När bemötandet blir en bekräftelse

Borzoo Tavakolis öppna brev till SD:aren Kent Ekeroth har blivit ett veritabelt klickmonster av den typ alla mediachefer älskar. Efter två dygn har artikeln 74 tusen Facebookmarkeringar. (Inte helt klart vad en markering innebär, det är inte 74 tusen personer som lagt upp länken på sina Facebookväggar. Men den är hursomhelst, i jämförelse med andra artiklar, mycket spridd.) Mängder av människor delar vidare hans artikel med en triumferande känsla: ”Där fick de, de dumma Sverigedemokraterna!”

Men vad är det de sprider? Vad är det Borzoo Tavakoli skriver, egentligen? Han framhåller hur mycket mer han och hans fru bidragit till det svenska samhället än vad Ekeroth gjort. Att Borzoo haft mindre klammeri med svenska polisen än vad Kent haft. Den inte så subtila undermeningen är att de har större rätt än Ekeroth att bo här. Som om medborgarrätt skulle graderas beroende på hur ”nyttig” man är.

I sin iver att visa att Ekeroth har fel anammar Tavakoli i själva verket Ekeroths värdesystem, han bara stoppar in andra siffror i det.

I samband med debatten efter SD:s järnrörsfilm beskrev Boris Benulic det korkade med Zlatan-och-kebab-typen av kampanjer. ”…och vad gör vi med griniga blattar?”

I spåren av SD–bråket marknadsförs nu en T-shirt med texten ”Blatte-lover” Meningen är att man genom att bära plagget ska visa sin uppskattning av alla blattar som gör Sverige så mycket trevligare – och så räknar man upp ett antal musiker, fotbollsspelare och komiker och förstår inte hur dum och rasistisk en sådan tankegång är. Rasistisk är den därför att den kopplar ”blattigheten” till förmågan att underhålla. Resonemanget kan sammanfattas som: Inte kan vi stänga gränserna – för vem ska då göra fyra mål på England?

Vi människor har vissa oförytterliga rättigheter just därför att vi är människor. Kön, hudfärg eller religion har inte med saken att göra.

Punkt. Slut.

Men många av dem som vill försvara oss blattar gör det med argumentet att vi blattar är en skojsig färgklick i kulturen. Men vad gör vi med alla de blattar som är tondöva, saknar bollkänsla och humor? De kan inte stå på en scen, spela i landslaget eller bli ståuppare. Ska vi kasta ut dem?

Att använda argumentet att invandrare tillför så mycket som gör tillvaron roligare för svennar är dumt. Även sura, tvära och griniga blattar som jag har vissa oförytterliga rättigheter.

Det är där försvarslinjen i debatten går – inte i en subjektiv värdering av svartmuskiga människors eventuella bidrag till lördagsunderhållningen.

Då går det som med Miljöpartiets kampanj där läsarna anmodades lägga upp bilder på ”lyckad invandring”, föga förvånande användes den direkt till att också lägga upp bilder av ”misslyckad” dito.

SD har uppmärksammat problem som uppfattas som verkliga av många som bor i Sverige, problemet är att deras politik inte kommer att lösa problemen. Det de andra partierna måste göra är att bry sig om de problem som finns, och lägga fram förslag som faktiskt hjälper. I stället tar många tillfället i akt att vädra sitt klassförakt, de som tycker ”fel” stämplas som lågutbildade lantisar, white trash med billig klädsmak. Eller som kackerlackor som skall gasas.

Men man vinner inte striden genom att sänka sig till deras nivå. Den skada Sverigedemokraterna orsakar det svenska debattklimatet består inte primärt av att de i sin argumentation är dumma i huvudet, utan av att de gör även motståndarna dumma i huvudet.

DN Kultur – en dålig norgehistoria

Det var i och för sig länge sedan DN i allmänhet och DN Kultur i synnerhet hade någon publicistisk heder kvar att förlora. Deras pressetiska vilsenhet manifesteras i ett pärlband av pinsamheter, som när de censurerade sexarbetare i kommentarerna till artiklar om sexarbete, när kulturchefen Schottenius lät sin medarbetare beljuga och smutskasta Johan Norberg i tidningen och sedan vägrade honom replik. Som när DN agerade nyttig idiot åt Carema:s affärskonkurrent. Som förra vintern då de skickade sina advokatgorillor på en satirisk bloggare för att denne använt sig av den rätt som finns att använda upphovsrättsskyddat material – citaträtten och rätten att göra satirisk framställning. Som när de lät en professor i etnicitet(!) obemött sprida ärekränkande hittepå om Sakine Madon.

Tidningens senaste blamage är en dålig norgehistoria. För fem veckor sedan upplät DN Kultur plats åt Henrik Arnstad för hans favoritsysselsättning – anklaga alla levande och döda människor som inte är Henrik Arnstad eller Vilhelm Moberg för att vara rasister, fascister eller nazister. Denna gång var det Norge som stod i skottgluggen.

Tre representanter för organisationer som angripits skrev snabbt ett svar som omgående översattes till svenska. Om deras försök att få in repliken och DN:s pinsamma undanflykter och förhalningar kan läsas i en artikel i norska Journalisten. Efter fem veckor tröttnade de på DN:s arrogans och publicerade svaret på en av författarnas bloggar. Därefter i Aftenposten:

Problemet for Sverige synes å være at mange der bare vil høre én ting. Det de vil høre, er at rasismen brer om seg i verden, og at bare Sverige – og knapt nok Sverige – står imot.

Mange vet nok at Arnstad lyver og fantaserer, men ingen tør å si ham imot av redsel for å bli oppfattet som noen som «forsvarer rasisme». […]

I Norge har vi presseetiske regler som innebærer at en som blir kritisert, har rett til å komme med et tilsvar.

Men det har altså ikke vært mulig i Dagens Nyheter.

I Aftenposten kommenterar Per Anders Madsen om vad han ser som ett recept för misstro:

Det minst kontroversielle man kan si om Arnstads analyse er at den er kontroversiell. Når en avis velger å trykke noe slikt, følger det forpliktelser med. Ikke primært overfor Clemet, Raknes og Strømmen, men overfor sine egne lesere.

Det största problemet, publicistiskt sett, är inte att DN spottar på Kristin Clemet, Ketil Raknes, Øyvind Strømmen, Sakine Madon, Johan Norberg och personalen på Carema utan att ge dem chans att försvara sig. Det största problemet, publicistiskt sett, är att DN spottar på sina egna läsare.

Den allt överskuggande pressetiska principen för DN verkar vara att till varje pris undvika att ta in något som skulle kunna chikanera deras eget stall av skribenter med att påvisa att de bevisligen har fel i sak.

Den principen kanske kan kännas skön vid tillfället, men i det långa loppet är den förödande. För att citera Kjell Häglund när han kommenterade ett av DN:s tidigare haverier:

Döden för Dagens Nyheter är om de egna redaktörerna gör ett sämre jobb än läsarna som är aktiva på Twitter och Flashback, och den gränsen har blivit diffus.

[uppdatering: DN Kultur bedömde i går att kostnaden i förlorat ansikte för dem höll på att bli oacceptabel och lät till slut en person som angripits av Arnstad få in en replik. Pål Veiden som med namns nämnande anklagats för rasism mot romer fick efter fem veckor ge sin syn. Han kunde då visa att Arnstad för att få sin anklagelse att gå ihop hade fabricerat ett ”citat” genom att sätta ihop två olika citat och dessutom ta bort ett ord i den andra delen vilket helt förändrade andemeningen. DN har nu rättat Arnstads artikel, vilket framgår av en liten notis under den. Dock –innan ni nu tror att DN drabbats av akut etisk klarsyn – det framgår inte vad som rättats.]

Så går eftertankens friska hy i klickjagandets kranka blekhet över

OBS i P1 är något så unikt som ett program som låter debatten ta tid och debattörerna utveckla sina tankar. På sin hemsida beskriver sig programmet:

OBS är Sveriges Radios forum för svensk och utländsk idédebatt. Det är en radions kultursida som befinner sig i skärningspunkten mellan kultur och samhälle. Som sådan har den ett demokratiskt och folkbildande uppdrag. Här hörs en mångfald av röster.

OBS spejar utåt och kopplar ihop internationella fenomen och debatter med det som händer i Sverige. Här hör du om ny utländsk fack- och skönlitteratur från hela världen, och om debatten som förs i utländsk media.

I en tid där farliga förenklingar ligger nära till hands, vill Obs nyansera, fördjupa och ge sammanhang. Obs kastar sig inte över de snabba trenderna för att göra dem till sina, men är däremot alltid på jakt efter att fånga upp skeenden i tiden, undersöka dem och helst ligga steget före i granskningen av den växlande tidsandan.

Obs har sänts sedan den 1 april 1963.

Och det har de gjort bra. Men nu är det slut med det, insnöade räckviddsräknare på huvudkontoret vid Gärdet har bestämt att programmet skall läggas ner i januari. Det skall ersättas med ett snabbare format med det uttalade syftet att sätta avtryck i sociala medier. Som om det inte redan fanns sådana i överflöd.

Jag betalar licens för att slippa klickjagande vindflöjlar. SR, håll era ängsliga fingrar borta från Obs!

Jag håller oftast inte med Per Wirtén för fem öre, men här är han på spiken när han skriver att

Obs var ju ett program som in i det längsta envisades med att vara annorlunda. I dagens nervösa, osäkra och likriktade mediaklimat kan inte det accepteras av chefer utan egentligt intresse av kultur- och idédebatt. De kommentarer som kommit från olika chefer, till exempel för SR:s kulturredaktion, bekräftar att de ser annorlundahet, annanhet och avvikelse från normer som stort problem. Obs gjorde ”radio slow”. Att det fick fortsätta irriterade många. För en del mediachefer verkar Obs varit en ren provokation.

Då beskedet kom om nedläggningen av radions allra äldsta program – det har funnits i femtio år – skrev Expressen om hur eftertankens bastion läggs ner:

Farhågan som väckts är att P1 ska gå samma väg som SVT Debatt, alltså att satsa på maximalt munhuggeri. Nuförtiden är det tyvärr dit vi som tankarna går när vi hör ordet ”debattprogram”. Kanske glöms det bort att även ”Obs” är ett program för kultur- och idédebatt. Eftersom det bygger på inläsning av skrivna inlagor garanteras ett annat tempo än det som dominerar i övriga medier.

Just därför känns det olycksbådande när P1:s ansvariga Nina Glans säger till GP: ”Vi behöver nå ut bättre, oftare vara först och bli tydligare.”

Tydlighet är inte alltid förenligt med eftertanke. Att vara först är inte alltid att vara bäst. Om något behövs i vår tids medieklimat är det nog snarare röster som vågar vara sist. Som tar sig tid för eftertanke – ja, det betyder att tänka efter. Efter att nätflocken har tyckt färdigt. Inte vara först på varje boll, utan snarare finna mönster i bollhavet.

Björn af Kleen undrar i ett långt inlägg i Expressen om Obs blir det första offret för klickdöden – Att en artikels eller ett inslags relevans och värde för debatten mäts i antalet delningar på Twitter och Facebook.

 Jag fattar inte hur radion ska lyckas konkurrera med kultursidorna i mediechefernas ängsliga agendasättardesperation, säger författaren och ”Obs”-medarbetaren Magnus Linton. Kultursidesdebatterna har varit bra och viktiga – men många inlägg är främst affektiva: nyckeln till agendasättande är enskilda skribenters upprördhet. En tidning kan framkalla reaktion med spektakulära utgörningar, Bengt Ohlsson över tre sidor. Ska P1 göra samma sak? ”Ring P1” kan reta upp folk ute i busken, men ska kulturprogrammen bli motsvarigheten på Södermalm?

På SvD:s ledarsida undrar Per Gudmundson idag hur många Obs man får för ett OS?

[uppdatering: Barometern skriver att en trotjänare försvinner i skymundan. På SvD:s web svarar Sveriges Radios kulturchef Mattias Hermansson att Obs inte skall försvinna utan utvecklas

tillsammans med andra program som också sysslar med kultur- och idédebatt så att de även i framtiden ska kunna många lyssnare med kvalificerat innehåll med fokus på reflektion och omvärldsblick

Om det är en rökridå eller om det betyder att SR verkligen inser det långsamma formatets betydelse återstår att se. Vad som kan konstateras är att SR anser att kritiken varit besvärande.]

Man skall gå över Ålands hav efter akademiledamöter.

Publicerade i går följande artikel i Svensk Tidskrift:

I förrgår, 6 november, firades Svenska dagen i Finland. Med anledning av det publicerades i Hufvudstadsbladet en intervju med Svenska Akademiens förre ständige sekreterare, Horace Engdahl. Där diskuterades bland annat det rika kulturskapandet på svenska språket i Finland och våra folks kunskaper om varandra.

I intervjun för Engdahl fram åsikten att vi rikssvenskar har för dålig koll på finlandssvenska författare, Svenskfinland och Finland över huvud taget. Det har han fullständigt rätt i. Men något senare kommer han, antagligen utan att tänka på det, in på en möjlighet att handgripligen göra något åt det. Han diskuterar hur svårt det är att välja in nya ledamöter, nu aktuellt efter Ulf Linde.

Engdahl och den övriga Akademien har här en chans att slå två flugor i en smäll, genom att utöka den valbara kretsen till svenskspråkiga som bor i Finland så får man många fler, ytterst kvalificerade, kandidater att välja mellan. Det är, återigen, dags för en finlandssvensk på den lediga platsen i Akademien.

Det finns inget i Gustaf III:s stadgar som säger att man måste vara svensk medborgare för att sitta i Svenska Akademien, det är språket som är det viktiga. Franska Akademien har hela den frankofona världen som upptagningsområde, för sju år sedan tog de in sin första kvinnliga författare från Maghreb-området (Nordafrika). Akademien, som skall värna och utveckla det franska språket, bryr sig inte om medborgarskap. Tyvärr gäller detta inte för Svenska Akademien, sedan 1811 har ingen finlandssvensk eller annan icke svensk medborgare fått vara med.

När Finland förlorades till Ryssland var det inte alls självklart att landet också skulle avskäras från Svenska Akademien. Det var dåvarande kronprinsen Karl Johan som på grund av sin starka motvilja mot Gustaf Mauritz Armfeldt drev igenom att man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare. Och därvid har det blivit i över två hundra år, trots att man med fog kan anta att någon sådan begränsning aldrig föresvävade Gustaf III när han 1786 instiftade Svenska Akademien efter fransk förebild.

Det är möjligt att det behövs ett kungligt beslut för att återgå till vad som är ursprungligt och rätt. Men det är bara Akademien själv som kan väcka frågan. Oavsett om de sedan tänker fråga kungen eller ej. (Horace Engdahl inväntade inte stadgeändring när han själv bröt mot reglerna och avgick som ständig sekreterare efter tio år trots att stadgarna uttryckligen säger att man bara kan avgå med döden.) Kungen brukar inte vilja riva upp beslut tagna av hans företrädare, men här finns två motstridiga beslut, så det går mycket väl att motivera ett återgående till Gustaf III:s grundtanke. Det borde vara en självklarhet att svenskspråkiga författare och kulturpersoner oavsett bostadsort eller medborgarskap skall kunna sitta i Svenska Akademien.

I artikeln i Hufvudstadsbladet berättar Horace Engdahl att Akademien ofta diskuterar svenska språkets ställning i Finland:

Tillsammans med finländska språkvetare och Svenska litteratursällskapet diskuterar man hur språket bäst ska tryggas. Engdahl tycker att en levande finlandssvensk litteratur och kultur är viktig också för Sverige.

Några rader senare konstaterar Engdahl att:

Den finlandssvenska litteraturen håller en otroligt hög kvalitet.

Sedan förklarar han hur svårt det är att hitta bra namn för att fylla de stolar som blivit tomma:

Det är mycket mer ångestfullt än att välja Nobelpristagare, för nästa år kommer det en ny.

Precis, Horace. Det är bara att lägga ihop ett, ett och ett – vad väntar ni på?

 

Den finska TV-serien om vår gemensamma historia – “Finland är svenskt” – sänds just nu på SVT2, lördagar 17.15, den kan också ses på SVT Play.

Intervjun med Horace Engdahl finns att läsa här.

Generation(s)rånarna

Ord är viktiga, vad vi kallar en företeelse styr tanken. Därför är det bra att Claes Hemberg gör en folkbildningsinsats om den så kallade ”bromsen” i pensionssystemet:

Dagens unga sparar inte främst till sin egen pension. Utan varje krona vi betalar in till den statliga pensionspotten går samma månad ut till dagens pensionärer. Det finns ingen jättekassa, utan varje pensionspeng måste vägas upp av en jobbpeng. Därför hinner inte pengarna växa där och därför sparar vi allt mer på egna konton.

Men talet om broms blir då väldigt märkligt. Att dagens utbetalningar bromsas är bara ett synsätt, som någon valt. Ett synsätt som passar dagens pensionärer. Men vi ska förstås välja att se pensionerna utifrån hela kollektivet – alla svenskar. Och då blir ordvalet ett annat.

Bilden broms passar dagens pensionärsorganisationer. ”Ta bort bromsen och ge oss pengar, vi som byggt detta land”, är en slagkraftig slogan. ”Pensionärerna förlorar 75 mdr” sa de igår. Men pensionärerna är ingen samhällsinstitution utan en intresseorganisation. Därför är ordvalet fel, för 3 av 4 svenskar. Vänd på tankesättet. Talar vi istället om att samhället ger en garanti, så blir bilden en annan. Samhället lovar varje generatione en vettig pension. Och: att garantin till nästkommande gör att vi just nu inte kan dela ut mer. Då blir resonemanget mer begripligt och hållbart.

Men det är inte bara pensionärsorganisationerna som vill ändra i den pensionsöverenskommelse det hittills varit bred politisk enighet om. Att det nuvarande systemet har en funktion som matchar in- och utbetalningar är inte en bugg, det är en feature. Det tidigare ATP-systemet var ett pyramidspel som skickade vidare räkningen till nästa generation, till slut insåg tillochmed Socialdemokraterna det och de tog tillsammans med de fyra borgerliga partierna fram ett hållbart pensionssystem.

I somras kom det dock oroande signaler från Socialdemokraterna att de inte längre vill stå för förslaget – där alla medverkande partier ju fått ge och ta. Socialdemokraterna vill helt enkelt ta de PPM-pengar som dagens arbetande betalar in till sin egen pension för att ge till dagens pensionärer. Det skulle innebära att dagens pensionärer får en garanterad pension, men morgondagens pensionärer skulle förlora 50 miljarder om året.

Att Socialdemokraterna vågar föreslå ett så ogenerat fräckt röstköp beror på att bilden av ”en broms” har satt sig. För att hindra dem måste vi tala om vad det i verkligheten handlar om, en garanti, som garanterar vettiga pensioner inte bara till dagens pensionärer utan också till morgondagens.