Våld är våld, om än i röda doser

Alltsomoftast avbildas Lilla Fridolf med en stor bula i huvudet efter att han slagits i huvudet med brödkaveln av sin tre gånger större fru, jätteskoj… Hur hade reaktionen blivit om Dagobert regelbundet spöat upp Blondie med livremmen?

Dala-Demokratens Sofie Wiklund recenserar i dag Suzanne Kordons och Anna Wetterqvists bok ”Gärningsmannen är en kvinna”:

Hur förnedrande är det inte för en man att erkänna att han blivit våldtagen? Det kränker hans manlighet, och dessutom får en man inte heller fysiska skador på samma sätt som kvinnan vid en våldtäkt, och därför blir bevisföringen svårare. En annan del handlar om att våld bland yngre tjejer är vanligt och blir allt vanligare. De ger sig på andra tjejer, slår dem, klöser dem, stjäl mobiltelefoner och jackor.

Författarna lyckas visa en del av verkligheten som få vill tala om. De visar att det inte bara är männens våld som är ett problem – utan också kvinnors våld mot män, barn och andra kvinnor. Bokens författare visar att var och en av oss har en skyldighet att inse det. Om kvinnor och män ska vara jämställda är det dags att se sanningen i vitögat: Kvinnan är inte bara ett offer, utan också en gärningsman.

Våld från kvinnor är ett högst verkligt och stort problem, det har länge stått klart för alla som velat ta till sig kunskapen på området. Som jag skrivit tidigare: Det borde i Sverige år 2009 vara självklart att samhället inte tolererar någon form av våld, oavsett om den som slår är man eller kvinna, oavsett om den som blir slagen är kvinna eller man.

Tidigare i veckan kom en rapport från Säpo som visade att våldet från extremvänstern är ett lika stort hot mot samhället som våldet från extremhögern. Det har visat sig också med all tydlighet under EP-valrörelsen, då inte bara SD angreps, utan även FP och M. Integrationsministern påpekade också i DN förra måndagen att vänstervåld är ett lika stort samhällsproblem som högervåld.

Och naturligtvis slår hetsvänstern ifrån sig, ingen där har någonsin gullat med vänstervandaler och förresten är alla som inte är renlärig vänster fascister i alla fall…

Men det är inte bara det att vänstervåldsverkare konsekvent ursäktas som ”aktivister”, medan högervåldsverkare kallas ”extremister”. Det finns konkreta exempel på beundran av våldsverkare, paradexemplet är Amaltheamannen; Arbetarmördaren Anton Nilson har i snart hundra år varit en idol inom arbetarrörelsen. Efter att han frigivits i förtid från fängelset fortsatte han sin karriär med att mörda arbetare som lakej åt Lenin. Ännu på sin ålders höst gratulerades han alltid på sin födelsedag av SAP, även efter 1986, då Socialdemokraterna borde ha blivit allergiska mot politiska mord, även om de inte var det innan. 1987 gratulerades han på sin 100-årsdag av statsminister Ingvar Carlsson i närvaro av tv-kamerorna. Anton Nilson har än i denna dag en fanclub på facebook med drygt 200 medlemmar.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om vänsterextremism, högerextremism, politiskt våld, feminism, partnervåld, kvinnomisshandel, jämlikhet, alliansen, säpo, brå, nyamko sabuni