BDSM-åklagaren fick smisk

Det rapporteras i dagens tidningar att Malmö Tingsrätt ogillat det så kallade BDSM-åtalet, tack och lov. Det handlar om ett fall där en 16-årig kvinna, med ett tidigare självskadebeteende, sökt upp en 32-årig man för BDSM-sex. Han försäkrade sig om att det verkligen var hennes vilja och det var det, såväl före, under som efter det att sexet ägde rum. Den som inte ville och därför anmälde var kvinnans mamma väninnas flickvän, och åklagaren hakade villigt på. Mårten ville försvara åklagaren då åtalet blev känt, och i viss mån kan jag förstå hans ståndpunkt, men min förståelse minskas avsevärt av att hon väljer att överklaga och driva saken vidare trots en mycket klar dom. TBFKAB, alltså Niklas, tar sig an den friande domen med sedvanlig élan:

Den som bestrider samtycket här är staten genom dess lakej, åklagaren Ulrika Rogland, som oombedd vill agera ställföreträdande förmyndare åt den kvinnliga parten i målet. Enligt hennes synsätt är kvinnan i kraft av tidigare självskadebeteende att anse som sexuellt omyndig, inkapaciterad för resten av livet att delta i annat än av staten föreskrivet vaniljsex, trots att det finns ganska omfattande litteratur kring självskadebeteende som aktiv strategi att överkomma rädsla, exempelvis från tidigare övergrepp.

I bakgrunden figurerar också ett otäckt åldersnormativt resonemang kring kvinnans låga ålder, att sextonåringar egentligen är barn, att den sexuella myndighetsåldern egentligen inte räknas eller i alla fall bör omgärdas av begränsningar eller kunna överprövas av ”vuxna”. Sådana frihetsinskränkande resonemang måste kraftigt avvisas.

Åklagaren Ulrika Rogland kommer dock att gå vidare med målet. För henne är detta en karriärgrej, att dra ut prövningen i hela rättssystemet, trots att ingen av de inblandade parterna har begärt detta eller i övrigt har önskat statens inblandning i deras sexliv. Det är ett mål där staten står som målsägare, där ett brott mot staten anses ha begåtts. […]

Samma vånda och ångest som den tilltalade får genomlida drabbar här även den andra parten, den man säger sig vilja skydda, den som aldrig begärt sådan assistens eller hjälp. Det är också en form av tortyr, som bedrivs av åklagaren utan något annat samtycke än det den härliga statsmakten erbjuder.

Var har jag sett det förut, att staten skadar den som den påstår sig vilja skydda…? Den friade 32-åringen uttalar sig själv i Aftonbladet:

Den 32-årige mannen är lättad och glad över den friande domen, men inte förvånad.

– Det var väntat. Domen är väldigt välskriven och bra, domstolen har gått på den vettiga människans linje, säger han till Aftonbladet.

Han har dock svårt att känna någon glädje, eftersom han anser att både han själv och den 17-åriga flickan fått sina liv förstörda då detaljer om deras sexliv valsat runt i media.

– Det här har handlat om att man ska skämmas för sin läggning, precis som homosexuella fick göra en gång i tiden. Allt för att en åklagare tyckte att det var intressant att pröva det rättsligt – med mitt och flickans liv som insats.

Åklagaren informerade under rättegången mannen om att han har rätt att söka skadestånd för att förundersökningen lämnades ut utan sekretess, om han kommer att göra det är inte klart i nuläget.

Däremot menar mannen att det på något sätt måste redas ut vad som i hans ögon gått snett i utredningen.

– Det här har inte gått rätt till. Man ska inte få behandla människor så här, säger han.

Mannen anser att åtalet mot honom var baserat på moral och en grundmurad okunskap om hur bdsm fungerar.

Och Malmö tingsrätts 17-sidiga dom är mycket tydlig.

Misshandeln var inte grov, rå eller hänsynslös, flickan visste vad hon gav sig in på och hade när som helst kunnat avbryta om hon så önskade, menar rätten.

Åklagarens och målsägarbiträdets framställan av den nu 17-åriga flickan som hjälplös och psykiskt instabil med självskadebeteende lämnas utan avseende.

Zac och Polisstaten är å sin och min sida glada över domstolens enhälliga utslag. Å andra sidan har vi en journalist och en jurist som inte sett domen (och knappast heller att Socialstyrelsen har avskaffat sjukdomsstämpeln på BDSM-läggningen, liksom den tidigare också gjort för homosexualitet) vilket inte hindrar dem att ha åsikten att domen borde varit fällande, ”tänk om din dotter!”…

Jag antar att shedlight inte heller läst domen, då hade denne knappast utan att skämmas påstått om den unga kvinnan att den tilltalade ”hade groomat henne innan”. Sanningen var att det var den unga kvinnan som tog första kontakten, (och dessutom ljög om sin ålder och la till två år). Shedlight hade då knappast heller kunnat uppröras över att mannen och kvinnan ”upprättat ett kontrakt över våldet”, Öh, ja, det är liksom en poäng i BDSM. Man kommer överens om innan vad som är okej och inte och så har man stoppord som lugnar ner eller omedelbart avbryter verksamheten om någon uttalar det.

Själva domen är som sagt vältänkt och välskriven:

En utgångspunkt för regleringen av samtycke som ansvarsfrihetsgrund är att en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället.

En av förutsättningarna för giltigt samtycke då det gäller misshandelsbrott är att samtycket inte kan avse alltför allvarlig misshandel och att samtycke till vad som är att beteckna som grov misshandel i allmänhet inte bör medföra ansvarsfrihet för gärningsmannen. Tingsrätten har ovan funnit att den misshandel målsäganden samtyckt till, vid en samlad bedömning är att rubricera som en misshandel av normalgraden.

Målsäganden har lämnat sitt samtycke frivilligt och uttryckligt. Hon har själv tagit initiativ till kontakten med [den tilltalade] och därefter under cirka tio dagar diskuterat med honom vad hon ville att de skulle göra då de träffades. Hon har sedan begett sig till hans bostad för att delta i rollspelet.

Målsäganden var vid gärningstillfället över sexton år gammal och behörig att samtycka till de handlingar [den tilltalade] utsatte henne för. Det är inte visat att hon, på grund av sin ungdom, sitt självskadebeteende eller av någon annan orsak, inte skulle ha förstått vad hon samtyckte till eller att hennes samtycke inte skulle ha varit allvarligt menat. Hon hade tidigare erfarenhet av BDSM och hade således egen kunskap om vad hon gick med på.  Målsäganden har också haft möjlighet att under sitt möte med [den tilltalade] när som helst återkalla sitt samtycke om hon så hade önskat.

[Uppdatering, Per P har bloggat och i Aftonbladet har Katarina Wennstam skrivit en debattartikel som inte har mycket med verkligheten eller domen i Tingsrätten att göra. Harning kommenterar den med att kvinnor är kvinnors värsta fiender.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, moral, moralpanik, sex, bdsm

Stockholmskryssen färdigräknade

Jag är nöjd med att med 176 kryss ha klättrat 16 placeringar på riksdagslistan, från 30 till 14. Hade vi haft det finska systemet som bara går på kryssen skulle hade jag varit på gränsen att komma in, beroende på hur många på listan som blir statsråd. Jag delar rekordet med Marianne Watz som står på plats 19 och skulle hamna på plats 3 om kryssen fått bestämma. Min listkollega Lars Sporrong som själv spurtade in tretton placeringar har sammanställt en komplett lista över kryssresultaten.

I dag blev äntligen siffrorna klara också för kommunalvalet i Stockholm. Ett fel med dataöverföringen gjorde att det sista av de 509 valdistrikten, Råcksta Västra, dröjde ett dygn extra.

I kommunvalet kryssade jag mig med 163 kryss upp från tionde till sjunde plats i min valkrets Bromma-Kungsholmen. Inte heller i kommunvalet fick det någon direkt betydelse för placeringen eftersom man hade behövt 5% kryss, jag fick 0,43%. Min placering på valsedeln gör dock att jag blir invald till kommunfullmäktige ändå, som andre ersättare. Kul är också att jag också fått kryss i samtliga de fem andra valkretsarna, det innebär att tjugo personer där gjort sig omaket att skaffa en valsedel från ”fel” valkrets för att kunna kryssa mitt namn, trevligt!

Alla Stockholmskryss är inte färdigräknade, landstingsräkningen är just påbörjad och beräknas klar i morgon, där kandiderar jag dock inte.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, stockholm, bromma, val2010

Poliser som hatar handbojor

I dag rapporterar SvD att polisen inte gillar att ett hotell har utökat sortimentet i minibaren. Hans på Motpol kommenterar:

På Berns hotell i Stockholm återfanns förutom minibarens vanliga sortiment även handbojor, olika sorters vibratorer, stayups, kondomer och erotiska noveller. Det väcker förstås uppmärksamhet eftersom hotellrum normalt bara ska erbjuda alkohol och biblar.

Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker ”glorifiera” sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: ”Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös.”

Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen…?

”Vi har till exempel slutat med vuxenfilmer eftersom vi samarbetar med Ecpat.” Säger receptionschefen Andreas L´Estrade. Det låter rätt underligt för de som eventuellt fortfarande lever i villfarelsen att Ecpat enbart har som mål att stoppa barnprostitution. Det har de inte. Bland Ecpats mål finns till exempel att ”barn”, dvs personer som är under 18 år, inte skall ha sex över huvud taget. Jag har i många tidigare blogginlägg tagit upp Ecpats dolda agenda, till exempel 24 juli i år:

När Ecpat bildades i Thailand 1991 fanns ett avgränsat behov och ett avgränsat mål: ”End Child Prostitution”. Nu har organisationen jäst över alla kanter, bytt namn (glömt originalets ”in Asian Tourism”) och samtidigt som antalet prostituerade minderåriga rasat har de växt och växt och kämpar nu desperat med att uppfinna ytterligare existensberättiganden. Det är därför de numera ägnar sig åt att piska upp moralpanik mot underklädesföretag och agiterar för att förbjuda sex för personer under 18 år.

Och det finns ännu inga ledande politiker i något parti som vågar säga emot och avslöja Ecpat för vad de är: månglare i skräck, misstroende och hat. Politiker vill ju se sig som de som gör gott, de vill speciellt inte vara de som är emot det goda. För vem vågar säga emot när en åtgärd motiveras med att samhället skall straffa pedofiler? Säger du emot? Sympatiserar du med dem? Tjänar du pengar på dem? Är du en själv…?

Blogge ser sexmoralismen i DDR-Sverige och Zac tipsar polisen om omoraliskt horeri även på andra ställen, Åsa tycker att det är trevligt att vuxna tillåts vara vuxna men Ivy tycker tvärtom: att sexhjälpmedlen skall plockas bort. Själv undrar jag vad den statliga moralpolisen Eckerling tycker om sortimentet hos det statliga Apoteket AB, liksom vad han tycker om att hans kollegor bär handbojor och, eeh, ”batonger” fullt synligt, det kan ju uppmuntra folk till fantasier… Slutligen har jag ett politiskt korrekt filmförslag till receptionschefen L’Estrade. [Uppdatering, Sanna tycker att polisen sänder konstiga signaler och Saga tycker att råden de ger är fördomsfulla.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moral, juridik, polisen, ecpat, sexköpslagen, moralpanik

Fyra förbittrade förlorare

Att ta valnederlag är inte vänsterns bästa gren. När resultatet stod klart i söndags och det visat sig att Vänsterpartiet tillochmed blivit mindre än Sverigedemokraterna så uppmanade Ohly till utomparlamentariska metoder.

Hans Engnell konstaterar att Ohly inte var den ende dålige förloraren:

Någon lade kanske märke till att Mona Sahlin erkände sig besegrad på valnatten men inte gratulerade segraren Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna gör inte så. Göran Persson gratulerade inte Reinfeldt efter förlusten 2006 heller. Den hyfs från amerikanska valrörelser där förloraren alltid gratulerar segraren till en bra valrörelse – ett slags respekt för det demokratiska utslaget – finns inte i Sverige.

Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både ”högerregeringen” och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.

Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara ”förbannad” över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade.

I Expressen skriver Anna Dahlberg ett farväl till S-epoken:

I stället för att gratulera alliansen till segern har hon ägnat veckan åt att ifrågasätta regeringens legitimitet.
Sahlin, som väckte min och många andras beundran under valspurten med sin fighterinstinkt, har efter valet uppträtt som sämsta sortens förlorare.
Målet tycks vara att till varje pris hålla ihop de rödgröna och på så vis lägga krokben för alliansregeringen. Att man därmed ökar svängrummet för Sverigedemokraterna tycks inte bekymra det minsta. Socialdemokraterna planerar till och med att göra gemensam sak med Jimmie Åkesson i Afghanistanfrågan, trots att S egentligen tycker som alliansen.

Peter S W uppmärksammar att makthungern nu fått Sahlin att börja slira på principerna. Det som var otänkbart för ett år sedan, och användes som slagträ mot Alliansen, är inte otänkbart idag.

För ett år sedan var det en socialdemokratisk princip (ja, så ”måste det vara” rent av!) att aldrig formera majoriteter med hjälp av Sverigedemokraterna. Nu är det istället bara statsministern som kan undvika att Socialdemokraterna bildar majoriteter med Sverigedemokraterna. Politiskt prat är tunt som vatten.

Bitterheten över den andra valförlusten i rad är legio även hos de Socialdemokratiska bloggarna i Netroots. Men det finns socialdemokrater som försöker vara konstruktiva. Erik Laakso bloggar inte bara på egen blogg under Voltaires tak, han är också redaktör för sajten Eftervalsdebatt som han startade tillsammans med några andra ett par dagar innan valet då det stod klart vartåt det barkade. Sajten sammanställer olika åsikter om vad Socialdemokraterna bör dra för slutsatser av sina två valförluster. Det är inte bara av värde för dem själva att de skärper till sig, det är även av värde för oss: För en pigg borgerlighet som inte slår sig till ro alltför mycket så krävs det en opposition värd namnet. Sanna är inne på samma linje.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, mona sahlin, netroots, val2010

DN spelar Hitlerkortet

Den döde massmördaren har verkligen blivit en Mädchen für Alles som kan användas för att misskreditera alla möjliga meningsmotståndare. Inför Kuwaitkriget jämförde USA:s regering upprepade gånger Saddam med Hitler och Time publicerade ett foto på Saddam Hussein där hans mustasch hade retuscherats för att likna Hitlers. (Problemet med hitlerliknelser blev för övrigt uppenbart när USA efter kriget faktiskt lät denne Hitler sitta kvar, med Gestapo och SS intakta och i full färd med att fortsätta utrota misshagliga folkgrupper inom landet…)

Att upprepa Time:s photoshoptrick drar sig nog DN för. Time fick ordentligt med skit för det. Dessutom har ju inte Åkesson någon mustasch som man kan redigera bort en bit av. Vad göra? En teckning!

Förstasidan på DN Ekonomi 100921

Alltså, DN, seriöst? Åkesson med hitlerlugg och skugga under näsan? Ytterligare en vinst för Godwin.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, dn, godwins lag, val2010

Vad gör vi nu då?

Så satt de där i Riksdagen, Sverigedemokraterna. Inpratade av media och politiker, inkastade av nyttiga idioter som stoppat deras möten med våld och trakasserier. Så vad gör vi nu, uppmuntrar i förtäckta ordalag till mer våld, som Ohly? Lägger ut listor av påstådda sympatisörer till allmänhetens bespottande?

Erik Laakso har en bättre lösning:

Istället för att förnedra partiets väljare och företrädare måste varje demokratisk individ ställa sig frågan: Varför? Och fråga gärna de som röstade på Sd, varför gjorde du det? Hur ser ditt drömsamhälle ut? Vilka åtgärder är det som är viktigast? Vi måste försöka ringa in orsakerna och se om det faktiskt finns ett fog för människors oro. Det handlar troligen inte alls om invandrare för de allra flesta väljarna, men det finns en oro och en rädsla som måste respekteras och hanteras med största allvar. Att avfärda det som idioti är det farligaste vi kan göra.

Förra vintern skrev jag om ett fall av vuxenpanik i Bromölla inför en ungdomskultur de inte förstod och som de därför genast antog var ”rasistisk”:

I sådana här fall kommer jag att tänka på en sak som Nelson Mandela berättade i en intervju. Mandela var en ung och arg svart kämpe och kom till ett möte med äldre ANC:are, där fanns också en vit medlem. Full av egenrättfärdighet gjorde Mandela då klart för alla närvarande att vita inte hade plats i kampen mot apartheid.

Det som sedan hände har Nelson Mandela betecknat som den avgörande punkten i hans liv – där det avgjordes vilken väg han skulle gå, hatets eller försoningens;
En av de äldre ANC:arna tog honom till sig för ett samtal, men han skällde inte ut honom och slängde ut honom för hans oartighet. Han resonerade och fick till slut Mandela att intellektuellt förstå att han hade haft fel.

Om denna äldre ANC:are hade nöjt sig med att kasta ut spolingen för att han hade ”fel åsikt” hade historien blivit en helt annan…

För det första så skall man inte förutsätta att man känner till motpartens inställning, för det andra fungerar samtal och argument oftast mycket bättre än förbud och fördömanden.

Attila menar att S och V ignorerat arbetarklasssen. I Proffstyckarna i Aftonbladet skriver Johan Ingerö att invandringsmotståndet och SD bara är symptom på ett ännu djupare problem

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem.

I Sydsvenskan ser vi ett exempel på hur det går med den Sverigedemokratiska representationen i politiska församlingar om man i stället pratar med dem. Tvingar dem att sätta sig in i ärendena och plöja igenom tråkiga handlingar inför nämndsmöten som alla andra. I Landskrona som styrs av M-FP-MP med SD som vågmästare har det skadliga inflytandet varit noll under mandatperioden, SD minskade i söndagens val med mer än sex procentenheter, FP ökade kraftigt.

Oppositionsrådet Niklas Karlsson, den senaste S-märkta makthavaren, har tagit fram statistik som visar att SD den gångna mandatperioden ställt sig bakom FP-koalitionens förslag i 75 av 82 voteringar i fullmäktige.

–‑Sverigedemokraterna har fått ett jättestort inflytande här i Landskrona. De har blivit en del av makten, säger han när vi möts i kommunhusets foajé.

Vad har SD fått tillbaka? Vilka främlingsfientliga motioner har de fått igenom? Med ens blir Niklas Karlsson tveksam.

En SD-framgång om att avskaffa gratis bordsvatten vid kommunens nämndsmöten är ju inte mycket att komma med.

– Det där är svårt att ta på, säger Niklas Karlsson. […]

Sverigedemokraterna själva anser sig ha en hel del att säga till om i Landskrona.

– Absolut! Vi är ju vågmästare, säger partiordföranden Stefan Olsson.

Men några konkreta exempel på att SD fått igenom något i sin hjärtefråga – skärpt invandringspolitik – kan inte heller han peka på. Sverigedemokraterna har stött den regerande treklövern i beslut om allt från att bygga nya bostäder till att slå samman kommunala nämnder.

När SD själva motionerat om att slopa modersmålsundervisning för invandrarbarn i skolan och om att införa ett skolämne om ”svenska seder och bruk” har partiet gått bet. Då har [kommunalrådet (FP)] Torkild Strandberg sagt nej.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, integration, sverigedemokraterna, riksdagen, val2010

Liberal kandidat nummer tjugo

Jag är sista namnet ut på Magasinet Neo:s serie om liberala riksdagskandidater. Min text följer nedan. Den, plus Mattias Svenssons och Johan Ingerös kommentarer hittar ni under rubriken Liberala blocket #20 Per Hagwall (M)

Jag hade inte tänkt att kandidera till riksdagen det här valet, fram tills i maj 2008 siktade jag primärt på Stockholms stadshus för att sedan gå vidare 2014. FRA-striden fick mig att tidigarelägga mina planer. Jag är inte säker att på att jag kommer att bli en Camilla Lindberg, men jag kommer definitivt att säga offentligt vad jag tycker för att inifrån makten stoppa marschen mot ett alltmer allomfattande övervakningssamhälle. Jo, inifrån, jag tror faktiskt att det fortfarande finns sådana möjligheter.

Jag är liberal: Jag anser inte att mitt sätt att leva är det enda rätta, människor bör få leva som de vill så länge det inte skadar någon annan. Jag är också konservativ: Om det inte är trasigt – laga det inte.

Mitt mål är att vara pragmatisk utan att vara principlös: Att ha en idé om hur samhället bör se ut och ompröva medlen om de visar sig inte leda till det utpekade målet. Politiken i Sverige har i decennier styrts av att det är viktigare att vilja väl än att göra väl. På områden som skola, bistånd och miljö går det nu åt rätt håll. Men på två områden går det åt fel håll; morallagstiftning och integritetspolitik.

Om vi politiker skall införa någon slags tvångslagstiftning måste det vara fullständigt sannolikgjort att det inte orsakar mer problem än det löser. Organisationer skall inte ha fri förskrivningsrätt på lagar, vare sig de kallar sig Ifpi, LO eller Ecpat.

Jag ogillar starkt olika rättigheter för olika grupper och diskriminering som metod att motverka diskriminering. Staten skall inte syssla med att peka ut “skyldiga folkgrupper” eller ”skyldiga kön”. Partnermisshandel är lika illa oavsett vilket kön eller sexuell läggning den misshandlande och den misshandlade har.

Min pet peeve är sexköpslagen som både symboliserar och effektuerar det sämsta med moraltanteriet, en intolerans som skadar den den påstår sig vilja skydda. Sexköpslagen bör omedelbart avskaffas. I övrigt finns det ett helt batteri med morallagar som får uppenbart orimliga konsekvenser som inte kan motiveras med det “goda målet”. Bland de som bör skrivas om finns kopplerilagen och barnporrlagen.

Jag säger alltså nej till kvoteringar och särlagstiftningar. Föräldrar skall även i fortsättningen själva få avgöra vilket uttag av föräldraledigheten som är bäst för deras barn. Argumentet att familjerna skall följa politikernas minsta påbud eftersom de får del av offentliga bidrag är inte hållbart i ett högskattesamhälle. Hetslagstiftningens inneboende problem kommer av att den själv med nödvändighet gör det den vill motverka, delar in människor i grupper och stämplar dem som starka eller svaga. Med nuvarande utforming tvingas lagen att utvidga sina definitioner till ständigt nya grupper. Hetslagstiftningen bör reduceras till ett absolut minimum, men rättsapparaten skall å andra sidan ta alla hot och förföljelser på större allvar.

Sist lite om min konservatism, den kommer till exempel till uttryck i min principiella monarkism; Systemet fungerar, det ger oöverträffat mycket bang for the buck vad gäller pomp och ståt och framförallt håller det karriärpolitiker borta från rikets högsta ämbete (vilket för övrigt också är en libertariansk tanke).

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, bromma, magasinet neo, val2010

Tysk höst

Fyra månader efter Die Wende har oppositionen nu tappat hoppet på sina Wunderwaffen och i stället börjat odla en proaktiv Dolchstoßlegende.  I Aftonbladet drar kulturchefen Åsa Linderborg en lans för den anonyma bloggen Den allierade journalisten som driver tesen att det går dåligt för Mona Sahlin eftersom tidningarnas ägare har högersympatier och därför regelmässigt gynnar borgerligheten .

Såpass? Hur kommer det sig då att Socialdemokraterna har kunnat styra Sverige 65 av de senaste 78 åren? Det handlar om de ”högervridna media” som hissade Göran Persson och sänkte Bo Lundgren. Samma press som bedrev en häxjakt mot socialförsäkringsministern och arbetsmarknadsministern då dessa tog tag i och förändrade gamla ruttna system som tidigare låst in människor i hopplöshet, ”åtgärder”och livstids förtidspension med 62% av lönen…

Det handlar om vanlig medielogik, vinnare och förlorare, spår på skadat villebråd. AB Kulturs artikel är trams. Man förstår att författarna vill vara anonyma. Redaktionschefen på SvD tycker att Aftonbladets mediekritik är under all kritik, Svenskan och DN listar mer troliga förklaringar till Mona Sahlins och Socialdemokraternas kräftgång än illvilliga media. I Expressen bloggar Karin Olsson att den anonyma artikeln var ett uttryck för feghet. Thomas Mattsson tycker, också i Expressen, att mediekritiken från den anonyma ”allierade journalisten” är så uppenbart tafflig så han börjar tro att det egentligen är en lyckad kupp av MUF:s mullvadar.

Den som tror att Expressen eller någon annan redaktion skulle avstå från att rapportera kritiskt om exempelvis Fredrik Reinfeldt, om nu moderaterna skulle gå mot det sämsta valet sedan 1914, om nu statsministern skulle ha de sämsta förtroendesiffrorna av alla partiledare i riksdagen, den personen vet faktiskt inget om hur nyhetsvärdering går till.

Naturligtvis finns också en valaffisch på temat. Paul Ronge skriver att om Mona Sahlin faller så är det på eget grepp.

Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.

I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.

Jonas Gardell ser däremot  i Mona en kvinna hatad av härskna män. Han får i sin tur lite läsa-på-tips av Zac. Anybody är kvinna och håller ändå inte på Mona Sahlin, hon tycker att Mona Sahlin tvärtom fått ovanligt mycket stöd:

Ingen kvinna jag tidigare hört talats om i politiken .. varken Maria Wetterstrand, Gudrun Schyman, Karin Söder, Ylva Johansson, Maud Olofsson, Vanja Lundby-Wedin, Beatrice Ask, Margareta Winberg eller de andra som jag inte orkar räkna upp .. har blivit så rejält och offentligt försvarade så många gånger av .. just MÄN!!!

[Uppdatering: den anonyma bloggen är inte anonym längre, Makthavare.se har spårat författaren: En vänsterlobbyist. Pontus Björkman, till vardags pressekreterare på de Sidafinansierade Latinamerikagrupperna]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, konspirationsteorier, spinn, aftonbladet kultur, mona sahlin, socialdemokraterna, rödgröna, val2010

Kritiska länkar om sexköpslagen

Valrörelse. Så jag hinner inte blogga så mycket jag skulle vilja om den sexmoralpanik som fått fäste i landet. Tills ett längre inlägg kommer nästa vecka så rekommenderar jag några andra som skrivit i ämnet:

Laura Agustín och Louise Persson på Newsmill, Skarhed och Ask måste ta till sig kritiken mot utvärderingen av sexköpslagen.

Hans Engnell, om borgerlig sexmoralism.

Mårten Schultz, om sexköpslagen och de borttappade [rödgröna] koncepten.

A propos valrörelse, bor du i Stockholm och vill stödja en stark röst i kampen mot moraltanteriet? Sätt ett kryss för mig i valet.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, moralpanik, sexköpslagen, val2010

Flyr väljarna? Flyg in en gåsleverproletär!

Socialdemokraterna kunde tacka sin exceptionella maktställning under trekvarts sekel med att de lyckades framstå som ett parti både för de mest utsatta och för den breda medelklassen. Denna förmåga har de nu tappat och försöker i stället locka väljare med kändisar likt det sönderfallande Demokratiska partiet på 70-talet i USA. Johan Ingerö ser parallellerna:

I stället har Socialdemokratins retorik under hela mandatperioden kretsat kring dem som har det allra tuffast – utförsäkrade, familjer som bor i andra hand, invandrare som inte lärt sig språket och andra som av olika skäl inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Medelklassen, det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk, har inte fått andra besked än att skattesänkningen som betalar deras semesterresa, friskolan som utbildar deras barn och den privata vårdcentralen som till skillnad från föregångaren svarar i telefon, är ondskans högborg.

Visst, Socialdemokraterna har till viss del insett detta. Det är därför de inte går till val på att rulla tillbaka alla jobbskatteavdragen, åtminstone inte på en gång. Men de har helt uppenbart glömt hur man slåss om medelklassväljarna. Deras strategi, när två veckor återstår till val och siffrorna pekar nedåt, är att mobilisera grupper vars kunskaper om valet är så begränsade att de behöver gå på kurs för att över huvud taget kunna rösta.

Tydligare kan det inte sägas. Roger Radhus har ingenting att hämta hos Socialdemokraterna, men genom att rösta bort dem kan han hålla sina boendekostnader på mattan. Så han röstar bort dem. Däri ligger Alliansens eventuella seger. Det är ingen revolution, men det är ett tydligt och historiskt paradigmskifte. Medelklassens diskreta seger.

Och hur möter Socialdemokraterna, anfäktade av en politisk och marknadsföringsmässig identitetkris, detta? Med kändisar.

I går tog de rödgröna hjälp av gåsleverproletären Stellan Skarsgård, boende i Hollywood, för att övertyga svenska arbetare och tjänstemän att rösta fram Mona Sahlin som statsminister. Under dagen lanserade Mona Sahlin också höjdhopparen Stefan Holm som idrottsminister i en rödgrön regering (det var dock en hake, han var inte tillfrågad). Se där en dag i en valrörelse som handlar om de frågor som Socialdemokraterna tycker är viktiga. Svansbo kommenterar också Ingerös artikel och det Brännpunktsinlägg som idag presterats av ett dussin artister och politiker. Bland dem Mikael Wiehe, som i augusti tog 60000 kronor av kommunala pengar som borde gått till skolor, daghem och sjukhus, för att spela gamla låtar i någon timme på ett propagandamöte. Det kostar på att störta regeringen…

[Uppdatering: Thomas, Attila och Magnus skriver om debattartikeln och känner inte igen sig vare sig i de ”enorma klyftorna” eller att ”det var bättre förr”.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, idrott, mona sahlin, stellan skarsgård, stefan holm, socialdemokraterna, rödgröna, val2010