Om juridik och journalistik, i Dagens samhälle

Både juridiken och journalistiken har skuld i att allmänhetens förtroende för rättsväsendet är dåligt.

Journalistiken. Genom slarviga och ibland rent aktivistiska tolkningar av domar. T ex i rapporteringen kring åtalet av aktivisterna efter Svenskarnas Parti-demonstrationen i Jönköping 2014, där media påstod att motdemonstranterna ”åtalats för psalmsång”. Men det var, naturligtvis, inte därför de hamnade inför domstol, det var för ohörsamhet mot ordningsmakten. Och nej, ”bara sitta ner och sjunga” är inte självklart harmlöst. I Jönköping skapade det en potentiellt mycket farlig situation. Motdemonstranter, många beväpnade, tryckte på bakifrån, om demonstrationen då blir stillastående ökar risken för våld enormt. Att i det läget blockera vägen och vägra flytta på sig trots polismans uppmaning är att utsätta andra för direkt fysisk fara.

Juridiken. Genom att den med silkesvantar behandlar de människor som med berått mod, eller av ren likgiltighet, skadar sina medmänniskor. T ex borde likgiltighetsuppsåtet användas mycket oftare. Exempel: I Tyskland dömdes förra veckan en rattfyllerist som allvarligt skadat en mor och dotter till tretton års fängelse för mordförsök. I Sverige skulle han ha fått ett och ett halvt års fängelse… om de han kört på hade dött. Trafikbrott, speciellt (drog)rattfylleri, där människor skadas har provocerade låga straff i Sverige.

Men man har bara tre och ett halvt tusen tecken på sig, så detta och mycket annat fick inte plats i artikeln jag skrev i Dagens Samhälle i går.

Därför röstar jag på Moderaterna

Jag vet att många moderatväljare är besvikna på hur Moderaterna har skött politiken de senaste åren, jag är en av dem. Jag kommer ändå att rösta på Moderaterna i morgon. Helt enkelt därför att de är den bästa garanten för moderat politik. Vill du ha Ulf Kristersson som statsminister? Rösta på Ulf Kristersson som statsminister

Du kanske säger ”jag gillar Moderaternas politik, men jag litar inte på att de kommer genomföra den, jag vill se att de går att lita på igen”.

Jag svarar: Reinfeldt är borta. DÖ är dött. De som han tystade är nu de som styr i partiet. Moderaterna är det enda parti som har erkänt att den tidigare politiken ledde fel och vi har också visat hur den ändrats. Hur har du tänkt dig att Moderaterna skall kunna visa att de går att lita på om de inte får en maktställning där deras inflytande gör skillnad? Föredrar du att makten skall fortsätta finnas hos ett parti som inte erkänner sina misstag, ett parti som ljuger om sina motståndare på svenska, arabiska och somaliska , ett parti som, viktigast av allt, inte har svar på de stora framtidsfrågorna för Sverige?

För det är det som är alternativet. En Kristerssonregering eller en Löfvenregering. Det finns inga andra alternativ

Det fanns de som tidigt såg strukturproblem och insåg vad som skulle göras, men de stoppades av Fredrik Reinfeldt. Det är nu de som styr Moderaterna: Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström. Jag vet att det finns de som säger ”men varför stod de inte upp för sin åsikt, de skulle ha avgått!”. Den som säger så begriper inte hur politik fungerar. Om man inte är inne är man ute, det är ibland bättre att inte ta en strid för att kunna strida med bättre odds nästa gång. Om alla skulle avgå så fort de inte fick igenom en viktig fråga skulle partierna mycket snart bestå av en person var. Kristersson, Svantesson och Billström stannade för att kunna ta nästa strid, och de vann den.

Om du vill ha en åtstramad migrationspolitik, en fungerande integrationspolitik och en borgerlig politik i övrigt, rösta på Moderaterna.

Om du vill ha en åtstramad migrationspolitik och inte bryr dig om vad som händer i resten av politiken, hur den skall finansieras, eller vem som blir statsminister, rösta på Sverigedemokraterna.

Om du vill ha det som nu, rösta på Socialdemokraterna.

Jag vet att en del människor ”just want to see the World burn”, men jag är inte en av dem. Jag tycker att det det finns viktigare saker att göra med sin röst än att ge ett parti man egentligen sympatiserar med ”en läxa” när varje röst behövs för att lösa de problem som Sverige står inför.

Fnordspotting har skrivit bra om det, liksom PM Nilsson på Dagens Industri.

Vändpunkten

Jag förstår att Socialdemokraterna är skärrade nu när Sjöstedt kräver ministerposter. Förra gången Socialdemokraterna gick till val på en regering med vänsterpartister i ledde det nämligen till att de rödgröna tappade en tioprocentsledning i opinionen och förlorade valet 2010.

Den stora strategen med hybris… https://t.co/llnj16FXm9

— Mikael Damberg (@mikaeldamberg) September 4, 2018

Näringsminister Mikael Damberg, en av de mäktigaste i Socialdemokratin, vet naturligtvis detta. Det är därför han blir mycket irriterad när Jonas Sjöstedt påminner den svenska allmänheten att den är stor risk att det snart finns en regering i Sverige som har ministrar från ett halvreformerat kommunistparti.

Ett scenario som senare bekräftades av Dambergs chef i SvD:

För är det något som galvaniserar borgerliga väljare i Sverige är det utsikten att det skulle kunna sitta vänsterpartister/kommunister i regeringen. Allmänborgerliga väljare som kan acceptera tanken på en S-regering eller till och med en S+MP-regering slår bakut vid tanken på en regering där Sovjetnostalgiker, Chávezhyllare och planhushållare huserar.

Historien har också visat att hybris straffar sig. Kommer ni ihåg Neil Kinnock? Gruvarbetarsonen från Wales som blev Labourledare. 1992 var det äntligen dags för Labour att bryta Torypartiets grepp om makten som de haft sedan Thatcher vann valet 1979. Thatcher hade tvingats bort av en intern partirevolt och ersatts av den anonyme John Major. Kinnock blev så säker på seger att han började låta sig skjutsas runt i Jaguar, det fordon som den brittiske premiärministern traditionellt använder i tjänsten. Det skulle han inte ha gjort, dels stack det i ögonen på allmänheten att han tog ut segern i förskott, dels påminde det folk om att det faktiskt kunde inträffa om de inte röstade på Tories. Tories vann valet och Kinnock avgick som Labourledare.

Ulla Andersson är alltså av Vänsterpartiet föreslagen till att bli finansminister om de rödgröna skulle vinna valet. Låt det sjunka in.

Socialdemokraterna hoppades på en game changer de sista veckorna innan valet.

Men som visdomsordet säger: Var försiktig med vad du önskar dig, du kanske får det.