Stiftanstiftade anklagelsakter

I torsdags publicerades på Seglora smedja en väldig anklagelseakt. I bannstrålens väg stod de kättare som inte ställer upp på den av Svenska kyrkan finansierade vänsterplattformens syn på vad som är rätt och fel. Följande är en del av vad den rättrogne läsaren förutsätts få bröstet fyllt av harm inför:

I spåren av imam-debatten startade Annika Borg och prästkollegan Christer Hugo bloggen Kristen Opinion, flankerade av Johanna Andersson som gästskribent. De har under bloggens karriär ställt sig frågande till påskuppropet, tagit upp de etiska problemen med aborter, de har kritiserat kyrkans politiska korrekthet, i ett flertal artiklar har de kritiserat Ship to Gaza och Palestina, de har föreslagit att vi ska göra oss av med ordet ”islamofobi”  (stödda av den liberala tänkaren Caroline Fourest som även Humanisterna och Axess håller fram), de har gjort notiser om hur kristna förföljs av muslimer, Borg har kallat journalisterna Schibbye och Persson för naiva och med dålig verklighetsuppfattning, och ifrågasätter också St Paul’s Cathedral’s hjälp till aktivister i Occupyrörelsen. Bloggen kritiserar ofta genusfrågor, som kallas ”pseudoproblem” och ”genusextremism”.

Den 3 augusti citerar Hugo den kända och eldfängda antigenusbloggaren Tanja Bergkvist, som han dock bara presenterar som ”matematiker och bloggare”, och redogör troget för hennes attacker mot genusvetenskapen

Inget resonemang. Ingen konkretion. Att alla dessa ståndpunkter är förkastliga förutsätts hos läsaren vara självklart. Som Stefan Olsson konstaterar: Artikeln bevisar hur tankesmedjan har blivit en bunker.

Inga frågor diskuteras i sak, utan istället beslår man sina meningsmotståndare med att citera “fel” personer, “orena” människor. Ett exempel på en “oren” människa skulle vara bloggaren Tanja Bergkvist.

Inte oväntat landar argumentationen till sist i att meningsmotståndarna har öppnat dörren in till samhällets finrum för högerextremismen. Det är inte Annika Borgs fel att Anders Behring Breivik anställde massmord på unga socialdemokrater i Norge, men på något sätt är hon medskyldig i alla fall, tycks man mena.

Varför har Stockholms stift beslutat att alla kyrkor i stiftet ska skänka sina kollekter till denna organisation? Man får visserligen bara en halv stiftskollekt, men ändå, varför ska Stockholms alla kyrkor skänka pengar till en politisk kampanjorganisation?

Jag håller sällan med Helle Klein, jag håller ibland med Annika Borg. Jag anser att båda har rätt att verka och opinionsbilda  i och utanför Svenska kyrkan. Jag anser att det är fel att den ena får betalt av skatte- och kollektmedel medan den andra inte får det. Den som anser att stiftet är fel ute  här får svårt att lägga kollekt i en Stockholmskyrka på söndag, surt för Kapellstiftelsen Ansgars minne…

Ola Mårtensson, politisk redaktör på Västerviks-Tidningen gillar inte heller politisk enfald:

Debatten inom svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet är inte urspårad, tvärt om, precis som samhällsdebatten i övrigt är den alltför enkelspårig. Det är olikheter som gör det fria samtalet intressant, som väcker nya idéer och som möjliggör ifrågasättande. När debatten inte får föras, när människor tystas för att de har avvikande och kanske för somliga obekväma åsikter, det är då vi ska oroas.

Där sitter de i sin Seglora smedja och tittar ut över folket och ropar efter öppenhet och mångfald. Men vad smederna i själva verket eftersträvar, och vad som blir effekten om de lyckas tysta de som inte håller med, är det rakt motsatta; Ett samhällsklimat och en kyrka helt präglad av en sluten politiskt korrekt kultur och vänsterpolitisk enfald.

[uppdatering: Ola Mårtensson skriver på Newsmill]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om seglora smedja, kristen opinion, svenska kyrkan, helle klein, annika borg

Debatt på DN:s vis

Som Sveriges största morgontidning har Dagens Nyheter ett extra stort ansvar för att debatten skall föras på ett allsidigt och öppet sätt. Tyvärr lever de inte upp till detta ansvar. Den senaste besynnerligheten kom i onsdags då en alldeles för lång och ostrukturerad text av Maria Sveland publicerades i kulturdelen. Ur textmassorna kunde utläsas att Maria mådde dåligt därför att hon kände att det fanns en stor konspiration mot godheten i Världen, däri deltog bland andra det ungerska fascistpartiet, Timbro, Pär Ström, Axess, Pelle Billing och Anders Behring Breivik.

Det bästa bemötandet av Svelands märkliga text skrev Marika Formgren på Correns ledarredaktion: Deprimerad av åsiktspluralism

Kort sagt är Maria Sveland upprörd över att människor med andra åsikter än hennes, får möjlighet att framföra dessa åsikter i offentligheten. Att det kan vara svårt att integrera analfabeter får inte sägas. En sverigedemokrat får inte prata i tv, även om han är partiledare för ett parti som folket har valt in i riksdagen. Manliga bloggare med en annan syn på jämställdhet än den radikalfeministiska bör brännmärkas och frysas ut som extremister. Teaterföreställningar som uppmanar till massmord på män, och som vänder sig till skolelever, får inte ifrågasättas. En kristen författare som har förlorat ett barn och mötts av beskedet att det inte var ett barn utan ett foster, får inte utifrån sin kristna tro och sina personliga erfarenheter ifrågasätta svensk abortlagstiftning i en kristen tidning. Bengt Ohlsson får inte skriva att kulturvänstern är intolerant mot människor med andra åsikter, och Knausgård är ”en skäggig norrman” som borde tigas ihjäl.

Det paradoxala är att Sveland hånar denna brokiga skara, som hon försöker bunta ihop och sätta nazietikett på, för att ha en ”föreställning om att det finns sanningar som inte får sägas på grund av makten”, och leva i villfarelsen att det finns en ”stats- och mediefeminism som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar”.

Well, Maria Sveland, jag säger som min gamla mattelärare: Vilket Skulle Bevisas! Du har just bevisat att om du fick bestämma så skulle inte en enda ”sanning” eller åsikt som inte är godkänd av dig få yppas i det offentliga rummet!

Johan Lundberg svarade på Axess’ blogg, Pelle Billing vet varför Maria Sveland är så arg, Hans skriver om Maria Svelands hat mot Världen och på Newsmill påpekar Ivar Arpi att kritik av feminism inte är fascism

Men DN:s beslut att publicera Svelands text i föreliggande skick var ingen engångsföreteelse. Kjell Häglund skrev i måndags en, som det visade sig profetisk, krönika i Journalisten: Därför behövs redaktörer

Men man har tappat engagemanget i varför en debatt ”svallar”, exakt vad det är i en debatt eller krönika som gör läsare affekterade. En opinionstexts huvudsakliga kvalitet är inte längre att den är tänkvärt tesdrivande utan att den ”berör” – alla redaktörers favoritklyscha, när de tvingas försvara slarviga krönikörers övertramp, från Marcus Birros moralsvammel till Robert Petterssons homofoba hockeysexism.

Det råder samtidigt inget tvivel om att människors kärlek till, och behov av, dagspressen minskar. Debatterna må svalla, men ingen tycks uppskatta hur tidningen piskar upp vågorna. Folk blir snarare förbannade och säger upp prenumerationer.

För:

Döden för Dagens Nyheter är om de egna redaktörerna gör ett sämre jobb än läsarna som är aktiva på Twitter och Flashback, och den gränsen har blivit diffus.

Det var inte bara Svelands drapa som hade behövt en redaktör som styrslat upp den och skurit ned den till en tredjedel. Bengt Ohlsons angrepp på kulturvänstern innehöll inte övertramp av Svelandsk typ, men den var alldeles för lång och ofokuserad och hade hade mått bra av att bantas och tränas ner till en sida i stället för tre.

DN:s slafsighet manifesteras i ett pärlband av pinsamheter, som när de censurerade sexarbetare i kommentarerna till artiklar om sexarbete, när kulturchefen Schottenius lät sin medarbetare beljuga och smutskasta en offentlig person i tidningen och sedan vägrade denne replik. Som när DN agerade nyttig idiot åt Carema:s affärskonkurrent och nu i veckan när de skickade sina advokatgorillar på en satirisk bloggare för att denne använt sig av den rätt som finns att använda upphovsrättsskyddat material – citaträtten och rätten att göra satirisk framställning.

Nathan Shachars kolportering av scientologiska myter om ADHD försvarades av DN:s redaktionschef med att man måste ”tillåta båda sidor”. Ett inlägg om vetenskap som aldrig släppts igenom på vetenskapssidorna släpptes nu igenom på krönikeplats eftersom det var skrivet av en person som annars brukade kommentera utrikespolitik. Och ansågs skapa debatt. Men som Kjell Häglund skrev: Debatterna må svalla, men ingen tycks uppskatta hur tidningen piskar upp vågorna. Folk blir snarare förbannade och säger upp prenumerationer.

Ibland är  DN väldigt snabba med att hålla efter kommentarar eller länkar de bedömer inte stämmer med deras policy, i andra fall inte, vilket den som följt kommentarerna kring stadsbyggnad på tidningens websajt vet. DN har där låtit hot, förtal och debattförstörande pågå i åratal utan att ingripa. Det skall dock sägas att om någon skriver ett inlägg och ber tidningen tillämpa sina egna kommentarsregler och ta bort hotfulla  och personangripande inlägg så tar DN bort det. Inlägget som kritiserar DN alltså.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, dn, dn kultur, media, censur, journalistik, maria sveland, maria schottenius