Minns ni Nils Marcks von Würtemberg? Det var han som, bland annat med motiveringen alla borde ha rätt att ställa bilen utanför sitt hem, oavsett var man bor överklagade höjningen av boendeparkeringsavgiften på Östermalm. Han stoppade därmed höjningen för alla och utnämndes, inte helt motvilligt, av DN till boendeparkerarnas hjälte. Jag skrev om det i maj.
Förra måndagen förlorade han i Förvaltningsrätten i Stockholm. Avgiftshöjningen är laglig. Förvaltningsrätten skriver i domen:
Kommunerna har genom 2 § KAL fått kompetens att ta ut ersättning i form av en avgift för rätten att parkera i den omfattning som behövs för att ordna trafiken. Av bestämmelsen framgår vidare att för att underlätta för dem som bor i ett visst område att parkera inom området får avgifter tas ut efter särskilda grunder. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1984/85:14 s. 13) måste kommunerna för att kunna utnyttja avgifternas styreffekt maximalt ha rätt att bestämma avgifterna efter särskilda grunder för dem som omfattas av boende- och nyttoparkering. Bestämmelsen innebär därmed enligt förvaltningsrättens mening att likställighetsprincipen inte är tillämplig beträffande kommunfullmäktiges beslut om hur dessa avgifter tas ut.
Vad Nils Marcks Von Würtemberg anfört innefattar inte några sådana omständigheter som medför att det överklagade beslutet ska upphävas i enlighet med 10 kap. 8 § KL. Överklagandet ska därför avslås.
KAL är juridiska för ”Lag om rätt för kommun att ta ut avgifter för vissa upplåtelser på offentlig plats m.m. SFS 1957:259”. 2 § ger alltså kommunen rätt att ta ut parkeringsavgifter i den mån det behövs för trafikens ordnande, dvs högre avgifter i områden med hög belastning och lägre eller inga i övriga:
I den omfattning som behövs för att ordna trafiken får en kommun ta ut ersättning i form av en avgift för rätten att parkera på sådana offentliga platser som står under kommunens förvaltning och som kommunen har upplåtit för parkering.
Grunderna för beräkning av avgiften beslutas av kommunfullmäktige.
Kommunen behöver dock inte ta ut samma avgifter ens av alla som parkerar på samma plats, kommunen får ta ut särskilda (alltså lägre) avgifter av näringsidkare, lokalt boende och andra med särskilda behov, s k boendeparkering:
Därvid gäller följande. För att underlätta för näringsidkare och andra med särskilda behov av att parkera i sitt arbete eller för dem som bor i ett visst område att parkera inom området får avgifter tas ut efter särskilda grunder av dem som beslutet gäller. Avgiften får i sådana fall fastställas till ett engångsbelopp för en viss period. Rörelsehindrade får befrias från avgiftsskyldighet.
Kommunen får ta ut självkostnadspris av yrkestrafik, detta kan innebära att det blir såväl billigare som dyrare än vad det skulle blivit om avgiften tagits ut ”för trafikens ordnande”, hänger ni med?
För upplåtelse på offentlig plats som står under kommunens förvaltning av särskilda uppställningsplatser för fordon, som används i yrkesmässig trafik för personbefordran eller i taxitrafik, får kommunen ta ut avgift med det belopp som behövs för att täcka kommunens kostnader för användningen.
Förvaltningsrätten fann alltså att KAL utgjorde ett sakligt skäl att frångå likställighetsprincipen som finns i Kommunallagens §2, SFS 1991:900
Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Det var den likställighetsprincipen som Marcks von Wurtemberg anförde som skäl för sin överklagan. Men det höll inte, den tolkning som kommunen, och jag, gjorde, vann. Om inte det här domstolsutslaget överklagas vinner det laga kraft efter tre veckor, alltså i mitten av juli.
Läs även andra bloggares åsikter om trafik, juridik, politik, parkering, stockholm,östermalm