Posts Tagged ‘källkritik’

När du gör ett gräv, akta dig så att du inte själv ramlar i gropen

7 november, 2017

Uppdrag Granskning gör ett viktigt arbete, eller rättare sagt, de borde göra det. Men ett ”avslöjande” från journalister som inte begriper skillnaden mellan rörelseintäkter och vinst är inte förtroendeingivande. Detta alltså i det grävande flaggskeppsprogrammet i ett företag som varje år cashar in åtta miljarder av våra tvångstaxerade licenspengar och snart kommer att ta in dessa pengar direkt på skattsedeln, eftersom folks betalningsvilja har minskat.

Undrar du vad den riktiga procentsiffran för Nikes skatt är? I den senaste kvartalsrapporten kan man se att Nike gjorde en vinst på 14,2% av omsättningen och betalade 13,2% i skatt på den vinsten.

En försäljning utanför Nordamerika på cirka 17 miljarder dollar och en vinstskatt på 1,9% av omsättningen stämmer med UG:s siffror. Förutom att UG alltså tror att omsättning är samma sak som vinst. Men när man finansieras med tvångstaxerade pengar, vare sig det kallas licens eller skatt, så är det nog lätt hänt att förståelse för grundläggande företagsekonomi inte är ett krav för anställning.

Tipstack till Dennis Josefsson på Twitter som upptäckte det.

[Uppdatering: SVT har ändrat i artikeln och skriver nu att det handlar om ”flera år” och ”genom åren” i stället för ”förra året”. (Jag har från källa på TT fått höra att det handlar om 15 år, då hamnar också storleken på den ackumulerade vinsten inom trovärdighetens gräns) Men det kvarvarande intrycket är att UG och SVT faktiskt inte har koll på hur saker hänger i hop. En artikel som förklarar saken mycket bättre är skriven av TT, den finns t ex här.]

Siffertrixarna i Sandviken

1 juni, 2014

Som tidigare i veckan rapporterats i Arbetarbladet och Metro och nu i Dagens Nyheter och Expressen har Sandvikens kommun beställt en positiv rapport om invandringens ekonomiska vinster av konsultbolaget PwC, och det har den fått. Enligt rapporten tjänar Sandviken över en halv miljard per år på invandringen. ”Fakta är bästa vapnet mot rasism”, säger Patrik Häljeryd, vice ordförande i Arbetsmarknads- och trafiknämnden, i Arbetarbladet. I Expressen applåderas resultatet av Birgitta Ohlsson.

Men utredningen bygger på ett grundläggande tankefel, vilket naturligtvis också var kommunens mening med utredningsuppdraget. Om man nu skall räkna lönsamhet för olika grupper (vilket det finns principiella skäl emot, men Sandviken har nu uppenbarligen bestämt sig för att man skall göra det) så skall det vara rätt. Antingen räknar man rätt eller inte alls. Gruppen 20-64 skall gå med ett sjuhelsikes överskott, det är i princip den som bär välfärdsstatens finansiering. Grupperna 0-19 och 65+ nettobidrag är ju negativt. Kommunen har dock enbart räknat med gruppen 20-64  och dessutom tillgodoräknat sig värdet av hela deras bruttoinkomst – inklusive arbetsgivaravgifter och statlig/landstingsskatt – som en kommunal intäkt (plus de boendehyror som betalas med denna arbetsinkomst). 

Det gjordes ingen undersökning av hur mycket svenskfödda i samma åldersgrupp skickade in i kommunens kassa. Men redan av förvärvssiffrorna, 81% för svenskfödda, 59% för utlandsfödda, ser man det är mycket mer. På den finansiella plussidan för utlandsfödda finns att kommunen till del sluppit stå för barnomsorg/skola (vilket i viss mån kompenseras av extra utbildningsinsatser senare) och att utrikesfödda i allmänhet har kortare tid som 65+ are.

Men som systemet är utformat (över)kompenseras kommunernas förluster av staten. Samhällsekonomiskt är det fullständigt meningslöst att bara räkna på kommunnivå. Vi har ett ersättnings- och skatteutjämningssystem som gör det mycket ekonomiskt intressant för kommuner att ta emot invandrare som inte kan försörja sig själva men ekonomiskt tämligen ointressant för kommuner att faktiskt få dessa (eller infödda svenskar) i arbete.

Det finns många andra skäl förutom strikt kommunalekonomiska att ta emot invandrare och att få invandrare och infödda i arbete. Men att systemet i praktiken inte premierar de kommuner som faktiskt lyckas med integreringen är inget mindre än ett totalt systemfel.

Behändigt nog så finns inte rapporten tillgänglig på kommunens hemsida så att uträkningarna går att kontrollera…  [Hittade den på annat ställe, se nedan] Men jag räknade på SCB:s siffror på befolkningen 2012 och det innebär ca 2774 utlandsfödda i ålder 20-65 (andra intervall där, fick halvera intervallet 15-24). Av dem arbetar alltså 59%, det blir 1637 stycken, enligt Arbetarbladet och Expressen är medianlönen 25000 (medel hade varit bättre, men det är det jag har att räkna med). Det innebär att de arbetar ihop drygt 491 miljoner inklusive skatt, exklusive sociala avgifter. Detta får PwC till ett produktionsvärde på 540 miljoner. Vilket låter lite lite, det är ju mindre än de totala lönekostnaderna. Å andra sidan är det mycket märkligt att kommunen räknar in hela produktionsvärdet på kommunens pluspost. Om man nu räknar bort stats och landstings minusandel i kalkylen så måste man också räkna bort stats och landstings plusandel. Jag menar, något annat vore ju djupt ohederligt…

[Uppdatering: jag har nu fått en länk till rapporten. Den anger att 2774 var i arbetsför ålder, helt ok gissning alltså. Den anger också att 59% förvärvsarbetar, vilket enligt rapporten blir 1660 stycken. Men: det är bara 1334 av dessa som faktiskt uppbär förvärvsinkomst. Det innebär 48%(!) Det är alltså denna siffra som Sandvikens politiker slår sig för bröstet med och Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson anför som bevis på hur bra allt fungerar… Det förklarar också att uppskattningen av produktionsvärdet blev mindre än vad jag tyckte den borde varit givet 59% sysselsättning. PwC har räknat med den totala lönekostnaden inklusive löneskatter och avtalsförsäkringar som ett mått på produktionsvärdet, vilket är en rimlig approximation]

Även Tino Sanandaji har tittat närmare på rapportens påståenden:

Sandvikens politiker har misslyckats med att ge invandrare i sin kommun jobb. Kostnaden för A-kassa, arbetsförmedling och arbetsmarknadsprogram betalas dock av staten, subsidierat av skattebetalare i övriga landet. Dessa kostnader inkluderas inte i rapporten som Sandviken kommun nu fräckt skryter med.

Är jag verkligen tvungen att förklara för DN att det inte är lämpligt att exkludera stat och landsting när man räknar på invandringens samhällsekonomiska kostnad? Eller att media har en journalistiskt skyldighet att åtminstånde förklara rapportens oortodoxa metod för sina läsare?

Om det låter för dåligt för att vara sant är det oftast det

19 april, 2014

I mitt inlägg i förrgår använde jag tillgängliga data för att så gott det går ge en verklighetsnära bild av relationen mellan anmälningar, åtal och fällningar för våldtäkt. Jag använde en studie över avgjorda fall 2012 som visade att 64% av våldtäktsåtalen ledde till fällande dom, inte 12% som Fatta.nu påstår i sin infografik. Dock handlar den studien bara om åtal för våldtäkt mot vuxna, vilket av vissa tas till intäkt att Fatta.nu inte hade fel. Men det har de. För även om man skulle räkna med att inte ett enda åtal för våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle totalsiffran för fällande domar bli högre än 12%.

2012 gick 356 fall av våldtäkt mot vuxen (347 kvinnor, 9 män) och 985 fall av våldtäkt mot barn (822 flickor under 15, 63 flickor 15-18, 95 pojkar under 15, 5 pojkar 15-18) till åtal. Vi vet från Frida Olssons studie att 64% av åtalen som gällde våldtäkt mot vuxen ledde till fällande dom. Om vi räknar så absolut lågt det går: med att inte ett enda fall av våldtäkt mot barn ledde till fällande dom skulle den totala andelen fällande domar bli ((356*0,64)+0)/(356+985) =  228/1341 = 17%. Hur man än räknar kan man inte få det till 12%. Men våldtäkter mot barn leder till fällande domar, det vet vi, 2012 var det 149 fällande domar. Antar vi att varje dom bara gällde ett begånget brott (vilket det inte gör) så blir andelen fällande domar för våldtäkt ((356*0,64)+149)/(356+985) =  377/1341 = 28%.

Men det finns ingen anledning att tro att andelen fällande domar vid åtal för våldtäkt mot barn skulle vara lägre än de är för vuxna. När det går till åtal är nämligen frågan om samtycke en icke-fråga eftersom barn under 15 års ålder enligt lagen inte kan ge samtycke till sex.

Fatta.nu uppdaterade efter att kritiken blev för besvärande sitt inlägg med källhänvisningar och lade till de fällande domarna för våldtäkt mot barn, men de vägrade fortfarande rätta det största felet, nämligen att de förutsätter att varje fällande dom bara betyder att en våldtäkt har straffats. De uppdaterade inte heller sin grafik, inte ens med de uppgifter som de erkänt var fel. Men nu har de ändrat igen, nu står det bara att ”Vi har blivit uppmärksammade på att en del av de siffror som vi använt oss utav i den grafisk bilden nedan inte stämmer.” Ingenting om att de missat de 149 fällande domarna för barnvåldtäkt, inget om att varje dom ofta omfattar flera begångna brott. Den felaktiga grafiken ligger kvar.

Om Fatta.nu kunnat läsa statistik hade de sett vad det verkliga problemet i rättsskipningen vad gäller våldtäkt mot vuxna ligger. Det är att så förhållandevis få fall klaras upp rättsligt (för kvinnor 41% för män 50%), genom åtal eller på annat sätt, till exempel att den anmälda gärningen efter utredning ej bedöms vara ett brott eller att brott ej kan styrkas (teknisk uppklaring). Problemet är inte att för få åtal leder till fällande dom. (Är det ett problem är det i så fall inte för att den tilltalade inte fälls, utan för att åklagaren valde att gå till rättegång med för svaga bevis) I ett rättssamhälle gäller det för åklagaren att bevisa den tilltalades skuld, inte för den tilltalade att bevisa sin oskuld. När det gäller våldtäkt mot vuxen handlar det om gärningar som vid samtycke är lagliga, därför är det inte konstigt att fler frias vid våldtäktsåtal (36%) än vid andra typer av åtal (5%).

Den låga totala uppklaringsprocenten vid våldtäkter är ett problem för rättssamhället – att så få fall klaras upp antingen genom åtal eller genom att rättsväsendet genom utredning konstaterat att det inte finns grund för åtal. Att domstolar när ord står mot ord sedan väljer att hellre fria än fälla är inte ett problem för rättsstaten. Detta hade Fatta.nu sett om de klarat av att läsa statistik.

I stället sprider de den mycket skadliga myten att det inte lönar sig att vittna i en våldtäktsrättegång.

För att citera juridikprofessor Mårten Schultz: Den som har räknat är antingen clueless eller ljuger. Och bidrar därmed till otrygghet.

Det finns också andra problem med Fatta.nu:s infografik, inte bara använder de den absolut högsta officiella uppskattning av mörkertalet de kunnat hitta, de framställer det som om det vore klarlagt att så många våldtäkter faktiskt inträffat: BRÅ skriver i samband med uppskattningen, på sidan 49:

Här bör noteras att det kan vara svårt för en person att tolka huruvida en händelse juridiskt sett ska bedömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Det innebär att de våldtäktshändelser som rap­porterats i NTU i juridisk mening kan vara lindrigare sexualbrott, som sexuellt tvång, eller vice versa.

Man skall när man visualiserar brottsstatistik vara mycket tydlig med att mörkertal och anmälningar handlar om misstänkta brott. Missar man det – av slarv eller vilja – så framstår ju varje nedlagd förundersökning och varje friande dom som ett misslyckande av rättsstaten (vilket det, i något enskilt fall kan vara, liksom en enskild fällande dom kan vara det). Men att felaktigt misskreditera rättsstaten hjälper inte arbetet mot sexuellt våld, eller mot några andra brott heller.

 

Folkrättsbrott och oljekällkritik

2 mars, 2014

I går tipsade jag om två personer på nätet som har koll på Central- och Östeuropa. Bra att ha när rykten och propaganda flyger vilt omkring. Idag tipsar jag om en annan som har koll på utlandet: Författaren, journalisten och dokumentärfilmaren Bengt Nilsson skriver initierat om bland annat Afrika under varumärket Ethno Press.

På hans blogg kan man till exempel läsa om ursprunget till ryktesspridningen om Lundin Oil och Carl Bildt. Det härrör från en kristen amerikansk biståndsorganisation med en alldeles särskild agenda: Christian Aid, som 2001 släppte den upphaussade rapporten The Scorched Earth om folkfördrivning och krigsbrott i dåvarande södra Sudan.

Svenska Lundin Oil pekades ut som en av de värsta bovarna beroende på att bolaget hade låtit bygga en väg mellan städerna Bentiu och Leer. Fyrtioåtta byar sades ha bränts ned för att ge plats åt vägbygget. 160 000 människor hade dödats eller drivits på flykt. Påstods det.

Dessa siffror förbryllade mig. När jag besökte platsen 2001 konstaterade jag att tusentals människor hade flytt till Bentiu och grannstaden Rubkona, där regeringsarmén, Lundin Oil och den största milisgruppen hade sina högkvarter. All min erfarenhet av krig sade mig att civila flyr bort från det som hotar dem. De flyr inte till sina mördare. Det var något i Christian Aids version av kriget som inte stämde.

Gerillan SPLA nämndes knappt i sammanhanget. All skuld lades på oljebolagen, i synnerhet Lundin Oil.

För cirka en månad sedan meddelade Läkare utan gränser, MSF, att de evakuerade sin klinik i Bentiu och förde patienter och personal i säkerhet till staden Leer. MSF:s chef på plats uttryckte sin stora lättnad över att det fanns en bra väg som underlättade evakueringen. Det är den väg som Lundin lät bygga för 14 år sedan.

Härom dagen kom ett nödrop från MSF. All deras personal i Leer har tvingats fly ut i bushen tillsammans med samtliga patienter. Det är livsfarligt att stanna kvar. Häftiga strider pågår. Läs nyhetstelegrammet HÄR.

Den militära organisation som nu vållar död och förödelse i regionen är densamma som tidigare hölls om ryggen av Christian Aid och beskrevs som offer, krigets stora förlorare.

Mer om Christian Aid och deras roll i händelseutvecklingen i Sydsudan kan man läsa här.

Personliga fakta och sanna känslor

10 februari, 2014

Mona Masri har varit i USA och i DN Kultur meddelade hon vad hon inte lärt sig i skolan. Hon hade upptäckt att Sveriges export av stångjärn som användes till att göra slavbojor av aldrig var så lönsam som, tja, när Sverige exporterade stångjärn som användes till att göra slavbojor av. Hon gjorde det i en artikel med den fullkomligt häpnadsväckande, tillika fullständigt osanna, titeln: Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln. Alltså inte exporten av slavbojehalvfabrikat utan all export. Vilket naturligtvis är rent strunt. Exporten av högkvalitativt järn, av vilket råämnen till slavbojor var en mikroskopisk andel, var visserligen mycket viktig och lönsam. Men exporthandeln har aldrig varit så viktig för Sveriges ekonomi som nu, och vinstmarginalen på Absolut vodka slog allt annat vi exporterat de senaste sjuhundra åren.

Hennes funderingar kring Karl-Oskars och Kristinas slavägande är lika verklighetsförankrat det, de absolut flesta svenskarna kom till USA efter att slaveriet var avskaffat och de bosatte sig huvudsakligen i kraftigt abolitionistiska nordstater. Det är inte helt omöjligt att Mona Masri faktiskt har träffat en person som säger sig härstamma från en slav som ägts av en svensk, det är inte ens helt omöjligt att personen som säger det också har rätt. Men att bygga sin argumentation på det är som att efter en lottovinst bygga sin ekonomi på att man i forsättningen kommer att vinna högsta vinsten varje vecka.

Artikeln hade med sina vilda svingar och påståenden utan källkritik alla förutsättningar att bli dagens snackis men dränktes senare på dagen av nyheten att Tomas Rudin tagit whiskey på Systembolaget utan att betala.

Det bra med det var att Mona Masris fantasier fick mindre spridning, det dåliga var att de därför inte heller emotsades.
Nu är ju det här med fakta inte riktigt hennes bag of tea. Men det kanske inte är så noga det där med fakta på DN Kultur? Där svävar fortfarande Maria ”Vad är sanning” Schottenius ande över arbetet. I poststrukturalistisk anda har därmed alla sin egen sanning och egna fakta. Alla upplever ju världen på sitt eget sätt.

Fast, nej, det gäller bara så länge den upplevelsen stämmer överens med Mona Masris.

Om den inte gör det så står hennes gamla polare beredda att ta heder och ära av den uppstudsige på licensbetalarnas bekostnad.

Masri skriver:

Det dröjde inte länge förrän en av debattdeltagarna, Alice Teodorescu, kritiserade Pascalidou för att vara partisk i frågan om rasism. Hur är man partisk kring rasism, antingen är man väl för eller så är man emot människors lika värde?

Så talar en som inte bara anser att det finns en sanning i hur världen skall ses och resten är lögn, utan också att precis den åsikt och insikt hon själv har, bekvämt nog, är sanningen. I hennes upp- och nervända värld kan påståenden om faktaförhållanden användas hursomhelst medan däremot känslor och åsikter antingen är sanna eller falska.

Fast hur mycket ligger det i en ”sanning” som inte tål att emotsägas, som kräver åsiktskorridorer och ekokammare för att överleva? Den återkommande tankefiguren är att de som inte håller med om exakt vad identitetspolitikens uttolkare råkar tycka idag inte bara har fel, de skall inte ens ha rätt att yttra sig.

Varje kritik mot identitetspolitikens totalitära anspråk tolkas som ren ondska och historierna skrivs om för att passa i martyrmytologin. Nederlag smids om till dolkstötslegender. Debaclet i P1 Debatt påstås handla om att en av debattdeltagarna försökte tysta programledaren. Tintinaffären transformeras till en historia om vitt raseri mot en antirasist som ville flytta en rasistisk bok tio meter. Pascalidous partiska och oprofessionella modererande görs om till ett modigt försvar av Den Enda Antirasismen i kamp mot de fascistiska medlöparna i ledningen på Sveriges Radio…

Åter till artikeln, hur var det nu med vad man får lära sig i skolan?

Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Karibien, Nord- och Sydamerika, det vet alla. Vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien. Att det inte talas mycket om det beror delvis på att de till skillnad från i Nord- och Sydamerika inte lämnade några spår kvar i befolkningssammansättningen. Inga svarta medborgare, ättlingar till slavar, går på gatorna i Turkiet eller Emiraten vid Persiska viken och påminner om vad som varit. Och så länge västliga bildningsinstitutioner sprider budskapet att slaveriet var en uteslutande västerländsk företeelse finns en bekväm ursäkt för länderna i Nordafrika och Asien att inte ta itu med sin historia.

Vad inte många heller vet är att över en miljon européer förslavades i Nordafrika (Som jämförelse fördes 645000 svarta afrikaner till det som nu är USA.). Hela landsändar i Spanien och Italien avfolkades och den ekonomiska och sociala utvecklingen förstördes under århundraden.

FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden. Storskalig slavhandel fanns i Afrika långt innan européerna kom och den finns kvar ännu. Mauretanien är vice ordförande för FN:s råd för mänskliga rättigheter, det är också ett land där det finns 800000 slavar än i denna dag.

Det har Mona Masri inte heller lärt sig i skolan.

Men visst finns det strukturer, det skall inte förnekas, uttrycket ”lika barn leka bäst” har ju inte uppstått ur intet. Man kan konstatera att Mona Masri och de personer hon väljer att försvara delar samma, skall vi säga…  arbetsetik?

Tretal i källkritik: mail, marijuana och misogyni

15 januari, 2014

Den senaste tiden har återigen fört upp källkritik på agendan. I början av året blåste det upp till storm om ett förolämpande mail till en reporter som såg ut att komma från socialdemokratiska kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå.

Mailet visade sig senare vara en förfalskning. Men det märkliga i den här historien var att inte bara reportern trodde att kommunalrådet Holmlund skickat det förolämpande mailet. Holmlund trodde det själv!

Detta fick den riktiga brevskrivaren att höra av sig för att förklara att mailet var en bluff. Vilket vem som helst snabbt kunde konstaterat genom att titta i källkoden till mailets brevhuvud. Att förfalska den avsändare som som står öppet är lätt, men det finns ett enkelt sätt att kontrollera äktheten: I källkoden står den riktiga avsändaren.

I början av året delades också en länk till en satirsajt flitigt. I artikeln påstods 1) att man kan dö av att överdosera marijuana och 2) att 37 personer gjort just det den första dagen marijuana var legalt i Colorado.

Undrar du hur många människor som i verkligheten någonsin dött av en överdos marijuana? Klicka här för att läsa, eller titta på illustrationen nedan:

skärmdump med manipulerat resultat

Som synes har inga människor någonsin dött av marijuanaöverdos. Troligtvis inga pandor heller.

För att fullkomliga tretalet: På Facebook har också upprördheten varit stor över misogynin på Googles söktjänst. En användare delade en bild på en sökning efter ”Kvinnliga chefer” där Google såg ut att svara ”Menade du: Manliga chefer”. Bilden delades flitigt och folk förfasade sig vederbörligen. Ingen av dem som gjorde det hade kommit på idén att prova att lägga två sekunder på att faktiskt prova att göra samma googling för att se om det stämde som det påstods… Nu har användaren talat om hur han gjorde, det var inte ens Photoshop, det var enklare än så. Kim Stranne skriver:

Jag gjorde följande;
Skrev in manig chef.
Den felstavningen gjorde att Google föreslog manlig chef.
Därefter raderade jag det jag sökt på och skrev in kvinnlig chef och lät bli att trycka ”sök”.

avfotograferad skärm med manipulerat resultat

Men vadå, det finns ju på bild, på Internet, då är det sant!

Gott syfte ursäktar inte dålig metodik

12 december, 2013

Ni kanske har sett ordmolnet med förnamnen på våldtäktsmän? Det har dykt upp på sociala medier av och till åtminstone sedan i januari. Enligt sidan, ålder okänd, som ordmolnet kommer ifrån är de vanligaste namnen på en åtalad i våldtäktsmål Andreas, Daniel och Mikael. Bilden vill därmed visa att invandrare inte är överrepresenterade i den statistiken.

Haken är att undersökningen som kommer fram till det inte ens skulle bli godkänd som B-uppsats på Södertörns Högskola (eller, jo…) Redan urvalet är märkligt:

I Piscatus ligger lite över 1500 domar i fulltext där ordet ”våldtäkt” förekommer i texten. För det mesta är det just våldtäktsmål, men det kan också vara mål där någon har hotat med att våldta, eller tidigare har varit dömd för våldtäkt. Självklart är det även friande domar.

Hur urvalet av domar till Piscatus gjorts och varför det är självklart att ha med även friande domar utvecklas inte vidare. Från detta tämligen godtyckliga urval av underlag samlas rådata in genom textkopiering eller scanning.

Att plocka ut viss information från stora mängder domar, som kan se helt olika ut beroende på om de har scannats från papper eller inhämtats digitalt, är inte det lättaste. Därför får det bli såhär. Dessutom hade jag bara en timme på mig.

Jotack. Rådata lämnar en del övrigt att önska. Det mest iögonenfallande är att var åttonde namn som förekommer i listan är ett kvinnonamn. Lägger man ihop antalet i listan som bär de namnen blir det 99 av 1549. Alltså 6,4%, och då har jag inte ens räknat namn som kan bäras av båda könen. Med tanke på att 2% av de misstänkta och 1% av de sexbrottsdömda i Sverige är kvinnor låter det väldigt mycket. Detta i en lista som påstås innehålla enbart namn på tilltalade som anklagas för att ha våldtagit, hotat att våldta, eller har en tidigare dom för våldtäkt på sig. Misstanken infinner sig att det smugit sig in namn på andra personer som står på domarna, till exempel advokater, sekreterare, domare och målsägare.

Namnmoln, kvinnonamn inringade

Sidinnehavaren skriver att :

Ur detta material plockade jag ut tilltalsnamnen på de åtalade, vilket var mycket enklare. 1549 stycken.

Men det han plockade ut var alltså inte tilltalsnamnen på de tilltalade. Han har plockat ut en lista med namn där vi inte vet om det handlar om friade, fällda, jurister, biträden eller målsägare.

Det är alltså fel redan på ingångsvärdena. Men författaren gör inte heller någon som helst tolkning av slutresultatet. Ingen jämförelse med hur vanliga namnen är i befolkningen. Det är alltså den listan som sprids på sociala medier för att visa att invandrade inte alls är överrepresenterade i brottstatistiken  (vilket de är, både som offer och förövare). Syftet är naturligtvis att motverka rasism, men om man tror att man måste förvanska statistik för att kunna göra det är man helt fel ute.

Att invandrare är överrepresenterade i att begå – och drabbas av – brott, är inte det minsta märkligt. Till exempel styrdes den organiserade brottsligheten i Chicago fram till början av 1900-talet av svenskar. Att invandrare i Sverige som kollektiv inte skulle vara överrepresenterade i brottsstatistiken vore en statistisk sensation av världsklass. Så att försöka förneka det, och så taffligt dessutom, är bara dumt. Jag förstår att tanken är god, men vill man slå hål på myter så måste ens argument tåla enkla ifrågasättanden, annars får det motsatt effekt.

Man skall inte mörka verkligheten. Det man skall göra är att konstatera att de allra allra flesta här i landet, vare sig de är invandrade eller infödda, inte begår brott. Vad skall vi göra när vi konstaterat det?  Vi skall sträva efter att ha ett samhälle som det är lätt att komma in i, både för de som är födda här och de som är födda utomlands. Det är ett bättre samhälle och det minskar också brottsligheten överlag.

Poster från andra världskriget med ändrad text: When you share poorly researched infographics you ride with Hitler

Ömsom vin ömsom barntandkräm

1 december, 2013

Denna blogg ser som en av sina huvuduppgifter att bedriva källkritik. Mycket av det som sprids i sociala och asociala media är inte vad det ser ut att vara. Nu är Världen så vist ordnad att det är fler som har samma inriktning. Till exempel Per Köhler som twittrar flitigt och bloggar på Det är trams. I veckan tog han sig an Kalla fakta:s larm om gifter i vin.

Under programmet presenterades – mycket hastigt, så tittaren inte skulle råka få reda på några s.k. kalla fakta – en lista på vad TV4 uppenbarligen räknar som tillsatser i vin. Flera av dessa – tanniner, vinsyra, mjölksyra, spår av jäst och ek – är förstås inte alls tillsatser utan, well, vin. Vilket rimligtvis är en förväntat ingrediens i just vin. Utöver dessa hade man också hittat olika salter, citronsyra, äggviteämnen och olika organiska föreningar. Man var mycket noga med att påpeka att flera av dessa kan ge allergiska reaktioner eller hypersensitivitetsreaktioner och betydligt mindre intresserad av att påpeka att detta gäller precis alla andra drycker som finns, rent vatten undantaget. […]
Kalla Fakta lyckades också hitta spår av pesticider i några av vinerna. I förbifarten nämndes att dessa förvisso låg under de tillåtna gränsvärdena för just vin, men att de låg över gränsvärdena för kranvatten. Här hade man förstås kunnat upplysa tittarna om varför kranvatten har mycket lägre gränsvärde än andra livsmedel – det släpps ut betydligt mycket mer kranvatten i naturen än vin och de organismer som till skillnad från människor påverkas av insekticider dricker inte rödtjut, t.ex.

Han räknar också ut hur mycket man behöver dricka för att faktiskt komma upp i skadliga doser av de bekämpningsmedel Kalla Fakta varnade för:

När det gäller ARfD är det methoxyfenozidevärdet i SomeZin som kommer närmast den högsta säkra engångsdosen enligt EFSAs rekommendationer. Jag bör inte dricka mer än 298 liter av varan åt gången utan att riskera min lever. Däremot kan jag dricka hela 3785 liter Il Conte eller JP Chenet åt gången utan att oroa mig. Detta förutsätter förstås att jag inte dör av akut alkoholförgiftning av de 492 litrarna etanol, att de 23 kilona socker inte ställer till med mitt blodsocker för mycket eller att mina elektrolyter klarar att jag dricker en flaska vin var 40:e sekund, ett dygn i streck.

Och:

Några gram alkohol/dag ger också leverpåverkan och den som frivilligt dricker en alkohollösning och oroar sig för tillsatser bör inte fatta viktiga beslut utan målsmans tillstånd.

Per Köhler medverkade i går i frågan i P1-programmet Medierna.

På Facebook delas nu en länk till en hemsida som varnar för barntandkräm. Innehavaren Liv Ranweg, som sysslar med alternativmedicin, har läst innehållsförteckningen på Pepsodent Kids och hittat en massa beståndsdelar, en del tillochmed med E-nummer…  Slutsatsen är att allt som ingår, utom vatten, är läskigt. En typisk punkt ser ut så här:

Sodium Flouride – är en jonförening med den kemiska formeln NaF.
Användning: Natriumfluorid används ofta i tandkräm och som rengöringsmedel.
Förekomst: Natriumfluorid framställs genom att neutralisera fluorvätesyra (mycket stark frätande syra) med natriumhydroxid (vitt fast ämne som är starkt frätande).
Risker: Ett dagligt intag på mer än 2 mg kan försämra hälsan. Med åldern minskar njurfunktionen och fluorhalten i skelett och blod ökar. I små frekventa doser kan fluor orsaka missväxt, fosterskador, sterilitet, cancer, Alzheimers, benskörhet, åderförkalkning, försvagar immunförsvaret och reducerar hjärn-kapaciteten. Det kan bidra till illamående, förstoppning, orolig mage. Det har visat sig påverka hjärtat och cirkulationssystemet. Kan orsaka smärta i ben och ofullständiga stressfrakturer när doserna är för höga, irriterar magen ibland så hårt att det orsakar sår, komplikationer i skelettet, kan förändra utseendet på barns tänder under tandutvecklingen.
Läs mer om alla hälsorisker från fluor HÄR

Alla substanser, inklusive vatten, kan vara giftiga, det är dosen som avgör. För att bli förgiftad av fluor krävs att barnet äter tre tuber flourtandräm, på en gång.

Men varför skall man ens ha fluor i tandkräm? Vad sägs om… Att det är det enda som fungerar mot hål i tänderna?

En del håller med Liv Ranweg i kommentarsfältet, andra säger emot, till exempel Anders:

Jag kan inte låta bli att undra: vad tycker du egentligen att tandkräm ska innehålla för någonting?

Vi förväntar oss att en tandkräm ska ha en rad egenskaper: Den ska rengöra tänderna ordentligt. Den ska skonsamt slipa bort beläggningar. Den ska motverka bakterier och karies. Den ska ha en fräsch smak och doft. Den ska ha en bra konsistens så att den går att klämma ur tuben och lägga på borsten. Den ska inte ruttna, härskna, mögla eller bli grogrund för bakterier.

För att det över huvud taget ska bli en tandkräm behövs självklart en eller flera ingredienser som ger just den egenskap ovan som vi är ute efter. Och ingredienser har namn. Ibland enkla, ibland krångliga. Då är det väl alldeles utmärkt att de är tilldelade E-nummer så att vi enklare kan ha koll på dem och vilka gränsvärden som gäller för dem.

Om vi så bara blandar ihop vatten och salt så har vi natriumklorid och diväteoxid. Det låter ju jätteläskigt, eller hur? Du talar dessutom om ekologisk tandkräm, den innehåller självklart också E-numrerade ingredienser.

Om jag äter en skål filmjölk eller yoghurt, då har jag som bekant ätit mjölksyra. Mjölksyra har ett E-nummer: E270. Ett annat namn för mjölksyra är 2-Hydroxipropansyra. Gör det faktum att man har givit mjölksyran ett systematiskt namn och ett E-nummer mjölksyran skadligare och giftigare på något sätt? Nej, självklart inte.

Om jag plockar en svamp och äter den så riskerar jag att dö av nervgiftet ibotensyra, eller som det också heter: α-Amino-2,3-dihydro-2-oxo-5-oxazoletansyra. Gör det faktum att det är en helt ”naturlig” svamp jag plockat i skogen ibotensyran mindre giftig och skadlig på något sätt? Nej, självklart inte.

Det går över huvud taget inte att säga att saker med krångliga namn och E-nummer är farliga och att ”naturliga” ingredienser automatiskt är hälsosamma. Det vi dock kan vara säkra på är dock att de saker som tilldelats E-nummer är de som har testats noggrannt och att gränsvärden är uppsatta där de med väldigt god säkerhetsmarginal inte är skadliga för oss.

Den som vill dra ner på färdigtillverkade hygienartiklar och liknande kan självklart göra det. Men man kan ju låta folk ta sina beslut baserade på förståelse och kunskap. Inte på skrämselpropaganda, myter och okunskap, vilket tyvärr ditt blogginlägg bidrar till.

 


%d bloggare gillar detta: