Häromdagen blev det viss uppståndelse över att samma inlämningsuppgift gav tre olika betyg. De båda flickorna fick betyget B respektive C, pojken fick betyget D.
Det förvånande är att folk blev förvånade, att pojkar diskrimineras vid betygssättningen i svenska skolor är ett sedan länge välkänt faktum.
Nu säger vän av ordning kanske: – Men han var ju den enda med synbar utländsk bakgrund, kan det inte vara det som är orsaken? – Nej, det finns inga undersökningar som tyder på att det skulle vara orsaken, tvärtom, faktiskt:
Non-native students are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in two out of three subjects studied.
Samma studie visar däremot på det som även en rad andra studier visar: Flickors insatser värderas högre än pojkars vid samma resultat:
The results show that girls are more generously rewarded in teachers’ assessment compared to test results in all three subjects studied.
Samma dag publicerades en artikel om att män får bättre resultat än kvinnor i matematik på högskoleprovet. Det är ett gammalt faktum att män skriver bättre än kvinnor i matematik på nationella prov och högskoleprov. Trots detta får de lägre betyg. Så vilken blir vinkeln i artikeln tror ni? Rätt gissat. Problemet är hur man skall kunna utforma högskoleprovet så att män inte får bättre resultat än kvinnor:
Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.
– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.
Naturligtvis letas det fram en professor som får förklara hur orättvist det är. Att män skriver bättre på proven alltså. Inte att de får sämre betyg för samma insats.
Christina Cliffordson, professor i pedagogik vid Högskolan i Väst, är kritisk till högskoleprovet som instrument om man vill mäta den så kallade prognosförmågan, det vill säga hur väl någon kommer att lyckas med sina högskolestudier.
– De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det, säger hon.
Att man får höga poäng på högskoleprovet säger inget om hur bra man kommer att prestera akademiskt, menar hon.
– Provet görs under en dag och mäter det man presterar just den dagen. Då är betygen mycket bättre som mätinstrument, de är ett resultat av flera års studier, av kunskap, av motivation, säger Christina Cliffordson.
Vad var betygen resultat av? Och vad gör det för motivationen att ständigt få sina prestationer bedömda som mindre värda, beroende på att näst sista siffran i personnumret är udda och inte jämn?
En tydlig illustration på makthavarnas [o]intresse att ta itu med problemet fick man dock på twitter i går. Birgitta Ohlsson ursäktade betygsdiskrimineringen av pojkar med att den pågått länge och inte bara skedde i Sverige.
Det har länge talats om en antipluggkultur hos pojkar, jag tror att det verkliga problemet är en antipojkkultur hos plugget. Jag har tidigare skrivit om det i samband med den undermåliga medierapporteringen om en genussatsning i Gnesta som påstods ligga bakom ett lyft av både pojkars och flickors skolresultat. Verkligheten var inte alls lika entydig.
Det visade sig att skolan inte bara hade satsat på genuspedagogik, lärartätheten hade också ökat med 50%(!) i de berörda klasserna 6-9. Effekten: Pojkarnas betygsresultat gick under två år upp upp jämfört med tiden direkt innan men har nu gått ned igen, flickornas resultat har gått ned ordentligt. […]
Skillnaderna i betyg mellan pojkar och flickor i Frejaskolan var mindre år 2004-2007 utan genussatsning, 2007 var skillnaden obefintlig.
Men även om vi för debattens skull sätter oss in i rollen som genusteoretiskt statsråd och därför låtsas att verkligheten inte finns infinner sig en fråga som ännu inte besvarats. Även om det skulle vara klarlagt – vilket det alltså inte är – att ”genussatsningar” verkligen höjer pojkarnas betyg så inställer sig frågan: Varför?
Är det pojkarnas prestation som förbättrats? Är det så att de faktiskt lärt sig mer? Eller är det så att de lärt sig att ”bete sig som flickor”, och därför vid ett givet kunnande får högre betyg än om de ”betett sig som pojkar”? Eller är det så att lärarna har lärt sig något av arbetet med normerna och därmed slutat diskriminera pojkar då de sätter betyg?
Är det största problemet antipluggkultur hos pojkar eller antipojkkultur hos plugget?
Jag tror på det senare.
No size fits all 