Ministerstyre och rosa statistik

Idag rapporteras det i SvD om en byggstart på Kungsholmen i Stockholm i närvaro av Mona Sahlin och Annika Billström. Det intressanta med den artikeln är att den inte kommenterar det starka odören av ministerstyre.

[Sahlin] meddelade också att Vägverket i går drog tillbaka sin överklagan om kvarteret Kojan på Kungsholmen.
– Vi hoppades att få ett klargörande om vem som ska stå för de ökande kostnaderna, men det var mer komplicerat än vi först trodde [min kursivering]. Nu ser det ut som vi kommer överens i alla fall, säger Susanne Lind, regionchef för Vägverket Stockholm.”

Ett sådant sammanträffande att Vägverket plötsligt släppte sitt krav på en klargörande process, en dag innan Sahlin skulle ut och glänsa i fotoblixtarna… Lustigt att det också var samhällsbyggnadsminister Sahlin som meddelade beslutet, fastän en representant för Vägverket fanns på plats.

Mona Sahlin har uppenbarligen vridit om armen på Vägverket så att de inte skall kunna genomföra en process för att se vem som egentligen skall betala för bullerskydd i nybyggda hus. Allt för att byggstarten skall kunna ske före september så att Billström skall kunna hävda att hon uppfyllt vallöftet om 20000 nya bostäder. Staden riskerar nu att få betala enorma summor för bullerskydd mot Essingeleden, Billström leker med våra skattemedel, igen.

F ö har, enligt vedertaget sätt att räkna, under Billströms tid som finansborgarråd 10024 bostäder påbörjats, om ni skulle höra henne säga något annat…

Det första budordet i krishantering är inte att tala sanning

PR-konsulter brukar påstå att det viktigaste i krishantering är att tala sanning. Det är ju inte alls självklart, det beror alldeles på vad sanningen är. Det viktigaste är något annat, en sak som Hax ständigt brukar konstatera att makthavarna har så svårt att förstå: ljug inte om saker som går att kontrollera!
Lars-Erik Lövdén vill (klokt nog, antagligen) inte uttala sig mer i saken utan låter hälsa att han nu åkt på semester, inget konstigt med det, det är ju sådana tider nu…

Hycklarnas marknad

När Lars-Erik Lövdén var bostadsminister motarbetade han kraftigt ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och kallade det för ”en överföring av förmögenhet från kommuninnevånarna till vissa enskilda hyresgäster”.
Låt oss granska detta påstående, det brukar regelmässigt återkomma när borgerliga kommuner låtit hyresgäster köpa husen de bor i.

– Men Lars-Erik, du sa ju att det var omoraliskt att ombilda hyresrätter till bostadsrätter
– Sa och sa, det var ju min hyresrätt!

”Förmögenhetsöverföringen” är ett resultat av det system som socialdemokraterna själva konstruerat: Fastigheten med Lövdéns lägenhet säljs under marknadsvärdet för ett antal bostadsrättslägenheter, ja, men det blir det ju inte så förrän efter att den sålts. Fastigheten säljs som hyresfastighet, på annat sätt får det enligt lag inte gå till, och betalas med gällande marknadspris för hyresfastigheter.

Värdeökningen kommer efter försäljningen, säljaren har inte “förlorat” det värdet eftersom denne aldrig kan komma åt det (oavsett vad Aftonbladet tror). De enda som kan det är en förening av hyresgäster som köper.
Jag har utvecklat resonemanget i en postning förra året.

Varifrån kommer då uppfattningen att kommunerna ”skänker bort” pengar när de säljer hyreshus till bostadsrättsföreningar?

Den socialdemokratiska maktapparaten avskyr tanken på att många människor äger sina egna bostäder. För att citera en tidigare kommunstyrelseordförande (s) i min födelsekommun Sundbyberg: ”Vi tänker inte [genom att bygga något annat än hyresrätter] bygga bort vår egna majoritet”.

Många människor vill själva äga sin bostad, det system som socialdemokraterna skapat gör det dessutom, av ovan nämnda skäl, mycket fördelaktigt för hyresgäster att köpa sin fastighet och ombilda den till bostadsrätt.

Socialdemokraterna har två val inför verkligheten. Antingen inför de marknadshyror, då kommer det inte att vara någon skillnad i värde på hyresfastigheter och bostadsrättsfastigheter, svartkontrakten kommer att försvinna och mycket få hyresrätter kommer att ombildas till bostadsrätter. Eller så fortsätter de som vanligt, då kommer alltfler hyresrätter att säljas svart eller ombildas till bostadsrätter.

Socialdemokraterna vill inte ändra sin politik, men de vill heller inte erkänna vad den leder till. Alltså uppfinns myten om ”förmögenhetsöverföring”, för att försöka att både äta kakan och ha den kvar. Visserligen finns incitamenten till svarthandel och ombildning kvar, men svarthandeln låtsas man inte om och ombildningarna försöker man stoppa genom lagstiftning och skrämselpropaganda.

För att summera:
Det är inte förmögenhetsöverföring när hyresrätter omvandlas till bostadsrätter.
Det är fullständigt legitimt att köpa, eller inte köpa.
Det är genomfalskt att som ledande socialdemokratisk bostadspolitiker göra vad man själv och partiet officiellt säger är fel för att man privat anser att det är rätt.

Godsherren Göran Persson skyller på ”systemet” och säger att slottsherren Lövdén tvingades att köpa den lägenhet i Stockholms innerstad han inte längre bor i för att inte bli hyresgäst hos sina grannar. Det behövde Lövdén inte alls, hans partikamrat riksdagsledamoten Kjell Nordström, som för övrigt bor i sin lägenhet, valde att inte köpa den.

Lövdén är en första rangens hycklare och Persson försöker blanda bort korten genom att skylla på ”systemet”. Ett system som han och hans parti själva skapat. Ett system som gör att det inte finns något samband mellan vad hyran är och vad människor är villiga att betala för lägenheten – och därmed göder handel med svartkontrakt. Det är ett system som gör att den styrelse som han själv tillsatt för Allmänna barnhuset drar slutsatsen att det är bättre ekonomi att sälja stiftelsens hus än att hyra ut dem, fast de ”bara” får hälften av vad huset blir värt efter försäljningen.

”Vi har fått ett marknadsmässigt pris” säger stiftelsens ordförande Ingela Thalén, hon är en av mycket få socialdemokrater som vågar tala sanning i den här frågan.

Officiell arbetslöshet: Sverige är fuskaren i EU-klassen

I dagarna har vi återigen fått höra hur bra det går med jobben, den öppna arbetslösheten är den lägsta på fyra år (vad var det nu som hände för fyra år sedan förresten…?) Henrik på Globaljuggler har tittat på siffrorna, men inte räknat som AMS och regeringen, utan räknat efter de regler som alla i EU utom Sverige använder, var hamnar vi då?

Öppna arbetslösheten är 8,6% – mer än dubbelt så mycket som AMS och regeringen påstår. Sverige kommer på 19:e plats av de 25 EU-länderna. (Förstaplats betyder alltså lägst arbetslöshet, det har Nederländerna med 3,9%)

Undomsarbetslösheten då? Med ILO:s definition, som, jag upprepar, alla andra EU-länder utom Sverige använder, så hamnar Sverige på 23:e plats. 27,5% av ungdomarna i Sverige är arbetslösa – mer än tre gånger de officella svenska siffrorna. De enda i EU som har större ungdomsarbetslöshet än vi är Slovakien och Polen.

Tänk på det nästa gång Persson säger att det går bra för Sverige, och nästa…

Latent arbetssökande består av personer som velat och kunnat ta ett arbete, men som inte aktivt sökt arbete samt heltidsstuderande som aktivt sökt och kunnat ta ett arbete. De latent arbetssökande var i mars 196 000 (±17 000) personer. Av de latent arbetssökande var 113 000 (±10 000) heltidsstuderande som sökt arbete, varav 46 000 i åldern 16-19 år.

I internationell statistik förs de heltidsstuderande som sökt arbete till gruppen arbetslösa, medan de i officiell svensk statistik räknas till gruppen utanför arbetskraften.
SCB 26 april 2006

Lösning på problemet med rösträtt på 18-årsdagen

En del tycker att det är himlans orättvist att inte alla som fyller arton under valåret får rösta, därför finns det nu långt gångna förslag på att sänka rösträttsåldern så att den inte sammanfaller med myndighetsåldern…

Jag har en enklare lösning: Flytta valdagen till nyårsafton! Att valrörelsens slutspurt sammanfaller med julen ställer förstås till det (hur skall man t ex skilja jultomte från jultomte?).
Det löser man genom att slå två orättviseflugor i en smäll; Om julhelgen flyttas tillbaka till september (där den enligt experterna hör hemma) så eliminerar vi nästan totalt det upprörande förhållandet att somliga får ha en vit jul och andra inte.

Om man nu ändå inte vill stuva om i kalendern så kan man införa rullande valdagar. Att ha val varje dag kan bli stökigt, så förslagsvis låter man alla som fyller 18 (och naturligtvis 18 plus jämna multipler av mandatperiodstiden) under månaden rösta den sista dagen samma månad. Med nuvarande storlek på Riksdagen betyder det att drygt sju av platserna byts ut varje månad (ett utjämningssystem ser till att mandatfördelningen stämmer över tiden). Det skulle ha fördelen att regering för en mer långsiktig politik och inte skär ner mellan valen för att i stället ösa ut pengar under valår.

…Eller så kan man rösta på något parti som låter myndiga människor vara myndiga hela tiden, inte bara en dag vart fjärde år.

Kungen kan släppa in Finlandsvenskarna i Svenska Akademien

Franska Akademien tar nu in sin första kvinnliga författare från Maghreb-området (Nordafrika). Akademien, som skall värna och utveckla det franska språket bryr sig inte om medborgarskap, och varför skulle de det? Det är språket som är det viktiga. Tyvärr gäller detta inte för Svenska Akademien, sedan 1811 har ingen Finlandssvensk eller annan icke svensk medborgare fått vara med.

När Finland förlorades till Ryssland var det inte alls självklart att det också skulle avskäras från Akademien, det var dåvarande kronprinsen Karl Johan som på grund av sin starka motvilja mot Gustaf Mauritz Armfeldt drev igenom att man inte kunde sitta i Akademien utan att vara svensk medborgare. Och därvid har det blivit, trots att man med fog kan anta att någon sådan begränsning aldrig föresvävade Gustaf III när han 1786 instiftade Svenska Akademien efter fransk förebild.

I den rikssvenska kulturdebatten är detta en icke-fråga, att propagera för att bredda intagningsområdet med att antal mycket kompetenta kandidater och därmed minska möjligheten för sig själv och sina kollegor att komma in i Akademiens stugvärme skulle vara att begå socialt självmord. Vi lär inte få se ett initiativ till förändring från det hållet, men det finns en lösning:

Än idag är regenten Svenska Akademiens högste beskyddare. Kungen brukar inte vilja ändra beslut tagna av hans företrädare, men här finns två motstridiga beslut, så det går mycket väl att motivera ett återgående till Gustaf III:s grundtanke. Kungen har inte mycket formell makt kvar, men det här är ett område där han har det och kan göra skillnad. Det borde vara en självklarhet att svenskpråkiga författare oavsett bostadsort eller medborgarskap skall kunna sitta i Svenska Akademien!

Jag skrev om saken i höstas också.

Republiken lever i DN, men inte utanför

Trogen sin tradition så har DN en stor republikansk artikel på nationaldagen. Årets är ett inlägg på DN Debatt författat av filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö.

Som debattinlägg är det anemiskt, man får intrycket att DN bett Tännsjö att fort slänga ihop en artikel med ett förutbestämt tema. Författaren försöker driva tesen att monarkin hotar demokratin just därför att den har styrkan att hålla landet på kurs när de politiska instanserna inte gör det (se tsunamikatastrofen).

Hur det skulle vara ett hot mot demokratin gör sig inte Tännsjö mödan att förklara. Möjligtvis är det ett hot mot vissa politikers allsmäktighetsanspråk, men politiker, tolererade av en majoritet av en riksdag som väljs vart fjärde år är inte den enda eller den fullständiga definitionen av demokrati. Speciellt Tännsjö borde veta det.

Resten av artikeln ägnar han åt att förespråka republikanernas ”kompromissförslag”, att välja en president men kalla denne för kung/drottning.
Vilket är lika, tja, demokratiskt, som att säga, ”Jag vill ha fiskbullar och ni andra nio vill ha köttbullar, alltså skär vi fiskbullarna i halvor och kallar det för köttbullar.”

Om Tännsjö var intresserad av verkliga risker för demokratin på sin hemmaplan, universitetsvärlden, borde han i stället undertecknat föregående dags inlägg på DN Debatt.

Blandade länktips: blogghumor

Med anledning av SSU:s anslutit sig till FI:s krav att sex uttryckligen måste godkännas av kvinnan har Micke på Åsiktstorped levererat en FAQ för hur det fungerar i praktiken, bland annat:

Fråga: Men hur hjälper skriftligt samtycke? Man kan ju tvinga någon att skriva på papper också.
Svar: Absolut. Det är därför det skriftliga samtycket kommer kräva två av varandra oberoende vittnen. Vi föreslår föräldrar eller syskon till kvinnan, då dessa vittnen är trovärdigare än till exempel kompisar till mannen.

Fråga: Hur skall vi formulera kontraktet?
Svar: Det enklaste är att ladda hem den förtryckta blankett som kommer finnas upplagd på http://www.sexkontrakt.se. Har du e-legitimation eller Bank-ID kan du också skriva under kontraktet online. Tänk på att vittnena dock måste skriva på från samma dator som kvinnan sexkontraktet avser. Har du inte tillgång till dator kommer sexkontrakt kunna hämtas på närmaste medborgarkontor eller bibliotek. I framtiden kommer det även bli möligt att godkänna ett sexkontrakt med en i förväg angiven sexpartner via SMS.

Fråga: Blir inte det här ett hinder för spontant sex?
Svar: För att inte hindra spontant sex bland etablerade partners kan man, om man varit sambo i minst 10 år alternativt varit gifta i 5 år, skriva ett flergångskontrakt på upp till 10 gånger.

Fråga: Vi är ett tjejpar, måste vi också skriva sexkontrakt?
Svar: Sexkontrakten avser sex där penis eller penisliknande föremål penetrerar en kvinna vaginalt, oralt eller analt. Normalt sett penetrerar lesbiska varandra mest med fingrar och tunga, i vilket fall sexkontrakt ej behöver skrivas. Använder ni så kallade “sexleksaker” eller “strap-ons” måste dock den mottagande kvinnan ge sitt uttryckliga samtycke.

Fråga: Vi är ett killpar, måste vi också skriva sexkontrakt?
Svar: Nej, killar har ingen vagina.

Och missa inte hans sökordspoesi!

Freddi på Dyslesbisk har noterat avsaknaden av landskapsfunktionshinder (det finns för närvarande bara Landskapsvapen, -djur, -blommor, -svampar, -fiskar, -stenar, -fåglar, -insekter, -mossor, -äpplen, -grundämnen, -stjärnor och -stjärnbilder.)
och därför sammanställt en egen lista…

Flersidigt om skolan i DN Kultur (!)

På intressant.se hittade jag en bloggpostning av Östermalmssossen Claudio Skubla. Han kommenterade Sverker Sörlins bokrecension i DN Kultur om den svenska skolpolitiken. Claudio tyckte att det var ett inlägg mot liberal skolpolitik, det är den, också, men när man läser den blir man varse att den mellan raderna är en svidande vidräkning med årtionden av socialdemokratisk klåfingrighet med den kommunala skolan.

Friskoleexplosionen är ett symptom på en dåligt fungerande kommunal skola, inte orsaken till den. Men Sverige har världens dyraste grundskola, så det är inte pengarna det hänger på, det är politiken. Och det är inte de borgerliga som har saboterat det svenska offentliga skolväsendet…

Det som utmärker lärarna i Finland är inte att de har bättre betalt, lärare är inget höglöneyrke där heller, däremot är de respekterade. Socialdemokraterna har i Sverige ägnat fyrtio år åt att medvetet devalvera läraryrket, att elever skall visa respekt för sina lärare och sina kamrater har ansetts vara någon reaktionärt. För övrigt har Finland just de ”hårdare krav och tydliga incitament” som Claudio avfärdar (Sverker Sörlin avfärdar dem inte, han anser bara att de inte är utredda (lite märkligt eftersom han själv drar in Finland som ett lyckat exempel på sammanhållen offentlig skola)).

Något som däremot förenar Skubla och Sörlin är att de reducerar liberal skolpolitik till ett vurmande för friskolor, vilket det inte är. De allra flesta liberaler, inklusive jag själv, skulle gärna se att friskolor inte behövdes. Men när en bra skolpolitik – inriktad på lärande och elevers respekt för varandra och för läraren – inte tillåts i den kommunala skolan så blir friskolor den enda utvägen. Återigen, det är vänsterns nedrustning av den allmäna skolan som skapat problemet, ordnar man det problemet, finns det inte ett behov av ett stort antal friskolor som lösning.

Lärarförbundets krav på legitimation är däremot bara ett utslag av gammalt skråtänkande, examen utgör ingen kvalitetsstämpel och kommer inte att göra det innan lärarutbildningen reformerats ordentligt. Det finns massor med dåliga lärare med examen från lärarhögskolan och det finns massor med utmärkta lärare utan.