Archive for februari, 2014

Skolans syn på pojkar ett större problem än tvärtom

19 februari, 2014

I en debattartikel i DT idag skriver jämställhetsminister Maria Arnholm tillsammans med en folkpartikollega att genusperspektiv kan vända pojkkrisen.

Den ojämställda skolan har varit ett faktum i decennier. Tittar vi bara på de senaste 15 åren har flickor i genomsnitt haft 10 procent högre meritvärdespoäng än pojkar. 2013 låg flickornas värden 11 procent över pojkarnas. En grundbult i liberalismen är att könet inte ska tillåtas begränsa individen. Vi ska inte acceptera en könssegregerad skola.

Förvisso är det stor skillnad i meritvärdespoäng mellan pojkar och flickor. Men det är inte alls samma sak som att pojkar faktiskt lär sig så mycket mindre. Under decennier har pojkar systematiskt fått lägre betyg än vad som motiveras av deras provresultat, för flickor gäller det omvända. Det anses som så fullständigt självklart att flickor skall ha högre betyg att när pojkarna i Arabyskolan i Växjö fick bättre betyg än flickorna sökte, och fick, skolledningen bidrag till ett projekt. Men inte för att få svar på den mycket intressanta frågan varför de var den enda skolan i Sverige där pojkar fick bättre betyg än flickor. Nej, projektet syftade till att höja flickornas betyg…

Det nya betygssystemet gjorde att könsskillnaden i betygssättningen ökade ännu mer. Jonas Vlachos skriver om det idag:

Könsskillnaderna enligt PISA-undersökningarna är betydligt mindre än skillnaderna i betyg, vilket avspeglar det välkända faktum att flickor tenderar att få högre betyg för givna provresultat än pojkar. Vidare var skillnaderna enligt PISA faktiskt konstanta ända fram till och med 2006 varefter de ökade för PISA 2009 och PISA 2012. […]

Så nog finns det visst stöd för uppfattningen att flickors försprång i skolan ökar. Till stor del beror emellertid detta på att ett antal politiska beslut ökat betydelsen av redan existerande skillnader, snarare än på att skolan blivit så mycket sämre på att utbilda pojkar jämfört med flickor. Oavsett vad man anser om de reformer som genomförts är detta centralt när könsskillnaderna i skolan diskuteras.

Arnholm har däremot sin världsbild klar, hon skriver vidare i sin debattartikel:

Om vi får bestämma blir genuspedagoger ett framtidsyrke när alla skolledare och chefer inser vilken kraft det finns i att jobba med jämställdhet.

I en skola i Gnesta vände man utvecklingen på bara några få år. Metoden var att personalen lyckades identifiera strukturen, sätta ord på den och därmed också hitta konkreta sätt att motverka de destruktiva beteenden som de upptäckt. Resultatet blev att pojkarna lyckades höja sina betyg och flickornas statusjakt upphörde.

Nja. Njo. Visserligen publicerade DN i höstas en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i GnestaNär mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Men bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså  inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?

Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?

Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?

Personliga fakta och sanna känslor

10 februari, 2014

Mona Masri har varit i USA och i DN Kultur meddelade hon vad hon inte lärt sig i skolan. Hon hade upptäckt att Sveriges export av stångjärn som användes till att göra slavbojor av aldrig var så lönsam som, tja, när Sverige exporterade stångjärn som användes till att göra slavbojor av. Hon gjorde det i en artikel med den fullkomligt häpnadsväckande, tillika fullständigt osanna, titeln: Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln. Alltså inte exporten av slavbojehalvfabrikat utan all export. Vilket naturligtvis är rent strunt. Exporten av högkvalitativt järn, av vilket råämnen till slavbojor var en mikroskopisk andel, var visserligen mycket viktig och lönsam. Men exporthandeln har aldrig varit så viktig för Sveriges ekonomi som nu, och vinstmarginalen på Absolut vodka slog allt annat vi exporterat de senaste sjuhundra åren.

Hennes funderingar kring Karl-Oskars och Kristinas slavägande är lika verklighetsförankrat det, de absolut flesta svenskarna kom till USA efter att slaveriet var avskaffat och de bosatte sig huvudsakligen i kraftigt abolitionistiska nordstater. Det är inte helt omöjligt att Mona Masri faktiskt har träffat en person som säger sig härstamma från en slav som ägts av en svensk, det är inte ens helt omöjligt att personen som säger det också har rätt. Men att bygga sin argumentation på det är som att efter en lottovinst bygga sin ekonomi på att man i forsättningen kommer att vinna högsta vinsten varje vecka.

Artikeln hade med sina vilda svingar och påståenden utan källkritik alla förutsättningar att bli dagens snackis men dränktes senare på dagen av nyheten att Tomas Rudin tagit whiskey på Systembolaget utan att betala.

Det bra med det var att Mona Masris fantasier fick mindre spridning, det dåliga var att de därför inte heller emotsades.
Nu är ju det här med fakta inte riktigt hennes bag of tea. Men det kanske inte är så noga det där med fakta på DN Kultur? Där svävar fortfarande Maria ”Vad är sanning” Schottenius ande över arbetet. I poststrukturalistisk anda har därmed alla sin egen sanning och egna fakta. Alla upplever ju världen på sitt eget sätt.

Fast, nej, det gäller bara så länge den upplevelsen stämmer överens med Mona Masris.

Om den inte gör det så står hennes gamla polare beredda att ta heder och ära av den uppstudsige på licensbetalarnas bekostnad.

Masri skriver:

Det dröjde inte länge förrän en av debattdeltagarna, Alice Teodorescu, kritiserade Pascalidou för att vara partisk i frågan om rasism. Hur är man partisk kring rasism, antingen är man väl för eller så är man emot människors lika värde?

Så talar en som inte bara anser att det finns en sanning i hur världen skall ses och resten är lögn, utan också att precis den åsikt och insikt hon själv har, bekvämt nog, är sanningen. I hennes upp- och nervända värld kan påståenden om faktaförhållanden användas hursomhelst medan däremot känslor och åsikter antingen är sanna eller falska.

Fast hur mycket ligger det i en ”sanning” som inte tål att emotsägas, som kräver åsiktskorridorer och ekokammare för att överleva? Den återkommande tankefiguren är att de som inte håller med om exakt vad identitetspolitikens uttolkare råkar tycka idag inte bara har fel, de skall inte ens ha rätt att yttra sig.

Varje kritik mot identitetspolitikens totalitära anspråk tolkas som ren ondska och historierna skrivs om för att passa i martyrmytologin. Nederlag smids om till dolkstötslegender. Debaclet i P1 Debatt påstås handla om att en av debattdeltagarna försökte tysta programledaren. Tintinaffären transformeras till en historia om vitt raseri mot en antirasist som ville flytta en rasistisk bok tio meter. Pascalidous partiska och oprofessionella modererande görs om till ett modigt försvar av Den Enda Antirasismen i kamp mot de fascistiska medlöparna i ledningen på Sveriges Radio…

Åter till artikeln, hur var det nu med vad man får lära sig i skolan?

Paradexemplet på västerländsk rasism brukar vara den transatlantiska slavhandeln. Slavhandeln rövade bort många miljoner afrikaner till Karibien, Nord- och Sydamerika, det vet alla. Vad inte lika många vet är att en lika stor ström av slavar gick till Nordafrika och Asien. Att det inte talas mycket om det beror delvis på att de till skillnad från i Nord- och Sydamerika inte lämnade några spår kvar i befolkningssammansättningen. Inga svarta medborgare, ättlingar till slavar, går på gatorna i Turkiet eller Emiraten vid Persiska viken och påminner om vad som varit. Och så länge västliga bildningsinstitutioner sprider budskapet att slaveriet var en uteslutande västerländsk företeelse finns en bekväm ursäkt för länderna i Nordafrika och Asien att inte ta itu med sin historia.

Vad inte många heller vet är att över en miljon européer förslavades i Nordafrika (Som jämförelse fördes 645000 svarta afrikaner till det som nu är USA.). Hela landsändar i Spanien och Italien avfolkades och den ekonomiska och sociala utvecklingen förstördes under århundraden.

FN beräknar att över tolv miljoner människor lever som slavar idag, av dessa finns 350000 i västvärlden. Storskalig slavhandel fanns i Afrika långt innan européerna kom och den finns kvar ännu. Mauretanien är vice ordförande för FN:s råd för mänskliga rättigheter, det är också ett land där det finns 800000 slavar än i denna dag.

Det har Mona Masri inte heller lärt sig i skolan.

Men visst finns det strukturer, det skall inte förnekas, uttrycket ”lika barn leka bäst” har ju inte uppstått ur intet. Man kan konstatera att Mona Masri och de personer hon väljer att försvara delar samma, skall vi säga…  arbetsetik?


%d bloggare gillar detta: