Archive for september, 2011

Myten om förmögenhetsöverföringen

28 september, 2011

I dag upplåter DN Stockholmsdebatt en halvsida till Mattias Ronge för att låta honom göra reklam för sin bok. I artikeln framför han följande tes som inte är sann trots att den är gammal:

”kanske känner du någon som har gjort en sådan affär. Om han eller hon köpte lägenheten för två miljoner kronor och den var värd tre miljoner så förlorade vår kollektiva sparbössa en miljon kronor på affären.”

Nej. Nej. Nej. Detta påstående skulle endast stämma om det var marknadshyror i Stockholm, det är det inte och det finns inget som tyder på att det kommer att bli det.

Jag har berört detta tidigare, en repris är på sin plats:

Med gällande lagstiftning får ett befintligt hyreshus bara säljas som hyreshus, och marknadsvärdet för ett hyreshus är mycket lägre än för ett bostadsrättshus om man plussar ihop priset på alla lägenheter. Men, de enda som kan ombilda ett hyreshus till bostadsrätt är hyresgästerna, och de har förköpsrätt, bjuder de lika mycket som den som bjuder mest så får de köpa för det priset. Alltså får de köpa huset för vad det är värt som hyreshus. När de sedan ombildar det till bostadsrätter blir det mycket mer värt.

Att låtsas som att detta är pengar som Stockholms stad förlorat är vilseledande. Staden skulle aldrig få in de pengarna på att behålla huset och inte heller på att sälja till någon annan, huset säljs ju till högstbjudande. Med den gällande lagstiftningen så är det bara hyresgästerna-som-blir-bostadsrättsinnehavare som kan ta del av den vinsten. Den har inte skänkts bort eller förskingrats eftersom den lagligen inte existerar förrän hyresgästerna ombildat fastigheten till bostadsrätter.

Det enda man kan jämföra med är om staden hade tjänat på att behålla fastigheterna som hyresfastigheter.

Det hade staden inte. Att någon annan också råkar tjäna på det beror, för det första, på de av Socialdemokraterna instiftade lagarna (som vi inte har orkat ändra) och är, för det andra, irrelevant för stadens skattebetalare. (Dock inte för statens, eftersom staten tjänar på reavinstskatten.)

Det ena målet med ombildningarna var att uppnå en större variation i boendeformer, i innerstaden är det målet redan nått och där har nya ombildningar stoppats. I ytterstaden fortsätter ombildningarna. Det andra målet var att lösgöra kapital för att bygga nya bostäder och upprusta gamla, det är precis vad vi har gjort.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Åklagare med självskadebeteende

26 september, 2011

Hovrätten gick i sin dom  i BDSM-målet tingsrättens linje och friade den tilltalade mannen helt. Efter denna dom har upprördheten på sina håll varit stor, en stor mängd – enligt egen uppfattning säkerligen öppensinnade och toleranta – människor har uttryckt ogillande över att en ung kvinna av rättsväsendet tillåts stämma träff med en äldre man för att idka BDSM.

Det är bara att konstatera att de inte har någon aning. Alls. Om vad BDSM är och hur det fungerar. Ändå vill de lägga sig i vad den unga kvinnan gjorde, ändå vill de ta ifrån henne hennes sexuella självbestämmande och fördöma hennes läggning. Det är sådana som de och åklagaren som är hennes verkliga plågoandar, och till skillnad från i BDSM så kommer plågan utan tillhörande njutning. (För den som faktiskt är intresserad av vad BDSM handlar om finns en bra ingång här.)

Fast med tanke på medias rapportering så är det kanske inte så märkligt att de kommit att tro att det handlar om en ond sadist på nättrålning efter oskyldiga flickor. Rapporteringen har varit ordentligt vinklad och mestadels ätit ur handen på åklagaren, ”glömt” de flesta fakta i målet och dessutom hittat på nya. Journalisternas källor synes som sagt ha varit åklagaren och några självutnämnda experter på unga kvinnors självskadebeteenden. Det verkar däremot som inga journalister gjort sig omaket att faktiskt läsa igenom domen.

Medborgare X funderar på om nej betyder nej när ja inte betyder ja, Aktivarum benar ut upprinnelsen till åtalet, Hanna tycker att domen är juridiskt korrekt, Blåeld har fått uppfattningen att det är olagligt att syssla med BDSM med någon som är över 15 men under 18 år, så är det naturligtvis inte. Avva påpekar att paret aldrig hade sex, Zac skriver om offergörande och omyndigförklarande, Brunchrapporten i P3 tar upp frågan om samtycke till misshandel är filosofiskt koscher (nej, de kan inte stava).

Åklagare Rogland har nu flaggat för att försöka få domen överklagad trots grundlig däng i två instanser. Och nu börjar hennes självskadebeteende bli mycket problematiskt. Redan det första åtalet kunde starkt ifrågasättas, det andra var rent okynne och aktivism. BrB 15:5 har följande att säga om obefogat åtal:

[…] Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

Cecilia Beckroth skrev följande på Sourze för ett par år sedan:

Inte sedan 1945 har en åklagare i Sverige blivit dömd för obefogat åtal och därför är det inte konstigt att åklagare idag tänker, ”ja ja, går det i rätten så går det.”

Hög tid att sätta ner foten alltså.

Ända fram tills i går var det bara på några bloggar som man kunde läsa bakgrunden i målet och även hovrättens och tingsrättens domar. Journalisterna hade inte brytt sig om att läsa på, om någon gjort det så vågade de inte skriva om det. Men i går handlade DN:s huvudledare just om domstolsutslagen, det framgick att det var kvinnan som tog initiativet, att mannen hade hört sig för att hon verkligen visste vad hon gjorde och att hon hade möjlighet att gå när hon ville  (det av betydelse de inte fick med var att åklagaren drev åtalet mot kvinnans vilja och att den påhittade våldtäktsanklagelsen inte riktades mot den åtalade mannen).

DN pekar på det orimliga i att återigen införa olika åldersgränser för olika sexuella läggningar, som det tidigare gällde för heterosexualitet och homosexualitet. Den idén lever dock vidare hos många debattörer.

Hans tycker att det är en viktig dom:

Rödtoppen och åklagaren Ulrika Rogland misslyckades med att få den 32-årige mannen fälld för misshandel av en 16-årig tjej efter de haft en BDSM-träff under en helg. Hovrätten gick på tingsrättens linje.

Detta är ett stort misslyckande för en åklagare som anser att personer som är äldre än 15 år, men fortfarande i tonåren, inte ska få ha det sex de själva önskar. Hon har med en fällande dom velat stigmatisera ungdomar med aptit på annat än vaniljsex. Att se en sådan åklagare förlora är en ren njutning.

Svenska medier, inte minst SVT, har vinklat historien till något den egentligen inte är. De har förmodligen inte kunnat motstå frestelsen. Men DN försvarar domen, faktiskt på ett jättebra sätt, på ledarplats. Visst kan man kalla det en feministisk seger om man känner för det, men framför allt är det en seger för rätten till sin sexualitet. Och detta i ett land som de senaste 12 åren har gått i motsatt riktning. Det är ett litet ljus i mörkret.

Fast jag undrar hur DN får det till en seger för feminismen. Den är det för en idealiserad feminism som tror på mäns och kvinnors lika värde, men inte för den feminism som varit dominerande i den svenska debatten de senaste decennierna. Aktivarum undrar hur de kom fram till den rubriksättningen, liksom Ann-Mari, och S-Kvinnornas ordförande Lena Sommestad, som tycker det är oförskämt av DN att kalla det för en feministisk seger. Rutger sågar hennes resonemang och konstaterar att dagens svenska feminism utmålar kvinnor som svaga viljelösa offer utan egen tankeförmåga eller ansvar.

Den gamle FiB/Kulturfrontaren Lindelöf tycker dock att Sommestad skrivit ett reko inlägg och miljöpartisten Eva kan inte begripa alls att någon skulle kunna tycka det vara njutbart med smärta. Det finns dock en som kallar sig feminist och tycker att den friande domen är en seger för feminismen: Candy.

På SVT Debatt menar en representant för Rädda Barnen att domarna strider mot FN:s barnkonvention. Detta enligt deras definition att ett barn är någon under 18 år, vilket blir mycket märkligt med tanke på att i Sverige är 15-åringar straffmyndiga och har rätt att själva bestämma över sin sexualitet. RB menar att ”barn” inte kan samtycka till misshandel. Hur kan Rädda Barnen då tolerera att ”barn” under 18 år (t o m under 15…) deltar i boxning, ishockey eller fotboll, sporter där de frivilligt utsätts för ett avsevärt våld? Misstanken infinner sig att det är just kopplingen till sex som Rädda Barnen har svårt med.

[uppdatering: feministen auuus resonerar långt och intressant om vad i det här fallet som kan vara klandervärt eller inte, vad andra kan tycka om det och vad lagen säger om det]

[uppdatering 2: Mårten tycker att det var rätt av åklagaren att åtala och att det var rätt att hon förlorade, Johanna tycker att ungdomars sexuella självbestämmande skall respekteras]

[uppdatering 3: SvD Brännpunkt har publicerat ytterligare ett radikalfeministiskt krav på lagstiftning mot ungdomars sexuella självbestämmande]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 

Man kan inte stava ”identitetspolitik” utan ”idioti”

24 september, 2011

Det började med en krönika av Patrik Lundberg  i Helsingborgs Dagblad om vardagsrasismen (jag hängde med tills han drog in Nogger Black som seriöst argument). Det slutade med att Fazer beslöt att ändra utseendet på några av sina godisförpackningar. Media hängde och många kallade den borttagna designen för ”nidbild”. Sakine var inte imponerad över debatten, hon twittrade ”Först nogger black och nu kinapuffar. Har antirasister verkligen så lite att göra?” och ”När muslimer trakasseras och jagas från områden som Ronna är journalister tysta. Simpel fjantstereotyp på godispåse däremot, då jävlar!”

I Aftonbladet såg Elin Grelsson – vit, heterosexuell, medelklass, anhängare av identitetspolitik – sig utkorad att agera domare över vem som får yttra sig eller inte. För att täppa till munnen på Sakine så placerar Grelsson Kurdistan i Europa…

En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande. Det räcker faktiskt med att Patrik Lundberg uppfattat den som obehaglig för att det ska vara en god sak att ta bort bilden.

Jag är övertygad om att det är fler som uppfattar Grelssons skrivande och radiopratande som obehagligt och kränkande än som ogillar bilden på godispåsen. Jag misstänker dock att Grelsson inte sorterar in sig själv i gruppen som skall hålla tyst, vissa djur är mer jämlika än andra.

Östkännarna i bloggosfären är skeptiska till debattens vändning, Hans

tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt – att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Blogge relaterar till hur västerlänningar bemöts i Asien, inte speciellt smidigt alltså, han tror att Lundbergs känslighet mindre kommer av hans ursprung än det faktum att han är adopterad. Den diagnosen stärks av det faktum att Lundberg menar att det bara är asiater som utsätts för sådana oreflekterade fördomar(!)

Även Sonja Leister tycker att Lundberg verkar emo, hon berättar i Brunchrapporten vad hon får stå ut med som tyska.

På twitter meddelar Patrik Lundberg att det inte är  inte han som drivit kampanj och i Sydnytt verkar han mest trött över uppståndelsen kring Fazer. Frihetssmedjan undrar om Kinapuffar är rasistiska, Ennodius raljerar, Martin skriver om Tintin, kinapuffar och Nogger Black.

Problemet finns, men det löses inte med ängslig offentlig politisk korrekthet. Det det det i slutändan kokar ner till är att det handlar om personlig vanlig jävla hyfs. Tänk efter en gång till innan du slänger i väg en slentriankommentar om eller till någon svart, vit, gul, tjock, smal, glasögonbärare, stornäst, rödhårig, tysk, kines eller mexikan. Antagligen tycker de att ”skämten” är lika kul som hisspojken som tio gånger om dagen får höra ”det går upp och ner i livet, höhö”.

Signaturen Kaffekoppen, enligt egen utsago blatte och därmed eventuellt tillåten av kommissarie Grelsson att hysa en åsikt skriver om Kinapuffar, El Maco och annat skräp:

Att Patrik Lundberg får sin själ utsliten varje gång han konfronteras med nidbilder och fördomar är tragiskt, mer för honom som person än som representant för något förmodat östasiatkollektiv. Att gå omkring och vara förbannad är fruktansvärt slitigt, att skratta åt fördomarna och idiotin som min polare gjorde är betydligt skönare. Att säga att det inte är så konstigt att det är diff i min kassa eftersom alla vet att chilenare är tjuvar är ganska kul (för den som har galghumor) och avväpnande för den mellanchef som för en sekund tänkte precis den tanken. Låt oss inte hamna i ett strukturellt martyrskap där varje godispåse och McDonaldkampanjer är personliga skymfer. Garva åt galenskapen.

Vid närmare eftertanke kommer han fram till att Fazer kan dra åt helvete:

Ju mer jag tänker på den psykos av välvilja som härjar just nu, ju mer förbannad blir jag. Det enda Fazer lyckas åstadkomma med sitt utspel om Kinapuffarna är i bästa fall vinna lite goodwill, i värsta fall att reducera debatten om rasism till ren nonsens.

De flesta av oss som upplevt rasism skiter faktiskt fullständigt i godisloggor och havrebollar. Det är en fjantig diskussion när det finns betydligt värre grejer man kan råka ut för, som att butiksbiträden systematiskt börjar att ”inventera” för att kolla att man inte snor, en brorsas svenska flickväns farföräldrar kläcker nån dryg kommentar vid julbordet när han är med eller ens chef drar till med långa utläggningar om att invandrartjejer är pålitliga men invandrarkillar ska man akta sig för. Där kan man snacka om att känna sig kränkt.

Elin Grelson skriver i en krönika att kinagodiset är en viktig skitsak för de drabbade. Hon har fel. Symbolvärdet är näst intill försumbar för de som drabbas

A propos fördomar, så ser finländarna sina fördomar om rikssvenskar konfirmeras.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hoppet står till HD

18 september, 2011

Mer moraljuridik: I veckan beslöt Riksåklagaren att i sin svarsskrivelse (pdf) tillstyrka att Högsta Domstolen tar upp målet med den för barnpornografibrott dömde Simon Lundström. Det handlar om fallet med mangaöversättaren från Uppland som av sitt ex i en vårdnadstvist anklagades för övergrepp på deras gemensamma dotter. Polisen gjorde husrannsakan och fann där inga som helst bevis för övergrepp. De hittade inga någon annan stans heller, och anklagelsen avkrevs. Däremot hittade polisen under tillslaget 51 japanska mangateckningar, av sammanlagt miljontals som översättaren hade som arbetsmaterial, som de och åklagaren bedömde som barnpornografi. Det handlade alltså om tecknade bilder, utan förlaga i verkligheten.

Men tingsrätten dömde – helt enligt lagen -till dagsböter för ringa barnpornografibrott. Lundströms största uppdragsgivare, Bonnier Carlsen, fegade ur och avslutade samarbetet med honom omedelbart efter tingsrättsdomen, trots att domen överklagades. Rädslan att förknippas med någon som är “dömd för barnpornografi” var för stor. I stället för att ta en strid om principerna – för yttrandefrihet, för ett fungerande rättssamhälle – valde de att ducka. Domen hotade visserligen i förlängningen hela förlagets utgivning av manga, men stigmat var för starkt för att de skulle våga kritisera lagen. Debatten fick föras av andra: kulturarbetare, journalister och jurister. Om domen står sig i högsta instans betyder det i praktiken att Sveriges främste mangaexpert beläggs med yrkesförbud, de stora förlagen är helt enkelt för fega.

När nu såväl åklagarsidan som den åtalade vill ha domen prövad och målet – törs jag säga – är av stor pricipiell vikt, så är hoppet stort att HD också kommer att ta upp fallet. Då kan det prövas om barnpornografilagen som den är skriven strider mot grundlagen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Och, som Maria Abrahamsson skriver:

Därmed öppnas också en finfin möjlighet för domstolens justitieråd, däribland Yttrandefrihetskommitténs ordförande Göran Lambertz, att tydliggöra för oss lagstiftare och alla andra att med ”barn” i brottsbalkens mening kan bara avses verkliga barn och inte tecknade seriefigurer. För teckningar på barn i pornografiska sammanhang kan självklart inte vara en kränkning av alla livs levande verkliga barn som dagens lagstiftning avser att skydda.

Henrik undrar om denna vasmålning är barnporr:

Vasmålning med avklädd äldre och naken yngre man

Jag är tämligen säker på att just den inte är det, eftersom den är så gammal att den självklart betraktas som ”konst” och då är det enligt lagen okej. Carl Larsson är ett annat exempel. Mangabilder har dock av såväl tingsrätt som hovrätt bedöms sakna konstnärligt värde.

Lagstiftningen öppnar således för ett moras av tolkningstvister. Hur skall man bedöma SvT:s och RFSU:s film ”Sex på kartan”? Är den också ”barnporr”? Den animerade filmen utspelar sig i en åttondeklass. De tecknade eleverna är alltså 14 år gamla, under såväl den ålder där det är lagligt för dem att ha sex (15) och den ålder de får avbildas när de har det (18). Mangatecknaren Åsa Ekström skrev om det på SvT Debatt i januari.

Två halvnakna tecknande personer har sex
Ägnat att vädja till sexualdriften?

Just dessa oklarheter är anledningen till att även Riksåklagaren ställer sig bakom en prövning av Högsta Domstolen.

Jag har skrivit en hel del om detta tidigare, till exempel på Brännpunkt, och även medverkat i tv och radio. I den här bloggposten finns också en stor mängd länkar. Läs gärna the Leorio Show som genomför en mycket ambitiös genomgång av lagstiftningen, dess uppkomst och konsekvenser. Till exempel handlar del 6 om själva definitionen av pornografi i lagen, det visar sig att den först definierar i princip allt som pornografi för att avsluta med att inte definiera den alls, det blir upp till domstolens ledamöter att avgöra.

Om ni vill engagera er i frågan på Facebook finns gruppen Stop comics censorship in Sweden!

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Åklagaren och orättvisan

17 september, 2011

För ett år sedan underkände Tingsrätten åklagare Ulrika Roglands åtal i BDSM-målet, åklagaren gav sig inte utan överklagade till Hovrätten som på onsdag kommer att avkunna dom. Med anledning av detta tar författaren Caroline Engvall chansen att göra reklam för sin böcker genom ett Brännpunktsinlägg i dag. För att vara en som utger sig för att vara expert på området verkar hon inte riktigt ha uppfattat att Socialstyrelsen numera har avskaffat sjukdomsstämpeln på BDSM-läggningen – liksom den tidigare också gjort för homosexualitet.

[D]en 16-åriga flickan i Skåne har mått mycket dåligt under rättegångstiden. Vuxna möter henne med chock och oförståelse: varför slutar du inte bara, när det är så otäckt? Varför går du inte, trots att dörren inte är låst?

Men det var inte BDSM-sexet (som för övrigt i aldrig inbegrep konkret sex, vilket 16-åringen efteråt var besviken på) som gjorde att hon mådde dåligt. Det var just omvärldens fördömande av hennes sexuella läggning som gjorde det. Så till den grad att hon ljög ihop en historia om att hon blivit kidnappad och våldtagen av tre andra män för att slippa berätta att hon höll på med BDSM. En oskyldig man satt häktad i tre veckor på grund av hennes anklagelse. Det tog åklagare Rogland, som drev målet mot kvinnans vilja, av förklarliga skäl inte upp i åtalet. Men det finns i förundersökningsprotokollet. Som Medborgarperspektiv uttryckte det efter den friande domen i Tingsrätten:

[S]anningen är att hon mår dåligt av att Ulrika Rogland driver ärendet mot hennes vilja och att hon fläker ut hennes sexuella läggning i massmedia mot hennes vilja. Ulrika Rogland våldtar den 16-åriga flickan i feminismens namn!

Caroline Engvall undrar idag i SvD:

Vilket ansvar har den ena parten för att den andre personen verkligen vill och inte gör den andre illa? I princip: om någon säger ”döda mig” – har man rätt att döda någon då? Var går gränsen för hur mycket stryk man får ge någon?

Det hade hon inte behövt skriva en debattartikel om, och åklagare Rogland hade inte behövt överklaga. Det finns det redan praxis för, till exempel när det gäller boxning och ishockey. Och sex. Det framgår av Tingsrättens såväl vältänkta som välskrivna dom i målet:

En utgångspunkt för regleringen av samtycke som ansvarsfrihetsgrund är att en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället.

En av förutsättningarna för giltigt samtycke då det gäller misshandelsbrott är att samtycket inte kan avse alltför allvarlig misshandel och att samtycke till vad som är att beteckna som grov misshandel i allmänhet inte bör medföra ansvarsfrihet för gärningsmannen. Tingsrätten har ovan funnit att den misshandel målsäganden samtyckt till, vid en samlad bedömning är att rubricera som en misshandel av normalgraden.

Målsäganden har lämnat sitt samtycke frivilligt och uttryckligt. Hon har själv tagit initiativ till kontakten med [den tilltalade] och därefter under cirka tio dagar diskuterat med honom vad hon ville att de skulle göra då de träffades. Hon har sedan begett sig till hans bostad för att delta i rollspelet.

Målsäganden var vid gärningstillfället över sexton år gammal och behörig att samtycka till de handlingar [den tilltalade] utsatte henne för. Det är inte visat att hon, på grund av sin ungdom, sitt självskadebeteende eller av någon annan orsak, inte skulle ha förstått vad hon samtyckte till eller att hennes samtycke inte skulle ha varit allvarligt menat. Hon hade tidigare erfarenhet av BDSM och hade således egen kunskap om vad hon gick med på.  Målsäganden har också haft möjlighet att under sitt möte med [den tilltalade] när som helst återkalla sitt samtycke om hon så hade önskat.

Nej, Caroline Envall, man kan inte samtycka till mord, inte ens till grov misshandel, däremot misshandel av normalgraden. Men det är klart, om debattörerna faktiskt läste de domar de kommenterar skulle det bli tomt på debattsidorna.

Johanna tycker inte att de som har skärsår i armarna skall förbjudas ha sex, Medborgarperspektiv skriver om byxmyndighet. Jiddra pekar på könsskillnaderna i hur samma sexuella handling bedöms, Samuel vill ha en nollvision för sexuellt självskadebeteende, vilket han tror att målsäganden höll på med. Boel skrev i samband med Tingsrättens friande dom om kvinnor som kränker kvinnor, tål att läsas fortfarande.

En anonym blogg  – som raderar de kommentarer som inte håller med och som jag därför inte länkar till – är upprörd när dennas kommentarer raderas på svd.seOh, the irony (Psst, anonymbloggen, om SvD haft som dold agenda att bara lyfta fram de som tyckte åtalet var grundlöst så hade de inte publicerat Engvalls inlägg alls, de flesta läsare läser ju inte artikeln på nätet utan i papperstidningen och det är långtifrån alla nätläsare som läser kommentarerna)

Marcus ser en emotionell smet av fördomsfull moralism och medkänsla. Hans är rädd att:

I takt med att det svenska samhället i oroväckande rask takt blir alltmer nypuritanskt är det inte helt otänkbart att vi inom en snar framtid får ytterligare regleringar i brottsbalken som bestämmer vid vilken ålder vi får göra vad och som i lagens mening i praktiken omöjliggör frivilligt sex mellan tonåringar och personer över 20.

[upppdatering: Torbjörn skriver om somligas svårigheter att förstå skillnaden mellan att göra en sak av fri vilja och att tvingas till samma sak]

[uppdatering 2: Hovrätten går tingsrättens linje och friar den tilltalade mannen helt, varken Rogland, som vill överklaga igen(!) eller Engvall har lärt sig något]

[uppdatering 3: ledarredaktionen på DN har faktiskt läst domen och tycker den är bra, de är vad jag ser den första tidning som redogör för hela bakgrunden]
intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 

Diktaturens kreatör

14 september, 2011

Jag vet inte om den svenska skolan de senaste decennierna kan skyllas för det här… Jo, det kan den. Att det är skillnad på massmördarideologi och massmördarideologi har länge varit en sanning i väst, här koketteras det fortfarande med bilder på Che och nöjesetablissemang kan fortfarande namnges efter en torterarorganisation.

Det kommer därför inte som någon överraskning att en reklambyrå nu startar en avknoppning som får namnet CCCP. Det kyrilliska skrivsättet för SSSR, ett land som under sin trekvartssekellånga existens mördade i runda tal 69 000 000 människor och förutom sina egna medborgare också förslavade stora delar av Öst- och Centraleuropa.

Svenska företagsledare har ju redan visat sig imponerade av vad som händer i Kina. Så, Mediebyrån CCCP:s grundare Raymond Emtemark, du som tycker att ni ”måste våga sticka ut lite” här kommer inspiration från Hong Kong:
Nazi chic

Heinz Guderian håller kommandohöjderna…

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Musik med Max

12 september, 2011

I lördags var det äntligen dags. Max Raabe och hans 25-årsjubilerande Palast Orchester kom till ett utsålt Stockholms Konserthus. Och jag hade biljett.

Tom scen från salongen

T minus nio minuter, snart är stolarna fyllda, tyvärr skulle pelaren komma att skymma gitarristen.

Recensioner av föreställningar är inte min bästa gren så jag lånar lite från Sara Norling på DN:

Det hela är oklanderligt, en nästan rituell tidsbubbla. Det smokingklädda storbandet, de vita notställen med orkesternamnet i svart, den ensamma spotlighten på sångarmikrofonen. Och så Max Raabe själv som introducerar varje nummer med släpande baryton och pokerspelarens stenansikte för att sedan sjunga dem med perfekt stenkakekrispig diktion och en röst som rör sig upp i välmodulerad falsett. Allting utfört i samma lätt framåtlutande pose över mikrofonen och med armarna hängande längs sidorna oavsett om Raabe sjunger nonsens om gorillor med villor på zoo, en kärleksförklaring till en kvinnas leende eller framstår som den perfekta butlern i Cole Porters ”Miss Otis regrets”.

Själv grips jag under kvällen ofta av en lust att nypa mig i armen. Är Max Raabe och hans Palast Orchester på riktigt?

Det är de. Dessutom riktigt bra.

På första sången blev det något fel i medhörningen, Raabe kom in en kvartston fel och låg kvar där. Eller så var det medvetet för att få publiken på spänn, resten av föreställningen hade han perfekt tonträff. Det som framgår ännu tydligare vid ett liveframträdande är hur skickliga inte bara Raabe utan också medlemmarna i orkestern är, de dubblerar på flera instrument och även på sång, en del tillochmed som solister. De har kul på scen och det märks och smittar av sig.

Leende Max Raabe på scen

Bild: DN

Raabes rollfigur kan ibland ses le, dock aldrig med ett leende som visar tänderna. Den begränsningen gäller inte för orkestern:

Springande glada orkestermedlemmar

Bild: Palast Orchester (varför de kräver inloggning hos Universal för att ladda ner högupplösta pressbilder undrar man… är det praxis för svenska skivbolag också?)

Spotify har massor med musik av Max Raabe och Palast Orchester, dock inte det senaste albumet Küssen kann man nicht alleine, som också givit namn åt deras pågående turné. För den som vill få en sammanfattning av produktionen är dubbelalbumet Palast Orchester mit seinem Sänger Max Raabe – Hitpalast en bra startpunkt. Det finns mängder med filmer på Youtube, naturligtvis, där kan man också höra och se Max Raabe när han inte är sin scenpersona. Raabe med orkester kan höras i säsongens första Rendezvous i P2, och läs gärna Lars Rydings artikel i SvD från förra sommaren.

Hela denna turnéomgång är slutsåld och även tre av fyra föreställningar i nästa omgång. Men för den som vill se Max Raabe & Palast Orchester i Sverige är det inte helt kört, det finns fortfarande kvar biljetter till Lisebergshallen 7 oktober.

Jag har tidigare skrivit om Raabe här och här.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Lås inte in kulturen tjugo år till

11 september, 2011

Om inget oväntat inträffar kommer skyddstiden i EU för skivinspelningar i morgon att förlängas från 50 till 70 år. Vårt kulturarv spärras in i ytterligare tjugo år för att musikindustrin (det är nästan aldrig artisterna) skall kunna kassera in royaltypengar på den minimala del av alla inspelningar som efter ett halvsekel fortfarande är kommersiellt gångbara. Resten låses in eftersom bolagen inte har något kommersiellt intresse av att göra dem tillgängliga. Den omoraliska upphovsrättslobbyn har i så fall kasserat in ännu en seger (även om de ursprungligen krävde 95 år (!!!)). Hax uppmanar alla som kan att hjälpa till att påverka de regeringar och ministrar  som går att påverka, det hänger på håret.

Marcus illustrerade förra sommaren hur osannolikt giriga film- och musikbolagen är i sina juridiska konstruktioner. Till exempel har skådespelaren som spelade Darth Vader i ”Return of the Jedi” inte fått en cent i royalty eftersom filmen ”inte gått med vinst”… Domen mot bolagen var inte nådig:

De betalar multimiljonbelopp för att påverka våra politiker att ge upp våra friheter och vår integritet, de betalar multimiljonbelopp till advokater och privatspanare för att försöka skrämma skiten ur vanliga människor så att vi inte ifrågasätter deras rätt — allt medan de själva pissar på kreatörerna.

2009 stämdes Music Canada, vars fyra största medlemmar är Warner Music Canada, Sony BMG Music Canada, EMI Music Canada och Universal Music Canada, på upp till motsvarande 40 miljarder kronor för att utan lov eller ersättning ha sålt vidare ett stort antal artisters verk. (Om ni tycker att det är fantasisummor så beror det på att artisterna räknade på exakt samma sätt som skivbolagen gör när de kräver piratkopierare på ersättning). I januari i år gick skivbolagen med på att betala motsvarande 295 miljoner kronor till artisterna och de andra rättighetsinnehavarna samt att införa rutiner för att se till att de får betalt även i framtiden. Bra där…

I ett två år gammalt inlägg berättar Gargamel hur det skulle gå om SL arbetade som medieindustrin.

Dagens upphovsrätt med dess inlåsningseffekter är orimlig. Hax har föreslagit reformer för att göra den rimlig:

i) Den som vill ha upphovsrättsskydd för ett verk måste ansöka om det. Om folk måste ansöka för att få till exempel socialbidrag – då är det inte mer än rimligt att även den som vill ha samhällets och rättsapparatens skydd för sin kommersiella verksamhet också måste göra det.

ii) Verk som inte skyddas blir automatiskt ”public domain” och får fritt kopieras, spridas och samplas av andra. Det skall dock vara förbjudet för tredje man att ”kapa” verk som finns i den allmänna domänen genom att upphovsrättsskydda dem.

iii) Skyddstiden är fem år och gäller från den dag ansökan har lämnats in. Längre än så är den kommersiella livstiden inte, för de flesta verk i dagens digitala ekonomi.

iv) Skyddstiden kan förlängas med fem år i taget för den som vill. (De allra flesta kommer, med största säkerhet, att släppa sina verk till den allmänna domänen efter fem år.) Detta kräver i så fall en ny ansökan / registrering.

v) Skyddet, som söks av upphovsmannen, är överlåtbart. Det kan till exempel säljas, ärvas eller skänkas bort. På så sätt kan artister ägna sig åt att skapa – och lägga marknadsföring och affärsverksamhet på andra. (Man skulle även kunna tänka sig att upphovsmannen hyr ut rätten till kommersiell användning av sitt skyddade verk.)

vi) Systemet appliceras på EU-nivå, så att vi slipper krånglet med 27 olika licenser inom ett frihandelsområde. En databas erbjuder information om läget för alla verk som en gång har registrerats. (Här kan man se om till exempel ett musikstycke nu är fritt att använda eller om upphovsrättsskyddet har förlängts.)

Detta är inte ett helt perfekt system. Men det skulle lösa de flesta problem. Det skulle göra situationen mer rimlig. Och de flesta skulle ställa upp bakom det.

Regeringen (och även oppositionen) är på rätt sida i frågan om skyddstider i EU. Ännu bättre vore det om regeringen här hemma avskaffade upphovsrättsmaffians lagstadgade rätt att ta ut skatt på lagringsmedia som usb-minnen och hårddiskarDags att stänga gräddfilen för upphovsrättslobbyn! Skäll gärna på Copyswede som beter sig som fähundar, men skäll mer på de politiker som gett Copyswede rätt att bete sig som fähundar. För närvarande är det (i riksdagen) bara Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna emot hårddiskskatten.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Glenn Killing Fields

10 september, 2011

Turkiet har tidigare krävt att Israel utesluts ur FN på grund av att de inte följer deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De har inte krävt detta om något annat land. Nu kräver de ursäkt från Israel för blockaden mot Gaza och har anmält landet till Europadomstolen. Samtidigt förföljer Turkiet sin vana trogen den kurdiska minoriteten och dödar dem tillochmed utanför Turkiets gränser.

Den ironiska generationen växte uppenbarligen inte upp, den flyttade till Mindre Asien. Glenn Killing Fields.

Och omvärlden låter dem hållas. Det skrivs spaltkilometer om varenda verkligt och inbillat fel som Israel gör, men när Turkiet dödar 100+ kurder i bombräder i Irak blir det bara en notis i svenska media. På SvD Brännpunkt idag anser Grön Ungdoms språkrör Björn Lindgren att det är dagisretorik att ställa stater mot varandra, detta med anledning av kritiken mot att Israels handlingar (och påstådda handlingar) bedöms mycket hårdare än någon annan stats. Lindgren menar att Israel skall kritiseras mycket hårdare än andra eftersom de är en påverkbar demokrati.

Apropos att ställa stater mot varandra så tyckte Grön Ungdom förra året att Turkiet kritiserades orättvist hårt för sina brott mot mänskliga rättigheter (de jämförde med Italien). Det är det enda uttalande GU gjort om Turkiet.

Vi kan därav dra slutsatsen att Grön Ungdom anser att Turkiet är en opåverkbar diktatur. Då vet vi det. Men varför tycker de då att Turkiet skall prövas för EU-medlemskap?

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Premiär på klubbscenen

7 september, 2011

Efter det senaste årets premiärer för medverkan i direktsänd tv och radio var det i går dags för min första offentliga utfrågning, den här gången handlade det inte om censur och manga utan om ungdoms-och studentbostäder. Hyresgästföreningen ordnade politikergrillning och barhäng på Strand vid Hornstull.

Det märks att höstterminen har dragit igång, jag hade fem olika möten att gå på i går kväll, men eftersom jag var inbokad talare på ett av dem var det inte så svårt att välja. En av tillställningarna jag inte kunde gå på var Slussenhearing: ”Öppet kritiskt forum” på Moderna Muséet. Kritiskt var det, hur öppet det var kan dock diskuteras. Om och hur långt i förväg Kristdemokraterna och Moderaterna var inbjudna att delta där vet jag inte. Det jag vet är att den nyaslussenpositive Björn Ljung (FP) (också med på bostadsutfrågningen i går), som arrangörerna påstod hade bjudits in, inte fått någon inbjudan. Det var en händelse som ser ut som en tanke att nyaslussennegativa Stella Fare i stället kom att representera Folkpartiet igår. Jag vet också att Centerpartiet inte bjöds in alls.

Anders Gardebring var på båda tillställningarna och skriver på Facebook (oroa er inte, ingen outning här inte, det är en öppen grupp, alla kan se den):

Sedan gick jag vidare till politikergrillningen om bostadsbristen på Hornstrulls strand. Vilken skillnad! Här var folk nyfikna och glada – fast många bor på soffor i tredjehand. Kritiken var hård, men konstruktiv och meningsfull. Tänk om alla som var på slussenhearingen kunde lägga i alla fall 10% av sitt engagemang på att bry sig om var unga ska bo i framtiden istället för att kämpa med näbbar och klor för att bevara det största monumentet till massbilismens era som finns i Sverige.

Nå, utfrågningen jag var med i leddes av Cissi Wallin och till sin hjälp hade hon en panel med representanter från jagvillhabostad.nu, SSCO och Hyresgästföreningen. Vi gäster anmodades att inte prata fluff och att bara ta upp sådant som vi faktiskt kunde påverka i kommunen. Bra – politiker av olika färg har en tendens att gärna lova sådant som inte är inom deras beslutsområde. Både utfrågningsledare och panel var konstruktiva och ifrågasatte från olika håll. Politikerna höll sig hyggligt inom ramarna, det enda flagranta brottet jag noterade var när (S)-representanten sa att de skulle bebygga Kymlinge om de fick makten. Att Kymlinge huvudsakligen ligger i Sundbyberg och alltså inte i Stockholm noterades dock inte av panelen och när det var min tur att utfrågas hade (S)-representanten gått så jag kände att det inte var läge att påpeka det då heller.

Vi anmodades alla att komma med tre punkter för att ordna problemet med bostadsbrist för ungdomar/studenter. Mina tre punkter var

* Bygg mer – Vi har snabbat på planprocessen, till exempel tar ett vanligt bygglov nu tre månader, för ett par år sedan tog det ofta ett år. Vi tittar på alla möjligheter att ordna bostäder, till exempel har vi långt gångna planer på ett studentboende på båt i Värtahamnen. Vi samarbetar med goda resultat med jagvillhabostad.nu för att ta fram billiga studentlägenheter.

* Se till att bostäder som står tomma görs tillgängliga. Till exempel gör vi om tomma äldreboenden till studentboenden i Stockholm. Vi uppmuntrar också till ökad andrahandsuthyrning – det är inte hela lösningen, men det är en del av lösningen. Vi upplyser också fastighetsägarna om möjligheten att hyra ut som studentboende i stället för med rivningskontrakt.

* Se till att folk flyttar in i de tomma lägenheterna som finns och att de flyttar ur studentlägenheterna när de har studerat färdigt. Ett problem är att det funnits sex-sju olika köer att stå i för att få ett studentboende i Stockholm. Ett exempel ur högen på effekterna av det är att det i Kista de tre senaste åren har funnits ett stort antal studentlägenheter som stått tomma eftersom de som söker bostad inte vet att de finns. Vi har nu börjat samordna dessa köer. Den stora aktören SSCO/SSSB har hittills valt att stå utanför en samordnad kö, men vi hoppas att de snart ändrar sig, det skulle göra förmedlingen mycket effektivare.

Det var vad gäller inflyttningsbiten. För att lösa problemen i den andra änden så har vi ändrat reglerna så att den som tar ett korttidskontrakt – typ studentboende – inte förlorar sin plats i den kommunala bostadskön. Folk behöver alltså inte hålla kvar  i sitt studentboende efter att de är klara (Ja, det är emot reglerna, men det är många som gör det ändå.) Kötiden för att få ett hyreskontrakt i den kommunala bostadskön ligger nu på 3-6 år vilket betyder att de som studerat färdigt i regel då också kommer att ha ett lägenhetserbjudande utanför studentboendet.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


%d bloggare gillar detta: