Fotbollsmatchen igår påminde mig om att jag hade två gamla texter om Föröarna liggande, slänger upp dem igen, alltid kan det vara av något intresse. Reportaget nedan skrev jag som en del av mitt examensarbete på JMK. Det publicerades i G-P i oktober 1993.
Texten är lite daterad men ger en relief till dagens självständighetssträvanden. Utflyttningen har stoppats och det bor nu 49 tusen invånare på öarna.
©Per Hagwall 1993, 2012.
För de flesta är Färöarna känt för sitt fotbollslag, sin valfångst och sin vackra natur, om nu landet är känt alls. Men håll i Er, 80-talets svenska klippekonomi var slätt intet mot vad de 46000 invånarna på öriket i stor politisk enighet ordnade till. Hela landet lider nu av en gigantisk baksmälla, och den beror inte på att alkoholransoneringen avskaffades hösten 1992.
”Kanska” beror den på vädret
Klippöarna som fick baksmälla
Först historien om en ö och en hamn. Ön Sandoy ligger en timmes båtväg söder om huvudstaden Tórshavn. Ön har 1500 invånare och en yta på en dryg kvadratmil. För ett par år sedan bestämdes det att ett ålderdomshem skulle byggas så att öns gamlingar skulle kunna bo kvar i sin hembygd och inte behöva flytta till huvudstaden. Byarna kunde dock inte komma överens om placeringen så i stället byggdes tre små ålderdomshem. Förra året stod de klara, splitter nya och fullt utrustade för 45 miljoner kronor. Men det fanns en liten hake, ingen hade tänkt på att budgetera driftspengar, och kommunen har inga pengar kvar. Därför skickas pensionärerna fortfarande till Tórshavn. Sandoys tre ålderdomshem står tomma.
Från hamnen i Skopun på Sandoy tar det alltså en timme med färjan till Tórshavns centrum. Fartyget passerar på vägen två uddar där sjön brukar vara orolig ibland. Alla som varit ombord på ett skepp vet ju att sådant är inte så trevligt. Därför projekteras en ny hamn så att färjan bara behöver segla tvärs över sundet för att komma till Streymoy, där Tórshavn ligger. Sagt och gjort, men hamnen kan inte ligga tvärs över där det finns flat mark att bygga på. Det är för nära Kirkjubøur, den äldsta boplatsen på öarna med kyrkoruin och timrat vikingahus. I stället bestäms platsen två kilometer längre bort, en lodrätt hundrameters klippvägg. Kostnaden blir då inte längre 35 utan 155 miljoner. Nu i sommar blev hamnen klar för trafik. Och vägen från Tórshavn till den nya hamnen är 14 kilometer lång så invånarna måste nu ta med sig bilen, eller sitta 25 minuter på bussen, var gång de skall till huvudstaden. Förut seglade de rätt in i centrum.
Händelser som dessa är inte exceptionella. Tvärtom är ön Sandoy ett utmärkt exempel på färöisk ekonomi och samhällsutveckling under 80-talet. Byperspektivet kombinerat med en obegränsad tillgång på pengar ledde till ett makalöst slöseri och mängder av grandiosa, inte alltid välgenomtänkta projekt.
En stor del av förklaringen ligger i valsystemet: 50(!) kommuner och sju valkretsar för lagtinget (parlamentet) ledde till en hämningslös bypolitik. För att bli vald och hålla sina väljare nöjda var varje politiker tvungen att lova gotter åt den egna bygden, en ny tunnel, eller en fiskehamn, en breddad väg kanske, en skola eller en fotbollsplan i konstgräs.
Kommunerna kunde lätt låna pengar till projekten och i lagtinget fanns det alltid majoritet för utgifter enligt principen: ”Du röstar för min tunnel så röstar jag för din hamn.” Man höll noga reda på vad de andra landsdelarna fått och krävde sin del av kakan. Det har lett till att öarna är nerlusade av mer eller mindre misslyckade projekt. Byggda inte för att de gör någon större nytta utan för ”rättvisans” skull. Exempelvis behöver man ju inte en ny fiskehamn om man har fått en tunnel sprängd så att bilvägen till närmsta hamn tar tre minuter, men sådana argument biter inte när grannön har fått ett nytt skolhus.
En annan förklaring är landets fullständiga beroende av fiskerinäringen och de stora fångsterna under 80-talet som ledde till att öarna översvämmades av pengar. Under 70-talet utvidgade de flesta länder sin fiskegräns till 200 sjömil, det ledde till att traditionella fiskevatten, till exempel vid Grönland, stängdes för färingarna. Då fick fiskeindustrin statligt stöd för att utveckla nya fångstmetoder och inrikta sig på nya arter. Men när fiskeföretagen började gå bra igen drogs aldrig subventionerna tillbaka. Tvärtom så blev de allt fler och allt större. På samma sätt som byarna avundsjukt bevakade att ingen annan fick mer, så fungerade det också inom näringslivet. När trålarna fick stöd skulle kustfisket också ha, och lantbrukarna måste ju ha bidrag för att hålla samma standardnivå som fiskarna… Det bildades en slags planekonomi, med helt förryckta priser på allt ifrån arbetskraft till räktrålare. Allt dyrare och större fiskefartyg köptes på grundval av subventionsreglerna – det var ju omöjligt att förlora pengar. Under de goda åren kunde en kapten på en trålare tjäna en och en halv miljon om året, en besättningsman fick sju hundra tusen. En regel stadgade att redarna fick borgen av staten för lån om de lade den modesta summan av tio procent av fartygspriset kontant. Ofta gjorde redarna inte ens det, de gick in på banken, lånade pengarna, visade upp för myndigheterna och betalade tillbaka till banken samma dag. Fusket var utbrett och välkänt överallt, också bland politikerna.
Illusionen av en blomstrande ekonomi kunde hållas uppe så länge fångsterna var goda, men för ett par år sedan började fiskbeståndet minska kraftigt – idag fångas inte ens hälften så mycket torsk som under toppen på 80-talet. Redarna kunde inte längre betala av lånen och gick i konkurs, filé-fabrikerna som växt som svampar ur jorden hade inte längre något att arbeta med och fick slå igen. Krissignalerna kom redan 1989 men genom ytterligare konstgjord andning uppsköts kraschen en liten tid. Till slut brakade allt samman, arbetslösheten som inte existerat skenade i väg och har på ett drygt år kommit upp i 25 procent. I fiskestaden Klaksvík i norr, landets näst största stad med 5000 invånare, är arbetslösheten svindlande 50 procent. De två största bankerna har klarat sig undan konkurs tack vare pengar från danska staten, över en miljard sedan hösten 1992.
Ännu så länge har arbetslösheten bara drabbat den privata sektorn. I årets statsbudget skars lönekostnaderna ned med 120 miljoner men facket gick med på en lönesänkning för alla offentligt anställda på 8,5 procent från februari. Uppgörelsen räddade jobben i år men nya besparingar kommer att medföra uppsägningar. Eftersom det inte fanns någon arbetslöshet tidigare fanns inte heller någon arbetslöshetsförsäkring. På fyrtio- och femtiotalen klarade man sig genom att gå hemma och odla den egna täppan, ibland ta båten ut på havet för att fånga fisk, det fungerade så länge samhället var okomplicerat. Först i augusti 1992 bildades en A-kassa dit löntagarna betalar två procent av lönen och arbetsgivaren lika mycket. I mars fanns inget kvar, då kom ett kapitaltillskott från staten och avgifterna höjdes. Men trots att ersättningsnivån nu är sänkt till 67 procent av minimilönen räckte pengarna bara fram till augusti, vad som händer i framtiden vet ingen.
En naturlig effekt i ett litet samhälle blir att var och en har flera roller, som politiker, företagare och så vidare. På Färöarna var sammanblandningen total. Dels blir gränsdragningen svår när man envisas att bara ha sex ministrar som får alltför stora ansvarsområden. Dels sågs det i själva verket som en fördel om näringslivet var representerat i regeringen. Nästan alla ministrar ägde eller hade intressen i fiskeföretag och gav alltså sig själva tiotals miljoner kronor årligen. Näringslivet styrde politiken, och politiken bestämde fullständigt villkoren för företagen. Det ansågs som livsviktigt att på alla sätt gynna fiskeindustrin (98 procent av exporten är fisk, resten är frimärken) och då var det ju bara bra att insatta personer satt med och beslutade.
Under flera år reviderades statens finanser av en revisionsfirma som ägdes personligen av – just det – finansministern, Jógvan Sundstein. Till slut fick han dock kritik för detta och sålde revisionsfirman… till sin son. När alkoholransoneringen avskaffades i november 1992 efter 75 år fanns ett förslag att försäljningen skulle skötas av Posten. Det var logiskt, Posten distribuerade redan alkoholen under ransoneringen, den hade god täckning med sina 50 kontor, personal och lokaler fanns, i princip gratis för staten. Naturligtvis gick inte förslaget igenom, orsak: om staten utnyttjade sina egna lokaler skulle ingen privat fastighetsägare kunna hyra ut och tjäna pengar. Privata fastighetsägare sitter i lagtinget. Slutdiskuterat.
Detta fenomen gäller inte bara ett visst parti eller politisk riktning. Före, under och efter de värsta excesserna har socialdemokraterna varit det starkaste regeringspartiet och innehaft lagmansposten. När det ena av de två högerpartierna 22 april spräckte koalitionsregeringen berodde det på att det var emot ett saneringsförslag om fiskeindustrin. Enligt det danska förslaget skulle samtliga skuldsatta fabriker tas över av en kommission som skulle bestämma vilka som skulle läggas ned och vilka som skulle vara kvar. Det konservativa partiets medlemmar äger många av fabrikerna och ville inte att just deras skall läggas ned för då skulle de förlora pengar. Haken var bara att fabrikerna var skuldsatta upp över taknocken, oavsett vad politikerna sa så var det de danska bankerna som bestämde till slut. Då ter det sig tämligen meningslöst att bråka om sin ”egendom” när man i själva verket bara äger skulder. Verklighetsförankring har dock inte varit den färöiska politikens starka sida.
Men, det är en pusselbit som saknas. De andra delförklaringarna ger inget svar på vad den extrema kortsiktigheten kom ifrån. För att förstå vad som hände på 80-talet måste man ha en grundläggande insikt i färingarnas lynne. Förklaringen heter ”kanska” – kanske på färöiska. Kanska styr Färöarna, för här, i Nordatlanten, är naturen allsmäktig. Allting beror på vädret, som skiftar oerhört snabbt. Det har varit lönlöst att planera, för dimman eller stormen kan göra det omöjligt att komma ut på havet eller ens på vägen. Det finns helt enkelt ingen tradition av att tänka långsiktigt. Genom århundradena har färingen lärt sig att ta dagen som den kommer, blir det sol i morgon fiskar vi, regnar det så gifter vi oss, blir det dimma sätter vi potatis… Det är först de senaste decennierna som kanskas järngrepp mildrats, genom bättre infrastruktur och sjösäkrare fartyg. Men sedan kriget har utvecklingen gått med svindlande fart och lynnet har helt enkelt inte hängt med. Det är i stort sett fortfarande fiskargubben från sekelskiftet som tänker, vilket också förklarar den ensidiga satsningen på fiskeindustrin, det har ju alltid varit havet som försörjt öborna.
Vad finns kvar av alla investerade miljarder? Ja, vägarna och tunnlarna står ju där, dyra men inte helt bortkastade investeringar. Värre då med fiskeindustrin. Filéfabrikerna slår igen, trålarna auktioneras ut och de nya fiskehamnarna står tomma. Subventionssystemet gjorde att ingen satsade på vidareförädling, det var halvfabrikaten som gav de snabba pengarna. Inte hade det heller satsats seriöst på andra näringar än fiskeriet. Jordbruket står mest för den gamla potatisodligen och fårfarmandet, men inte ens den traditionella fårskötseln täcker längre behoven utan öarna får importera fårkött. Vilket är som om Kuba skulle börja importera socker. Danska staten har gått in med miljardunderstöd och öarna som var på väg mot allt större självständighet är nu satta under förmyndarskap av centralmakten i Köpenhamn och Internationella Valutafonden. De flesta färingar tackar nu sin lyckliga stjärna att de fortfarande är en del av Danmark, vilket inte hindrat det nya landsstyret från att avisera ett lagförslag om ännu större självständighet redan i år!
No size fits all 