För apologeten spelar fakta ingen roll

I Godmorgon, världen i P1 skyllde Pierre Schori terrordådet i Paris på… Korstågen. ”Det finns en otrolig styrka i berättelsen om Jerusalems förstöring och kolonialismens effekter”.

Visst gör det, men styrka är inte alltid samma sak som rätt.

En historielektion:

För 757 år sedan föll islams juvel Bagdad för fiendearmén och befolkningen massakrerades. Plundringen och skövlingen av kulturskatterna och morden på kalifen, tusentals lärda och ofattbara mängder vanliga stadsbor sände chockvågor genom hela den muslimska världen. Den lägsta uppskattningen talar om att 200000 civila invånare dödades, den högsta lägger siffran på två miljoner. Tigris vatten färgades i dagar svart av bläcket från de oersättliga handskrifter som kastades i floden och rött av blodet från de avrättade stadsinvånarna. Det sinnrika bevattningssystemet som fungerat ända sedan Mesopotamiens storhetstid saboterades och förföll därefter totalt eftersom det inte fanns tillräckligt med levande människor kvar för att reparera det. Bagdad som varit islams kulturella och kommersiella centrum blev aldrig mer vad det varit.

Kalifatets gyllene tid av expansion, kultur och vetenskap var över. Islam vände sig inåt, skyllde misslyckandet på för mycket modernism och fastnade i dogmer och stagnation (en reaktion som inte inträffade för sista gången). Den värdsliga överhögheten i regionen togs sedermera över av de muslimska ottomanerna som sedan styrde som kolonialherrar över stora delar av arabvärlden fram till Första världskriget.

Den armé som erövrade Bagdad kom från mongolväldet, världshistoriens största imperium.

Men, som P J O’Rourke påpekar, att skylla arabvärldens problem idag på en kultur vars ättlingar bor i tält på en glesbefolkad stäpp och tvingas tillgripa jäst jakmjölk som berusningsmedel är inte lika publikfriande som att skylla på de västliga korsfarare som ägnade lika stor energi åt att bekämpa kristna som åt att bekämpa muslimer.

Dåliga ledare och populister har i alla tider skyllt sina länders tillkortakommanden på onda makter utifrån. Och vad gör vi? Vi finansierar med skattepengar utbildningar i postkolonialism och vithetsstudier för att hjälpa ledarna att fortsätta slippa ta ansvar för sitt styre…

Nej, Europadomstolen säger inte att Malmö måste ordna alternativt boende

Det påstås i debatten, utan källhänvisning, att Europadomstolen slagit fast att kommunen har skyldighet att erbjuda alternativt boende vid avhysningen av lägret i Sorgenfri. En av de som gör det är organisationen Civil Rights Defenders (Aldrig hört talas om? Om jag säger före detta Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter då?)

Ett försök att via twitter få fram källan till detta påstående blev en lektion i postmodernism. Två högprofilerade debattörer som spred organisationens påstående tillfrågades om källan, liksom organisationen själv. Organisationen själv svarade inte. Och de två debattörerna gjorde klart att de inte bara inte hade någon aning om vilken dom som avsågs, de var heller inte intresserade av att veta vilken dom som avsågs. En brydde sig uttryckligen inte ens om ifall domen innebar det som hen påstod att den gjorde. Någon anför alltså ett påstående som argument, genom att nästa person bara hänvisar till detta påstående blir det ett argument, oavsett om det objektivt sett är sant eller falskt. Det ser ut som ett argument, ergo, det är ett argument…

Jag fick alltså leta ensam.

Snart visade det sig att det fanns två domslut som utåt sett kunde passa in på situationen i Malmö. Men bara ett av dem hade en formulering om att det allmänna hade skyldighet ordna nytt boende. Så ja, det finns ett domslut som talar om denna skyldighet, men förutsättningarna där var helt annorlunda:

Det gällde franska medborgare, i Frankrike, som bott länge, och lagligt, på platsen. Avhysningen skedde från mark som var planlagd för camping, semipermanent och permanent småskaligt boende. Planen, som kommunen anförde som skäl för vräkningen, ändrades 2003 så att det liksom tidigare var tillåtet att bo på området i husvagn eller liknande, men om man gjorde det mer än tre månader krävdes speciellt tillstånd. Ett tillstånd som kommunen valde att inte ge på grund av mindre avvikelser från reglementet. Avvikelser som kommunen, liksom exempelvis vatten- och elverket, under många år tidigare accepterat.

I Herblay, Val d’Oise, kännetecknades förhållandena alltså av ”lack of urgency and of any manifestly unlawful nuisance” (sid 15). På alla punkter var det andra förutsättningar än i Malmö, Skåne: Det handlade om det egna landets medborgare. Som i många år bott lagligt på samma plats. På land som de ägde eller hyrde. Det handlade inte om något problemområde vare sig det gällde ordning eller sanitet.

Domen finns här: http://hudoc.echr.coe.int/eng?i=001-127539

Domen i sammandrag: http://www.errc.org/article/winterstein-and-others-v-france/4246 

Sammanfattning av fler viktiga rättsfall som inbegriper romers och resandes rättigheter, de flesta handlar inte om vräkning: http://www.echr.coe.int/Documents/FS_Roma_ENG.pdf

Det andra domslutet gällde ett fall i Leeds, detta åberopas av Centrum För Sociala Rättigheter i en debattartikel på SVT.

I rättsfallet Connors v. UK fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).

Men domslutetet stödjer inte alls det CFSC tror (eller låtsas). För även där handlade det om landets egna medborgare, som bott länge, och lagligt, på en plats just avsett för den typen av boende. Domstolen gav dem rätt eftersom de vräkts från sitt permanenta boende efter anklagelser  från kommunen om ordningsstörning, anklagelser som de inte givits möjlighet att försvara sig rättsligt emot.

Postmodernismen må vara inne i akademin och på opinionssidorna. Jag hyser dock fortfarande den där träiga uppfattningen att de fakta man använder när man argumenterar skall vara kontrollerbara och så långt det bara går verifierade. Sveriges framtid skall inte formas i en tävling om vem som kan berätta mest känslospelande sagor, den skall formas genom att så gott man kan skildra hur verkligheten faktiskt ser ut och vilka effekter olika handlingsalternativ får på den verkligheten.