Social ingenjörskonst 2.0

Lokaltidningen Mitt i rapporterar denna vecka att det finns planer på att byta ut betongräckena på gångbroarna i Husby mot plexiglas, för att stenkastare inte skall kunna gömma sig där.
Stadsplanering för att bygga bort brottsliga miljöer, främst genom bättre synlighet, är inget nytt. Men det är första gången jag sett det angripa ett så konkret problem. Nå, det är ett bra förslag, och broarna skall ändå renoveras, så det kostar inte speciellt mycket extra, om ens alls. Det är däremot skandal att det gått så långt att det behövs.

I samband med kravallerna i Husby i fjol ville flera aktörer, till exempel organisationen Megafonen, sprida en bild av att det var ”förorten” mot ”polisen”. Vilken det naturligtvis inte var, de allra flesta förortsborna vill se polisen där. De vill inte se stenar mot brandkåren, de vill inte se bibliotekets fönster krossas och hemtjänstens och grönsakshandlarens bilar eldas upp. Och som framgår i Mitt i:s artikel är det inte heller ”bara” polisen som får saker slängda på sig från gångbroarna:

Kvinnan som körde bilen på Norge
gatan förra söndagen hade ingen aning om vad som väntade. På en gångbro stod några och kastade ner en cykel rakt på bilen.

I september tvingade akuta säkerhetsproblem – rånförsök, misshandel och stenkastning – DB Schenker att stoppa sina leveranser av bland annat läkemedel till Rinkeby. Då påminde Sanna Rayman om följande:

När det är oroligt i förorterna får vi ofta en förenklad bild där det verkar finnas två parter. Den ena parten är polisen, den andra är de som skapar oron, vilket inte sällan tolkas som lite av ett uppror med hela orten som avsändare. Men de där stenkastarna är inte representanter för hela förorten. Den där människan som ringer 112 och varnar poliser för bakhåll – den människan bor också i förorten. En inte alltför vågad gissning är att den människan föredrar polisnärvaro framför uteblivna medicin- och paketleveranser. För den människans skull får vi inte börja betrakta stenkastning och brinnande bilar som ett vardagligt inslag i förortsmiljön.

För ett par år sedan var vi i kommunen villiga att satsa hundratals miljoner kronor på att reparera det misstag som gjordes när Husby byggdes, att Norgegatan grävdes ut och blev ett schakt som delade Husby i två delar. Gatan skulle höjas upp till, eh, gatunivå och det skulle bli en vanlig stadsgata med övergångsställen och trottoarer. Det skule binda ihop stadsdelen och skapa ett mer levande centrumliv. Och, nej, stadsgator är inte farligare för barn, tvärtom. Risken att det kommer barn ut på gatan är lite större, men bilarna kör mycket långsammare. I veckans Mitt i säger Lars Matz, broingenjör på trafikkontor­et:

– Inom Järvalyftet har plankorsningar också diskuterats, men det föll inte alls i god jord bland de boende. Många kör ju väldigt fort och det finns en viss finess med 
separering, säger Lars Matz.

Ja, finessen med trafikseparering är att bilisterna tycker att de kan köra som blådårar… I stadsmiljö kan de inte göra det. Men

Känslan av att ett område är eftersatt kan paradoxalt nog medföra att de som bor där motsätter sig alla förslag som skulle kunna förbättra det. Det blir en känsla av att ”det är inte så bra, men det är vårt och ingen skall komma utifrån och ändra på det”. Det finns en inställning hos de som hörs mest i området att all förändring är fel, därför protesteras det högljutt när kommunen vill satsa hundratals miljoner på att bygga om Husby Centrum. Planen är att bygga mer bostäder, lokaler för handel och kultur och på en sträcka fylla igen det dike som sprängdes ut då stadsdelen byggdes, och som fortfarande delar Husby som en vallgrav, Norgegatan. Att forskningen visar att trafiksäkerheten blir bättre i ”vanlig” gatumiljö än i trafikseparerade miljöer med gångbroar över bilgator utan trottoarer hjälper föga mot känslan att det blir sämre. Förslaget har nu fastnat i beslutsprocessen.

Nå, renovering av gångbroarna borde inte ens Megafonen kunna stoppa. Men med tanke på hur de rödgröna agerat i opposition kan man tyvärr inte vara helt säker på att den nya majoriteten i Stadshuset har koll på vad den gör…

Obegriplig psalmsång

Medias roll sägs vara att göra världen begriplig. Men i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna vid SvP-demonstrationen har det gång efter annan påståtts att de ”åtalats för psalmsång”? Men det är, naturligtvis, inte därför de har hamnat inför domstol, det är för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

I går föll domen mot fem av de medverkande, i rubriker och text fortfarande benämnda som ”psalmsångare”. Tingsrätten konstaterade att åklagaren hade rätt i att de begått en straffbar handling, men rätten valde att använda en undantagsbestämmelse för att inte utdöma någon påföljd. Motiveringen var att det var i vällovligt syfte och att inget allvarligt inträffat till följd av det denna gång.

med hänsyn till den ringa påverkan av ordningen som gärningarna i praktiken kom att få

Hade utfallet blivit ett annat, att människor skadats på grund av demonstranternas blockad, hade straffet också blivit ett annat. Tingsrätten går här en balansgång mellan att inte vilja straffa ”psalmsångarna” och samtidigt markera att det de gjorde var potentiellt farligt och kunde fått allvarliga konsekvenser. Tingsrättsdomar är inte prejudicerande, så vi får se om någon av parterna överklagar, varför de nu skulle göra det?