Lejonet och björntjänsten

Lunds universitet räknar sina anor tillbaka till 1666, av de svenska universiteten inom Sveriges nuvarande gränser är det bara Uppsala universitet (grundat 1477) som är äldre. I hitändan av den imponerande långa traditionen medverkar Lunds universitet i de hypermoderna forskningsanläggningarna ISS och MAX IV som just nu byggs i staden.

Så vad gör Lunds universitet för att övertyga studenter att komma dit och studera?

De har skaffat en plyschmaskot. Lejonet Lunde skall medverka på rekryteringsmässor för att övertyga prospektiva lärjungar att studier i Lund, det är receptet för framtiden.

Bild: Lunds universitet

Alla är dock inte roade. Johan Eriksson från Ateneum skriver i Lundagård:

I sin strategiska grund skriver Lunds universitet själva: ”Att fokusera på det klassiska i vårt visuella uttryck är viktigt av flera skäl. Dels särskiljer det oss från yngre universitet och högskolor. Dels kommer mycket av vår tyngd och akademiska trovärdighet från det faktum att vi funnits sedan 1666. Det klassiska är också viktigt i den internationella konkurrensen. Här borgar vår historia och våra traditioner för seriositet och hög kvalitet.”
Förr högaktades universitetet och studenten just för sin kunskap, medan attraktionskraften i dag tydligen kräver en lättsam stämning i universitetets monter på gymnasiemässor. Många är vi som flyttat hemifrån i samband med vår studenttid och därmed tagit steget in i vuxenlivets första fas. Varför skulle vi då vilja mötas av något som man, möjligen, kan förvänta sig från en lekfull förskola? Just ja, förskolelobbyn har jobbat hårt för att höja statusen genom att tvätta bort slangtermen dagis. Kanske borde Lunds universitet dra lärdom av den retoriken, i stället för att leka med mjukisdjur.

Nu är tyvärr Johans förskoleliknelse lite för nära verkligheten för att den skall kännas riktigt bekväm. Svenska studenter tappar i en alarmerande takt såväl i kunskaper.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

som i läskunnighet(!)

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Så, tja, det kanske bara är att böja sig inför det oundvikliga och konstatera att Högskolevärlden är på väg att på allvar bli ett vuxendagis.

Eller så tar man krafttag för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med låga löner, vill vi behålla vårt välfärdssamhälle finns ingen annan väg än att ta vara på och utveckla vårt intellektuella kapital. Det gör man genom att fokusera på kunskap. Känner man att man måste använda sig av peppande plyschlejon för att ragga sökanden har man redan förlorat. Jag skulle inte gå så långt som att skicka efter en amerikansk tandläkare, men jag skulle bra gärna vilja se lejonet Lunde stå uppstoppat på ett museum, han kan göra Gripsholmslejonet sällskap:

[uppdatering, dagen efter jag skrev artikeln meddelade Lunds universitet att Lejonet Lunde pensionerats för gott]

I Svenska kyrkans hus finns många rum, men hur sköts rumstilldelningen?

Man önskar att man kunde säga att man var förvånad över dagens DN-debattare där fem höga potentater i Stockholms Domkyrkoförsamling pläderar för den Svenska kyrkans fortsatta avkristnande och självutplåning. Boris Benulic har också läst deras inlägg och har en del att säga om deras prioriteringar i en Värld där miljontals kristna lever med ett överhängande hot att våldtas och dödas för sin tro.

Hade Söderblom levt i dag och läst deras text så hade säkert den gamle bitvargen muttrat något om att det var dags att börja benämna de fem skribenternas arbetsplats som Stockholms Dumkyrka. Därefter hade han kallat till sig sin gamle vän rabulisten och socialistagitatorn Fabian Månsson och förklarat för honom:
”För bövelen Fabian, nu får du sluta lalla runt i riksdagen. Det är dags att skapa en verklig folkrörelse mot terror, förtryck och vidskepelse. Stå inte bara där! Ut på torgen, karl!

Hösten 2013 hölls en utfrågning inför ärkebiskopsvalet . Var och en av kandidaterna ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Det var inte konstigare än att fråga en muslim om, och i såfall varför, vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus. Svaret var dock konstigare än det man skulle få från en muslim,  oavsett om det var en vanlig troende eller en högt uppsatt imam.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns däremot inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att enbart själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För femton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort, jag lovar:

Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad sittande Kyrkomöte fick i julhälsning häromåret, en bok om islam. I boken, med förord av dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan under senare år brytt sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Nu har Kyrkan dock tagit sig i kragen och de förföljda kristna får en del av de fem (5, inte 50, inte 500) miljoner kronor om året för som avsätts i hjälp till Mellanöstern. På hemsidan skriver kyrkan att

Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs.

(Inte ens här kan kyrkan låta bli en brasklapp, men det är bara en ytterligare religion som nämns vid namn, det är just islam, och bara islam, som Svenska kyrkan är så besatt av att hålla sig väl med. Buddhism, sikhism, hinduism, taoism och zoroastrism ignoreras. Judendom ignoreras inte, den angrips.)

Huvudproblemet är intolerans mot troende människor.

Jag skulle säga att huvudproblemet för Mellanösterns kristna och muslimer är intolerans från troende människor…

Det finns en del att göra för Svenska kyrkan, om den klarade av att ta sig samman. Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext redan för två år sedan:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Fast Svenska kyrkan bryr sig på riktigt, det gör de: Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Det står naturligtvis prostar, kaplaner och biskopar fritt att ha sina teologiska funderingar. Men om nu den kristna tron är ett så stort bekymmer för dessa plågade själar i Svenska kyrkans ledning, varför alls vara kvar i kyrkan? Varför inte bli ateister eller konvertera till islam? (Det skulle visserligen utplåna kyrkans styresskikt, men medlemmarna skulle å andra sidan börja komma tillbaka) Svaret är givetvis att Svenska kyrkan, trots vikande medlemsantal, fortfarande är innehavare av enorma tillgångar i skog, värdepapper och fastigheter, med vidhörande prestigefulla och lönsamma uppdrag. Det finns ju gränser för vilka försakelser samvetet skall kunna tvinga en till, även om man är domprost eller biskop…

Förnuft och känsla – det ena är bättre att basera lagstiftning på än det andra

Just nu får Liberala Ungdomsförbundet utstå en ström av hånfulla förlöjliganden, inte minst på det som något ironiskt kallas sociala medier. Ofta är det berättigat, men inte den här gången. Luf har på sin kongress antagit ett förslag om att avskaffa den ett år gamla lagen som förbjuder sex med djur. Och visst kan ett sådant förslag förlöjligas, men den som reflexmässigt gör det ställer sig frivilligt på samma intellektuella nivå som, tja, ett djur. Jag och flera andra har redan skrivit om det här, argumenten gäller fortfarande, så jag repriserar vad jag skrev när frågan var uppe för debatt för fyra år sedan:

==============================
Frågan om förbud mot tidelag är uppe igen, i onsdags röstade riksdagen om ett utökat förbud. Daniel Swedin skriver klokt om dubbelmoralen i detta på Aftonbladets ledarsida:

Jurister brukar hävda att vi redan har en kraftfull lagstiftning som kriminaliserar alla handlingar som verkar skadande på djur och att eventuellt förbud mot just sexuella utnyttjanden mest blir en symbolfråga. De argumenten biter inte på vänner av ett nytt tidelagsförbud. I torsdags stod folk­partisten Anita Brodén i plenisalen och hävdade att tidelag är ett ”accelererande problem”.

Är det så?

I en rapport som Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten av 2000-talet fann man att sedan 1970-talet har totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp mot djur rapporterats till polis och veterinärer.

Men de flesta av de 209 fallen handlade inte om människor som haft sex med djur. Det handlade om djur som skurits i könsdelarna och andra former av djurplågeri som redan är helt och hållet olagligt. Enligt myndigheten var det knappt tio fall på 30 år som inte täcktes av den redan existerande lagstiftningen. Det är de här få fallen riksdagen vill komma åt med ett nytt förbud.

Man kan tycka att det är i tunnaste laget. Varje djur som utnyttjas sexuellt är ett för mycket. Även om det inte skadas fysiskt. Men den eventuella psykiska skada tjurar och kor lider av att vid avel stimuleras sexuellt för att producera sperma eller att vid insemination få veterinärens arm införd i underlivet är riksdagen ointresserad av.

Professorn i antropologi Don Kulick skrev i ett debattinlägg när frågan var uppe förra gången, djursexförbud är rent hyckleri:

om man nu ska förespråka ett förbud mot sexuellt utnyttjande av djur, hur ska man då behandla artificiell inseminering av djur, som är en mångmiljardindustri – långt större än djurporrindustrin – som grundas på just sexuellt utnyttjande av djur? Artificiell inseminering handlar ju om att handjurs könsorgan stimuleras till ejakulation och att hondjur penetreras och fylls av sperma – av människor, med händer eller verktyg, och under tvångsliknande förhållanden.
Kan den visa människan som förklarar varför djur lider mer av sex än slakt också vara snäll och upplysa om varför artificiell inseminering av djur inte är ett synnerligen grovt exempel på just den typ av sexuellt utnyttjande som lagen i så fall bör förbjuda?

Kulicks fråga står fortfarande obesvarad.

Jag tycker att man, om man svänger sig med moralistiska argument, måste vara konsekvent. Förbudsförespråkarna vill förbjuda sexuella handlingar mot djur som görs för njutning medan de vill tillåta exakt samma sak om det görs för att tjäna pengar. För djuret självt spelar bevekelsegrunderna absolut ingen roll. Inte så lätt att se konsekvensen där, och det gjorde ju inte Kulick heller.

Jag är mycket medveten om att tillvaron inte går att dela upp i svart eller vitt, det är fullt av gråzoner och man måste agera efter hur verkligheten ser ut. Det jag vänder mig emot är alltså det självförhärligande moraliserandet i debatten. Det finns hos de som t ex förespråkar ”all kärlek är bra kärlek!” (…om det inte gäller polygamister förstås), eller att ”sexuella handlingar mot djur skall vara straffbart!” (…om man inte tjänar pengar på dem).

Jag vill inte förbjuda vare sig artificiell insemination eller köttätande. Jag inser att dessa saker rör sig i en moralisk gråzon. Därför är det mig också fullständigt främmande att anföra moralistiska skäl till att t ex förbjuda tidelag och samtidigt tycka att det är ok med att tillåta artificiell inseminering.

Själv tycker jag också att det verkar äckligt att ha sex med djur, men vad jag eller riksdagen tycker är ”äckligt” bör inte påverka lagstiftningen. Om nu tidelag förbjuds av djurskyddsskäl så skall av samma skäl också artificiell insemination förbjudas.

Zac skriver också om det och jag själv skrev om det förra gången, i november 2008. Läs också Hanna som då gjorde en mycket gedigen genomgång av frågan och smulade sönder alla förbudsargument som framfördes.
==============================

Att jämföra djur med barn och förståndshandikappade är absurt. Du äter varken barn eller förståndshandikappade. Djur är inte människor, de har inte mänskliga rättigheter! De ska skyddas från onödigt lidande, vilket nuvarande lagstiftning med förbud mot djurplågeri innefattar.

Visst kan man argumentera för att tidelag skall vara straffbart, men om strafflagstiftningen inte baseras på rationella överväganden om orsakad skada utan på majoritetens magkänsla om vad som är ”äckligt” är det inte en artskillnad mot det ryska eller saudiska rättssystemet, utan en gradskillnad.