Mau den som är utan skuld kasta första stenen

Nej, Maud Olofsson har inte skött Nuonaffären bra alls. Men, det gäller hanteringen efter köpet. Själva köpet skötte hon inte sämre än Socialdemokraterna skulle gjort, tvärtom. Deras försök att skylla en förlustaffär på henne inget annat än patetiska. För det är inte så att Socialdemokraterna har någon historia av att ha skött Vattenfall bra, det är faktiskt motsatsen som gäller, vilket Anders Billing konstaterade i Fokus i fjol (min fetning):

Köpet av Nuon var bara nästa steg i den expansionsstrategi som förverkligades under Göran Perssons regering. Sättet som Nuonköpet genomfördes på skiljer sig inte nämnvärt från hur det gick till då. Snarast verkar det nya varit att regeringen alls diskuterade ett av Vattenfalls förvärv. Den typen av förankring var sparsam för affärer på totalt minst 70 miljarder – köp som i dag ifrågasätts lika mycket som Nuon.

Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) anmäldes och hans regering prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning. Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.

PM Nilsson skriver i Dagens Industri om hur oppositionen i sitt kortsiktiga politiska spel skadar Vattenfall:

Den viktigaste orsaken till de stora energibolagens värdeminskningar är att den amerikanska frackingrevolutionen har gjort energi billigt. Kol som tidigare brändes i USA skeppas i dag över till Europa och säljs till vrakpriser. En andra viktig orsak är att energikonsumtionen i dag sjunker i Europa, en följd av ändrade livsstilsmönster, digitalisering och avindustrialiseringen efter finanskrisen.

Detta kunde ingen förutse. Tvärtom trodde man på stigande energipriser och ökande konsumtion när de nya länderna i Öst- och Centraleuropa kom in på den gemensamma marknaden.

I backspegeln är det lätt att vara kritisk mot köpet av Nuon, men då affären genomfördes låg den i linje med vad övriga aktörer på marknaden gjorde och med EU:s önskan om transeuropeiska energibolag. Detta är det viktiga. Om Vattenfall hade gjort ett mer lyckat köp hade Konstitutionsutskottet knappast ödslat tid åt att reda ut exakt hur informationsgången i regeringskansliet gick till. Om Vattenfall köpt ett stort vindkraftföretag – även det affärer som drabbats av långvariga svackor – hade den rödgröna oppositionen troligen velat vänta in bättre tider innan man fällde domen. […]

Vattenfall är mycket mer än bara Nuon, det är fortfarande ett mycket värdefullt bolag, och det värdet riskeras nu genom oppositionens ansvarslösa agerande:

Den varaktiga skadan av oppositionens kritik är en politisering av Vattenfalls roll.

Vattenfall förtjänar en mer professionell ägare som inte styrs av jakt på kortsiktiga politiska poänger. Politikerna skall bistå med det bara de kan: Att tillhandahålla tydliga mål – mål som inte står i inbördes konflikt med varandra – och långsiktigt stabila spelregler. Det har inte varit fallet hittills. Fortums chefsekonom Simon-Erik Ollus, dömer ut de senaste årens energipolitik i EU, nybyggda gasverk står stilla och värden för 40 miljarder euro, 360 miljarder kronor, har skrivits av. Tvärt emot miljömålen ökar kolförbränningen:

”Faktum är att 90 procent av alla nya investeringar i energiproduktion numera baseras på subsidier. Knappt några nya marknadsbaserade investeringsbeslut tas längre i energibranschen i Europa.”

Ny kommersiell koldioxidfri elproduktion behöver ett elpris på minst 50 euro/MWh för varje timme under kraftverkets livstid för att täcka kostnader för kapital och drift. Det kan jämföras med att marknadspriset på el nu ligger kring 30 euro/MWh, och enligt prognoserna ska fortsätta hålla sig på den nivån.

För en hållbar och miljövänlig energiproduktion krävs att politiken sätter få – men hårda, tydliga och uppnåeliga – mål. Ollus ser nu ändå en ljusning:

EU-kommissionens aktuella förslag till klimat- och energipolitiskt ramverk för 2020-2030 gillar han på många sätt.

”Det positiva är att förslaget bygger på konkreta åtaganden, bara ett övergripande mål (40 procent reduktion av koldioxidemissionerna), mindre statlig intervenering och synsättet att klimat- och energipolitiken ska drivas integrerat, inte var för sig.”

Fiskar du efter färjor? Fartygen finns på nätet

Årets kryssningssäsong har nu börjat i Stockholm. För den 08:a som är intresserad av kryssningsfartyg på hemmaplan finns en smartphoneapp från Stockholms Hamnar. Den visar de kryssningsfartyg som är på väg till eller ligger inne i hamnarna i Stockholm och Nynäshamn.

Det finns dessutom en kartvy som visar positionen för fartygen

I pressreleasen när appen kom beskrivs meningen med den:

Appen – CruiseSthlm – visar kryssningsfartyg som ligger inne och väntas till både Stockholm och Nynäshamn. Appen förenar nöje med stöd och service till turistnäringen. Turist- och servicebranschen arbetar nära kryssningsfartygen och vill veta när och var fartygen lägger till. Under säsongen kommer tio kryssningsfartyg i veckan till Stockholm och Nynäshamn och det är många som är intresserade av fartygen.

CruiseSthlm finns för iPhone och Android.

Stockholms Hamnar har på webben också en fartygslista över alla fartygs ankomster och avgångar vid Stockholm, Nynäshamn och Kapellskär, det går där att göra egna sökningar på fartygstyp och hamn, för den som till exempel är extra intresserad av fritidsskutor eller torrbulkfartyg.

Så har de en snygg logga också!

 

Det är skillnad på demokrater och antidemokrater

Efter gårdagens Uppdrag Granskning om det vänsterextrema våldet och dess medlöpare i akademi och media kom det förväntade svaret från kultursidorna: Som väntat riktades upprördheten mot våldet, från högerextremismen alltså, bannstrålar riktades också mot Uppdrag Granskning och Janne Josefsson för att de överhuvud taget dristade sig att nämna våldet från vänsterextrema ens samma år som våldet från högerextrema. Till slut kom också pliktskyldiga fördömanden av de vänsterextremas våld, men problemet syntes mer vara att det var jobbigt för frasradikalerna på kultursidorna att ständigt försvara det än att det skulle vara fel med politiskt våld i sig.

Först ut i går kväll var Malin Ullgren på DN Kultur. Hon ansåg att våldet från höger var väsensskilt från våldet från vänster eftersom det förra

innebär en ideologisk inriktning på hat – ett hat som i stort sett riktas mot alla som inte är vita, konservativa kristna män.

Men vad Ullgren missar är att hennes beskrivning passar lika bra, om inte bättre, in på extremvänstern än på extremhögern: För det finns knappt någon som går trygg för hotet, hatet och våldet från AFA och RF. När liberaler jämställs med nazister, när kvinnor i Ung Vänster hotas, när Polisen utmålas som nazimedlöpare, när myndighetspersoner angrips i sina hem, när LO stämplas som klassförrädare, då är det inte många kvar.

Kultursidorna älskar att måla upp ett Europa där extremhögern håller på att ta över. Men det är tack och lov en falsk bild, Gyllene Gryning och Jobbik är genuint otrevliga rörelser, men de behärskar inte kontinenten, inte ens sina egna länder. Och enligt Säpo är i Sverige, och det är där vi befinner oss, det högerextrema våldet främst ett hot mot enskilda personer, det systematiska hotet mot demokratin står vänsterextremismen för.

Att vit-makt-våldet ”bara” drabbar enskilda hindrar dock inte mig, och den demokratiska högern, från att fördöma våld från båda sidor. Ullgren fördömer, efter många piruetter, våld som politisk metod, men hennes avståndstagande är fullt av brasklappar, hennes problem med vänstervåldet är inte främst att det är våld som hotar det demokratiska systemet, utan att det är våld som riskerar drabba den demokratiska vänsterns trovärdighet.

Men varför gör den då det? För att den demokratiska vänstern själv slutat hålla rågången fri! Det finns ett mycket lätt sätt för vänstern att behålla sin demokratiska trovärdighet: Fördöm våld som politisk metod i Sverige. (Jag har förstått att det kan vara att begära för mycket, så det går också att vara tyst om saken och bara låta bli att ursäkta politiskt våld. bara lugn, jag kommer inte att anklaga den som tiger för att samtycka).

Det bruna och det röda våldet är närmare släkt än kulturvänstern vill erkänna. När Hitler och Stalin startade Andra världskriget genom att anfalla Polen hade det socialistiska Sovjet redan hunnit mörda miljoner för att de hade ”fel” åsikt eller ”fel” ursprung. Rekordet för att döda i ideologins namn innehas i absoluta tal av det kommunistiska Kina och i relativa tal av det kommunistiska Kambodja.

Den autonoma vänsterns kamp är inte den demokratiska vänsterns kamp, det finns ingen anledning för demokratisk vänster att mumla och viska av någon slags ”solidaritet för saken”. Revolutionsromantikerna på vänstersidan kanske ursäktar våldet från vänster i tron att de är säkra för att de befinner sig på ”rätt” sida. Då bör de tänka om. I varje stat där socialismen kommit till makt med våld har den utövats med våld. När de ”uppenbara klassfienderna” tagit slut och Paradiset ännu inte infunnit sig vänder sig terrorn inåt. Revolutionen tenderar som bekant att äta sina egna barn, det spelar ingen roll hur lojal man bedyrar att man är mot makten, Moskva- och Pragrättegångarna visar att ingen är säker.

Vänstern i Sverige nådde sitt avgörande politiska inflytande först efter att de fullständigt tagit avstånd från våldet som politisk metod, det verkar som den lektionen är bortglömd i stora delar. Som Per T Ohlsson konstaterade efter förra valet, vid årsminnet av händelserna i Ådalen 1931:

På sensommaren kände sig Per Albin så säker att han åkte till Västernorrland. Där sade han bland annat:

”Vilja vi inte gå våldets väg, då skola vi inte heller låta de oansvariga elementen ta ledningen i arbetarklassens kamp. Jag måste säga att i Ådalen var flatheten stor mot kommunisterna.”

Bakom detta fanns, vid sidan av Per Albins demokratiska övertygelse, en strategisk beräkning: borgerlighetens möjligheter att mobilisera måste begränsas och inget mobiliserar borgerligheten mer än en socialdemokrati som slarvar med rågången vänsterut. Det gäller än idag. Det var inte Mona Sahlin som knäckte Socialdemokraterna i valet 2010, det var samarbetet med Lars Ohly.

Hederskulturen tar taxi

Ett taxiförmedlingsföretag tyckte den här veckan att det var en bra idé att göra reklam för sin verksamhet på följande sätt:

Helsida i Norrköpings-Magazinet nr 32 (sidan 7)

Så många fel på så få bokstäver. Redan greppet att försöka skrämma folk att använda taxi för att känna sig tryggare är tvivelaktigt. Men vad är det man skrämmer med? Taxiföretaget anser alltså att om en person skulle utsättas för våldtäkt så är det inte övergreppet och traumat som är det stora problemet, utan förlusten av ”oskulden”. En ”oskuld” som av någon anledning skall vaktas av personens förälder. (För övrigt: Om det nu finns något som kallas ”oskuld” så kan den inte tas bort, den kan bara ges bort.)

Person och person förresten, det handlar bara om kvinnor, taxiföretaget struntar i mäns oskuld. Och i män överhuvud taget. Detta trots att en ensam man löper mycket större risk att utsättas för våld och övergrepp än en ensam kvinna. Är det någon som borde ta taxi för att undvika att bli utsatt för brott (förutsatt att taxin är garanterat trygg, vilket den ju inte heller är) så är det en ensam man. Se där en riktig marknadsnisch.

I sitt sunkiga hederstänk ligger denna kampanj i nivå med en kommunal kampanj för fyra år sedan. Den var i och för sig inte kommersiell reklam utan propaganda för ett i sig behjärtansvärt ändamål. Den var å andra sidan finansierad med skattebetalarnas pengar.

Den som rörde sig på gatorna i Örebros och Värmlands län i maj 2010 riskerade att mötas av detta:

Det handlade om en kampanj där 26 kommuner lade skattepengar på att propagera mot langning med hjälp av skam- och hederskultur. Hanna W ogillade starkt den människosyn som låg bakom kampanjen:

Budskapet att jag förväntas uppröras av att kvinnor framställs som villiga är ett budskap om att kvinnor som har sex är orena. Det är ett budskap om att hela kvinnans väsen sitter i hennes kön, och att det blir befläckat av sex.

Sakine skrev om hederskultur, det gjorde även Hanna S:

Man vill gärna intala sig att det inte finns någon hederskultur i Sverige, men tittar man på den här reklamkampanjen så inser man snabbt att så inte är fallet. Hedern här handlar om att beskydda offret (kvinnan) från det smutsiga (sexet). Som om kvinnans heder satt i hennes obefläckade könsorgan!

Sånt här tänkande gör mig heligt förbannad, eftersom det dels omyndigförklarar alla av honkön, som om sex är något kvinnor inte kan hantera på egen hand utan måste ha en förmyndare (hennes far, pojkvän, eller staten) att hantera åt henne och skydda henne från. Dels förstärker det synen på kvinnans könsorgan som något heligt som inte ska befläckas av syndigt leverne.

So what om hon inte är “oskuld” längre? Vadan pojkarnas “oskuld”? Om hon vill knulla på fyllan så är väl det enda problemet om hon inte fått kondomer med sig hemifrån möjligen. Chansen att ångra sig är väl lika stor oavsett kön och ja, det är många som gör dumma saker på fyllan oavsett kön.

Illustration: Marcus Fridholm

Marcus Fridholm hade en teori om hur kampanjmakarna tänkt sig att det skall vara:

Så vad är det värsta som kan hända så länge frivillighet råder? En kille/tjej blir av med oskulden — big deal.

I någon slags romantisk novelliknande föreställningsvärld skall det helst ske när man är sisådär sjutton, arton, nitton år och i det närmaste funderar på att förlova sig med tjejen/killen man varit tillsammans med ett halvår eller mer.

Man planerar fnittrande att ”nu skall det ske” och travar iväg och köper kondomer medan man rodnar hela vägen upp till hårfästet. Sen fumlar man omkring i sängen, hellre än bra, och det gör lite ont — men vad är väl en bal på slottet, det kan ju vara tråkigt och alldeles alldeles underbaaart! Det är faen i mig rena staffan hildebrandsexet som är idealet för hur man skall göra första gången — ni vet ”G som i Gemenskap”: nakenbad mitt i natten, motorcykel, några procent hit eller dit-snack och sen armhävningsknull. Efteråt sitter man i sängen och sjunger sånger tillsammans medan solen går upp.

I Expressen skrev Johannes Forssberg att kampanjen är idiotisk. Reklambyrån Bulldozer som gjort kampanjen skrev om uppmärksamheten på sin blogg, det var tydligt att reklambyråns mål är att ”första gången” faktiskt skall gå till på kiosknovellvis. Dr M sammanfattade hos Fridholm:

Saxat ur reklambyrå-VD:ns försvarstal:

”De unga människor vi pratat med upplevde att oönskat sex är ett större problem bland unga tjejer än bland unga killar.”

Och det har inte möjligtvis någonting att göra med exakt den unkna sexualmoral er kampanj bygger på och underblåser, tror du?

”Jag tror helt enkelt att sex för första gången blir bäst om man gör det nykter, av egen fri vilja. Det är ingen moralkaka, utan egen praktisk erfarenhet.”

Tja … är det inte frivilligt är det våldtäkt, och det är en annan diskussion, no? Och jo, i samma ögonblick som du generaliserar din egen personliga erfarenhet till allmängiltig regel för hur vi ska handla och uppleva saker blir det en moralkaka. Och så var det det där med den där heliga första gången … Hade det inte varit bättre att hålla sig till att konstatera att man i regel är en usel beslutsfattare på fyllan?

Reklambyråns blogg saknade kommentarsfunktion, välkomna till 1999… Hos reklambyrån kunde man även se de övriga affischerna i kampanjen. Notera det genomgående temat: hur flickor blir offer och pojkar (sex)förbrytare så fort de tar ett glas.

Att utnyttja unga flickor i propagandan är inget nytt, Mattias skrev om det när Systembolaget själva var ute och spelade oskulds- och befläckelsekortet inför skolavslutningarna för några år sedan. Alkosexism är ju inget nytt för alkoholmonopolet.