Konstfack: inte ok med kack i eget bo

Det visade sig att det fanns gränser för Konstfacks förståelse för den konstnärliga provokationen som arbetsmetod. De har nu satt ner foten och stoppat en elev som vandaliserat ett par antika stayer. Som av en händelse råkade stå i Konstfacks egen entré. Budoarstämningsdebattören Lars Anders ser framför sig slutet på den tomma provokationens estetik som förpestat konstlivet det senaste århundradet:

Vad som var en spännande tankelek i början av 1900-talet, då Marcel Duchamps ställde ut sina readymades, cementerades snabbt till en ideologisk tvångströja. Ut mönstrades kvalitet, hantverksskicklighet, skönhet och kunskap, i dess ställe placerades nätverkande, inställsamhet och anpassningsbarhet. […]

Den konstnärliga provokationen, som förr stundom tjusade stundom förfärade en bigott borgerlighet, har idag i stort sett spelat ut sin roll. Få svenskar blir på allvar provocerade av konstverk idag, hur vulgära eller osmakliga de än är. När Anna Odell och Magnus Gustafsson upprörde människor med sina avslutningsprojekt 2008 var det knappast, så som de unga konstnärerna själva ville få det till, deras budskap som rörde upp känslor.

Folk blev helt enkelt förbannade för att meningslösa provokationer tilläts kosta skattebetalarna hundratusentals kronor. Få torde ha blivit upprörda om Odell spelat mentalsjuk utan att belasta den offentliga vården, eller skrivit en kritisk roman eller ett granskande reportage om vad hon anser vara brister i mentalsjukvården. Få skulle heller ha upprörts om Gustafsson köpt en egen tunnelbanevagn som han vandaliserat.

Nu har emellertid Konstfack satt ner foten. Visa av erfarenheterna från 2008 vill man inte låta ytterligare en kvasiintellektuell ligist stoltsera med kriminella handlingar som avslutningsarbete, med någon vag maktstrukturanalys kryddat [med] lite klassperspektiv som förevändning. Förmodligen känner man på sig att såväl allmänhetens som etablissemangets förståelse för den verksamhet som bedrivs vid konstfack skulle undergrävas ytterligare av ännu en debatt som den som följde på Odells och Gustafssons framfart. Eller kanske är det helt enkelt för att åverkan den här gången gjorts på Konstfacks egen inredning. Den tomma provokationen är tydligen bara intressant när kostnaderna drabbar någon annan.

Att det fortfarande går att provocera med konst visar emellertid den institutionella konstteorins främste banerförare i vårt land, Lars Vilks, med all önskvärd tydlighet. Radikala islamister och vänsterdebattörer har sprungit benen av sig för att få offra yttrandefriheten på den politiska korrekthetens altare. Intressant att notera är emellertid att Vilks fått söka en grupp utanför det västerländska demokratiskt liberala paradigmet för att hitta några som fortfarande blir djupt provocerade av konstverk.

Nå, visst kan man provocera mellanmjölksliberaler med konst fortfarande, försök bara göra något med nakna barn eller Astrid Lindgren, men den mesta indignationen är numera ställföreträdande sådan.

Johan Lundberg ger inte mycket för provokatören Yonas Millares förklaring varför han gjorde statyerna prickiga:

– Det visar på ett slags etnoestetik – aboriginer – det lägst stående man kan göra. Även afrikansk konst har lite av den här estetiken.” […]

Millares uppfattning om aboriginernas konst är inget annat än turistens uppfattning om främmande kulturers konst. Prickig och rolig. Skulle han ha varit lika angelägen om att sätta sig in i aboriginernas konst som han har varit att sätta sig in i de konstteorier som idag är förhärskande på konsthögskolor i Sverige där dagens studenter från den svenska medelklassen utbildas till att göra konst för morgondagens vita, svenska medel- och överklass, så skulle han måhända ha insett att gårdagens aboriginer hade en konstsyn som hade mer gemensamt med dem som gjorde de antika statyerna än dagens svenska medelklass-konststudenter.

Viktor ser dock inte bara problem med det självsvåldiga spraymålandet:

The Viktor Report vill inta helt motsatt ståndpunkt. Free Yonas Millares!

Det är nämligen ett verk av högst betydande värde. Genom tilltaget har Millares lyckats leda i bevis något som många av oss länge misstänkt: Att de fina kulturnissarna gärna hyllar skadegörelse, men bara så länge skadegörelsen drabbar någon annan. Exempelvis förortsfolk som åker tunnelbana.

Vilket nog är det enkla svaret på Sakines fråga.

Och missa för allt i världen inte vad som antagligen är det roligaste som skrivits på svenska om provokativa konstprojekt.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konstfack, hyckleri

Pratradiopremiär

I torsdags medverkade jag i den nya pratradiokanalen Radio1, i Efterlyst Special med Hasse Aro. Som alltid fick man inte så mycket tid man skulle önskat. Jag var visserligen med från 14 till 15 men det var också duktiga och intelligenta Tanja Suhinina, en polis och Hasse Aro själv, på telefon fanns en anonym representant från ett anonymt nätverk (nr 17 här, jag tänker inte länka till ett ställe som censurerar kommentarer) som tycker att Madeleine Leijonhufvuds inställning till censur och straff för ”barnporr” är mesig. Alltså fem personer, första minuterna av timmen gick åt till en bandad intervju, det var reklamavbrott varje kvart och när man trodde att det iallafall fanns en kvart kvar så slängde Hasse in ett telefonväkteri. Dessutom skulle tiden delas mellan en diskussion om kvinnor också kan begå brott (det kunde de) och en diskussion om censurlagarna.

Jag tycker att jag fick fram det jag ville då jag pratade men hade som sagt gärna haft mer tid. Efter sändningen undrade polisen upprört hur jag kunde vilja avskaffa förbudet mot teckningar eftersom det då kunde bli tillåtet med photoshoppade teckningar som såg ut som foton på övergrepp. Det var helt klart att för honom spelade det ingen roll om något verkligt barn farit illa, det viktiga var att sätta dit alla personer som eventuellt tittade en sådan bild. Jag kunde ha frågat honom om han anser att den som skjuter en robot som ser precis ut som en människa skall fällas för mord men kom inte på det förrän efteråt.

Leorio har också ett bra svar på ”hur skall man kunna skilja”-argumentet:

Höjdpunkten är åklagaren Thomas Bälter Nordenman uttalande. Japp, mannen som tror att man kan avgöra åldern på kattflickor och alver efter ”internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder” och ”Tannerskalan” får åter uttala sig offentligt. Först hänvisar han till att teckningarna ”kränker barn i allmänhet” (vilket är vad lagmotivet säger, men det gör inte påståendet mindre absurt), varpå han avslutar med att:

”Man ska minnas att det finns mjukvara som kan göra om fotografier till teckningar med automatik, och om inte tecknade bilder förbjuds på samma sätt kan man ju se det som ett kryphål i lagen.”

Inte sedan Thomas Bodströms påstående att man inte kunde exkludera tidningsredaktioner från polisens buggning, för då skulle alla MC-gängen starta tidningar för att undgå att bli avlyssnade, har man väl hört ett mindre vattentätt argument.

Men polisen gick ännu längre, för honom var det likgiltigt om det överhuvud taget fanns en verklighetsbakgrund någonstans. Det finns fortfarande många som lever enligt Lenins gamla maxim: Det är bättre att hundra oskyldiga dödas, än att en enda skyldig undkommer.

[uppdatering: Johanna Koljonen skriver om mangadomen och tecknad ”barnporr” i Fokus]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, radio1, mangadomen, barnporr, moralpanik

Retrospektiv fredag

I maj 2010 skrev jag om ett tyskt hangarfartyg och om tyska zeppelinare. Om ni är det minsta intresserade av ämnet så läs! Om inte annat så för bild- och textlänkarna, den här redogörelsen för en flygtur med Hindenburg i augusti 1936 hittade jag på www.airships.net:

Inside the appearance of stability and comfort was amazing.  Our cabin is five by eight feet, two bunks- one above the other and most comfortable.  A stool is the only furniture.  A celuloid wash basin, a shelf, a shallow closet and a row of hooks completed the equipment.  The walls are of cloth (percale) each cabin a different shade, and the framework of beds, door and stool is aluminum.  Painted on the wall beside my berth was a picture of a lighted cigarette with a cross to serve as a constant reminder that the motto of the Airship is, or should be, “Rauchen Verboten”.  Our baggage unpacked, we were then able to look around.  The cabin next to us was marked “Herr Douglas Fairbanks, Frau Fairbanks”.

On the same deck (port side) is the dining salon 25×50 feet.  The walls are of cloth, attractively decorated in panels with small paintings in the center of each.  The furniture is of metal and red leather.  A railing seperates the inner space where the tables are placed to form a sort of promenade, from which an excellent view can be had.  The window slope outward and three open, so by leaning out a little, one can look under the Ship or astern to catch a glimpse of the forward motor gondola.  The starboard side is the same size.  It is devided by a half partition, one part being a lounge with an aluminum grand piano in one corner, the other a writing room.  The same arrangement of windows is made on that side.   The deck below is much smaller in area.  On it is located the shower baths, the toilets, and a bar adjoining the smoking room.  On one side of the smoking room is a low railing.  Outside of this, one may look straight down through the horizontal windows.  The walls are of leather, gilded on which are designs of famous air ships.  Our departure was not to be long delayed.  By 8 o’clock we were slipping smoothly and silently through the lee gate of the hangar into an almost breathless night.

Graf Zeppelin i Pernambuco, Brasilien, 1932, bild: Bundesarchiv

I maj 2009 bloggade jag om att Marita Ulvskog borde rösta moderat i valet till Europaparlamentet.

För tre år sedan om hur Sverige var på rätt väg och Socialdemokraternas magsura kommentarer.

För fyra år sedan om the gift that keeps on giving, s-info.

För fem år sedan om hur Spansk-Amerikanska kriget äntligen avslutats: Då upphörde nämligen skatten på rikssamtal i USA. Den infördes som en tillfällig lyxskatt 1898, en cent per samtal, för att vara med och finansiera kriget. Därefter förlängdes/utökades den med varje större krig. Efter hård kritik så försvann den 2006. Motsvarande 100 miljarder kronor betalades tillbaka till abonnenterna för de senaste tre årens skatteuttag. Nu är det följdaktligen bara 57 år till vår moms försvinner, den infördes som en tillfällig skatt 1960 och låg då på 4%…

Och i maj för sex år sedan bloggade jag om den nypryda censuren:

Att spela in, tillhandahålla eller se på pornografiska filmer är fullt lagligt i Sverige. Trots detta agerar statliga och kommunala myndigheter för att tvinga hotell att inte tillhandahålla porr i kabel-tv:n på rummen.
Bakom kampanjen för hotell utan porr-tv ligger Roks. De motiverar det med att porr är kvinnoförnedrande – tja, en smaksak, men är det i så fall inte lika förnedrande för män? – och att porr skulle leda till kvinnomisshandel och våldtäkter – en koppling som dock har den svagheten att den helt saknar vetenskapliga belägg.

Inte ens om det vore klarlagt – vilket det alltså inte på minsta sätt är – att porr på hotellrummen är dåligt för ”kvinnans frigörelse”, ”allmänna moralen” eller liknande, så har myndigheterna någon rätt att lägga sig i vad som sänds på hotellens kabelkanaler så länge det inte rör sig om olagligheter.

Det är en sak om det är privatpersoner, privata företag eller föreningar som bestämmer vilka tidningar och filmer de anser vara moraliskt okej eller inte. När staten griper in är det en helt annan sak. ”Det allmänna” är nämligen genom grundlagen förbjudet att lägga sig i vad vi läser och tittar på. Det finns några undantag, men så länge det är lagligt så får inte det allmänna lägga sig i. Det vore mycket intressant att se hur en juridisk prövning av detta utfaller.

”Det allmänna” använder här kraftiga ekonomiska stymedel för att tvinga privata aktörer att rensa bort misshagliga medier. Ett grovt övertramp av grundlagens principer.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, svpol, zeppelinare, censur

Suboptimerad alkoholskattepolitik, redux

Systembolaget tycker att svenskarna dricker för mycket lådvin och föreslår att skatten därpå skall höjas med 30 procent. Flera har undrat vad systembolagschefen har för befogenhet att hitta på sådant här själv, men Kjellberg visar att det inte är hennes eget infall utan ett svar på en remiss. ”Förslaget låter intressant”, säger Ulrik Lindgren, politiskt sakkunnig hos folkhälsominister Maria Larsson (KD)

men

Folkpartisten Carl B Hamilton, som sitter i Systembolagets styrelse, tycker inte att förslaget är en bra idé. Den kommer från företagsledningen och har inte behandlats av styrelsen, påpekar han.

– Prispolitiken är bra som den är och jag tycker inte att den här skatteändringen ska genomföras. Min förhoppning är att detta bara är en storm i ett vinglas, säger Carl B Hamilton.

Folkhälsoinstitutet (FHI) har tidigare föreslagit att priserna på boxviner höjs så att den nuvarande ”mängdrabatten” försvinner:

– Forskning har konstaterat att vinförsäljningen ända sedan 1995 ökat mer än man kunnat förvänta sig. En möjlig förklaring är lådvinets ökade popularitet, säger utredaren Pi Högberg.
En prishöjning skulle kunna vända trenden, säger Högberg.

Sprit- och vinleverantörsföreningen anser däremot att Systembolagets förslag är ogenomtänkt och hotar det framtida monopolet:

– I dag är det endast en av tre flaskor som köps på Systembolaget. I stället har det skapats en svart marknad som driver på både organiserad och oorganiserad brottslighet. Ett ytterligare påslag riskerar att hota monopolets marknadsandelar, säger vd Erika Nylander.
Att hänvisa till folkhälsoskäl anser hon är missvisande.
– Det går inte att kontrollera konsumtionen med priset. Det är ett felaktigt antagande i ett samhälle där det finns andra inköpskanaler. Hon framhåller också att en extraskatt äventyrar Systembolagets klimatarbete.
– En bag-in-box ger ett betydligt lättare fotavtryck klimatmässigt än en flaska.

I den minst oväntade tillkännagivandet den här sidan Peter Jöbacks garderobsöppnande så låter IOGT-NTO meddela att de välkomnar förslaget. Liberaldemokraterna anser däremot att skattehöjningarna gör Sverige fattigare och smuggelligorna rikare, den lila liberalen Per tycker att samhället skall rikta in sig på att minska den skadliga konsumtionen och Café-Viktor ser en paradox i folkhälsoministerns vurm för förbud och skatter och hennes partis vurm för medborgarnas egenmakt.

Gunvor G Ericson som är riksdagsledamot för Miljöpartiet, tillika dess talesperson i folkhälsofrågor, gillar dock idén, liksom vinälskaren Magnus, som dock verkar tro att staten ger rabatt på vin i lådor jämfört med vin i flaska. Naturligtvis gör staten inte det, den beskattar dem lika. Att Systembolaget får rabatt av tillverkare och agenter när de köper storförpackningar är inte statens sak. Eftersom olika beskattning av olika förpackningsstorlekar antagligen rimmar illa med EU:s konkurrensregler så blir det enda sättet att lösa detta ”problem” på således att Systembolaget betalar tillverkarna mer än de begär.

Den något frustrerade miljöpartiväljaren Mattia$ recenserar Ericsons insats. Han är inte nöjd, till exempel smular han sönder hennes argument om ”ökat våld” med att våldet i samhället har minskat samtidigt som såväl vinkonsumtionen som den totala alkoholkonsumtionen ökat. Det som har betydelse för våldet är konsumtionen av starksprit, den har de senaste åren minskat kraftigt men Ericson vill nu göra spriten relativt billigare.

[uppdatering: Enligt DN säger de flesta småpartierna ja, men S och M säger nej.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, skatter, alkohol, systembolaget, suboptimering, förmynderi

Han kom, han sågade, han förlorade

I augusti förra året tyckte den nyblivne villaägaren i Bromma att ett antal furor på kommunal mark i det populära strövområdet ner mot vattnet hade skymt färdigt hans utsikt. Han tog dit en trädfällarfirma som sågade ner tallarna, tio rejäla träd, mellan 95 och 215 år gamla.

Upprörd grannar tog dit polisen som konfronterade honom. Först nekade han, men eftersom han beställt trädfällningen i eget namn var det svårt att göra det med trovärdighet. Sedan ursäktade han sig med att han hade fått tillstånd från förre ägaren, att han fått tillstånd från kommunen och att han inte behövde tillstånd eftersom marken ägdes av villaägarna i området. Tingsrätten trodde inte på någon av förklaringarna och dömde honom idag till villkorlig dom och 45000 kronor i dagsböter. Billigt för att fixa sjöutsikt kan tyckas, men ärendet är inte klart än. Det som återstår är skadeståndet, och det kommer att fastställas när dagens dom fått laga kraft. Kommunen kräver 4 miljoner i ersättning för att kunna återställa skogsbacken.

Före detta furor

Många i kommentarstråden under dagens artikel tycker att summan som kommunen begär är alldeles för hög och jämför den med straff som utmäts för till exempel grov misshandel. Men den är inte ett straff, den är ett skadestånd för att ersätta en uppkommen skada, där finns inte de begränsningar som finns för böter. Straffet han fått är dagsböter på 45000 kronor och villkorligt fängelse för grov skadegörelse.

Bara att få tag på så stora tallar är svårt, området de skall planteras är dessutom brant och svårt att nå med de masikiner som behövs. Fyra hundra tusen för ett träd är i det sammanhanget inte uppseendeväckande dyrt.

Café-Viktor har några alternativa förslag på lämpliga åtgärder:

En yuppie-nisse i Bromma har på eget bevåg och utan något som helst tillstånd sågat ner ett antal hundraåriga kommunala träd i avsikt att skaffa sig sjöutsikt från sin niomiljonersvilla. Eller, inte sågat själv, utan uppdragit åt en firma (möjligen subventionerat av rot-avdrag, alltså) att såga ner träden. Detta medan han själv befann sig på ”kickoff i Sandhamn”.

Kan någon komma på ett bättre upplägg för framkallande av klasshat får ni gärna hojta till.

Saken har nu delvis avgjorts i rätten, där yuppie-nissen dömts till 45 000 kronor i böter. Skadeståndsanspråken återstår dock att reda ut – kommunen har krävt hela fyra miljoner kronor och processen kan bli utdragen. Det är ju inte helt enkelt att bestämma marknadsvärdet på ett träd.

The Viktor Report har ett alternativt förslag för att lösa situationen. Vi kan kalla det ”lifestyle-sharia”: Låt yuppie-nissen slippa skadeståndet – men fastslå också kommunens (alltså vår gemensamma) rätt till tillfredsställande hämnd. Vi kan spontant tänka oss flera passande åtgärder.

• En jätteskärm av spegelglas utmed tomtgränsen, som inte syns för eller stör förbipasserade men som effektivt tar bort all form av sjöutsikt inifrån.

• En specialbyggd tunnel som leder buller från bygget av Förbifart Stockholm, förslagsvis med mynning i närheten av sovrummet.

• Eller en helt vanlig, mindre avfallsanläggning där i sluttningen.

Det kan låta hårt, men för den allmänna moralen är det viktigt att statuera exempel. Och ska man stoppa yuppie-nissarnas framfart så gäller det att slå där det känns som mest: Mot markpriserna.

Har villaägaren svårt att skaka fram kontanter till skadeståndet kanske han kan pröva den här affärsidén.

[uppdatering, läste just domen:

45000 låter kanske inte så mycket men vad jag förstår är det det maximala antalet dagsböter – 150 stycken. Dock svårt att tro att hans månadslön inte skulle vara mer än sådär 30000.

Det intressanta för oss i kommunen är att domstolen klart indikerar att den kommer att gå närmare kommunens värdering på 4 miljoner än den alternativa som bara värderade skadan till 30000. ”Sammanfattningsvis anser tingsrätten att den ekonomiska skadan av avverkningen i vart fall kan beräknas till ett par miljoner kronor.”

Plus moms.

Sista dag för överklagande är 14 juni.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om juridik, miljö, miljöbrott, stockholm, bromma

Polygonpanik och Aftonbladsattentat

Det har dragit igång en debatt om den märkliga serieförbudslagen efter att Nintendo stoppade distributionen i Norden av ett spel där de lättklädda polygonsamlingarna uppgavs vara under 18 år. Sydsvenskan hade dessutom i går ett långt reportage om den dömde mangaöversättaren Simon Lundström (missa inte avsnittet om Kling & Klang-polisernas datorkompetens).

I dag skriver Vertigomannen Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet om sexteckningar och hur jakten på barnporr blev ett hot mot konstnärlig frihet.

Denna lagstiftning och rättspraxis syftar till att minska lidande, som sig bör. Men den syftar inte till att minska barns lidande. Tvärtom syftar den till att minska det moraliska lidandet hos småborgerliga människor som känner sig upprörda över världens ondska och inte vill behöva se den. Att inskränka grundlagen är en allvarlig sak i sig. Den här gången har det lett helt snett.

Hovrättsdomen är överklagad.

Må Högsta domstolen ta upp ärendet. Må Högsta domstolen kunna se skillnad på fantasi och verklighet.

Må vi slippa en värld där det är upp till polisen att avgöra vad som är konst och där deras resurser används till att jaga fantasifoster.

I anslutning till det skriver Åsa Linderborg om en bok som Edenborg återutgivit på Vertigo förlag:

I februari i år dömdes en man som samlade på Mangateckningar för innehav av barnpornografi. Men om de djurliknande tecknade figurerna med nakna bröst ska vara illegala, måste även illustrationerna till den här boken vara det. Louis-André Berthommé Saint Andrés teckningar av minderåriga som har sex med vuxna är långt grövre än de teckningar som stod åtalade.

Som Edenborg säger när jag talar med honom, förmår inte domstolen göra en uppdelning mellan fantasi och verklighet, samtidigt som rättvisan hugger en rågång mellan konst och underhållning, mellan litteratur och serier. En sån rättsstat kan vi inte ha.

I den meningen är utgivningen av den grovkorniga Mammas tre flickor ett elegant litet attentat.

Godkänd konst enligt rikskriminalpolisen

Olaglig barnporr enligt tingsrätten

Elegansen har slängt en dvd med en märklig japansk spelfilm för att inte riskera att hamna i polisens garn. Centerpiraten Markus skriver om hur dataspelet stoppats och om den orimliga lagen. En annan centerpartist, Martin, har tagit del av beklämmande läsning om mangafallet, min partikamrat Maria har vaknat och Opassande-Emma ber å allmänhetens vägnar alla barn som lider i dag om förlåtelse. Emil försöker utröna exakt hur det gick till då spelet stoppades. Josh skriver länge, och väl, om den farliga lagen.

[Uppdatering: Det gör även Hans på Motpol:

Vi kommer att få se fler absurda fall framöver, allt fler områden kommer att beröras. ECPAT:s inskränkta sexualmoral har vunnit. Det kan tyckas som en paradox, men den kristna synen på sex som något syndigt och direkt skadligt har segrat i vårt sekulära land. I SVT:s utbildningsprogram för unga lärs den rätta sexualiteten ut. Som följd har också den konstnärliga friheten gått förlorad och japansk kultur till delar blivit helt förbjuden i Sverige. Alla som tror på ett samhälle som inte skuldbelägger ungas sexualitet och framtvingar känslor av skam har förlorat. Det är en förlust som det lär bli svårt att hämta sig från.

uppdatering 2: Mårten Schultz uttalar sig i Svenska Dagbladet och konstaterar att inte bara distributören utan också köparna kan bli åtalade, det kan också gälla gamla spel eftersom lagen har gällt länge.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, moralpanik, censur, barnpornografi, manga, mangadomen, nintendo, simon lundström

Kvinnor kan också slå

I veckan skrev Martin Svensson på Newsmill om hur kvinnors våld mot män ständigt förminskas i debatten och hur han skyllde på sig själv när hans flickvän slog honom och hotade honom med kniv. Han bemöttes av det mest stupida inlägg jag sett på Newsmill i år, och det betyder inte lite. Victor Z Hahn:

får lust att sparka på honom och säga: ”Ryck upp dig, Martin! Bit ihop och gå vidare! Var inte så svag! Sluta skyll ifrån dig! Sluta med din självömkan och gör något konstruktivt åt din situation istället!”

Hahn talar också om ”det högst marginella fjuttvåld som män utsätts för av kvinnor”.

Det ”högst marginella fjuttvåldet” dödar varje år tre till fyra män. En undersökning från Högskolan i Gävle, (parallellt genomförd i över trettio länder) visar att: ”Dubbelt så många svenska kvinnor som män uppger att de slog först. Kvinnor använder våld mot sin partner i samma omfattning som männen.”

Den nyttiga idioten Hahns nytta för feminismen ifrågasattes dock genast av feministen Noa Söderberg:

Så när Martin Svensson berättar att hans flickvän bet honom i ansiktet och riktade en kniv mot honom och att han tack vare könsmaktsordningen skyllde på sig själv, är det ett ”rullande och tumlande i självömkan”? Är det inte då, med Hahns resonemang, också ett rullande i självömkan när kvinnor berättar att de blir misshandlade och hotade i sin relation, och att de p.g.a. könsmaktsordningen känner att det är deras eget fel?

Att kvinnor misshandlar män i hemmet är en förbjuden tanke bland politiker och forskare. När studenterna Heidi Wasén och Camilla Palmberg ville fördjupa sig i ämnet möttes de av motstånd, oförståelse och tystnad:

Men det satt långt inne innan de två studenterna kunde slutföra sitt arbete. Kurskamraterna ifrågasatte ämnesvalet och det tog tid innan de lyckades hitta en handledare som ville stötta deras studier.

– Jag och Camilla var irriterade på den endimensionella synen på misshandel i hemmet som finns bland politiker, forskare och inom medierna. Vi hade också båda två manliga vänner som blivit slagna eller hotade av kvinnor som de levde tillsammans med. All undervisning på universitetet bygger på uppfattningen att det bara är kvinnor som kan misshandlas av sin partner, berättar Heidi Wasén.

Deras examensarbete ”Slagen man” finns att läsa här. Män som blir slagna av sin partner lever med dubbla trauman, inte bara från misshandeln, de lever också med omvärldens misstro mot att något alls har hänt och i de fall omvärlden tror på det så förlöjligas den slagne, tillochmed av polisen(!) så som inte varande ”en riktig man”. Med all tydlighet illustrerat ovan av Victor Z Hahn.

Att det i en ”svag grupp” kan finnas förövare är en tanke som har mycket svårt att få genomslag i Sverige, jag gick igenom fenomenet i en bloggpost förra året:

[Det är] ett systemfel i den svenska debatten, det ständiga definierandet av grupper som ”goda” och ”onda”, ”starka” och ”svaga”, ”svenskar” och ”invandrare”, ”offer” och ”förövare”. Dessa grupper har en fast rolluppsättning (även om det kan variera något mellan olika debattörer vilken minoritetsgrupp som är ”god”) och det är inte möjligt för en grupp att både vara ”god” och ”ond”. Detta leder till verklighetsförfalskning och osynliggörande av verkliga problem.

Att kvinnor av rättsväsendet ses som ”godare” (eller knappt myndiga, beroende på hur man ser det) visas gång efter annan i praktiken, till exempel i Knutbyfallet. Det illustreras av att från år 1900 till 2006 bara sex kvinnor i Sverige dömts till livstidsstraff för mord.

I en avhandling som lades fram på Stockholms universitet för ett år sedanvisas hur rättsväsendet konsekvent ger kvinnor mildare straff  än vad män får för samma brott:

Att kvinnliga brottslingar bedöms olika har DN skrivit om tidigare, bland annat under 90-talet. Då var det betydligt vanligare att mödrar, som dödade sina barn, regelmässigt dömdes till rättspsykatrisk vård, medan fäder som gjort sig skyldig till liknande dåd, regelmässigt dömdes till fängelse. Ett undantag var en mamma i Gustavsberg, som hade dödat sitt barn, och förvarade det i frysen under flera år.

– Det finns internationell psykologisk forskning på detta som talar om mäns våldshandlingar är ”bad and normal” medan kvinnors våldshandlingar är ”mad and abnormal”. Alltså att kvinnors våldshandlingar bedöms som sjuka i större utsträckning. […]

Ett annat omdiskuterat rättsfall där könet tros ha spelat roll är Knutbydådet. Här dömdes barnflickan Sara till rättspsykatrisk vård efter att ha skjutit ihjäl en kvinna och skottskadat en man svårt.

Rätten kunde då visa att mordet var välplanerat och förberett under lång tid och innefattade vapeninköp, vapenteknik och vapenträning. Ändå menade rätten, tack vare två unika medicinska bedömningar av barnflickan, att Sara hade en speciell fallenhet för att förledas, i det här fallet av en präst och sin egen gudstro.

Kritiken mot den medicinska och rättsliga bedömningen var att en sådan slutsats skulle varit helt omöjlig att applicera på en manlig brottsling, än mindre kanske på en muslimsk fundamentalist, som på liknande sätt som Sara, skulle varit förledd av sin gudstro och sin religösa vägvisare.

För två år sedan gick TV4 Nyheterna igenom samtliga domar i Västra Götalands län där den enda åtalspunkten var rattfylleri:

Granskningen visar att måttstockarna mellan män och kvinnors straff skiljer sig åt markant. 42 procent av männen har dömts till fängelse, jämfört med 18 procent av kvinnorna. Män döms alltså mer än dubbelt så ofta till fängelse, vanligtvis en månad bakom galler. Kvinnorna döms i stället till skyddstillsyn nära på dubbelt så ofta, 52 procent jämfört med 26 procent för männen.

Maria Abrahamsson konstateras att kvinnliga brottsligar fortfarande ses som offer, förledda av en man. Ann-Mari Maukonen skriver om den nya utgåvan av boken Gärningsmannen är en kvinna.

Långsamt långsamt blir det lite bättre, i alla fall här i Stockholm. Kommunen arbetar inte längre bara mot ”mäns våld mot kvinnor” utan mot allt relationsvåld, vartefter nya åtgärdsprogram tas fram anpassas språket. I veckan invigdes i Stockholm också det första skyddade boendet för killar av socialborgarrådet Anna König Jerlmyr.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, relationsvåld, könsmaktsordning, feminism

Serieförbudlagens senaste offer: Kasumi, Kokoro och Ayane

I går skulle Nintendospelet Dead or Alive: Dimensions ha släppts och så blev det i resten av Världen, men inte här. Hans Engnell berättar att spelet stoppats i Norden eftersom en del av figurerna är lättklädda och sägs vara under 18 år. Figurerna har alltid varit lättklädda, men deras ”ålder” har inte tidigare angivits. I det senaste spelet sägs två av de tre flickkaraktärerna vara 16 respektive 17 år gamla. Nintendo vågade inte riskera ett barnporråtal och drog tillbaka sin lansering, webhallen säljer dock ändå, Hans skriver om spelet:

Team Ninja är kända för att utveckla spel med lättklädda damer med stora behag. Det har de gjort sedan det första Dead or Alive till arkad 1996 (senare även till Saturn och PlayStation). De tog steget vidare med volleybollspelet Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball till Xbox 2003. Man kan kalla spelen för mycket. Omoraliska, gubbsjuka och sexistiska, exempelvis. Men barnpornografiska? Lägg av.

I DN skrev Pia Huss förra veckan hur pedofilhysterin gör det svårare för barn att berätta om det faktiskt har hänt något.

Vi lever i en tid då det ropas på censur av bilderböcker som visar nakna barn i sommarlek och då många vill placera realistiska berättelser i giftskåpet. När så många samtidigt grips av högljudd hysteri inför avslöjanden om verklighetens övergrepp, inser minsta barn att det här är frågor som man helst inte ska oroa sina vuxna med. Härmed förlorar vi ett av de viktigaste motmedlen mot kränkningar, nämligen det förtroendefullt uppriktiga samtalet.

Lagen om förbud mot seriefigurer finns fortfarande kvar, trots att inte ens Madeleine Leijonhufvud tycker att den är vettig. Justitieministern har dock låtit meddela att det inte är en prioriterad fråga. Vill ni hjälpa till att kämpa mot den så kan ni gå med i facebookgruppen Stop comics censorship in Sweden! Där är den dömde mangaöversättaren Simon Lundström flitig skribent. Läs också The Leorio Shows oerhört gedigna genomgång av lagens ursprung och effekter.

Zac skriver, liksom Torbjörn och nu har det kommit i Aftonbladet också.

Troskanten syns

[uppdatering: Hanna hoppas att det är ett statement från Nintendo:

För annars hade det ju rimligen kostat mindre att ändra siffran 17 till 18 i spelen och därmed fått problemet ur världen. Det är ju inte som att figurerna har en verklig ålder! De kan ju lika gärna vara 38 eller 102 om man så vill. (De existerar ju liksom inte i verkligheten…!)

Eftersom de dessutom har alla attribut som barn saknar (stora tuttar, höfter, markerade midjor) lär det ju inte finnas en enda pedofil som är ett dugg intresserad av spelet. Däremot en hel drös med testosteronstinna tonåringar som nu måste leta efter illegala alternativ när spelbutikerna i Sverige inte kan tillhandahålla titeln.

uppdatering 2: idag skriver Sydsvenskan ett långt reportage om mangaöversättaren Simon Lundström och domen mot honom

uppdatering 3: min partikamrat Maria Abrahamsson erkänner, jag vaknade sent i Mangafallet men klarvaken nu!]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, juridik, moralpanik, censur, barnpornografi, manga, mangadomen, nintendo, simon lundström

En medalj är ibland bättre än en rejäl pension

Borgmästare finns i 95000 av Europas 100000 kommuner. Men utomlands är en borgmästare i regel något annat än här: ofta direktvald av folket och med personliga maktbefogenheter. Inte, som här, en titel som ännu inte fyllts med innehåll. P J Anders Linder kommenterar på SvD:s ledarsida radioinslaget i går om trenden att inrätta borgmästartitlar i de svenska kommunerna (som då också gärna kallar sig städer).

Fast självklart handlar det minst lika mycket om suget efter symboler. De radikala teknokrater som utformade grundlagen och kommunreformen hade inte mycket till övers för det offentliga livets ceremonier och ritualer. Sånt bjäfs skulle bort.

Men det dröjde inte förrän den radikala modernismens härjningar började göras ogjorda. Begreppet ”stad” togs bort i den officiella begreppsapparaten, men snart började kommuner att kalla sig städer igen. Ordnarna togs bort, men då började kungen att dela ut medaljer som i någon utsträckning fyller den gamla funktionen. Regeringen Persson såg till att den 6 juni blev nationaldag och helgdag och gav uttrycket ”röd dag” en helt annan innebörd än vad de gamla socialingenjörerna hade tänkt sig.

Det står alltmer klart att ”bjäfset” ger sammanhang, mening och trivsel.

Och nu vill kommuner ha borgmästare med silverkedja. Något tål de väl att skrattas åt, men mera hedras ändå.

Bara att hålla med, P J. Det finns ju ”bjäfs” som till skillnad från nytillverkade silverkedjor och titlar med suddig kontur faktiskt har månghundraåriga traditioner hos oss (vilket inte det kontinentala systemet med borgmästare har), ”krimskrams” som med ett enkelt beslut kan återinföras i Sverige:

Idag är det i Europa bara Irland, Sverige och Schweiz som inte delar ut ordnar till sina egna medborgare. Genom det olyckliga beslutet att avskaffa ordensväsendet 1974 så fick vi ett samhälle där de enda statliga belöningsmedlen var pengar och positioner. Resultatet lät inte vänta på sig: halv- och kvartskompetenta personer vars högsta förtjänst var deras partilojalitet vandrade från generaldirektörsposter till landshövdingeresidens och ambassadörspalats. På vägen kvitterade de ut gyllene fallskärmar från varje position de lämnade. Allt skedde fullständigt utan demokratisk insyn och utan några som helst kompetenskrav förutom rätt partibok.

Ett återinförande av ordensväsendet för svenska medborgare skulle ha två stora fördelar, båda av mycket stort värde för samhället: Det skulle gå att på ett praktiskt och billigt sätt belöna människor som i sin gärning gjort sig förtjänta av det utan att flytta dem från de positioner där de gör nytta. Det skulle gå att på ett praktiskt och billigt sätt belöna människor som av politiska skäl behöver belönas utan att flytta dem till positioner de inte är kvalificerade för.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kommunpolitik, borgmästare, ordensväsende, kulturvandalism

Azcérbadijan

Landet mellan öst och väst med det krångliga namnet är sedan i lördags inte bara känt för att ha det näst mest repressiva politiska systemet i Europa, tillika ett där samma familj innehaft makten i över tre decennier.

Landet är också känt för sin mångåriga konflikt med grannlandet Armenien, som ibland urartat till öppet krig. Sedan 1994 råder vapenvila, men 14% av Azerbajdzjans territorium kontrolleras fortfarande av Armenien och en miljon människor, Armenier, Azerier och andra, har blivit flyktingar.

Vilket ger en bakgrund till den märkliga händelsen för två år sedan då 43 Azerbajdzjaner togs till polisförhör därför att de telefonröstat  på Armeniens bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen. Är det måhända därför som vinnarlåten i år heter ”Running scared”?

Det är inte bara årets svenska låtskrivare som förbinder Azerbajdzjan med Sverige, det var också i huvudstaden Baku som familjen Nobel blev rika(re) på att utvinna olja:

Bröderna Nobels ryska vapenfabrik går mycket bra. Ludvig Nobel utvecklar det bakladdade geväret och får en stor order på 200 000 gevär till ryska armén. Fabriken byggs ut och moderniseras. Robert Nobel får på sin lott att resa till Kaukasus för att skaffa valnötsträ till gevärskolvarna.

På en flodbåt på väg till Baku träffar Robert en holländsk kapten som övertygar honom att satsa på olja något som hela Baku svämmar över av. Robert Nobel ser goda affärsmöjligheter i att utveckla de primitiva raffineringsanläggningarna och bestämmer sig för att satsa.

Han övertalar sina båda bröder Ludvig och Alfred att investera pengar i projektet och 1875 startar han bolaget Robert Nobel raffinaderiet med brodern Ludvig som delägare. Tillgången på olja är enorm i Baku, svårigheterna ligger i att transportera den. När bröderna Nobel kommer till Baku tas oljan upp för hand och transporteras i tunnor på åsnerygg.

Bröderna lägger ner mycket möda på att förbättra transporterna och inspirerade av Rockefellers Standard Oil i U.S.A. bygger de Rysslands första pipeline. De fortsätter sedan med att konstruera och bygga tankfartyg. 1877 levererar Motala varv världens första tankfartyg Zoroaster, beställt av bröderna Nobel, till Ryssland.

Alltså dags att till slut lära sig att stava till Azerbajdzjan, programmet Rally i P3 försökte redan 1998 i låten Azcérbadijan.

Och vid tillfälle skall jag prova min lettiskköpta femstjärniga azerbajdjzanska brandy.

[uppdatering: Fredrik Malm skriver om den azerbajdzjanska diktaturen i en debattartikel i Aftonbladet]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, musik, historia, azerbajdzjan, armenien, esc2011