Porrförbud är inte en lösning, det är ett problem

För två år sedan diskuterades det om ett porrförbud i EU, det blev inget av med det då, men moralisterna ligger inte på latsidan. Nu har Sveriges Kvinnolobby, ROKS, med flera startat ett upprop mot ”den kommersiella porren” som görs ansvarig för allt ont i Världen från snett uttag av föräldradagar till nageltrång.
Mönstret är detsamma, för att få lagstiftarna med sig utmålas en mycket skruvad bild av verkligheten.

Porr, iallafall den som förbudsivrarna själva sett, eller fått beskriven för sig (det brukar inte framgå av argumentationen) handlar om våld och om den manliga lusten. Bilden sätts att det handlar om kvinnor sminkade som trettonåringar som utsätts för våldtäktsliknande handlingar.

Det finns naturligtvis dålig porr, liksom det finns andra dåliga uttryck för yttrandefriheten. Men att vilja förbjuda ”porr” gå grund av ”Anal Rape Whores Fest XXL III” är som vilja förbjuda ”tidskrifter” efter att ha sett en skymt av livsstilshyllan på Statoil när man betalde bensinen, eller vilja förbjuda ”tidningar” efter att ha sett en genomsnittlig krönika i en kulturbilaga. I vanliga fall brukar det anses vara en fördel att veta något om det man talar om, några sådana hänsynstaganden föresvävar uppenbarligen inte förbudsivrarna.

Teorin framförs att tittande på porr medför en avtrubbning och ständigt högre krav på extrema kickar. Något skäl till varför just porr skulle vara mer avtrubbande och beroendeframkallande än mat, musik, kriminalromaner eller tv-serier framförs dock inte.

Om det vore så att filmer uppmuntrar på det sättet, hur kan vi då tillåta skildringar av misshandel, våldtäkter och mord i bild och film? Mord och blod som är en av Sveriges stora kulturexporter. Hur kan vi tillåta fiktionaliserade mord som sänds på bästa sändningstid i tv och som i textform – med suggestiva bildomslag – översvämmar våra varuhus och bensinstationer? Svaret är att något sådant orsakssamband mellan fiktion och verklighet inte finns och heller aldrig kunnat påvisas i seriös forskning.

Naturligtvis finns det mycket enahanda och kvalitativt undermålig porr, men detta fenomen är sannerligen inte förbehållet just den kulturgenren. Som Hans Li Engnell skriver:

Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen […] Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Naomi Abramowicz konstaterar i dagens Expressen att porrbranschen är en av de mest radikala och progressiva, hon skriver mest om tekniken, men det handlar också om innehållet.

Amanda Hess har i Slate visat hur ett porrförbud skulle diskriminera kvinnor och sexuella minoriteter och direkt motverka syftet att riva ner skadliga könsstereotyper:

When we find gender disparities in other sectors—from literary journalism to tech—we urge industry leaders to assess the problem and encourage women to lean in. But when it comes to porn, the impulse is to just shut the whole thing down.

That’s unfortunate, because it reinforces the expectation that women can only ever be innocent bystanders to sexual material, never producers or consumers in their own right (banning all porn would mean negating the contributions of proudly feminist pornographers like Tristan Taormino, Nina Hartley, and Cindy Gallop). It glides over the experiences of female porn viewers (who have leveraged the Internet to find and distribute porn that appeals to them, even when it’s not marketed that way). It totally ignores the men who are ”sexualized” in porn (if pornography discriminates against women, can we all keep watching gay porn?). And it curtails discussion about the challenges faced by some men in the industry (like Derrick Burts, who contracted HIV in 2010, and Erik Rhodes, who died from a heart attack at 30 after heavy steroid use).

Enforcing a government ban on pornography won’t actually rid the world of smut (and the proposal, which has been raised before, is unlikely to lead to a legitimately enforceable ban). But the effort does make it a lot harder to talk about porn honestly, and to advocate for better representation of women in the industry. In a misguided effort to advocate for women, these activists are negating the sexuality of women, gay men, and all the straight guys who’d like to see more diversity in the porn they’re watching, too.

Anna Troberg har varit inne på samma resonemang:

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Salman Rushdie konstaterade redan 2004 att acceptansen för porr är ett tecken på hur fritt ett samhälle är.

Men det är ju så synd om skådespelarna hörs invändningen. Ingen kan ju vilja ställa upp på det där frivilligt? Jodå.
Vi behöver inte tycka synd om porrskådespelarna. En nyligen avslutad studie av kvinnliga sexskådespelare visar att de inte mår sämre än någon annan yrkesgrupp, tvärtom, de har en mer positiv självuppfattning än andra yrkeskvinnor av samma etnicitet och ålder. De uppskattar också sex mer än genomsnittet (duh!) Studien hittade inte något stöd för den av McKinnon förespråkade och vitt spridda teorin om ”defekta varor” – att porrfilmsaktörer i högre grad än andra skulle haft en uppväxt präglad av våld och övergrepp.

Naturligtvis finns det de som är i porrbranschen av fel anledning, som har ett självskadebeteende och har en omgivning som utnyttjar deras osäkerhet och utsatthet till att begå övergrepp. Men jag har aldrig hört någon EU-parlamentariker eller Kvinnolobbyrepresentant använda detta som argument för att totalförbjuda modebranschen, teatern eller den ”vanliga” filmindustrin. Lösningen måste vara att motarbeta avarterna, där också.

Hur tror du förresten att den typiska kvinnliga porrskådespelaren ser ut?

Du tänkte ”blond med enorma bröst” va?

Fel, den genomsnittiga porraktrisen i USA är en brunett med b-kupa. Den etniska fördelningen speglar exakt sammansättningen i hela befolkningen. Jon Millward har gjort ett fantastiskt ambitiöst datagräv om branschen. Är du det minsta intresserad av hur branschen ser ut – oavsett om du tycker att den skall finnas eller ej – läs vad han skriver.

Skallmätning och konsekvens

Idag la Centerpartiet ut en jobbannons:

Vi söker en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk. Läs mer @Rattvise. #nyttjobb https://rattviseformedlingen.se/ledigajobb/centerpartiet-riksorganisation-soker-junior-pressekreterare-stockholm

Denna rasprofilering kritiserades hårt från delar av borgerligheten, medan vänstern och andra delar av borgerligheten inte tyckte det var något anmärkningsvärt alls. Rasprofileringen försvarades med ”äganderätt” och ”självbestämmande”

Det jag finner intressant är att hur många som inte har någon moralisk kompass alls i frågan. Antingen tycker man det är i sin ordning med etnicitet som urvalsgrund eller så gör man det inte. Jag frågade flera av de som tyckte att Centerpartiets kravspecifikation – ”för balansens skull” – var oproblematisk: Gäller detsamma när nattklubbsägare gör etnisk profilering bland de köande – ”för balansens skull”.
Flera svarade inte alls, flera svarade att det var det inte var samma sak. Slutsats:
”Arbetsgivare profilerar etniskt. Pga balans. Bra!”
”Krogägare profilerar etniskt. Pga balans. Dåligt!”
Att vara liberal är att vara kluven…

Det finns argument för och emot båda ståndpunkterna, åtminstone så länge det rör sig om privat verksamhet med många utförare. Men tycker man en sak i det ena fallet bör man rimligtvis tycka samma sak i det andra. De enda som jag vet satt ner foten helt i ena eller andra hörnet är hardcorelibertarianerna i FMSF och CUF: De ser det som självklart att ägaren bestämmer vem ägaren släpper in eller anställer, enligt de kriterier som ägaren själv satt upp: Kön, längd, vikt, byststorlek, hudfärg, hårfärg, religion, politiska åsikter, sexualitet eller klädsmak. Man behöver såklart inte hålla med dem om detta, men man måste erkänna att de har en klar och stringent linje.

Själv lutar jag åt att etnisk profilering alltid är något dåligt, vilket dock inte betyder att jag vill förbjuda det, allt som man anser är dåligt behöver nämligen inte förbjudas. Däremot kan det kritiseras. Det jag har svårt för är personer som stödjer lagstiftning mot etnisk profilering i krogköer (det är förbjudet) men tycker det är helt i sin ordning med etnisk profilering i jobbannonser (i stort sett tillåtet). Bestäm er!

Och oavsett om man anser att arbetsgivare skall ha rätt sätta upp vilka kravspecifikationer som helst eller ej – Man kan med Ivar Arpi undra, vad är det för slags arbetskompetens som sitter i det etniska ursprunget?

Varför efterlyste C inte hårdrockare, österbottningar, veganer, bluesmusiker, rollspelare eller vagabonder? Om nu mångfald var målet.
Mångfald syftar alltid på de med annan etnicitet än svensk. Inte mångfald av åsikter, livsstil, perspektiv eller bakgrund. Etnicitet.