Archive for november, 2009

Etta för Mary, kryss för Per

14 november, 2009

Det är nu nio dagar kvar på provvalet bland Moderaternas medlemmar i Stockholms stad och län, jag vill därför medan tid är speciellt puffa för en kandidat i länet, Mary X Jensen, en kvinna med erfarenhet, integritet och förmåga. Hon kandiderar till kommunfullmäktige i Österåker och till riksdagen. Jag tänkte först göra en piffig banner med x:et i mitten som symbol för att sätta ett kryss, men så kom jag på att Länsmoderaterna av någon outgrundlig anledning inte använder sig av kryss utan av siffror… Men idén går ju att återanvända till det ”riktiga” valet.
Det finns fler utmärkta kandidater i länet, ingen nämnd, ingen glömd.
Själv bor jag i Stockholms stad som är en egen valkrets och kan därför inte rösta på Mary. En som bor i länet och redan har röstat är Fredrik, hur han valde kan man se här.

Vill man göra reklam för min kandidatur till riksdag och kommunfullmäktige i Stockholm så kan man lägga upp nedanstående banner på sin blogg:
Ditt vaccin mot förmynderi, kvotering och morallagar
Jag skrev en kort presentation på bloggen då provvalet började. Jag har en längre variant på moderaternas web. Dels för riksdagen, dels för kommunfullmäktige. Jag har också gjort en provvalsbroschyr som finns att ladda ner här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tre myter om skatteutjämningen

8 november, 2009

Skrev nedanstående till SVT Opinion och eftersom de är rätt petiga med att ha ensamrätt så publicerade jag inte artikeln på bloggen. Nu har det gått tio dagar utan svar så då lägger jag upp den här i stället:

Debatten om skatteutjämningen har tagit fart igen, och mediekoreografin är samma som alltid: “Stockholm mot Landsbygden/Norrland.” Raskt kom det också på SVT Opinion in ett inlägg från Jämtland. Men det är inte, som myten säger, Norrland som tjänar mest på skatteutjämningen. De mesta pengarna går till stora kommuner i södra Sverige. Utjämningen sker inte bara mellan kommunerna utan även mellan landstingen, och där är det bara ett landsting som betalar, Stockholms. Vi tvingas därför ha Sveriges i särklass högsta landstingsskatt.

En annan myt är att en landsända har rätt till extra transfereringar om där finns naturresurser. Jag skriver “extra” eftersom dessa regioner redan fått dessa transfereringar. Genom enorma investeringar av kunnande, personal och kapital utifrån har skogen, gruvorna och vattenkraften kunnat skapa tusentals välbetalda arbetstillfällen för de som råkar bo där dessa naturresurser råkar finnas. Kommunerna och landstingen drar in skatteintäkter på detta, för att inte tala om staten, som äger många av bolagen.

Om det finns en obegränsad ”rätt” att bo i en landsända där det finns begränsad försörjning (jag själv anser inte att en sådan rätt finns) så skall den också betalas solidariskt av alla andra. Dagens system lägger bördan enbart på Stockholmarna, vilket är djupt orättvist. Det är också lika logiskt som att kräva att Köpenhamnarna skall betala för uppehället för hundratusentals invånare på oljefälten mitt ute i Nordsjön, där finns också rika naturresurser.

Ingen landsända har rätt att subventioneras i oändlighet för att en stor del av de som bor där inte kan försörja sig själva. För hundra år sedan flyttade människor till exempelvis Norrland för att få arbeta. Från landsändar där det inte fanns jobb. Varför skall deras efterföljande plötsligt kräva att få bo kvar och bli försörjda av andra där inga jobb finns?

Men det tål att påminnas om att det inte är Norrland som får de största skatteöverföringarna, det är södra Sverige. Visst skall det finnas viss utjämning för att kompensera för extrema orättvisor i förutsättningar. Men detta skall skötas av staten. Undersköterskan i Skärholmen skall inte tvingas betala högre kommunalskatt för att sänka kommunalskatten för miljonären i Vänersborg.

Jag avslutar med en tredje, mycket seglivad myt: Den att Stockholm får en orättvist stor del av de statliga pengarna eftersom så många myndigheter ligger här. Fel. Stockholm har lägst andel offentliganställda i hela landet. Inte heller investeras det speciellt mycket av staten i byggande, de statliga investeringarna i vägar och spår i Stockholmsområdet har under de senaste trettio åren varit löjligt små i förhållande till regionens invånarantal och trafikmängd. Men Förbifart Stockholm då? “Den skall ju få 25 miljarder” säger någon kanske. Fel igen, den absolut största delen av kostnaden kommer inte att betalas av staten utan av Stockholmarnas egna vägtullspengar.

Visst räknas en del kostnader för kommunerna, till exempel för kollektivtrafik, med i skatteutjämningen, men inte det högre löneläget. Det vill säga, det högre löneläget räknas när skatteintäkterna tas med, men inte när kostnaderna för kommunen och landstinget skall beräknas. Rättvist? Knappast.

Naturligtvis bet inte logik på kommittén som för ett par år sedan var satt att korrigera omfördelningssystemet. Om vi har högre löner i Stockholm så måste det räknas både på inkomst- och utgiftssidan. Kommittén räknade gladeligen med det högre kostnadsläget för löner och hyror när de räknade de högre skatteinkomsterna här, men när det kom till utgifter så fanns plötsligt inte samma pengar. Som dåvarande utredningens ordförande, landshövdingen i Västerbotten Lorentz Andersson, sa 2005: ”vi skall inte subventionera era höga löner”. Goddag yxskaft. Vi har aldrig begärt att ni skall betala oss för vårt högre löneläge, det enda vi begär är att ni inte skall få betalt för det.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det du inte visste att du ville veta om PBL

6 november, 2009

I Svenska Dagbladet kan man läsa att Länsstyrelsen tycker till och överprövar hur Stockholms stad skall få bestämma om hur Stockholms stad skall se ut. Det gällde specifikt bygget av Västra City och överdäckningen av spåren längs Klara Sjö. Men detta är inget nytt, Länsstyrelsen har redan på ett mycket burdust sätt överprövat Stockholms demokratiskt fattade beslut. I februari beviljade vi i Stadsbyggnadsnämnden bygglov för 15 planenliga balkonger mot gatan i fastigheten Fortifikationen 2 vid Polhemsgatan på Kungsholmen. Allt enligt kontorets förslag. Bostadsrättsföreningen har redan rivit ner delar av fasaden och flera lägenheter har nu hål i väggen. Nu har Länstyrelsen rivit upp beslutet och inhiberat byggnationen(!)

Det handlar alltså om ett planenligt bygglov som gavs av en enig nämnd på förslag från Stadsbyggnadskontoret. Detta har nu underkänts av Länsstyrelsen som kom till slutsatsen att bygglovet inte skulle ha givits eftersom byggnaden ”förvanskas”. Ett synnerligen subjektivt omdöme som inte delas vare sig av de tjänstemän eller politiker som är verksamma i staden. Nu står alltså föreningen med hål i fasaden och förbud att gå vidare trots att de fått bygglov. Men det kunde varit ännu värre; Detta beslut behövde inte ha kommit i år, det kunde ha kommit år 2012, eller till och med år 2019. PBL är nämligen så märkligt utformad att ett bygglov egentligen aldrig ”vinner laga kraft”. Först om en åtgärd är äldre än 10 år upphör möjligheten för överklaganden och omprövningar av åtgärderna.

Detta länsstyrelsebeslut ifrågasätter kraftigt nämndens legitimitet och hotar också rättssäkerheten. Att ett bygglov aldrig vinner laga kraft och kan överklagas i 10 år är faktiskt fullständigt orimligt. Är det meningen att folk ska vänta i 10 år eller chansa och sätta igång? (Uppenbarligen är det inte meningen att de skall vänta eftersom ett bygge måste starta inom två år och vara avslutat inom fem år från att bygglov givits….)

Det är alltså idag i Sverige fullt möjligt att få bygglov för en åtgärd som 9 år och 10 månader senare kan överklagas av en granne och där överprövande instans finner att lovet är felaktigt, och då måste den lovgivna åtgärden tas bort. Detta problem föreslås inte lösas i den nya Plan- och bygglag som är på remiss och eventuellt kan komma att antas nästa vår. Politiker och förvaltning i Stockholms stad har varit mycket kritiska till lagförslaget. Vi välkomnar sällskap.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 

Politiker skall inte leka dockskåp med Sveriges familjer

1 november, 2009

Socialdemokraterna vill nu marschera snabbare på vägen mot den tvångskvoterade föräldraförsäkringen. Tvång låter ju inte bra så i stället kallas det för en “individualisering”. Men det är bara en rökridå, föräldraförsäkringen är nämligen redan individualiserad. För att en förälder/vårdnadshavare ska kunna ta ut mer än hälften måste den andra föräldern med sin underskrift överlåta några av sina dagar till denne. Vad “individualiserings”förespråkarna alltså vill är att införa ett förbud för en förälder/vårdnadshavare att överlåta sina dagar till den andra.

Tvångskvoteringen vill trycka in alla i samma form. Den tar inte hänsyn till familjernas livssituation. Den tar inte hänsyn till det biologiska faktumet att kvinnor oftast ammar sina barn. Den tar inte hänsyn till viljan hos en kompakt majoritet av Sveriges familjer. Tvångskvoteringen tar makt från familjerna och ger till politikerna.

Dessutom slår den extremt hårt mot familjer som inte ser ut som vänsterpolitikerna tror – med två anställda löntagare. Familjer där den ena föräldern är studerande, arbetslös, sjukskriven eller egenföretagare kan få sin ekonomi raserad om föräldradagarna inte får överlåtas. Väldigt många barn tvingas då börja i förskola mycket tidigare, ett alldeles för högt pris att betala för en “jämställd” föräldraförsäkring. Framförallt är det orättvist mot barnen – de viktigaste individerna i sammanhanget.

Ett argument som ibland framförs är att det är statens pengar och att staten därför bara skall dela ut dem till de som uppför sig ”rätt”. Detta argument håller inte. Förr i tiden var barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Skatterna var låga, föräldrarna betalade för barnens uppväxt och fick tillbaka detta som trygghet på ålderdomen. Nuförtiden går vinsten av barnens arbete inte till föräldrarna utan i stället till staten genom höga skatter, föräldrarna betalar också höga skatter och har därmed dessutom mindre möjlighet att själva betala för barnens uppväxt.

Därför är det i statens, och de barnlösas, intresse att ge tillbaka en del av de indragna skattepengarna till föräldrarna, för utan barn, inga skatteintäkter alls i framtiden. Effekten av högskattesamhällen med generella välfärdssystem blir att speciella skattelättnader/bidrag måste ges till familjer med barn. Att säga att det är ”statens” eller ”skattebetalarnas” pengar är en (ack så vanlig socialistisk) felsyn, det handlar om en del av de pengar som var föräldrarnas från början. Staten, och de barnlösa, går med vinst på att barn föds och uppfostras. Det är en vinst som staten tvingar till sig från föräldrakollektivet. Det är inte en ”subvention” att en del av dessa pengar direkt går tillbaka till föräldrarna. (Ett åskådligare system skulle vara barnavdrag, vilket var på förslag, men vänstervarianten med bidrag vann i Sverige. Dock är det inte ovanligt utomlands)

Viljan att detaljstyra finns inte bara hos de röda utan också i föregivet liberalapartier som Folkpartiet. Frestelsen att lägga livet tillrätta har tillochmed spritt sig in i mitt parti. Man kunde tro att Moderaterna som parti fortfarande var pålitliga motståndare till att politikerna skall stå med pekpinnen i människors vardagsliv, men det har redan släppts upp försöksballonger, som tack och lov snabbt skjutits ned.

En del barn ammar i två månader, andra i femton, i en del familjer passar det att mamman är hemma mycket, i andra att det är pappan. I vår familj har vi delat nästan hälften var på föräldraledigheten, men det gör vi för att det passar oss, vi kräver inte att alla andra skall göra det. Olika lösningar passar olika familjer och olika barn. Om jag blir invald i riksdagen kommer jag att med kraft motarbeta allt familjeförmynderi, vare sig det kallar sig socialistiskt, feministiskt eller liberalt. Staten skall inte leka dockskåp med Sveriges familjer.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,


%d bloggare gillar detta: