Färgbilder från Första Världskriget

För något decennium sedan började tv sända originalfärgfilmer från Andra Världskriget som hade plockats fram ur arkiven. Filmerna fick ett oerhört genomslag hos ungdomen eftersom kriget kom mycket närmare i tiden, människorna såg ju ut då som de gör nu…
Samma känsla fick jag då jag fick de här fotografierna.

De är gjorda med autochrome-teknik – på glasplåtar behandlade med potatisstärkelse – föregångaren till diafilmen. Tekniken uppfanns av bröderna Lumière 1903. Bilderna nedan är tagna av franska fotografer åren 1915-1917, hundratals fler finns på de länkade sidorna.

Fyra senegalesiska soldater, Saint-Ulrich, Haut-Rhin, 16 juni 1917

Rakning vid fronten, Hirtzbach, Haut-Rhin, 16 juni 1917

Flicka med docka, Reims 1917

Originalbilderna finns på http://www.mediatheque-patrimoine.culture.gouv.fr/fr/archives_photo/visites_guidees/autochromes.html (fransk text). Ett mer lättnavigerat urval finns på http://www.alexemde.de/index.php/autochromes/ (tysk och engelsk text).

Always look at the bright side of Death

Jag har alltid varit lite svag för t ex det filippinska och mexikanska förhållandet till döden, där är inte döden något man gömmer undan och inte vill låtsas om. Det gör man inte heller i Ghana:
BBC: Ghana’s fantasy coffin attraction

Drive slowly down the main high street in Teshi, Eastern Accra, and you would probably glance at showrooms and wonder why anyone would want to exhibit a large red fish, or an oversized hammer.
It is as if you have arrived at some strange storage area for a local drama group or even film set.
But, further into town, you will see another couple of ”film set” workshops, and another, and goodness, is that really an aeroplane?
On closer inspection each of these objects turns out to be a wooden casket highly crafted and lovingly finished to transport the newly deceased on their journey to the afterlife.

Traditionen är bara femtio år gammal, den började sedan en hövding hunnit avlida innan den bärstol han beställt blev färdig, då begravdes han i den i stället. Sedan har det rullat på, med kistor som speglar den dödes intresse eller yrke.

Isaac Adjetey Sowah:s utställning i en förort till Accra har några av de mest färggranna kistor som finns att uppbringa.

Hönskistor är mycket populära hos kvinnor, de symboliserar ett moder-barn-förhållande.

Beställarens stora intresse är uppenbart.

Returdesinformation

I debatten om (s)-majoritetens förslag att flytta stadens hyresfastigheter till en oåtkomlig stiftelse har en gammal skröna åter börjat cirkulera: Den seglivade sagan om ”förskingring” som spreds förra mandatperioden.

(s) hävdade då att Stockholm förlorat miljarder på att sälja bostäder till hyresgäster som bildade bostadsrättsförening. Argumentet var att bostadsrättslägenheterna i vissa fall sålts vidare dyrare än vad hyresgästerna köpt dem för. Tyvärr vidarebefordrades detta tämligen okritiskt av medierna och det är väldigt många som fortfarande tror att det är sant att en miljardförskingring ägt rum.

Men det är inte sant, antingen begriper Socialdemokraterna inte sin egen bostadspolitik eller så ljuger de ogenerat.
Sanningen är att hyresfastigheterna såldes till marknadspris. Med gällande lagstiftning får ett befintligt hyreshus bara säljas som hyreshus, och marknadsvärdet för ett hyreshus är mycket lägre än för ett bostadsrättshus om man plussar ihop priset på alla lägenheter. Men, de enda som kan ombilda ett hyreshus till bostadsrätt är hyresgästerna, och de har förköpsrätt, bjuder de lika mycket som den som bjuder mest så får de köpa för det priset. Alltså får de köpa huset för vad det är värt som hyreshus. När de sedan ombildar det till bostadsrätter blir det mycket mer värt.

Socialdemokraterna låtsas som att detta är pengar som Stockholms stad förlorat, men det är det naturligtvis inte. Staden skulle aldrig få in de pengarna på att behålla huset och inte heller på att sälja till någon annan, huset säljs ju till högstbjudande. Med den gällande, av Socialdemokraterna konstruerade, lagstiftningen så är det bara hyresgästerna-som-blir-bostadsrättsinnehavare som kan ta del av den vinsten. Den har inte skänkts bort eller förskingrats eftersom den lagligen inte existerar förrän hyresgästerna ombildat fastigheten till bostadsrätter.

Desinformationen om stadens ”förlorade” pengar är lika falsk när det gäller tomträtterna. Där finns det inte ens en marknad. Enligt lag så är den enda som har rätt att köpa tomten den som innehar tomträtten. ”Marknadspris” är alltså vad innehavaren är beredd att betala. Med gällande ränteläge och tomträttsavgälder så ligger marknadspriset runt halva taxeringsvärdet, vilket också var det pris som stadens borgerliga majoritet erbjöd.

Socialdemokraternas bostadspolitik är obegriplig, men när de själva dessutom försöker utnyttja detta faktum till att sprida vad som med ett mycket milt ord kan betecknas som desinformation har deras skamlöshet gått för långt.

Översåtarna på DN tycker till igen

DN skriver idag i sin huvudledare om vårdnadsbidrag. Kvinnor och män som anser att det är viktigare att vara hemma med de egna barnen några år än att genast rusa ut i arbetslivet igen (för att inte sällan passa andras barn) avfärdas föraktfullt som”hemmafruar”. Ett ord som tydligen är så fult att vi förväntas rysa och sluta ställa frågor så fort vi hör det. Linjen är klar, före barnet når 12-15 månaders ålder måste föräldrarna vara hemma, hälften av tiden var, oberoende av hur familjens behov ser ut. Efter den perioden, måste barnet omedelbart in på kollektiv barnomsorg och föräldrarna ut och förvärvsarbeta.

DN är dock inte för en omedelbar absolut kvotering av föräldraledigheten, inte för att det skulle vara fel att inte låta föräldrarna välja, utan för att föräldrarna skulle göra uppror. Bättre då att göra varje extra månad till ”pappamånad” tills man når DN:s rättvisa lyckorike. Och eftersom DN inte kan finna något annat att dra ner på i statens 1000-miljardersbudget så får tvångskvoteringen vänta, inte av princip, utan av nödvändighet.

”Fram till den dag Sverige anser sig ha råd att förlänga en av världens mest generösa föräldraförsäkringar så får kvinnor och män själva ta ansvar för hur de väljer att fördela hemarbetet. Av ansvar för besluten följer också ansvar för konsekvenserna.

Den kvinna som väljer ett familjeliv framför ett yrkesliv har heller ingenting att klaga över när hon efter en skilsmässa eller vid sin pension har svårt att få ekonomin att gå runt.

Den som från början väljer att göra sig ekonomiskt beroende av någon annan, förblir ekonomiskt beroende. Det är det val kvinnor som väljer att ”satsa på barnen” – eller hur det nu är kristdemokraterna brukar uttrycka det – faktiskt också gör.”

DN:s inställning är klar: Den som inte delar överhetens och DN:s diktat att alla barn mår bäst av att stanna hemma tills de är precis femton månader och därefter som genom ett trollslag mår uselt av det skall inte få några pengar alls. Den kvinna eller man som ser barn som viktigare än karriär skall även i fortsättningen tvingas vara beroende av sin partner för sin försörjning. De tvångsuttaxerade pengarna, från början tagna från föräldrarna, skall bara gå till de föräldrar och barn som uppför sig exakt som politikerna och översåtarna på den tidning som kallar sig ”oberoende liberal” vill.