Återinför ordnarna, inget att orda om

I ett inlägg i Dagens Industri förespråkar doktorn i nationalekonomi Robert Östling att adelsväsendet skall återinföras, som ett sätt för samhället att belöna goda insatser på ett sätt som inte är pengabaserat. Han har en poäng, men det finns ett sätt som är ännu enklare: återinför ordensväsendet för svenska medborgare.

Som hovets hemsida konstaterar, med en uppenbar kommentar till samtiden:

En klar markering av ordnarnas förmånlighet som belöning för staten blev uppenbart under 1700-talet. Ett emaljerat kors i band att bäras offentligt var en billigare lösning än jordegendomar och pensioner, och gav lika mycket status.

Det är fortfarande sant.

Staten inser behovet, men i stället för att uppliva det system med ordnar som redan finns så skapar de nya medaljer, till exempel Sårad i strid.

Alltid något, men Svärdsorden smäller ändå högre, problemet är bara att Riksdagen 1974 förbjöd den från att delas ut.

Även på den civila sidan har staten sett sig tvungen att instifta nya, eller ändra användandet av gamla, medaljer för att på något sätt fylla behovet av icke monetära hedersbetygelser.

Idag är det i Europa bara Irland, Sverige och Schweiz som inte delar ut ordnar till sina egna medborgare. Genom det olyckliga beslutet att avskaffa ordensväsendet 1974 så fick vi ett samhälle där de enda statliga belöningsmedlen var pengar och positioner.

Ett återinförande av ordensväsendet för svenska medborgare skulle ha två stora fördelar, båda av mycket stort värde för samhället: Det skulle gå att på ett praktiskt och billigt sätt belöna människor som i sin gärning gjort sig förtjänta av det utan att flytta dem från de positioner där de gör nytta. Det skulle gå att på ett praktiskt och billigt sätt belöna människor som av politiska skäl behöver belönas utan att flytta dem till positioner de inte är kvalificerade för.

Ett sätt att visa sin åsikt är att gå med i Svenska Ordensföreningens grupp på Facebook.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om
försvarsmakten, medaljer, förtjänsttecken, ordensväsendet

Annelie Babitz och sanningen om näthatet

Bokmässan har dragit i gång i Göteborg, och i spalterna trängs författare som vill göra reklam för sina böcker, på det ena eller andra sättet. I Göteborgs-Posten skriver Annelie Babitz en artikel, komplett med direktlänk till GP:s bokhandel, om vad hon fått utstå som författare:

Alla dessa förföljelser började för någon månad sen, i samband med mitt boksläpp av Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning. Trodde inte att kombinationen av orden striptease och feminism var lika med att få en dödsdom hängande över sig

Var det verkligen så enkelt? Så svensk-dussindeckar-stereotypt? Catta har en annan åsikt:

Det var inte kombinationen striptease och feminism som gjorde folk förbannade och började skriva om henne, det var att hon i sin roll som journalist hotade mig som bloggare att hänga ut inte bara mig utan även hela min familj i en krönika. Det var att hon i rollen som “blodrytande ninjafeminist” använde alla härskartekniker hon kunde mot en annan kvinna. Ingenting annat. Sen att det alltid finns folk som skriver nedvärderande osv om andra på Flashback och i vissa kommentarsfält är inget nytt och verkligen inte bara feminister och kvinnor utsätts för, det drabbas många av. Inte rätt men det är tyvärr så det ser ut. Men det är som sagt inte ett fenomen enbart kvinnor eller feminister drabbas av. Jag har blivit omskriven själv, fått adress, personuppgifter, foto och annat spritt (Se Flashback). Jag har omskrivits som pedofil och gudarna vet allt. Inte för att jag är kvinna utan för att en eller annan  stört sig på mig av olika anledningar. Så det där att gång på gång försöka framställa det som att det alltid är oskyldiga kvinnor och feminister som drabbas är bara jävligt irriterande, de varken utsätts mera eller är oskyldigare själv än andra.

Catta drabbades av den självutnämnda blodrytande ninjafeministen Annelie Babitz då hon dristat sig att ifrågasätta Babitz’ tes att intimkirurgi i Sverige och könsstympning i Afrika i princip är samma sak. Det gjorde hon i maj. Det resulterade under sommaren i mailade hot, härskartekniker och användande av det kvinnliga könsorganet som förolämpning.

Babitz, eller förlåt, Babitz'”vän”, hade bildgooglat ”Annelie Babitz” och då fått upp en bild på ett kvinnligt könsorgan. Den som bildgooglat mer än två gånger vet att det snabbt dyker upp bilder som man inte begriper vad de alls har att göra med söktermen. Det är tydligast vid sökningar på termer som inte har så många träffar, men tillochmed om man googlar på ”Sagan om Ringen”, med 375000 träffar, så dyker en bild på Vladimir Putin upp högt i träfflistan.

Bilderna råkar bara finnas eller ha funnits på samma websida som söktermen, det behöver inte ens vara i samma artikel eller blogginlägg. I detta fall illustrerade Catta sitt inlägg med bilder på två kvinnliga kön för att visa hur orimligt Babitz’ påstående om intimkirurgi och könsstympning som likställda storheter var. Googles algoritm såg att Babitz’ namn fanns på samma websida och kopplade ihop det med bilderna, liksom Google gör med miljarder andra söktermer. Detta begriper dock inte Annelie Babitz trots att hon får det förklarat för sig på mail, hon fortsätter att hota och förolämpa och polisanmäler. Det var alltså den polisanmälan som lades ner, eftersom inget brott begåtts. Det hindrar inte Babitz att fortsätta använda icke-brottet för att få martyrstatus för sig och sin bok:

den bild på ett främmande, uppfläkt kvinnokön som en bloggerska länkade till i mitt namn

Eh? Alltså: Nej.

Catta beskrev Babitz härskarteknik, hot och hat i ett blogginlägg 6 augusti, en vecka innan Annelie Babitz bok kom ut. Det var alltså när Babitz själv avslöjats som näthatare som hon drabbades av de otidigheter på nätet hon i sin artikel idag låtsas handlade om hennes feminism och hennes bok. Catta skriver:

Att GP tar in hennes fantasifulla artikel gör mig aningen beklämd. Varför ger man utrymme till lögner? De har ju bevisligen läst här vad som egentligen hände. Att Annelie Babitz inte blev “förföljd” för att hon är feminist och kvinna, utan hon blev ifrågasatt (om än otrevligt i vissa kommentarer på FB) för att hon betedde sig som en idiot. GP låter alltså Annelie Babitz ljuga om att jag kopplat hennes namn till en stötande bild, varför?

Idag har även Journalisten tagit in en artikel där Babitz ostört stickar på sin offerkofta. Ännu har inga kommentarer släppts igenom, men det är ju inte kontorstid, får se i morgon. I väntan på det har jag rättat det avslutande avsnittet i Annelie Babitz säljartikel i GP:

Jag tycker inte att dessa kränkningar mot kvinnliga skribenter, feminister, flickor, eller andra kvinnor ska bagatelliseras. Men när varken polis, åklagare, Flashback, Google, twitter, eller Facebook vill ta något riktigt ansvar för vad som sker på nätet så visar vårt ”så kallade” jämställda samhälle att jag som kvinna kan kränkas hur mycket som helst utan några konsekvenser alls.

Jag visste inte att det fanns så många rädda män upplagetörstande författare.  Män Upplagetörstande författare som hatar kvinnor.

Jag skrev om hur näthat inte är så svartvitt som det framställs i media för några veckor sedan: Vem kränker vem? Då problematiserade jag också den tes Babitz driver i sin bok.

Catta får avsluta denna bloggpost:

Grejen är att det inte fanns ett skit om henne på nätet innan hon gav sig på mig, folk visste inte vem hon var. Sen startade FB-tråden och hon ifrågasattes. På nätet dyker också alltid troll upp som enbart skriver dumheter, det drabbar många på nätet och inte bara AB. Det är åt helvete men det beror föga på att hon är feminist och har skrivit en bok män är rädd för, det beror på hennes eget beteende. Så det är hennes pådragande av offerkofta, hennes lömskhet i att inte medge hur hon själv agerade innan och hennes lögner jag reagerar på, inte att hon kritiserar anonyma mobbar.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, näthat, sexarbete, media, internet, annelie babitz

Den äkta schlagerfestivalen hålls i Stockholm 8 maj

Ett år efter att de besökte Sverige är det nu klart med en ny turnéomgång med Max Raabe och Palast Orchester. Från kl nio i dag går det att köpa biljetter till Cirkus i Stockholm 8 maj, Konserthuset i Malmö 9 maj och Konserthuset i Göteborg 10 maj.

Okunnig utrensare och ohistorisk apartheidanklagare

Tänkte egentligen inte kommentera Tintinbråket på Kulturhuset, det mesta är ju redan sagt, men så såg jag att Kitimbwa Sabuni på SVT Debatt producerat ett inlägg som inte skall stå oemotsagt, Sabuni menar att ”vit vrede tystat diskussionen”:

Där vit vrede kliver in åker normalt det goda omdömet ut. Hög utbildning eller kulturell förfining är, som dagens reaktioner tydligt illustrerat, inget vaccin. Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson kallar Kulturhusets beslut om Tintinalbumen för ”illavarslande”.

Sabuni försvarar utrensningen av samtliga Tintinböcker med att en, Tintin i Kongo, innehåller rasistiska klichéer, det är illa nog resonerat. Detaljen att Tintin i Kongo inte ens fanns på TioTretton före utrensningen hade Sabuni helt missat, liksom uppenbarligen Behrang Miri.
Inlägget har redan bemötts på samma plats av Adam Cwejman:

Kitimbwa Sabuni ger uttryck för kollektivism i olika skepnader. Dels gör han sig själv till talesperson för afrosvenskar, som om han tillfrågat alla om detta privilegium är hans. Sedan homogeniserar han kritiken, gör den till uttryck för ”vit vrede” och inte en myriad av invändningar mot det kloka i att beskära tillgången till världslitteraturen. Är det verkligen rimligt att en person som ger uttryck för så kollektivistiska tendenser kan vara en förebild i kampen mot rasism?

Jag har tidigare skrivit på Newsmill om den debattmetod Sabuni och hans fränder använder, den som säger emot dem stämplas som vit rasist, skulle den som säger emot dem vara gul, brun eller svart så stämplas denne i stället som rasförrädare. Det är en bekväm debattmetod för utövaren. Men förrädisk – den intellektuella skärpan och faktakontrollen tränas inte, vilket straffar sig i längden. Som det skall visa sig nedan har Behrang Miri redan nått dithän.

Det som fick mig att skriva det här inlägget var dock en släng Sabuni hade med på slutet av sitt inlägg, han påstod där att

Ledande svenska moderater försvarade apartheid till långt in på 1980-talet.

Nej, att vara emot ensidiga svenska sanktioner som stred mot folkrätten betydde inte att man var för Apartheid. I så fall var också Socialdemokraterna för Apartheid:

Den som säger att Moderaterna var för apartheid säger också att Ingvar Carlsson och likaledes sanktionskritiske Metallordföranden Leif Blomberg var för apartheid, ja, att den socialdemokratiska partilinjen var för apartheid. Moderaternas hållning emot ensidiga svenska handelssanktioner hade samma ursprung som Socialdemokraternas. Principiellt: Det stred mot internationella avtal och vår neutralitetsdoktrin. Pragmatiskt: Ingenting pekade på att det skulle hjälpa dem det påstod sig hjälpa, däremot skulle det med säkerhet skada både svenska företag och deras lokalanställda.

Så var det sagt igen, det tål att påminnas om.

Men vad har Behrang Miri gjort som Sabuni tycker är så berömvärt: Jo han har bestämt att alla Tintinalbum skall rensas ut från barnavdelningen TioTretton på Kulturhuset med motiveringen att:

Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. […]

Nästa år ska Kulturhuset ha en Pippi- och en Emil-satsning, liksom en om Alfons Åberg. Barnboksfigurer som ligger hästlängder före Tintin som förebilder, enligt Behrang Miri.

Killen påstår alltså att det förekommer araber på flygande mattor och vattenpiprökande turkar i Tintin…

Hur är det med Emil då? I City Skåne beskrev Miri i våras Emil i Lönneberga som en pojke i socioekonomiskt utanförskap utsatt för strukturell diskriminering, boende i dåtidens småländska miljonprogram. Detta om sonen till en välmående självägande bonde med tjänstefolk!

Och Pippi, hur har Miri klarat av att missa att hennes pappa är såväl båtburen rånare som ”negerkung”?

Av ovanstående drar vi slutsatsen att han faktiskt inte läst de verk han kommenterar, varken de han vill förbjuda eller de han vill lyfta fram. Behrang Miri är helt enkelt en charlatan och Kitimbwa Sabuni har ändå valt att hylla honom som sin hjälte.

Alex Voronov konstaterar att Afrosvenskarnas riksförbund verkligen inte vill bli tagna på allvar. Boris, som till skillnad från Behrang vet vad han håller på med, skriver om antirasisten Tintin.

Berhang Miri försvarar sitt försök att censurera Tintin med att han vill ”fördjupa” diskussionen.
Men varför då inte försöka se det komplexa med Hergé och hans skapelse – hur Hergé ibland är anti-rasistisk på ett sätt som betyder att han vågar utmana sin samtid. I albumet Tintin i Amerika (kommer redan 1932, direkt efter Tintin i Kongo) finns en scen med ett bankrån. När polisen anländer till platsen för brottet så säger en vakt i banken att när larmet gått så: ”on a immédiatement pendu sept nègres, mais le coupable s’est enfui.”
Alltså; ”… vi lynchade sju negrer med en gång, men den skyldige kom undan”. Underförstått, den skyldige var vit men vafan, det viktiga är att vi får en anledning att hänga svartingar.
En ganska vass attack på vit amerikansk rasism.
Det där har i en del översättningar senare ändrats så att det inte refererat till lynchningar av svarta.
Litet senare i berättelsen så får man i förbigående i en nyhetssändning bara sådär höra att ”44 negrer har lynchats”.
Visst ritar Hergé de svarta på ett stereotypt sätt – men det är inte givet att den stereotypen i sig är rasistisk … något som till exempel diskuteras, kompliceras och fördjupas i kapitlen om svart musik och ”lättja” i Thaddeus Russels ”A renegade history of the United States”.
I samma album beskrivs hur den amerikanska regeringen och de vita driver bort indianer från deras land för att komma åt oljan.
Så om Miri nu så gärna vill fördjupa diskussionen om Hergé så kan han väl börja med att läsa Tintin istället för att censurera serien.

Ja, det är faktiskt ett rimlig minimikrav på en konstnärlig ledare för Kulturhuset i Stockholms stad.

Några som, likt Boris Benulic, också har en aning om vad de sysslar med är Ola Hellsten och Anders Lundgren på vuxenbiblioteket Serieteket. De bor vägg i vägg med TioTretton i Kulturhuset men har aldrig övervägt att gallra ut några Tintinalbum, de är kritiska till sin grannes metod:

Vi håller fullständigt med om att innehållet i vissa Tintinalbum är problematiskt, bör debatteras, och kan till och med förstå om vissa av dem tas bort från barnbibliotek – även om vi inte är säkra på att det är den rätta vägen att gå. Att kasta ut allt tycker vi är extra olyckligt då Tintin är en serie med fantastiska kvaliteter – och i senare album, humanistiska inslag  – som vida överskuggar den rasism som man kan hitta i en handfull album. Att Pippi Långstrump i Söderhavet inte granskas på samma vis som Tintin – trots att negerkungen Efraim Långstrump där koloniserar Kurrekurreduttön på ett klart mer explicit vis än vad Tintin någonsin gjort – påvisar nog bättre vad det här handlar om: vissa kulturyttringar (=hyllade barnböcker av Sveriges nationalhelgon) är oantastliga, medan andra (=tecknade serier) är tillåtet villebråd för utrensning.

Gudmundson skriver om Miris födgeni. Peszter har för övrigt kollat upp vad som egentligen ligger bakom Miris mycket höga siffror på följare och likes på nätet, läs och förundras.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, serier, tintin, censur, tiotretton, kulturhuset, rasism, berhang miri, kitimbwa sabuni, adam cwejman, boris benulic

En makalös manick

Det är inne nu med tv-program där affärsänglar bedömer uppfinningar och affärsidéer inför kameran. Men som finansieringsinstrument till nya innovationer hjälper det inte långt. Ett annat sätt, som gjorts praktiskt användbart med nätets genombrott, är crowdfunding, många människor lägger ett litet bidrag var. Ett av de intressanta projekten på crowdfundingsajten Kickstarter just nu är denna uppfinning som vill återskapa den gamla glödlampans enkelhet och varma ljus men utan nackdelen av hög energiförbrukning och med nya fördelar. Den nya lampan passar i gamla armaturer, den kopplas upp via det trådlösa hemnätverket och kan fjärrstyras med en iPhone eller Androidtelefon.

Liksom en klassisk glödlampa kan den dimmas, men lifx-lampan kan inte bara ändra ljusstyrka steglöst, den kan göra likadant med färgen. Fjärrstyrningen öppnar också för en mängd tillämpningar; tidsstyrning, ljussättning av musiken, sov-/väckningfunktion o.s.v.

Ser alltså ut att bli en riktigt smart produkt. Det som avskräcker är priset, motsvarande 320 kronor för en lampa, men om den håller upp till 25 år som de påstår, så är det inte så illa. Gensvaret har varit stort, när jag skriver det här finns det 1 plats kvar för den som vill vara med och betala så mycket att vederbörande får vara med i första leveransen av lampor i mars 2013.

En liknande produkt beskrivs i dagens SvD Kultur, men där handlar det alltså om en hel armatur.

intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om glödlampor, ledlampor, ljus, teknik, innovation, crowdfunding, lifx

Nya Solvalla: biltävlingar, bostäder, bollplan och brädgårdar

I tisdags väntade en bunt papper på mig när jag kom hem från jobbet, bland annat ett ärende där jag verkligen kan säga Yes In My Back Yard! Det handlar om programarbetet för Solvalla:

Förstudien visar på möjligheter att göra om arenan så den kan utnyttjas året om. Idéerna omfattar tankar på att bygga en multihall med ett anslutande hotell för att kunna arrangera större event, konferenser och konserter. Travbanans innerplan föreslås byggas om så att den kan användas för exempelvis konserter, utomhusmässor, biltävlingar och skidtävlingar. […]

Solvallas nya arenaområde kommer därmed att omfatta mindre yta än tidigare. Det innebär en potential att använda området kring Solvallas arenaområde för nya bostäder och andra ändamål.

Det handlar om 750-2000 nya bostäder. På torsdag tar vi, om inget oförutsett inträffar, beslut om att sätta igång programarbetet som

ska genomföras i en öppen dialog med fastighetsägare, närboende, berörda verksamhetsutövare och andra intressen som kan påverkas. Formerna och tidplanen för detta ska klarläggas i arbetets inledningsskede. Ett genomförande av idéerna i STS förstudie förutsätter också överenskommelser med staden om markfrågor, infrastrukturkostnader m.m.

Programmet omfattar i första hand den mark som ägs av Solvalla Travsällskap och AB Stockholms Travbana men det öppnar för möjligheten att utöka planområdet söderut och norrut. Det finns problem och möjligheter med båda riktningarna. Vasakronans fastigheter används nu av lätt industri, butiker och verkstäder och en husvagnscamping som skulle tvingas flytta. Grönområdet på berget används av de boende i Bällsta och kommer att användas av de boende vid Solvalla, dock ser jag inga större olägenheter med att bebygga nordsluttningen närmast travbanan. Programhandlingarna pekar på en mycket viktig sak att tänka på för att det nya området skall bli en stadsdel och inte en avskärmad förort:

Idag bildar Ulvsundaleden och Mälarbanan effektiva barriärer mot omgivningarna. En omvandling av området bör ge förutsättningar att på några ställen överbrygga dessa barriärer och knyta ihop bebyggelsen bättre med bland annat den nya bebyggelsen i Annedal och med Sundbyberg. […]

Den verkliga utmaningen i programarbetet blir att hitta en lämplig ny bebyggelsestruktur för området som kan knyta samman den nya avancerade tävlingsarenan och dess bebyggelse med ny tät bostadsbebyggelse. I förstudien visas två nya bostadsområden söder respektive väster om travbanan.

Det är önskvärt att Solvallaområdet utvecklas till en tät ny stadsdel. Samtidigt bör området kopplas samman bättre med omgivningarna.

Områdets befintliga trafiksystem behöver utvecklas. Dels behöver områdets olika delar kopplas samman bättre. Dels behövs bättre kopplingar till omgivande vägnät. För parkeringen kan det finnas intressanta möjligheter att samutnyttja parkering för tävlingsanläggningen och bostäderna.

Solvalla travbana är Nordens största och fyller 85 år i år. Anläggningen har byggts om flera gånger men är nu omodern och behöver inte heller längre så stora ytor som förr, varken på stallområdet eller själva travbanan. Nuförtiden fylls inte läktarna ens på Elitloppet(!) Alltså ett bra tillfälle att planera för ett mer optimalt utnyttjande av marken. Förnyelsen och breddningen av verksamheten smygstartar dock redan i morgon när finalen i STCC för första gången hålls i Stockholm. Japp, en 1,25 km lång (återvinningsbar) asfaltsbana har byggts inför helgen.

Jag skrev om de dåvarande idéerna för fyra år sedan. Då var tanken att travbanan skulle flytta upp till en anläggning vid Bällstavägen som de skulle dela med Brommapojkarna. Det blev inget av med det, bland annat var problemen att bygga så nära inflygningen för stora. Ärendet kom inte ens till oss i Stadsbyggnadsnämnden.

Så här blev det alltså inte, 

Av det ljusgula på bilden har det bara byggts högst upp till vänster, det var dock klart innan 2008 och såg inte ut som illustrationen. Däremot ser det nu ut att bli annan verksamhet norr om startbanan. Till exempel har Ekesiöö brädgård option att flytta dit 2014 när deras nuvarande anläggning vid Bällstaviken skall rivas för att ge plats åt bostäder. Redan 2008 togs ett start-PM för att bygga en idrottsanläggning vid Bällsta Gård men processen lades på is under utredningen av planen att bygga ett stort evenemangsområde där.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om bromma, trav, solvalla, bostäder, stockholm, sl, tvärbanan, pendeltåg, järnväg, miljö, kollektivtrafik, bromma flygplats, politik

Årets bästa bakfylla

Så finns det de som säger att sprit inte löser några problem.

Aftonbladet rapporterar att en nordkoreansk man hittats kraftigt berusad och endast iklädd kalsonger på en sydkoreansk ö nära världens hårdast bevakade gräns. Mannen hade tagit sig över gränsen genom att flyta med strömmen fastklamrad vid en träbit. Om träbiten var längre än 10 meter eller designad för att gå fortare än 15 knop framgår dock inte av artikeln.

Småländsk sagotants snikna släktingar – Saltkråkan

I förrgår publicerade Aftonbladet en debattartikel av Anna Cavallin. Anledningen var att Saltkråkan AB, som äger rättigheterna till Astrid Lindgrens verk, hade vägrat ge tillstånd för att använda en bild av Pippi Långstrumps apa Herr Nilsson i en dödsannons för en treåring:

Om Saltkråkan AB menar att ”föra Astrid Lindgrens verk vidare” betyder att bara ta upp det som är ”glatt”, så förs bara en liten del av verket vidare, det som ger verket djup och betydelse för läsare försvinner. Och det fattas oss.

Sedan förstår jag att Astrid Lindgren också är ett varumärke, Saltkråkan är ett aktiebolag, det finns aktieägare som vill ha vinst och att dödsannonser räknas inte som vinstgivande eller varumärkesstärkande. Kanske människor som läser dödsannonsen kunde förknippa Herr Nilsson med sorg i stället för med av Saltkråkan AB godkända produkter (kläder, leksaker, klistermärken med mer)? Men jag har sett seriefiguren Bamse användas i dödsannonser för barn, och jag kan inte tänka mig att människor i allmänhet för den sakens skull bara associerar Bamse med sorg. Tvärtom tänker nog människor som ser annonsen: ‘Det var något som det här barnet tyckte om, det var förknippat med glädje!’. Precis som att det i annonser för vuxna finns fotbollslagmärken, dragspel eller båtar; saker som präglade vem den här personen var. Inte tror jag att människor tänker på döden i samband med ett fotbollslag bara för att någon haft deras symbol i en dödsannons. Eller att dragspel och segelbåtar skulle förknippas med sorg, och därmed inte säljas i lika stora kvantiteter av den anledningen.

Vad Astrid Lindgren skulle ha för åsikt om Herr Nilsson i en begravningsannons vet vi inte. Släktingarna vidhåller att bilden bara skall förekomma i Pippi-sammanhang, vilket verkar vara det mesta, bara de får betalt. Men om Saltkråkan med detta ville värna sitt varumärke är det bara att konstatera att det gått sådär.

Det är inte första gången Saltkråkan AB figurerar i mindre smickrande sammanhang i spalterna. Jag bloggade om det 2010.

I strid med Astrid Lindgrens vilja chockhöjer nu Astrid Lindgrens släktingar, via bolaget Saltkråkan, royaltyn för Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Samtidigt köper Saltkråkan upplevelseparken till ett pris som de själva i praktiken kan bestämma.

[…]
De senaste åren har kommunen investerat mångmiljonbelopp i det bolag som Saltkråkan nu vill köpa billigt. Detta med anledning av ett avtal som Vimmerby kommun och Saltkråkan skrev under 2004. Enligt avtalet, som parterna kan säga upp, slipper Astrid Lindgrens Värld betala royalty även framöver. Däremot får kommunen inte plocka ut några pengar ur bolaget, utan måste återinvestera alla vinster.

Nu när Saltkråkan bestämt sig för att chockhöja royaltyn från 0 till 10 procent och sedan köpa bolaget, har det alltså investerats mer pengar i Astrid Lindgrens Värld sedan 2004 än vad Saltkråkan erbjuder i betalning för bolaget.

Royaltyn innebär alltså att släktingarna kräver 10% av omsättningen i Astrid Lindgrens Värld. Varje gång en glass säljs eller en stuga hyrs ut skall de ha en tiondel av pengarna som gästerna betalar, detta innan något kan dras av för inköpskostnader, uppvärming, underhåll eller löner. Om det är en Pippi-docka som säljs får de dubbelt betalt eftersom licensavgifter redan ingår i priset.

Genom att ensidigt bestämma royaltyn kan de själva diktera vad de vill betala för att tvinga kommunen att lämna ifrån sig anläggningen. Den har av ett revisionsbolag värderats till 118 miljoner kronor. Nu köper släktingarna 70% av bolaget för 24 miljoner.
Giriga släktingar som går emot sin döda arvtants uttryckliga vilja för att krama ut mer pengar, vem hade kunnat tro det…?

Köpet kommenterades då på följande sätt av Kjell Åke Hansson, vd för Astrid Lindgrens Näs:

[utan Astrid Lindgrens Värld] är Vimmerby en vanlig landsortskommun utan någon speciell identitet och med en halv miljon besökare färre varje år.

Det är just därför som det är viktigt att ha en god, kreativ och fruktbar realtion [sic] med rättighetsinnehavaren Saltkråkan.

Är inte det där An offer You can’t refuse vet jag inte vad som skulle vara det.

Josh konstaterar att det är upphovsrättslagstiftningen som ger Saltkråkan möjligheten att förtjäna titeln veckans plattnacke.

[uppdaterat: Saltkråkan backar nu och ber om ursäkt, bra det, även om inte borde behövts kritikstorm och bojkotthot]

[uppdaterat2: Marcus Fridholm bloggar om Saltkräken, en tårta och en ursäkt som kom för sent för de drabbade, Fredrik Sjöshult skriver i Expressen om miljonregnet över Astrids arvingar]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om astrid lindgren, astrid lindgrens värld, vimmerby, saltkråkan ab

Om rasbesatta antirasister på Newsmill

Har med anledning av ”Lilla Hjärtat”-debaclet just blivit publicerad på Newsmill med en artikel om antirasister besatta av hudfärg.

Vita får alltså inte ha någon åsikt i frågan (om den inte är ”rätt”). Men hur är det för ”icke-vita” då? Det är faktiskt samma sak där, de får ha en åsikt, men bara om den är rätt. De självutnämnda inkvisitorernas bannstråle drabbar inte bara ”vita infödda”. För är du inte infödd vit svensk så måste du uppföra dig precis som de tycker för att räknas, annars stämplas du likt kurdiskbördiga riksdagsledamoten Hanif Bali att vara Onkel Tom eller som etiopiskbördiga komikern Marika Carlsson som en självhatande sell-out.

Efter tre timmar är artikeln läst av över 1100 personer och ligger högst på Newsmills topplista. På twitter gillades artikeln av Kerstin Ulusoy och ogillades, inte helt otippat, av den apostroferade public serviceprofilen Elin Grelsson Almestad som stämplade mig som vit rasist och sexist som skrev felaktigheter.

(Vid närmare eftertanke så har jag faktiskt övertolkat Elin Grelsson Almestad, jag kan ju faktiskt inte veta att hon placerade Kurdistan i Europa. Det kunde ju lika väl vara i Afrika, Amerika eller Oceanien.) I den efterföljande tråden användes såväl min vithet (VSB) och min förmodade rikedom mot mig, haha, lycka till med det! Den vänsterpartistiske (och f ö kurdiske) twittraren Zolfagary som tror jag är rik förekommer också idag i ett blogginlägg där Aktivarum redogör hur det gick för honom hos Aschberg, det gick sådär.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om antirasism, integration, kultur, barnkultur, censur, lilla hjärtat

Vem kränker vem?

Aftonbladet utnämner i en ledarartikel förolämpningar och hot på nätet till ”ett hot mot demokratin”. Problemet gäller dock inte alls alla som ger uttryck för en åsikt på nätet och därför möts av hot och härskartekniker, det gäller enligt AB bara feminister. Hans Engnell är inte imponerad i sitt blogginlägg om feminismens offerkoftor:

När man hävdar att hot och okvädningsord mot ens person, i egenskap av företrädare för en ism, är ”ett demokratiproblem”, har man tagit sig själv på väldigt stort allvar. Ty hot riktade åt andra hållet tillmäts här inte samma betydelse. När hävdades från feministiskt håll att det är ett demokratiproblem när borgerliga demonstrationer störs av vänsteraktivister ? Eller när sverigedemokratiska torgmöten får flyttas eller ställas in på grund av hot?

Då är det fråga om ”civilkurage” och rätten att skrika ”inga rasister på våra gator” tills den lagliga demonstrationen upphör. Inte om yttrandefrihet eller demokrati. Nog är det en smula märkligt.

Feministen som Aftonbladet tar som exempel är My Vingren. Mikael Hedberg komplicerar dock bilden av enkelriktade otidigheter i sitt blogginlägg där han visar att My Vingren själv ägnar sig åt polarisering, hat och guilt by association.

I kommentarsfältet på Aftonbladet skriver Felicia Hedström [mina länkar]:

Självklart förtjänar ingen människa att bli mordhotat eller hotad överhuvudtaget, men att låtsas om att hatet inte är ömsesidigt är bara fånigt, personer som driver mansfrågor som Pelle Billing och Pär Ström får dagligen ta emot en massa skit, de hånas och trakasseras i facebook-grupper som ”vita kränkta män”, sen har vi ledande feminister som kallar alla män för potentiella våldtäktsmän, vi har riksdagsledamoten Annika Qarlsson som jämför manliga piratpartister med våldtäktsmän, Shyman vill införa mansskatt, M. Amante anser att alla män är delaktiga i de våldsamheter en liten grupp män står för. Tiina Rosenberg anser att man är könsförrädare om man ligger med män, s-bloggen rebella anser att män är genetiska svin som borde spärras in, SSU går omkring med banderoller med texten ”mansslakt – kvinnomakt”… osv, det finns en väldigt passiv aggressiv inställning till män bland de ledande feministerna, och samma sak går igenom på många feministiska bloggar och på forum där feministerna är anonyma är hatet lika radikalt som hos de anonyma personer som hatar feminister…

Jag vill åter igen påpeka att jag inte på något sätt tycker att det är acceptabelt att hota feminister, men det är inte heller ok för feminister att använda en sådan retorik, något man måste förstå om man vill ha någon som helst ändring i frågan…

Bara att hålla med. Att någon utsatt får ”skylla sig själv” är ett uttryck som skall användas med mycket stor försiktighet. Men ibland passar det mindre illa. Det är en oändlig skillnad mellan en kvinna som blir våldtagen på grund av ”för kort kjol” och en berusad djurgårdare som stapplar in på ett Hammarbyhak före match, häller öl på gästerna och vrålar åt dem att deras lag är skit. Misshandel är fortfarande olagligt, men vederbörande skall kanske inte vara alldeles förvånad om hen då får en snyting.

(Förtydligande för den icke fullt så läskunnige: Kan man jämföra en kvinna som blir våldtagen med en provocerande fotbollssupporter som får en smäll? Ja det kan man naturligtvis, jämföra, och därvid komma fram till att medan våldtäkten är fullständigt oacceptabel kan man ha förståelse för att provokatören åker på en hurring, hen får delvis skylla sig själv. Jämförelser mellan saker av helt olika dignitet är fullt legitima och nödvändiga, det som det görs alldeles för mycket av i svensk debatt är jämställanden av saker av helt olika dignitet – till exempel att kosmetisk intimkirurgi i Sverige är att jämställa med faraoniska omskärelser i Östafrika.)

Tilläggas skall att naturligtvis även de som faktiskt behandlar meningsmotståndare med respekt drabbas av den anonyma mobben. Jag har aldrig någonsin hört vare sig Pelle Billing eller Isabella Löwengrip från sina olika utgångspunkter bemöta personer som inte delar deras åsikter på ett hotfullt eller härskande sätt. Trots detta drabbas också de hårt av näthatet, men det är inte de som gråter ut i spalterna i Aftonbladet och DN. Där utnämns tvärtom ledarna för en av de konkurrerande vargflockarna till fåraherdar. Det hårda tonläget i debatten är ett demokratiproblem, men det gäller inte bara för feminister, och att höra Aftonbladets ledarsida av alla beklaga sig över ett brutaliserat debattklimat… Oh, the irony.

Den radikalfeministiska hatretoriken riktas inte bara mot män, om nu någon trodde det. Catta med bubblan drabbades av den självutnämnda blodrytande ninjafeministen Annelie Babitz då hon dristat sig att ifrågasätta Babitz’ tes att intimkirurgi i Sverige och könsstympning i Afrika i princip är samma sak. Det resulterade i hot, härskartekniker och användande av den kvinnliga könsorganet som förolämpning:

Det kan tänkas att [Babitz] “är den som blir publicerad” medan jag bara är “en liten råtta utan liv“, men den lilla råttan hamnar likväl högst upp vid en namnsökning på Google och har således möjligheten att ge alla en chans att se vad som verkligen döljer sig bakom den blodrytande ninjafeministens fasad. Nämligen en person som inte är det minsta feministisk utan kör med allt som hon anklagar det “patriarkala samhället för” , nämligen att värdera kvinnokön, kalla kvinnokön för äcklig fitta, köra med härskarteknik och hot. Det är fan i mig ynkligt av en vuxen människa att inte ta reda på hur saker och ting fungerar innan man flippar ur fullständigt, än mer ynkligt är det att hota med att dra in någons familj. Jag menar vad ska min ev familj kunna göra åt vad jag skriver och inte? Hur idiotiskt vore det inte om jag anklagade hennes familj för hennes minst sagt otrevliga mail? Herregud vad trött jag blir på folk ibland…

Annelie Babitz ja, som i dagarna kommer ut med en bok om sitt arbete på strippklubb. Hennes upplevelser av arbetet som strippa är ju hennes egna, men det går bevisligen att ha den sysselsättningen utan att förakta vare sig sig själv eller sina kunder, föraktet från svenska elitfeminister slipper man dock inte undan.

Babitz menar i boken att

Förutsättningen för striptease är att patriarkatet tror att tjejerna är knarkare och horor som finns där för att bli exploaterade.

Eh, va?

Om man visar att hon går på läkarlinjen, och hon pluggar till jurist…aouch!

Påståendet att det är just patriarkatet som inte vill acceptera att sexarbetare kan vara etablerad medelklass är mycket märkligt. Det brukar ju snarare vara en [radikal]feministisk paradgren att påskina att alla kvinnliga sexarbetare är nerknarkade utnyttjade vrak. Signaturen ”Belle de Jour” bloggade från 2003 om sitt liv som callgirl i London, hennes äkthet ifrågasattes ständigt, inte minst av feminister  – hon hade för bra språk, hon kände sig inte förtryckt, så då kunde hon ju inte sälja sex på riktigt (precis samma sak som drabbade bloggerskan Isabella Lund i Sverige)… Men 2009 trädde så dr Brooke Magnanti, forskare i barnhälsa, fram och avslöjade sin identitet. Hon hade arbetat som callgirl under 14 månader för att försörja sig under tiden hon saknade fast jobb efter att hon lämnat in sin sin doktorsavhandling.

En medveten medelklasskvinna som själv väljer sexarbete bland andra möjliga försörjningsvägar. En människa som enligt svensk statsfeminism inte kan existera. Läs mer här och observera att hennes arbetsgivare inte lägger några moraliska aspekter på hennes tidigare försörjning. En milsvid skillnad mot det moraliserande och fördömande klimatet i Sverige. En före detta prostituerad som arbetar som läkare och forskare? Tänk på baaarnen!

[uppdatering: Aktivarum har sammanställt hur ledande radikalfeminister tystar och försöker tysta den som säger emot genom anklagelser om högerextremism. Pelle Billing ställer frågan hur en jämställdhetsdebattör skall förhålla sig till hatiska angrepp. I kommentarerna vittnar folk att det hårda språket mot inbillade eller verkliga meningsmotståndare finns överallt, tillochmed i hundforum.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, näthat, sexarbete, media, internet