I dag rapporterade [länken fungerar ej längre] Ekot att de svenska representanterna i EU talar allt mindre svenska och i stället förhandlar på engelska. Samtidigt meddelar [länken fungerar ej längre] Leif Pagrotsky att regeringen vill att ännu mer av undervisning och forskning på universiteten skall ske på engelska.
Det är fel väg. Vi bör lära oss att hantera andra språk, inte bara ett. Inget blir bättre av att alla lär sig tala pidginengelska. Om vi bara bryr oss om engelska tappar vi kontakten med forskning och näringsliv i de väl så viktiga viktiga franska, tyska och spanska språkområdena. Men vi måste också lära oss att hantera vårt eget språk. Svenskarnas självutplåning vad gäller vårt eget språk är pinsam. Minns att enda anledningen till att svenska är officiellt språk i EU var att Finland krävde det!
Vi har iofs fem officiella språk i Sverige, men inget av dem är svenska. Den högre undervisningen sker alltmer på ett språk som inte är vårt eget, och vi är inte så bra på det som vi tror.
Jag påminns om en historia som Catharina Grünbaum, språkvårdare på DN, berättade. På en svensk högskola hade de engelska kursböckerna tagit slut, så halva klassen var tvungen att köpa originalutgåvan – på norska… Stor tandagnisslan och veklagan… Så kom provet, gissa vilken halva av klassen som fick bäst resultat? Den som läst den norska upplagan. Inte så konstigt egentligen, norska är kulturellt och språkligt närmare oss, vi förstår saker bättre, till skillnad från när det gäller engelska, då vi ofta tror att vi förstår.