Tänkte egentligen inte kommentera Tintinbråket på Kulturhuset, det mesta är ju redan sagt, men så såg jag att Kitimbwa Sabuni på SVT Debatt producerat ett inlägg som inte skall stå oemotsagt, Sabuni menar att ”vit vrede tystat diskussionen”:
Där vit vrede kliver in åker normalt det goda omdömet ut. Hög utbildning eller kulturell förfining är, som dagens reaktioner tydligt illustrerat, inget vaccin. Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson kallar Kulturhusets beslut om Tintinalbumen för ”illavarslande”.
Sabuni försvarar utrensningen av samtliga Tintinböcker med att en, Tintin i Kongo, innehåller rasistiska klichéer, det är illa nog resonerat. Detaljen att Tintin i Kongo inte ens fanns på TioTretton före utrensningen hade Sabuni helt missat, liksom uppenbarligen Behrang Miri.
Inlägget har redan bemötts på samma plats av Adam Cwejman:
Kitimbwa Sabuni ger uttryck för kollektivism i olika skepnader. Dels gör han sig själv till talesperson för afrosvenskar, som om han tillfrågat alla om detta privilegium är hans. Sedan homogeniserar han kritiken, gör den till uttryck för ”vit vrede” och inte en myriad av invändningar mot det kloka i att beskära tillgången till världslitteraturen. Är det verkligen rimligt att en person som ger uttryck för så kollektivistiska tendenser kan vara en förebild i kampen mot rasism?
Jag har tidigare skrivit på Newsmill om den debattmetod Sabuni och hans fränder använder, den som säger emot dem stämplas som vit rasist, skulle den som säger emot dem vara gul, brun eller svart så stämplas denne i stället som rasförrädare. Det är en bekväm debattmetod för utövaren. Men förrädisk – den intellektuella skärpan och faktakontrollen tränas inte, vilket straffar sig i längden. Som det skall visa sig nedan har Behrang Miri redan nått dithän.
Det som fick mig att skriva det här inlägget var dock en släng Sabuni hade med på slutet av sitt inlägg, han påstod där att
Ledande svenska moderater försvarade apartheid till långt in på 1980-talet.
Nej, att vara emot ensidiga svenska sanktioner som stred mot folkrätten betydde inte att man var för Apartheid. I så fall var också Socialdemokraterna för Apartheid:
Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.
Så var det sagt igen, det tål att påminnas om.
Men vad har Behrang Miri gjort som Sabuni tycker är så berömvärt: Jo han har bestämt att alla Tintinalbum skall rensas ut från barnavdelningen TioTretton på Kulturhuset med motiveringen att:
Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. […]
Nästa år ska Kulturhuset ha en Pippi- och en Emil-satsning, liksom en om Alfons Åberg. Barnboksfigurer som ligger hästlängder före Tintin som förebilder, enligt Behrang Miri.
Killen påstår alltså att det förekommer araber på flygande mattor och vattenpiprökande turkar i Tintin…
Hur är det med Emil då? I City Skåne beskrev Miri i våras Emil i Lönneberga som en pojke i socioekonomiskt utanförskap utsatt för strukturell diskriminering, boende i dåtidens småländska miljonprogram. Detta om sonen till en välmående självägande bonde med tjänstefolk!
Och Pippi, hur har Miri klarat av att missa att hennes pappa är såväl båtburen rånare som ”negerkung”?
Av ovanstående drar vi slutsatsen att han faktiskt inte läst de verk han kommenterar, varken de han vill förbjuda eller de han vill lyfta fram. Behrang Miri är helt enkelt en charlatan och Kitimbwa Sabuni har ändå valt att hylla honom som sin hjälte.
Alex Voronov konstaterar att Afrosvenskarnas riksförbund verkligen inte vill bli tagna på allvar. Boris, som till skillnad från Behrang vet vad han håller på med, skriver om antirasisten Tintin.
Berhang Miri försvarar sitt försök att censurera Tintin med att han vill ”fördjupa” diskussionen.
Men varför då inte försöka se det komplexa med Hergé och hans skapelse – hur Hergé ibland är anti-rasistisk på ett sätt som betyder att han vågar utmana sin samtid. I albumet Tintin i Amerika (kommer redan 1932, direkt efter Tintin i Kongo) finns en scen med ett bankrån. När polisen anländer till platsen för brottet så säger en vakt i banken att när larmet gått så: ”on a immédiatement pendu sept nègres, mais le coupable s’est enfui.”
Alltså; ”… vi lynchade sju negrer med en gång, men den skyldige kom undan”. Underförstått, den skyldige var vit men vafan, det viktiga är att vi får en anledning att hänga svartingar.
En ganska vass attack på vit amerikansk rasism.
Det där har i en del översättningar senare ändrats så att det inte refererat till lynchningar av svarta.
Litet senare i berättelsen så får man i förbigående i en nyhetssändning bara sådär höra att ”44 negrer har lynchats”.
Visst ritar Hergé de svarta på ett stereotypt sätt – men det är inte givet att den stereotypen i sig är rasistisk … något som till exempel diskuteras, kompliceras och fördjupas i kapitlen om svart musik och ”lättja” i Thaddeus Russels ”A renegade history of the United States”.
I samma album beskrivs hur den amerikanska regeringen och de vita driver bort indianer från deras land för att komma åt oljan.
Så om Miri nu så gärna vill fördjupa diskussionen om Hergé så kan han väl börja med att läsa Tintin istället för att censurera serien.
Ja, det är faktiskt ett rimlig minimikrav på en konstnärlig ledare för Kulturhuset i Stockholms stad.
Några som, likt Boris Benulic, också har en aning om vad de sysslar med är Ola Hellsten och Anders Lundgren på vuxenbiblioteket Serieteket. De bor vägg i vägg med TioTretton i Kulturhuset men har aldrig övervägt att gallra ut några Tintinalbum, de är kritiska till sin grannes metod:
Vi håller fullständigt med om att innehållet i vissa Tintinalbum är problematiskt, bör debatteras, och kan till och med förstå om vissa av dem tas bort från barnbibliotek – även om vi inte är säkra på att det är den rätta vägen att gå. Att kasta ut allt tycker vi är extra olyckligt då Tintin är en serie med fantastiska kvaliteter – och i senare album, humanistiska inslag – som vida överskuggar den rasism som man kan hitta i en handfull album. Att Pippi Långstrump i Söderhavet inte granskas på samma vis som Tintin – trots att negerkungen Efraim Långstrump där koloniserar Kurrekurreduttön på ett klart mer explicit vis än vad Tintin någonsin gjort – påvisar nog bättre vad det här handlar om: vissa kulturyttringar (=hyllade barnböcker av Sveriges nationalhelgon) är oantastliga, medan andra (=tecknade serier) är tillåtet villebråd för utrensning.
Gudmundson skriver om Miris födgeni. Peszter har för övrigt kollat upp vad som egentligen ligger bakom Miris mycket höga siffror på följare och likes på nätet, läs och förundras.
intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, serier, tintin, censur, tiotretton, kulturhuset, rasism, berhang miri, kitimbwa sabuni, adam cwejman, boris benulic
Gilla detta:
Gilla Laddar in …