Archive for oktober, 2013

Inga enkla mirakelmedel för skolresultaten

27 oktober, 2013

I måndags publicerade DN en triumferande artikel om det osedvanligt lyckade genusarbetet i Frejaskolan i Gnesta: När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg. Bloggaren Bittergubben gjorde grundjobbet som DN inte ville/orkade göra och kollade hur det egentligen stod till med genussatsningen och pojkarnas höjda betyg. Det visar sig att skolan inte bara satsat på genuspedagogik, lärartätheten har också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas resultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. Bådas resultat ligger under snittet i riket. Skillnaden mellan könen var ett tag mindre än genomsnittet i riket men är nu större igen. Tilläggas kan att skillnaderna mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.

Frejaskolan är liten och det statistiska underlaget därför så begränsat att det inte går dra några särskilt långtgående slutsatser av resultaten för enskilda år. En slutsats man däremot kan dra är att det inte finns något som helst verklighetsunderlag för att påstå att satsningen gett de goda studieresultat som artikeln vill ge sken av. Dagens Nyheter har återigen struntat i att kolla en bra story.

Men historien om en quick fix som lyfter en enskild skola är så attraktiv så det är inte första gången den sprids av en okritisk tidning. För två år sedan skrev jag om det devalverade miraklet i Essunga. Då var det Sydsvenskan som trumpetade ut att

Förändringen [från de näst sämsta skolresultaten i Sverige till de bästa] tog tre år. Den kostade inga pengar och betydde ingen extra arbetstid för lärarna.

Men även i det fallet var det för bra för att vara sant. Betygen i skolan hade höjts kraftigt eftersom skolan helt enkelt satte kraftigt högre betyg. Kunskaperna hade inte alls ökat i motsvarande mån. Jonas Vlachos konstaterade:

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Och där var det bara att hålla med. En positiv attityd – att tro det faktiskt går att uppnå bättre resultat – gör förbättringsarbetet mycket lättare att genomföra. Har man en negativ attityd blir förändringsarbetet i princip omöjligt.

Men enbart ett glatt sinnelag hjälper inte, det krävs arbete, av elever, föräldrar och lärare, mycket arbete. (Däremot inte nödvändigtvis mer pengar, det finns ingen som helst korrelation mellan resurstilldelning och kvalitet i skolan när man jämför mellan Sveriges kommuner).

Vad kan då göras för att förbättra skolan? Vad skall inte göras? Jag repriserar vad jag skrev i vintras:

Lärarlegitimationen är en dålig idé som framgångsrikt lobbats in av skråorganisationerna. Krav på examen från lärarutbildningen är meningslöst så länge lärarutbildningen ser ut som den gör – det är i dagsläget bara en sökande per plats och det går att bli antagen med ett resultat på 0,2 på högskoleprovet…  Det enda legitimationstvånget kommer att få till effekt är att de många kunniga och kompetenta lärare som saknar formell behörighet kommer att diskrimineras på arbetsmarknaden. Att lärare skall ha en utbildning som garanterar god kompetens (och de som redan är kompetenta skall kunna få papper på det) är ett bra mål. Men saker måste göras i rätt ordning. Högskolan måste fungera innan man kan kräva att lärare måste ha gått där. Det absolut minsta man borde kunna kräva av en utbildning är att de som slutför den inte kan mindre än när de började, de senaste åren har lärarutbildningen inte ens klarat av det målet.

Lärarnas ämneskompetens är en sak. Ett annat sätt att se till att eleverna lär sig mer skulle ju annars vara att ha en sådan arbetsro i klassrummen så att inte åttaåringar måste ta med sig egna hörselkåpor till lektionen(!) för att klassuppsättningen(!!) har tagit slut(!!!) Och nej, det handlar inte bara om ”problemskolor” och det beror inte, förutom på marginalen, på klasstorlekarna. Det såg inte ut så för ett par decennier sedan, det är något annat som har hänt.

En sak som förklarar både det bristande intresset för att söka lärarutbildningar och den bristande ordningen i klassrummen är lärarnas sänkta status. Det är en effekt av ett politiskt vänsterprojekt som började redan på 60-talet som en kamp mot auktoriteterna, bland annat lärarna, som ansågs förslava folket. I ett jämlikt samhälle fick det inte finnas några auktoriteter. Men i kampen mot det gamla privilegisamhället slängdes hela generationer av barn ut med badvattnet. Försvinner respekten för lärare och kamrater är det inte frihet som infinner sig, det är Flugornas herre som knackar på. Och de som förlorar mest på att det inte är ordning i klassrummet är inte den övre medelklassens och överklassens barn, barn som kommer från studievana hem och som har de rätta nycklarna med sig hemifrån. De barn som offras i klassrumsanarkin saknar inte bara nycklar, de har inte ens fått lära sig vilka dörrar som finns.

Hur höjs då lärarnas status? Det är en fråga med många svar och det beror inte bara på pengar, det finns ingen självklar koppling mellan lön och status. I Finland är lärarna inte speciellt välbetalda men möts ändå med en helt annan respekt, i skolan och i samhället. Det har länge varit en dogm i den svenska debatten att auktoritet, och framför allt auktoritet i kraft av kunskap, är något fult.  Ifrågasättande och kritiskt tänkande är bra saker, om man vet vad och varför man ifrågasätter. Men i svensk debatt uppmuntras inte kunskap, tvärtom, det är konfrontation för dess egen skull. De som deltar mest i debatten är inte de som kan saker bäst utan de som slänger ur sig de klatschigaste formuleringarna och glatt uttalar sig om vad som helst. Lex Greider-Chomsky. Spalterna i dagstidningarna fylls av tyckare som ”engagerar”, de är billiga i drift och drar klick och läsarreaktioner. Dålig kunskap är inget hinder, tvärtom, bättre bildning och större självinsikt skulle ju hindra krönikerna från att svinga så vilt och träffa så snett. Tyvärr finns inget som tyder på någon omedelbar ljusning på den sidan.

En sak som inte är den enkla lösning den torgförs som är minskade klasstorlekar. För att ge påvisbar effekt på resultaten måste klasstorlekarna minska med minst en tredjedel. Att till exempel minska alla klasstorlekar med tio procent är bara bortkastade pengar, skall det användas som metod skall resurserna koncentreras på ett fåtal ämnen där den personliga handledningen är extra viktig, till exempel matematik.

I väntan på en attitydförändring så kan staten gå före och ändra lagarna så att de ger skolan mer inflytande över skolarbetet och föräldrarna mindre. Som det är idag är det i princip omöjligt för skolan att sätta in stödåtgärder för problemelever – som förstör för både sig själva och sina klasskamrater – om vårdnadshavarna motsätter sig detta.

Nej, en kanyl i sandlådan betyder inte att sprutbytet misslyckats

20 oktober, 2013

Nyligen stack sig ett förskolebarn på en kanyl som låg på förskoleområdet på Kungsholmen, nära landstingets försöksverksamhet för sprutbyte. Detta fick  sprutbytesmotståndarna att vädra morgonluft.

Ja, det är helt oacceptabelt att det skräpar använda kanyler på stan, speciellt där små barn kan sticka sig på dem. Men det skall påminnas om att detta inte är något som kommit med sprutbytesprogrammet. Då jag bodde nära Rödabergsskolan för femton år sedan hade skolan stora problem med krossade flaskor, kanyler och annan bråte från diverse missbrukare som uppehöll sig på skolgården.

På fullmäktigegruppmötet förra veckan fick vi information om vad utredningen hittills kommit fram till, de uppgifter som talade om hur sprutor vräkts ut utan kontroll var tämligen överdrivna, det handlar om storleksordningen 20 000 ut, 19 000 in. Men naturligtvis skall kollen vara ännu bättre, det är en spruta in – en spruta ut som gäller. Det diskuteras också att märka sprutorna så de kan spåras, det är ju inte alls säkert att kanylerna på förskolegården kommer från landstinget.

Argumenten mot sprutbyte går ut på att allt som objektivt försvårar för missbrukare att missbruka är bra. Men människor fungerar inte så, de konstaterar inte att ”nu gick jävligheten i mitt liv upp tio procent så det är nog dags att jag slutar knarka, klipper mig och skaffar mig ett jobb”. De konstaterar att jävligheten i deras liv gick upp tio procent och lägger den energi de fortfarande kan uppbåda på nästa fix i stället. Effekterna av den repressiva narkotikapolitiken kan sammanfattas med att den visserligen gör det svårare att börja knarka, men den gör det också svårare att sluta knarka. Man kan tycka att det går på ett ut, men till detta skall läggas att polisen jagar människor vars enda brott är att de är missbrukare och att missbrukarna drabbas av sjukdomar på grund av brist på rena sprutor och våld på grund av att de inte har någon trygg plats att sova på.

En human missbruksvård innebär att vi möter människor där de är, inte där vi önskar att de skulle vara. Både behandlingshem och sprutbyte behövs och båda skall naturligtvis skötas ordentligt. Detsamma gäller boende för missbrukare och andra hemlösa. I Stockholm finns nu ett boende som tar emot människor som inte är helt ”rena”: På Västberga är det inte tillåtet att ha eller bruka narkotika eller alkohol på boendet, däremot får boende komma in om de är påverkade, förutsatt att de inte är våldsamma eller beter sig aggressivt mot personalen eller de andra som bor där.

Vi har nu facit över fyra decennier av bejerotsk repressionspolitik, vi har sett vad den leder till: Dödligheten för sprutmissbrukare i Sverige ligger i topp i Europa.  Vi har försökt med den repressiva vägen i över fyrtio år, den leder inte framåt. Argumentet ”skattepengar skall inte subventionera missbruk” är populärt bland sprutbytesmotståndare, men det håller inte. Även om man inte skulle bry sig om det mänskliga lidandet sjukdomarna orsakar så kan man konstatera att rena sprutor är billigt och missbrukare med HIV eller hepatit dyrt. I Storbritannien införde Thatcherregeringen sprutbytesprogram redan 1986 för att bromsa spridningen av HIV, tänk om vi i Stockholm varit lika pragmatiska? Hur många fler liv hade kunnat räddas då?

Vi har nu äntligen fått en försöksverksamhet med sprutbyte för narkotikamissbrukare i Stockholms läns landsting. En verksamhet som nått goda resultat i Malmö och Lund och rekommenderas av WHO och av Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet. Frågan om sprutbyten är, i alla fall borde vara, en fråga om folkhälsopolitik och inte narkotikapolitik. Att hålla missbrukare så friska som möjligt tjänar alla på och det ökar incitamenten för missbrukaren att sluta den dagen allt stämmer.

Av någon anledning har Public Service-tv fått för sig att det är deras uppgift att bedriva ensidig propaganda mot skadelindring. För ett år sedan drevs i SVT:s nyhetsprogram en märklig kampanj mot att Stockholms stad inte slänger ut missbrukare på gatan. En månad senare drev samma bolag en kampanj mot Subutex och berömde sig självt(!) för att preparatet försvunnit från marknaden, i själva verket hade SVT bara agerat nyttiga idioter åt läkemedelsföretaget som ville bli av med en produkt de inte tjänade pengar på längre.

I förrgår bemötte Susanna Birgersson på DN:s ledarsida drevet mot skadelindring:

de som dör av metadon och subutex [är] sällan inskrivna i behandlingsprogram. Människor som inte kommer i kontakt med vården, som väntar på behandling eller som sparkats ut – det är framför allt de som dör av de illegala preparaten. Och för dem är det av underordnad betydelse om de dör av överdoser eller av läkemedel som använts på fel sätt. Det är missbruket, inte substansen, som dödar.

De svenska dödstalen är högre än det europeiska genomsnittet. Den stränga synen på narkotika leder förmodligen till att något färre människor testar tunga droger och färre faller ner i långvarigt missbruk. Men när man väl befinner sig där tycks risken att dö högre.

Den moralism som gör att relativt få personer hamnar i missbruk är mycket skadlig, ja dödlig, när den får genomsyra vården. Moralismen märks på att det ställs allt för höga krav på patienten. Den som ertappas med att ta droger vid sidan om den utskrivna medicinen sparkas ofta ut från programmet och får återkomma först efter ett par månader.

Finland är svenskt, nu också i SVT

12 oktober, 2013

I februari bloggade jag om om den finländska tv-serien Suomi on ruotsalainen – Finland är svenskt. Jag hoppades då att SVT skulle köpa in serien. Nu har det hänt! Den sänds på TV2 på lördagseftermiddagar och har nu kommit till andra delen. Men det är inte för sent att se den från början, den går att se på SVT Play 30 dagar efter sändning. (Dock kan den bara ses i Sverige, när den sändes i Finland fanns ingen begränsning vid statsgränser)

Serien vill bättra på de dåliga kunskaperna i Finland om Finlands och Sveriges långa historia tillsammans, och visa hur mycket som fortfarande förenar oss. Seriens titel är medvetet provokativ, det finns många som inte vill erkänna hur mycket vi har gemensamt. Som historikern Matti Klinge träffande beskriver det, 1809 uppstod två Sverige, det ena kallades Finland.

Det finns en del att jobba med, Sannfinländarna, det enda svenskfientliga partiet i världen, har växt på sistone. (Aggressiviteten hos dem har lett till att programledaren tvingats skaffa hemligt telefonnummer.) Bland de föreställningar de rider på finns att Finland var ockuperat av Sverige. Men då svenskarna kom till Finland fanns ingen finsk statsbildning (knappt ens en svensk, nationen Sverige, där Finland, eller Österland, var en jämställd del, konsoliderades inte förrän på 1500-talet). Finland var lika mycket del av Sverige som Västergötland eller Småland.

Samma lag gällde öster och väster om Bottenviken. Samma skatter. Samma kyrka. Den som ville göra ordentlig karriär behövde kunna svenska – liksom man i dag behöver kunna engelska – men det spelade ingen roll om man kom från Dalarna eller Nyland (inte ens om man kom från Estland eller Skottland).

En seglivad myt är att Sverige inte gav någon hjälp till Finland under Andra Världskriget. Den har förstärkts av allmänt finskt mindervärdeskomplex och avundsjuka att vi slapp undan kriget så förhållandevis lätt, men dess ursprung är att Sverige (och Norge) vägrade ge tillstånd till en fransk-brittisk plan att skicka soldater via Narvik genom Sverige till den finska fronten. Sveriges skäl var att det skulle tas illa upp av Sovjet men också misstanken att de Allierade i själva verket var ute efter att ockupera de svenska malmfälten för att hindra järnmalmsexporten till Tyskland. Misstanken visade sig stämma.

Historieforskningen har efteråt visat att operationens riktiga mål var att ockupera de svenska malmfälten innan tyskarna skulle försöka detsamma. Englands premiärminister Chamberlain avslöjade för fransmännen att operationens mål bara nominellt var att hjälpa Finland. Också Winston Churchills memoarer bekräftar detta.

Det hindrade inte marskalk Mannerheim att bli ursinning över ”sveket”, detta, trots att det var orättvist, lever kvar i det historiska medvetandet i Finland än idag.

I själva verket var Sveriges hjälp helt avgörande för Finlands krigsinsats, Sverige gav krediter motsvarande halva(!) finska statsbudgeten och en hel tredjedel(!) av vårt flygvapen skickades till Finland, plus mängder av vapen och ammunition, till exempel 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner och 100 luftvärnspjäser. Detta i en situation när Sverige självt hotades av invasion från Frankrike, Storbritannien, Sovjet och dess allierade: Tyskland.

Introbild till Finland är svenskt, med symboler för rättsväsende, skola, senap m m

Klicka på bilden, eller här, för att titta

Att de historiska kunskaperna om Sverige och svensktiden i Finland är dåliga är dock en östanfläkt i jämförelse med de miserabelt dåliga kunskaperna om Finland, och vår gemensamma historia, i Sverige.

Hur många i Sverige vet till exempel att Finland var en likvärdig del av svenska riket? Att Åland pratat svenska i tusen år – tre gånger så länge som Skåne? En pet peeve för mig är när svensktalande människor i inbillad vidsynthet kallar Finlands huvudstad för Helsinki. På svenska heter den Helsingfors, och det var också det ursprugliga namnet i Finland. ”Helsinki” är bara en förfinskad variant av det namn staden fick då den grundades av Gustav Vasa 1550.

En likhet man kanske inte tänker på är faktiskt språken. Det finns inga andra språk som har ett större gemensamt ordförråd – som naturligtvis beror på vår långa gemensamma historia. Det är visserligen oftast olika bokstäver, men orden betyder exakt samma sak, vilket är mycket ovanligt mellan olika språk. Det gör översättning mellan språken lätt. Svenska och finska är för övrigt de enda två språk som skiljer på såpa och tvål och bland de få som skiljer på peppar och paprika.

I första avsnittet medverkar många i Sverige kända namn, till exempel Dick Harrison, Miika Nousiainen, författaren till Hallonbåtsflyktingen, och Hannu Olkinuora, bland annat tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, som tragiskt nog avled i cancer innan serien började sändas.

Eftertext, In Memoriam Hannu Olkinuora


%d bloggare gillar detta: