnan talade sanning eller ej men valde att tro på hennes (senare) version. Men domstolen kom fram till att även om den var sann så var det inte en
nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.
Däremot, ansåg, rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.
Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.
Också Lisa Magnusson i Metro kritiserar den sneda medierapporteringen.]
För precis ett år sedan var stora delar av Mediasverige upprört över ett liknande fall
Den av media förväntade upprördheten över de dumma domstolarna infann sig planenligt. Men det var inte som Metro försökte få det till att en tafsare fick skadestånd för att han tafsat på kvinnans rumpa. Om man läser domen så framgår att mannen vid tillsägelse genast avbrutit tafsandet och lämnat dansgolvet, kvinnan hade då följt efter honom, slaget kom långt efter nödvärnssituationen hade tagit slut. Metro ”glömmer” också skriva att vad kvinnan kallade en örfil resulterade i en knäckt näsa hos mannen och att rätten också satte ned skadeståndet hon behövde betala.
Tvärtemot vad pressen låtsas så ger svensk lag stort utrymme för nödvärn, men det måste handla om nödvärn, inte om hämnd. En del media har med faktumet att misshandeln inträffade utanför dansgolvet långt in i rapporteringen, andra struntar i att ha med det alls. Meningen är ju inte att tala om vad som hänt utan att få en smaskig rubrik som låter vanliga medborgare sucka över hur domstolarna straffar oskyldiga medan brottslingen går fri. Ett ännu tydligare exempel är fallet med mannen i Nås som 2006 avvärjde en attack mot en kvinna och i samband med det slog angriparen i huvudet med en domkraft så hårt att skallen spräcktes. Han dömdes för grov misshandel i tingsrätten och hovrätten till ett års fängelse. (Mannen han slog dömdes betala skadestånd för misshandel av kvinnan). Men fallet var inte så enkelt som man kunde tro av tidningarnas rapportering.
Media sprider alltså vanemässigt en bild av att man inte får freda sig, och att man riskerar fängelse om man använder våld för att rädda någon annan. Bilden är felaktig och leder till en onödig misstro mot rättsväsendet och en rädsla för att gripa in när man faktiskt har rätt att göra det. Felet ligger både hos journalisterna som vill sälja sensationer och hos domstolarna som är för dåliga på att förklara sina domar. Det finns fall där domstolarna dömer helt i strid med det allmänna rättsmedvetandet, men om man faktiskt läser domskälen är det inte alls så många som man får intryck av när man slår upp en dagstidning.
[uppdaterat2: SVT Nyheter rapporterar också om Schultz’ och Cantwells kritik mot Boisen.]
När Willem Alexander blev den förste kungen av Nederländerna på 123 år fylldes gatorna av den kungliga färgen orange. Orange är också Nederländernas nationalfärg och återfinns till exempel på fotbollslandslagets dräkter.
Mindre känd är kopplingen till den orange moroten. Fram till början av 1700-talet var morötter vita, gula eller lila, men då korsades en orange variant fram i just Nederländerna. Den blev genast populär (inte bara där) och dess orange färg har använts symboliskt både av anhängare och motståndare till huset Oranien.
Den orange färgen i Irlands flagga och i Sydafrikas gamla flagga är för övrigt samma orange som det nederländska:
Irlands flagga har sitt orange efter den nederländske prinsen Wilhelm av Oranien, sedermera kung Wilhelm III av England, Skottland och Irland, som besegrade den avsatte katolske kung Jakob i slaget vid Boyne 1690. Sedan dess anses orange vara de irländska protestanternas färg.
Sydafrikas gamla trikolor var samma design som bars av den nederländske sjökaptenen Jan van Riebeeck när han anlade en bunkringsstation vid Taffelbukten 6 April 1652. Det var innan det orange i den nederländska flaggan hade ändrats till rött. Orsaken till färgändringen var att det var svårare att framtälla orange nyanser som tålde solblekning och att det var lättare att se rött på stora avstånd.
En ny film från motståndarna till Nya Slussen har fått stor spridning i sociala medier. En vanlig kommentar bland de som skickar vidare den är ”Jag visste inte att det var så här illa”. Nej, det är inte så konstigt, för så illa är det inte alls. Vilket också påpekas av de flesta som kommenterat den.
Från Youtube.
Den här bilden är typisk för motståndarnas förhållande till fakta, den nya Katarinaparkens träd och grönska till vänster syns knappt alls. Av någon anledning är kollektivtrafikfältet fyllt med privatbilister, den rödgula avspärrning som finns i dagens Slussen – eftersom den inte är byggd för cykeltrafik – finns av någon anledning kvar efter att gamla Slussen rivits och Nya Slussen byggts. Bussar, cyklar och gångtrafikanter syns inte till över huvud taget.
En gedigen genomgång av myterna, kvarts-, halv- och hellögnerna som åter sprids genom den här filmen finns på Yimby. Speciellt avslöjande för filmen är genomgång nummer 12 av Slussenmyterna: När bilder ljuger.
I filmen, där nya fyravåningshus framställs som högre än de gamla sjuvåningshusen de står bredvid, förespråkas som alternativ till Nya Slussen i stället Slussen Plan B. Den påstås vara billigare, bättre och möjlig att bygga snabbare. Det är bara det att inget av detta är sant. Jämför man med Nya Slussen så gäller detta för Slussen plan B:
Enligt förespråkarna var meningen med att använda den gamla detaljplanen för 1935 års Slussen att bygget skulle bli snabbare och billigare. Men det blir det inte i Slussen Plan B, det blir dessutom mycket sämre slutresultat än med Nya Slussen.
Även om det skulle vara möjligt att bygga med detaljplanen från 1935 (vilket knappast är troligt eftersom tillgänglighetskraven idag är oerhört mycket högre än de var 1935) skulle det krävas flera år av utredningar, projektering, framtagande av system- och bygghandlingar och upphandling av entreprenörer innan ett byggande kan påbörjas.
Dessutom måste Slussen byggas för att klara av den ökade avtappningen från Mälaren till Saltsjön som behövs för att förhindra översvämningar i hela Mälardalen. Det är i själva verket det som gör att behovet av en ny Slussen, efter decennier av utredningar, nu är akut. För att kunna riva och bygga nytt i vatten behövs en ny vattendom, och att ansöka om en ny dom i ett så här komplicerat projekt är en mycket omfattande process. Stockholms stads ansökan om ny vattendom tog fyra år att färdigställa och består av tusentals sidor. Efter att den lämnats in till domstol tog det ett år innan den ens kom upp till förhandling.
Nu har Nya Slussens detaljplan vunnit laga kraft, gamla Slussens detaljplan gäller inte längre. Så vill man nu bygga Plan B – vilket man inte vill eftersom det alternativet är dyrare, sämre och tar längre tid att få klart än Nya Slussen – så skulle man behöva starta en helt ny detaljplaneprocess, som lägger ytterligare fyra år till projekttiden. Deras Unique Selling Point, som inte var sann ens då den gamla detaljplanen gällde, finns inte mer. Slussen Plan B är mer död än papegojan i Monty Python-sketchen.
Återstår Nya Slussen. Den innebär en stor förbättring för funktionshindrade, för kollektivtrafikanter, gående, cyklister och sjötrafikanter. Det vill säga alla trafikantslag utom bilister, där minskas i stället kapaciteten från 100000 fordon/dygn till 30000 fordon/dygn – vilket också är vad som passerar där nu. Och nej, det är ingen idé att ha större kapacitet för bilar där eftersom trafikmängden ändå begränsas av flaskhalsarna vid tillfarterna. Den av ett fåtal nostalgiker kramade Gamla Slussen med sina 12/14 filer är groteskt överdimensionerad för biltrafik och underdimensionerad för all övrig trafik. Med Nya Slussen minskar betongytan över vatten med 50 procent(!)
Så här mycket plats tar körbanorna i dagens… …och i Nya Slussen:
Källa: Spacescape
Nya Slussen innebär med stadslivsexperten Alexander Ståhles ord att:
Tillgängligheten för gående kommer att öka avsevärt. Slussen blir enklare att orientera sig i – det blir färre riktningsförändringar genom Slussen. Denna kvalitet har även stor betydelse för synskadade och personer med andra funktionshinder. För rörelsehindrade och de med barnvagnar kommer Slussen också bli enklare tack vare mindre marklutningar, fler hissar och rulltrappor mellan torgplan och kajplan. […]
Den upplevda trygghet[en] kommer att förbättras avsevärt i hela Slussen tack vare enklare orientering och fler verksamhetslokaler och entréer i gatuplan och längs viktiga gångstråk. Som rekreationsmiljö kommer det finnas många nya vistelsemöjligheter, dels i den nya parken vid Katarinahissen, som kommer att bli närpark för drygt 11000 boende och arbetande, dels i terrasserna, och dels på det nya Slusstorget en helt ny öppen plats i Stockholm där man kan vistas vid vattnet som man idag gör på Munkbrokajen och samtidigt se på slussningen. […]
I jämförelse med dagens Slussen, utformad för ett annat samhälle där bilen stod i första rummet, kommer framtidens Slussen enligt planförslaget bli ett stadsrum i promenadstaden och kunskapsstaden Stockholm. En plats med alldeles unika kvaliteter, inte bara som utsiktsplats med breda panoraman över Stockholm, utan även som en rikare mötesplats för boende, pendlare och turister, till vardags och fest – för de som är barn nu och förhoppningsvis för flera generationer till.
Too long; Didn’t read.
Ja, det var kläder i kassen.
Rysslands makt över oss borde inte vara så stor som den är. EU har tre gånger så många invånare som Ryssland och en ekonomi som är åtta gånger så stor. Lägg därtill USA. Rysslands makt i Europa bygger på två saker. 1. Att vi har gjort oss beroende av dem för vår energiförsörjning. 2. Att de är beredda att bruka våld.
Inget av detta kan vi lösa på en dag, men det stora beroendet av rysk gas och olja går faktiskt att bryta ganska fort, genom att satsa på ny teknik och låta bli att avveckla kärnkraften. Vi måste också inse att Ryssland ligger där det ligger, att nedrusta ses inte av dem som en förtroendeskapande handling, utan som en svaghet.
Bild: The Economist
Som teckningen från The Economist påminner om är Rysslands akilleshäl som alltid ekonomin. Räknar man bort energin är de mycket mer beroende av oss än vi av dem. Ekonomiska sanktioner är också det som biter bäst mot det styrande skiktet. Visst är det så att detta kommer att utnyttjas i propagandan. Putin kan säga: ”se där, ni ser att jag hade rätt, de är våra fiender”. Det är bara det att uteblivna sanktioner och utebliven styrkeuppbyggnad bekräftar Putins bild av Väst som vekt och ovärdigt att ha inflytande.
Att ha med Putins Ryssland att göra är som att möta Daleks i Dr Who. ”However you respond is seen as an act of provocation.”
Men om motståndaren blir provocerad oavsett om man talar mjukt eller hårt så är det enda säkra alternativet att bära en stor påk. Rå styrka hos Väst ogillas av Ryssland, men det är något – tyvärr det enda – som de respekterar.
No size fits all 