Nej, Maud Olofsson har inte skött Nuonaffären bra alls. Men, det gäller hanteringen efter köpet. Själva köpet skötte hon inte sämre än Socialdemokraterna skulle gjort, tvärtom. Deras försök att skylla en förlustaffär på henne inget annat än patetiska. För det är inte så att Socialdemokraterna har någon historia av att ha skött Vattenfall bra, det är faktiskt motsatsen som gäller, vilket Anders Billing konstaterade i Fokus i fjol (min fetning):
Köpet av Nuon var bara nästa steg i den expansionsstrategi som förverkligades under Göran Perssons regering. Sättet som Nuonköpet genomfördes på skiljer sig inte nämnvärt från hur det gick till då. Snarast verkar det nya varit att regeringen alls diskuterade ett av Vattenfalls förvärv. Den typen av förankring var sparsam för affärer på totalt minst 70 miljarder – köp som i dag ifrågasätts lika mycket som Nuon.
Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) anmäldes och hans regering prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning. Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.
PM Nilsson skriver i Dagens Industri om hur oppositionen i sitt kortsiktiga politiska spel skadar Vattenfall:
Den viktigaste orsaken till de stora energibolagens värdeminskningar är att den amerikanska frackingrevolutionen har gjort energi billigt. Kol som tidigare brändes i USA skeppas i dag över till Europa och säljs till vrakpriser. En andra viktig orsak är att energikonsumtionen i dag sjunker i Europa, en följd av ändrade livsstilsmönster, digitalisering och avindustrialiseringen efter finanskrisen.
Detta kunde ingen förutse. Tvärtom trodde man på stigande energipriser och ökande konsumtion när de nya länderna i Öst- och Centraleuropa kom in på den gemensamma marknaden.
I backspegeln är det lätt att vara kritisk mot köpet av Nuon, men då affären genomfördes låg den i linje med vad övriga aktörer på marknaden gjorde och med EU:s önskan om transeuropeiska energibolag. Detta är det viktiga. Om Vattenfall hade gjort ett mer lyckat köp hade Konstitutionsutskottet knappast ödslat tid åt att reda ut exakt hur informationsgången i regeringskansliet gick till. Om Vattenfall köpt ett stort vindkraftföretag – även det affärer som drabbats av långvariga svackor – hade den rödgröna oppositionen troligen velat vänta in bättre tider innan man fällde domen. […]
Vattenfall är mycket mer än bara Nuon, det är fortfarande ett mycket värdefullt bolag, och det värdet riskeras nu genom oppositionens ansvarslösa agerande:
Den varaktiga skadan av oppositionens kritik är en politisering av Vattenfalls roll.
Vattenfall förtjänar en mer professionell ägare som inte styrs av jakt på kortsiktiga politiska poänger. Politikerna skall bistå med det bara de kan: Att tillhandahålla tydliga mål – mål som inte står i inbördes konflikt med varandra – och långsiktigt stabila spelregler. Det har inte varit fallet hittills. Fortums chefsekonom Simon-Erik Ollus, dömer ut de senaste årens energipolitik i EU, nybyggda gasverk står stilla och värden för 40 miljarder euro, 360 miljarder kronor, har skrivits av. Tvärt emot miljömålen ökar kolförbränningen:
”Faktum är att 90 procent av alla nya investeringar i energiproduktion numera baseras på subsidier. Knappt några nya marknadsbaserade investeringsbeslut tas längre i energibranschen i Europa.”
Ny kommersiell koldioxidfri elproduktion behöver ett elpris på minst 50 euro/MWh för varje timme under kraftverkets livstid för att täcka kostnader för kapital och drift. Det kan jämföras med att marknadspriset på el nu ligger kring 30 euro/MWh, och enligt prognoserna ska fortsätta hålla sig på den nivån.
För en hållbar och miljövänlig energiproduktion krävs att politiken sätter få – men hårda, tydliga och uppnåeliga – mål. Ollus ser nu ändå en ljusning:
EU-kommissionens aktuella förslag till klimat- och energipolitiskt ramverk för 2020-2030 gillar han på många sätt.
”Det positiva är att förslaget bygger på konkreta åtaganden, bara ett övergripande mål (40 procent reduktion av koldioxidemissionerna), mindre statlig intervenering och synsättet att klimat- och energipolitiken ska drivas integrerat, inte var för sig.”