Då Cecilia Malmström utnämndes till svensk EU-kommissionär så var jag av uppfattningen att hon var kunnig och kompetent. Jag har fått revidera den uppfattningen. Inte minst på grund av det hårt kritiserade förslaget om nätcensur (för goda syften, naturligtvis…) som hon lägger fram för EU-parlamentet. I går debatterade hon förslaget i Studio Ett med Piratpartiets Europaparlamentariker Christian Engström. Inslaget kan höras här.
För en månad sedan publicerade debattören Dick Wase ett mycket välskrivet inlägg på Newsmill där han ställde frågan: Måste man vara okunnig för att vara EU-kommissionär? Han visade hur hon villigt och utan minsta rimlighetskontroll tuggat i sig alla fantasisiffror hon matats med av självutnämnda ”experter”.
Det brukar heta att problemet med sextrafficking är enormt i Europa, att man hittar så lite beror bara på att man inte satsar några resurser. Men I Storbritannien satsade man: Operation Pentameter Två gavs gigantiska resurser under lång tid i ett av Europas största, och för trafficking mest attraktiva länder – med sitt språk och de omfattande personliga banden mellan det tidigare moderlandet och dess tidigare imperium. Operationen marknadsfördes som en succé, men sanningen var att den gav noll(!) dömda för trafficking i utdelning (även med den mycket vida brittiska definitionen där något tvång inte behöver ha förekommit, det räcker med att man hjälpt en sexsäljare in i landet). Siffrorna hemligstämplades (så, praktiskt…). Men The Guardian gick till domstol och fick efter en lång strid ut dem.
Det var ingen tillfällighet att Malmströms märkliga utspel även denna gång handlade om sexbrott. Det är något som får annars vettiga människor att helt tappa tankeförmågan för att i stället låta reptilhjärnan ropa på censur, straff för den ena parten i frivilliga relationer mellan myndiga människor och när det inte räcker, skamstraff för den som blott är misstänkt för ett brott.
(Till Malmströms heder skall sägas att hon slutade använda sig av de värsta hjärnspökena om trafficking sedan hon överbevisats om att de saknade täckning i verkligheten, det är alltså bara att ligga på, man måste ju hoppas på att hut går hem hos makthavarna (även om gudarna skall veta att så inte alltid är fallet))
Som Christian konstaterade i debatten är det ingen som försvarar utnyttjandet av barn, tvärtom blir de flesta mycket upprörda. Detta faktum används medvetet som murbräcka för att få igenom allehanda åtgärder som allmänheten aldrig annars skulle gå med på. Fantasisiffror sprids och media vidarebefordrar dem glatt i stället för att sköta sitt jobb. Men när väl filtren finns där så kommer de säkert som amen i kyrkan att användas till att censurera mer än vad de infördes för. Detta eftersom det första de censurerar är de egna listorna, ingen utomstående har rätt att se vad som finns i dem, de som sprider innehållet riskerar tvärtom att straffas:
Oscar Swartz har granskat delar av filtret i Sverige, men han har än så länge sluppit rättsliga efterverkningar… I Finland ville debattören Matti Nikki visa hur godtycklig censuren var och offentliggjorde vilka sajter som fanns i det finska ”barnporr”filtret. (Enligt uppgift (på Blogges gamla nu raderade blogg) samma lista som används i Sverige men eftersom även den är hemlig kan man inte vara helt säker).
Spärrlistan var fullständigt missvisande. Inte ens en procent (2 av 700) skulle med någon vettig definition kunna kallas barnpornografi. Det handlade i stället om t ex dockförsäljning, bonsaihemsidor och datorreparationer… Det allra mesta var helt vanlig – legal – porr och diskussionsgrupper för homosexuella män.
Vad blev resultatet? Rensades den listan upp? Nej, Nikki hamnade på censurlistan själv.
Den som vill fortsätta tro att filtret inte missbrukas här också skall inte läsa om censuren av The Pirate Bay.
Så, vi vet att denna censur missbrukas och åstadkommer stor skada. Gör den då någon nytta? Nej, som Christian också påpekade i Studio Ett så handlar det bara om att sopa problemet under mattan. Det verkningsfulla skulle vara att gå mot de som tillverkade barnporren och i andra hand mot de sajter som tillhandahåller den. Follow the money. Eftersom mängder av de blockerade sajterna ligger i USA där barnpornografi ses med lika oblida ögon som i Europa så skulle de varit stängda för länge sedan – om det verkligen var barnpornografi det handlade om. Att det går att stänga ned olagliga sajter bevisas av att snittiden för att stänga ner en falsk sajt som försöker lura bankkunder nuförtiden är nere på fyra till åtta timmar (för fem år sedan var den genomsnittliga tiden 5 ½ dygn).
Malmströms argument var att det som finns på listan är barnporrsajter som blir rika på att få många sökträffar och att det därför är viktigt att de döljs. Men så ser verkligheten inte ut. Om man rensar bort ovan nämnda sidor med bonsai, dockor och legal porr så hittar man till slut några sajter som utger sig för att vara barnporrsajter och kräver betalning för medlemskap. Rent bondfångeri alltså, dock inte olagligt. (Men om de däremot inte varit lurendrejare och faktiskt tillhandahållit den barnporr de utlovat hade de åkt dit). En viss del av trafiken genererar faktiskt också annonsintäkter, men det handlar då om trafik genererad av virus och malware, trafik som kan skickas till vilken halvskum sajt som helst som vill ha lite stålar.
Olof Bjarnason visar hur dessa filter (inte) fungerar och hur Malmström har börjat i helt fel ända av problemet. Men Cecilia Malmström behöver inte ge sig ut och leta på nätet för att se vad som är fel med hennes förslag, det räcker om hon läser kommentarerna på sin egen blogg. Som väl är får kommissionären inte bara mothugg från vanliga medborgare och debattörer, utan också från högsta politiska nivå: den tyska justitieministern Sabine Leutheuser-Schnarrenberger är mycket kritisk mot förslaget, även den tyska organisationen för de som utsatts för sexuella övergrepp som barn är emot det, deras motto är: Avlägsna, spärra inte! – Agera, och titta inte bort!
Organisationen MOGiS påpekar också att det inte alls borde kallas för barnporr, det som det handlar om är bilder av sexövergrepp på barn. Den definitionen skulle ha två fördelar, dels att de som ser bilderna påminns om vad det verkligen handlar om, dels om att de saker som felaktigt hamnar i dagens definition skulle hamna utanför. Inga barn kränks av att en 25-årig porrstjärna med små bröst poserar med tandställning, inte av att nittonåringar skickar in bilder av sig själva i Sloggitrosor till en reklamkampanj, inte heller av tecknade serier med storögda japanska flickor i Tokyodistriktets skoluniform. Sådant utgör inte och uppmuntrar inte till övergrepp på barn, även om den Australiska regeringen fått för sig det. Tvärtom kan vi konstatera att det offentligt sexliberala Japan, där tecknad porr, full med barn, våld och tentakler säljes och läses öppet har den lägsta andelen verkliga sexuella övergrepp i Världen.
Finns det då inga dokumenterade sexuella övergrepp på barn på internet? Jodå, en del, men den huvudsakliga distributionsvägen har där länge varit via mail eller i krypterade P2P-nätverk. Det liggande förslaget om censur löser inte detta problem, däremot skapar det nya.
intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, eu, barnporr, trafficking, sexköpslagen, moralpanik, censur, cecilia malmström, christian engström
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
No size fits all 