Vem representerar identitetspolitiken?

Nästa onsdag kommer det att presenteras en rapport av Ivar Arpi: Vem representerar Sveriges muslimska väljare? På seminariet deltar personer med god kunskap om det som rapporten handlar om. Ivar Arpi, rapportförfattare och skribent, Tommy Möller, professor i statsvetenskap Stockholms universitet, Kent Persson, partisekreterare Moderaterna och Bosse Ringholm, f d finansminister. Samtalet leds av den mycket kompetente Eli Göndör, fil dr i religionshistoria.

Men det är en hake, i alla fall enligt delar av svenska twitter och Aftonbladet. Som brukligt i dagens Sverige är det viktiga inte vad som sägs utan vem som säger det. Alla medverkande är ”vita” och deras åsikter och kunskaper om ett ämne där muslimer förekommer anses därför vara ogiltiga, oavsett vilka frågor rapporten handlar om:

Nabila Abdul Fattah, debattör och krönikör, har reagerat mot panelens sammansättning.
– Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Det är 2014, har vi verkligen inte kommit längre? Finns inte någon svensk muslim som skulle kunna prata om svenska muslimer? Å andra sidan är svenska muslimer inte en homogen grupp, så det skulle behövas representanter från flera olika delar av muslimska samhället, säger hon och fortsätter:
– I stället blir det nu bara fem vita män som pratar om muslimer som en och samma grupp, som tycker och tänker samma sak.
– Jag är less på hela grejen att svenska muslimer ska man prata om, inte med. Man illegitimerar gruppen man talar om. Man säger att de inte kan tala för sig själva, så vi för deras talan. De omyndigförklarar oss. Det är så jävla narcissistiskt att inte ens känna att man behöver gruppen man talar om i det här sammanhanget.

Helt uppenbart är att NAF anser sig ha mandat att tala för vad stora grupper av ”muslimer” vill, oklart vem som gett henne det. (Oklart också varför hon förutsätter att man inte kan vara ”vit” och muslim.) Om hon hade läst inbjudan till seminariet kanske det hade klarnat lite, där kritiserar Arpi just själva ihopbuntandet av muslimer till grupper som skall representeras utifrån sin religiösa tillhörighet. Själv har dock NAF inga problem att bunta ihop ”fem vita män”…

Som jag brukar påpeka: Man kan inte stava ”identitetspolitik” utan ”idioti”. Identitetspolitik bygger på att individens intressen och åsikter definieras av vilken grupp personen hör till; kvinna, ortodox, asiat, homosexuell. En person anses inte kunna representera en vars grupp denne inte själv tillhör. Men som komikern Liz Feldman påpekar:

I had lunch this afternoon, not gay lunch. I parked my car; I didn’t gay park it.

Vårt demokratiska system bygger på att vi väljer personer som företräder våra åsikter, inte vårt ursprung, kön, sexuella läggning eller religion. Men i ett intersektionellt identitetspolitisk idealsamhälle duger inte allmänna val där väljaren väljer det parti och den kandidat denne själv anser vara bäst. I ett III sköts i stället styrandet genom indelning av befolkningen i grupper som sedan representeas i de lagstiftande och beslutande församlingarna. Även om man håller ner antalet kvalifikatorer till kön (minst tre), sexuell läggning (minst fem), religion (allraminst sju, skall man skilja på olika typer av kristendom, islam och judendom? hur många sorters hinduism skall man räkna? är alla ateister ateister på samma sätt?) och ursprung (skall man gå efter hudfärg eller område, och i så fall hur stora områden, och vad händer om föräldrarna har olika ursprung?)

När denna indelning är avklarad tillkommer bara frågan hur stor vikt varje subgrupp skall ges, är det en person, en röst, eller skall olika grupper ges olika tyngd? När man väl har identiferat alla subgrupper kan man dock spara in på själva valprocessen, eftersom alla i varje subgrupp förutsätts ha samma intressen och åsikter om hur samhället skall styras är det bara att slumpa ut tilldelningen av representanter per grupp. Det lär dock inte räcka med en riksdag med bara 349 ledamöter.

Men ett samhälle där alla defineras genom sin grupptillhörighet (som de inte får välja själva) är inget bra samhälle, där är antirasister besatta av hudfärg, liksom personer som säger att könet inte spelar någon roll är besatta av kön.

[uppdatering: även Metro anser hudfärgen vara det viktigaste kriteriet för att någon skall vara värd att lyssna på]

Veka kyrkan

I höstas hölls en utfrågning av ärkebiskopskandidaterna. Var och en ombads ge sitt svar på om, och i så fall varför, Jesus för dem är en sannare profet än Muhammed. Inte konstigare än att fråga en muslim varför vederbörande anser Muhammed vara en viktigare profet än Jesus.

Personerna, som alltså kandiderade till Svenska kyrkans högsta ämbete, kunde inte ge ett klart svar. Eller ens ett försök till något i närheten. Den enda(!) ärkebiskopskandidaten som gav ett klart svar på om han ansåg att Jesus var en sannare profet än Muhammed var Ragnar Persenius (Han ansåg att Jesus var det, inte speciellt märkligt, eftersom Jesus i Svenska kyrkans trosbekännelse sägs vara Guds son. Muhammed nämns inte i trosbekännelsen.) Så blev Persenius inte ny ärkebiskop heller. Den posten gick till Antje Jackelén, vars valspråk – som av en händelse – är ”Gud är större”.

Men många tyckte inte alls det var konstigt att ärkebiskopskandidaterna förnekade det som är den kristna kyrkans själva existensberättigande. Det finns en i den svenska debatten utbredd uppfattning att ens själva förekomsten av en kristen tro är en förolämpning mot världens muslimer.

För fjorton år sedan firades 1000-årsjubiléet av Sveriges kristnande. Det brukar räknas från Olof Skötkonungs dop, han var den förste kung som döptes i Sverige och som förblev kristen. Ett sådant bemärkelseår borde ju ändå ha föranlett ett stort firande från världens största Lutherska kyrka. Eller? Missade ni det? Bara lugn, Svenska kyrkan fegade inte som vanligt ur och skämdes för sin tro och existens, den slog på stort: Skara Stift gav faktiskt ut en bok.

En bok var också vad årets tillträdande Kyrkomöte fick i julhälsning, en bok om islam. I boken, med förord av avgående ärkebiskop Anders Wejryd drivs tesen att:

Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.

Med det synsättet är det inte alldeles överraskande att Svenska kyrkan bryr sig mer om situationen för muslimer som får glåpord efter sig i Sverige än om kristna som mördas för sin tro i Arabvärlden, Asien och Afrika. Man kunde iochförsig tycka att Svenska kyrkan skulle klara av att bry sig om både kristna och muslimer. Men de ser sig av någon anledning tvungna att välja, och då blir det inte de kristna.

Kristna är de troende som är mest utsatta för våld och förföljelse. I stora delar av Asien, Mellanöstern och Afrika är det direkt livsfarligt att vara kristen. Ivar Arpi skrev om det i en ledartext i höstas:

Den prisbelönte historikern William Dalrymple beskriver i From the Holy Mountain hur han reser runt i Mellanöstern för att se hur det står till med kristendomen. Han finner ruiner och lämningar efter regionens döende kristendom överallt. Kyrkor som byggts om till moskéer, lager, lador eller helt enkelt rivits. Boken gavs ut 1997. Under de sexton år som passerat har mycket hänt. Dalrymples dödsruna över kristendomens öde i dess ursprungsländer är ännu mer aktuell i dag. Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern

Men Svenska kyrkan bryr sig, det gör de faktiskt. Det finns ett land i Mellanöstern där själva det faktum att man bekänner sig till den kristna tron inte är förenat med livsfara. Gissa vilket land Svenska kyrkan driver bojkottkampanj emot?

Tretal i källkritik: mail, marijuana och misogyni

Den senaste tiden har återigen fört upp källkritik på agendan. I början av året blåste det upp till storm om ett förolämpande mail till en reporter som såg ut att komma från socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå.

Mailet visade sig senare vara en förfalskning. Men det märkliga i den här historien var att inte bara reportern trodde att kommunalrådet Holmlund skickat det förolämpande mailet. Holmlund trodde det själv!

Detta fick den riktiga brevskrivaren att höra av sig för att förklara att mailet var en bluff. Vilket vem som helst snabbt kunde konstaterat genom att titta i källkoden till mailets brevhuvud. Att förfalska den avsändare som som står öppet är lätt, men det finns ett enkelt sätt att kontrollera äktheten: I källkoden står den riktiga avsändaren.

I början av året delades också en länk till en satirsajt flitigt. I artikeln påstods 1) att man kan dö av att överdosera marijuana och 2) att 37 personer gjort just det den första dagen marijuana var legalt i Colorado.

Undrar du hur många människor som i verkligheten någonsin dött av en överdos marijuana? Klicka här för att läsa, eller titta på illustrationen nedan:

Som synes har inga människor någonsin dött av marijuanaöverdos. Troligtvis inga pandor heller.

För att fullkomliga tretalet: På Facebook har också upprördheten varit stor över misogynin på Googles söktjänst. En användare delade en bild på en sökning efter ”Kvinnliga chefer” där Google såg ut att svara ”Menade du: Manliga chefer”. Bilden delades flitigt och folk förfasade sig vederbörligen. Ingen av dem som gjorde det hade kommit på idén att prova att lägga två sekunder på att faktiskt prova att göra samma googling för att se om det stämde som det påstods… Nu har användaren talat om hur han gjorde, det var inte ens Photoshop, det var enklare än så. Kim Stranne skriver:

Jag gjorde följande;
Skrev in manig chef.
Den felstavningen gjorde att Google föreslog manlig chef.
Därefter raderade jag det jag sökt på och skrev in kvinnlig chef och lät bli att trycka ”sök”.

Men vadå, det finns ju på bild, på Internet, då är det sant!