Archive for oktober, 2012

SAS – spenderar andras skattepengar

28 oktober, 2012

Det är bara fem månader sedan Skyways gick i konkurs och nu börjar ryktena gå om SAS, det är i och för sig inte första gången. Fokus skrev i våras om situationen 2008:

Kombinationen av skenande bränslepriser, fallande biljettpriser och sämre efterfrågan skulle några månader senare göra situationen ohållbar. En försäljning var enda lösningen. Om inte konkursen i Lehman Brothers kommit i september det året hade SAS troligen varit en del av Lufthansa i dag.

I stället tvingades SAS gå till ägarna och be om 6 miljarder i nyemission. Pengarna hann knappt flyta in förrän man behövde ytterligare 5 miljarder i en andra nyemission. SAS var nära konkurs.

Då berättade också DI att på fem år hade bolagets aktie rasat med 98 procent och börsvärdet krympt med 23 miljarder kronor. Det har inte blivit bättre sedan i våras. Nu är läget åter akut, och det löses inte ens genom att dra in champagnen till vip-kunderna.

SAS skulle ha sålt flygverksamheten och behållit hotellen, de såldes 2006 och är nu värda mer än hela SAS. Hotellen har tappat halva värdet på börsen, fast jämfört med SAS 98% är det en formidabel succé. Men än finns det tid att göra om och göra rätt: Att lägga ned flygverksamheten och använda flygplanen till bostadsändamål framstår som en alltmer attraktiv tanke för SAS största ägare, de svenska skattebetalare som de senaste tre åren skjutit till 2400 miljoner kronor på en ägarandel som idag är värd 425 miljoner.

Välkommen till framtiden: Vandrarhemmet Arlanda Jumbo Stay:

Jumbojet ombyggd till vandrarhem, Arlanda flygledningstorn i bakgrunden
Bild: STF

Bild inifrån cockpit med två sängar, utsikt mot Arlanda på natten
Bild: STF

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svensk upphovsrätt: varje semesterbild du sparar gör Per Gessle rikare

24 oktober, 2012

Det blir sällan bra när staten beviljar beskattningsrätt åt en maffiaorganisation. När Riksdagen för sju år sedan klubbade igenom en utökad avgift på inspelningsbara cd, dvd och mp3-spelare stöddes förslaget av alla partier utom Centern och Moderaterna. Det har tyvärr inte blivit bättre sedan dess.

Nu har en skiljenämnd beslutat att Per Gessle och några gynnade kollegor med det statliga våldsmonopolet i ryggen skall få betalt för mina semesterbilder. En extra avgift införs vid årsskiftet på hårddiskar – med 80kr per hårddisk – och på usb-minnen med 1 kr/GB . Att det kunde varit värre, ursprungsförslaget var att även mobiltelefoner(!) och minneskort skulle avgiftsbeläggas, är till föga tröst.

Som Krister Renaud idag påpekade i en kommentar till en tidigare bloggpost jag skrev i ämnet:

Varför ska vi behöva betala en kopieringsavgift när upphovsrättsinnehavarna aktivt motarbetar vår lagliga rätt till privatkopiering genom att använda DRM på CD/DVD/BD/e-böcker?

I konsekvensens namn borde DRM förbjudas innan kopieringsavgift får tas ut.

Nu har ju aldrig någonsin upphovsrättslagstiftningen varit konsekvent, men visst kan man drömma. Och ja, de osannolikt giriga företagen och organisationerna beter sig som idioter och förtjänar all kritik de får och mer därtill. Men att de gör det är också vårt fel, eftersom vi röstat fram politiker som stiftar lagar som ger dem lagligt stöd att agera som idioter.

[uppdatering: Sam Sundberg skriver en rasande krönika i SvD:

Dagens system vittnar om underhållningsindustrins offermentalitet och teknikrädsla, samt en otidsenlig vilja att dela upp oss i kulturskapare och kulturkonsumenter. Tekniken har gjort oss alla till amatörkreatörer i stort gigabytebehov. Att tvinga oss att subventionera en elit av proffsskapare så fort vi köper lagringsmedier för våra egna alster är oförsvarligt.

Justitiedepartementet har uttryckt en försiktig tveksamhet kring privatkopieringsersättningens rimlighet. Men avgiften är en EU-standard och de vill inte lyfta ett finger innan Bryssel visar vägen. Det finns emellertid en enkel om än kontraintuitiv väg ut ur eländet: Förbjud all privatkopiering!

Med ett förbud skulle vi nämligen kunna slopa avgiften. Vi skulle även slippa de dubbla budskapen om kopieringens laglighet. Och ärligt talat: hellre ännu en ineffektiv, utvecklingsfientlig, förnuftsvidrig, lag på upphovsrättsområdet än ett system som kollektivt bestraffar oss för att underhållningsindustrin misslyckats med att följa med sin tid.]

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

Färöbonanza 2. Spritfloden

13 oktober, 2012

Jag skrev det här reportaget som en del av mitt examensarbete på JMK. Det publicerades i Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysnings tidskrift Alkohol och Narkotika i juni 1993. Texten är lite daterad men det färöiska alkoholmonopolet finns kvar idag.

©Per Hagwall 1993, 2012

Den tredje november i fjol avskaffades alkoholransoneringen på Färöarna, landet som haft bland världens strängaste alkohollagar fick nu ett systembolag – Rúsdrekkasøla Landsins. De två bryggerierna fick dispens att sälja öl i egen regi. Motståndarna manade fram bilden av ett land som i floder av sprit skulle sjunka ner i det omgivande havet. Förespråkarna hoppades på en mer avslappad attityd och en väg bort från det nordiska råsupandet. Olika medverkande har naturligtvis olika åsikter om alkohol men nu ett halvår senare är alla i princip överens: ingenting har egentligen hänt. Det köps ungefär lika mycket alkohol som förut. Vilda rykten går om hembränning, men det är ingen som har sett den, och landet har ingen tradition av sådant. Alla är också överens om att politikerna skött frågan dåligt.

Elin Súsanna Jacobsen har det senaste året forskat för Tórshavns Universitet om alkoholens historia på Färöarna: – Det är inget stor skillnad från tidigare. Alkohol har alltid varit lättillgängligt, man kände alltid någon som kunde fixa det.. Enligt fru Jacobsen har inte dryckesmönstret blivit mer kontinentalt, snarare tvärtom. Under ransoneringen var det tillåtet att själv importera obegränsade mängder vin. Hela containers köptes från grossister i Köpenhamn, djungeltelegrafen gick och vinet såldes slut på en förmiddag. Med den nya lagstiftningen får bara monopolet (och kyrkan) importera alkohol. Skyhöga avgifter (färingarna envisas med att kalla det mesta staten tar in för avgifter) och moms har tredubblat priset på vin det senaste året. Följden har blivit att folk gått tillbaka till det traditionella drickandet – öl och brännvin. Färingarna har och har haft ett typiskt nordisk dryckesmönster. De dricker inte så ofta men då de gör det skall de bli ordentligt berusade. Detta gäller inte hela landet, i huvudstaden är mönstret mer kontinentalt.

Pál Weihe är överläkare på avdelningen för arbets- och folkhälsa i Tórshavn, han är vice ordförande i alkohol- och narkotikarådet. Rådet startades på för två år sedan och består av personer från landsstyret, socialverket, skolan, tullen, polisen etc. Medlemmarna representerar dock bara sig själva som förnuftiga medborgare och har inga bundna mandat från sina organisationer.

Rådets uppgift är att vara ”rådgivande och initiativtagande till förebyggande åtgärder” och det har mest sysslat med utarbetandet av den nya lagen, rådet är nämnt vid namn i den nya lagtexten som samrådsinstans. Doktor Weihe är besviken på hur politikerna skött avregleringen. – Vi hade nu en unik chans att studera vad som händer när man lägger om ett lands alkoholpolitik. Men en förutsättning var att alla andra faktorer hölls konstanta, framförallt fick inte priset höjas. Tyvärr kom den ekonomiska kraschen och arbetslösheten, sedan ändrade sig politikerna, de hade lovat oförändrad skatt den första tiden för att vi skulle kunna studera effekterna. De styrande kunde inte hålla sig från frestelsen och höjde avgifterna kraftigt.

Effekten har blivit att tre viktiga faktorer ändrats samtidigt och när konsumtionen efter en liten uppgång nu visar tecken på att gå ned är det ingen som kan säga vad som beror på vad. Han tror inte att den kraftiga ungdomsarbetslösheten betyder ökat missbruk, i alla fall inte den närmaste tiden. Undersökningar har visat att normalkonsumerande ungdomar tvärtom drar ner på drickandet om de blir arbetslösa. Det är de som redan dricker för mycket som börjar dricka ännu mer.

Den färöiska alkoholpolitiken daterade sig från sekelskiftet. Under senare delen av 1800-talet blev det brukligt att handelsmännen tog jord som betalning för skulder i butiken, det ledde till att många bönder bokstavligt talat söp sig från hus och hem. På liknande sätt drack arbetare och fiskare på kredit, så när lönen kom fanns inga pengar till hushållet för deras kvinnor och barn. Det var också kvinnorna som när de fick rösträtt genomdrev förbudslagarna. Den första kom 1917, därefter skärptes lagen i omgångar. Det första grundskottet mot ransoneringen var när det kom en NATO-station till Färöarna 1960, utlänningarna var naturligtvis inte pigga på att avstå från alkohol i mässen och de hittade ett kryphål i bestämmelserna. NATO-basen fick dispens, liksom den danska marinstationen. Protesterna blev starka bland delar av befolkningen mot att bara utlänningar skulle ha rätt att dricka på lokal och de s.k. ölklubbarna uppstod. Man gick ihop i en förening och lämnade sina ransoneringskort till föreningen som köpte in. Officiellt hade alla alltså bara sina egna flaskor förvarade i lokalen, men i praktiken fungerade det som en pub. Klubbarna fick inte skylta och dörren var låst: alla medlemmar hade ju nyckel. Klubbarna var och är också sociala inrättningar som har folkdans, bridge, körsång, biljard etc. Ett slags allhus.

1973 hölls en folkomröstning om liberalisering av lagen. Men omläggningen var dels för radikal, nästan en direktövergång till ett danskt system, dels innehöll den fortfarande en del fyrkantigheter. Följden blev att både anhängarna och motståndarna till de gamla reglerna röstade nej till det nya förslaget som också avslogs. 1980 fick de båda färöiska bryggerierna tillstånd att brygga mellanöl och starköl, samtidigt förbjöds elefantölet helt. Det dröjde till 1991 innan nästa allvarliga försök att ändra reglerna kom, den ansvarige ministern Marita Petersen (numera lagman – statsminister) tillsatte en kommitté av olika partier. Ett förslag togs fram av det nyinstiftade alkohol- och narkotikarådet och med en rösts övervikt togs beslutet av parlamentet den 10 mars 1992. Det innebar släppt ransonering, inrättandet av ett statligt spritmonopol och möjlighet för restauranger att få utskänkningstillstånd.

Rúsdrekkasøla Landsins hade inte lång tid på sig för uppbyggnad efter beslutet i lagtinget. De lager- och butiksanställda tillsattes i oktober, ekonomichefen Steinbjørn í Dali den 15 september, han hade alltså sju veckor på sig att bygga upp verksamheten tills portarna öppnades 3 november. Chefen tillsattes i juni och heter Dagmar Joensen. När alkoholransoneringen avskaffades fanns ett förslag att försäljningen skulle skötas av Posten. Det var logiskt, Posten distribuerade redan alkoholen under ransoneringen, den hade god täckning med sina 50 kontor, personal och lokaler fanns, i princip gratis för staten. Men förslaget gick inte igenom av en enkel orsak: om staten utnyttjade sina egna lokaler skulle ingen privat fastighetsägare kunna hyra ut och tjäna pengar. Privata fastighetsägare sitter i lagtinget. Slutdiskuterat. För närvarande finns två försäljningsställen, i Tórshavn och i landets näst största stad, Klaksvík. Dessutom har de två bryggerierna egna försäljningsställen under en provperiod på fyra år. Till sommaren kommer monopolet att ha försäljningsställen i alla Färöarnas sju sysslor (ung. län). En tredjedel av försäljningen är postorder. Rúsdrekkasøla Landsins priser är ungefär som i Sverige. De har ett imponerande vinsortiment men det står och dammar på hyllorna – det är Aalborg och öl som säljer.

Landsstyret har bestämt att monopolet skall ge en vinst på 11,6 miljoner per år, oavsett vad omsättningen blir. Årsomsättningen beräknas bli runt hundra miljoner. Steinbjørn í Dali är kritisk till hur landsstyret använder pengarna mot alkoholskador: – Nästan alla pengar går till behandling av de som redan är alkoholister. Det finns ingen proportion i det, här läggs det åtta miljoner om året på avvänjning, i hela Köpenhamn (40 gånger fler invånare) kostar samma sak 30 miljoner.

I den av arbetslöshet hårt drabbade fiskestaden Klaksvík ligger landets ena och största bryggeri, Føroya Bjór. Det är också ett av de sällsynta lönsamma företagen i landet. Ägaren och direktören Einar Waag har sett en skillnad sedan monopolet kom. 1991 såldes nästan dubbelt så mycket pilsner (mellanöl) som guldöl (starköl). Sedan de nya skattereglerna vid senaste årsskiftet säljs i stället dubbelt så mycket guldöl som pilsner. den totala volymen har gått ned men volymen alkohol är densamma. Det beror enligt Waag på att skatten nu betalas i proportion på alkoholhalten, då ser folk ingen anledning att betala för extra vatten i buteljen. Bryggeridirektören tror inte heller att monopolet blir långlivat när nu hela Europa går mot fri alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen är stark, dels stora nykterhetsföreningar och dels de olika kyrkorna (mer om det senare). Det är det som gjort att ransoneringen funnits kvar så länge. Men bilden är inte entydig. Till exempel röstade en del helnykterister för inrättandet av ett monopol för att få kontroll på alkoholförsäljningen. Några som egentligen ville ha fri alkoholförsäjning röstade däremot för att behålla ransoneringen, de kunde ju billigt importera sitt vin själva, nu är det inte tillåtet längre. Nykterhetssamordningen består av bland andra IOGT och har två anställda, deras huvudsakliga verksamhet är att göra undersökningar i skolorna om elevernas dryckesvanor. Ordföranden Daniel P Lamhauge skulle helst velat ha ransoneringen kvar även efter inrättandet av systembolag. Det skulle ske genom personliga magnetkort – ett motbokssystem som han menar skulle göra att ungdomar inte köper ut åt sina kamrater. Lamhauge är liksom de andra inblandade besviken över att ingen har fått ansvaret för alkoholupplysningen.

Informationen och den förebyggande behandlingen har varit satt på undantag. Det är alla aktörer eniga om. Pengarna mot alkoholskador går nästan bara till behandling. Men det finns olika åsikter om information egentligen hjälper. På behandlingshemmet Heilbrigdid dömer de ut den traditionella informationen med broschyrer och talare utifrån. Chefen Fródi Helmsdal tror på temaveckor och att omvända ledargestalterna bland ungdomarna. Doktor Pál Weihe på alkohol- och narkotikarådet säger att rådet inriktar sig på riskgrupperna, måttlighetsförbrukarna som börjar dricka mer och mer. Genom en social kontroll på arbetsplatserna skall man fånga upp de som börjar visa tecken på att dricka för mycket. Dessa skall sedan få behandling, dvs samtal med läkare, socialsekreterare etc. Chefer skall lära sig se tecknen på en begynnande överkonsumtion: Medarbetaren börjar stanna hemma på måndagarna, luktar sprit… Enkla saker kan tyckas, men i det färöiska samhället har det funnits stora grupper som förnekat att alkoholproblem finns hos dem, exempelvis flera av frikyrkorna. Den inställningen börjar nu gradvis släppa och när t.ex. Brödraförsamlingens ledare nyligen började ett möte med att säga något om att ”De här problemen finns överallt, också i vår gemenskap” så var det ytterligare ett tabu som överskreds. Tidigare skickades en enkel informationsbroschyr med i spritpaketen från monopolet ut på landsbygden. Nu är den slut och ingen vill betala för att trycka en ny. När den nya lagen antogs stadgades att alkoholupplysning skulle ske. Men ingen ansvarig utsågs, alla skyller på varandra och och staten vill inte betala några pengar.

Det finns tre behandlingssställen för alkohol- och narkotika på Färöarna. Den psykologiska kliniken på Landssjukhuset, Heilbrigdid och Blå Korset. Den psykologiska kliniken sysslar mest med avgiftning. Heilbrigdid arbetar enligt Minnesotamodellen och Blå Korset (som hör till Inre missionen, alltså en del av Statskyrkan) använde sig tidigare mycket av metadon men har nu börjat gå ifrån det. Heilbrigdid och Blå Korset hade överhuvud taget stora motsättningar förr men har nu börjat närma sig varandra. Båda ställena har kapacitet för 15 patienter. Heilbrigdid har en genomsnittlig behandlingstid på fem veckor, knappt 200 patienter behandlas varje år. Blå Korset har längre behandlingstider. Doktor Weihe tycker att pengarna används ineffektivt, till exempel har de tre behandlingsställena varsin avgiftningsavdelning med dygnet runt-bevakning. – Det ligger ett förslag om att samordna avgiftningen. Om den samlas på Landssjukhuset sparar vi en och en halv miljon, de pengarna kan användas bättre.

Faktaruta. Färöarna ligger i Nordatlanten mellan Skottland, Norge och Island. På samma breddgrad som Gävle. Sedan 1948 har landet självstyrelse inom det danska riket. Det består av 18 öar varav 16 är bebodda. Yta 1399 km2, stort som Öland. Befolkning 46000, varav 15000 i huvudstaden Tórshavn. Den huvudsakliga sysselsättningen är inom fisket, 98 procent av exporten är fisk (resten är frimärken). En kraftig nedgång i fångsterna de senaste åren kombinerat med måttlösa överinvesteringar under 80-talet har lett till en kraschad ekonomi och 25 procent i arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten är ännu högre. Nettoutflyttningen ligger nu på över två procent om året. Alkoholkonsumtionen skiljer sig kraftigt mellan könen. Av Nordens kvinnor dricker de färöiska minst alkohol men av Nordens män dricker färingarna näst mest.

 

Färöbonanza 1. Torskkrisen

13 oktober, 2012

Fotbollsmatchen igår påminde mig om att jag hade två gamla texter om Föröarna liggande, slänger upp dem igen, alltid kan det vara av något intresse. Reportaget nedan skrev jag som en del av mitt examensarbete på JMK. Det publicerades i G-P i oktober 1993.
Texten är lite daterad men ger en relief till dagens självständighetssträvanden. Utflyttningen har stoppats och det bor nu 49 tusen invånare på öarna.

©Per Hagwall 1993, 2012.

För de flesta är Färöarna känt för sitt fotbollslag, sin valfångst och sin vackra natur, om nu landet är känt alls. Men håll i Er, 80-talets svenska klippekonomi var slätt intet mot vad de 46000 invånarna på öriket i stor politisk enighet ordnade till. Hela landet lider nu av en gigantisk baksmälla, och den beror inte på att alkoholransoneringen avskaffades hösten 1992.
”Kanska” beror den på vädret

Klippöarna som fick baksmälla

Först historien om en ö och en hamn. Ön Sandoy ligger en timmes båtväg söder om huvudstaden Tórshavn. Ön har 1500 invånare och en yta på en dryg kvadratmil. För ett par år sedan bestämdes det att ett ålderdomshem skulle byggas så att öns gamlingar skulle kunna bo kvar i sin hembygd och inte behöva flytta till huvudstaden. Byarna kunde dock inte komma överens om placeringen så i stället byggdes tre små ålderdomshem. Förra året stod de klara, splitter nya och fullt utrustade för 45 miljoner kronor. Men det fanns en liten hake, ingen hade tänkt på att budgetera driftspengar, och kommunen har inga pengar kvar. Därför skickas pensionärerna fortfarande till Tórshavn. Sandoys tre ålderdomshem står tomma.

Från hamnen i Skopun på Sandoy tar det alltså en timme med färjan till Tórshavns centrum. Fartyget passerar på vägen två uddar där sjön brukar vara orolig ibland. Alla som varit ombord på ett skepp vet ju att sådant är inte så trevligt. Därför projekteras en ny hamn så att färjan bara behöver segla tvärs över sundet för att komma till Streymoy, där Tórshavn ligger. Sagt och gjort, men hamnen kan inte ligga tvärs över där det finns flat mark att bygga på. Det är för nära Kirkjubøur, den äldsta boplatsen på öarna med kyrkoruin och timrat vikingahus. I stället bestäms platsen två kilometer längre bort, en lodrätt hundrameters klippvägg. Kostnaden blir då inte längre 35 utan 155 miljoner. Nu i sommar blev hamnen klar för trafik. Och vägen från Tórshavn till den nya hamnen är 14 kilometer lång så invånarna måste nu ta med sig bilen, eller sitta 25 minuter på bussen, var gång de skall till huvudstaden. Förut seglade de rätt in i centrum.

Händelser som dessa är inte exceptionella. Tvärtom är ön Sandoy ett utmärkt exempel på färöisk ekonomi och samhällsutveckling under 80-talet. Byperspektivet kombinerat med en obegränsad tillgång på pengar ledde till ett makalöst slöseri och mängder av grandiosa, inte alltid välgenomtänkta projekt.

En stor del av förklaringen ligger i valsystemet: 50(!) kommuner och sju valkretsar för lagtinget (parlamentet) ledde till en hämningslös bypolitik. För att bli vald och hålla sina väljare nöjda var varje politiker tvungen att lova gotter åt den egna bygden, en ny tunnel, eller en fiskehamn, en breddad väg kanske, en skola eller en fotbollsplan i konstgräs.

Kommunerna kunde lätt låna pengar till projekten och i lagtinget fanns det alltid majoritet för utgifter enligt principen: ”Du röstar för min tunnel så röstar jag för din hamn.” Man höll noga reda på vad de andra landsdelarna fått och krävde sin del av kakan. Det har lett till att öarna är nerlusade av mer eller mindre misslyckade projekt. Byggda inte för att de gör någon större nytta utan för ”rättvisans” skull. Exempelvis behöver man ju inte en ny fiskehamn om man har fått en tunnel sprängd så att bilvägen till närmsta hamn tar tre minuter, men sådana argument biter inte när grannön har fått ett nytt skolhus.

En annan förklaring är landets fullständiga beroende av fiskerinäringen och de stora fångsterna under 80-talet som ledde till att öarna översvämmades av pengar. Under 70-talet utvidgade de flesta länder sin fiskegräns till 200 sjömil, det ledde till att traditionella fiskevatten, till exempel vid Grönland, stängdes för färingarna. Då fick fiskeindustrin statligt stöd för att utveckla nya fångstmetoder och inrikta sig på nya arter. Men när fiskeföretagen började gå bra igen drogs aldrig subventionerna tillbaka. Tvärtom så blev de allt fler och allt större. På samma sätt som byarna avundsjukt bevakade att ingen annan fick mer, så fungerade det också inom näringslivet. När trålarna fick stöd skulle kustfisket också ha, och lantbrukarna måste ju ha bidrag för att hålla samma standardnivå som fiskarna… Det bildades en slags planekonomi, med helt förryckta priser på allt ifrån arbetskraft till räktrålare. Allt dyrare och större fiskefartyg köptes på grundval av subventionsreglerna – det var ju omöjligt att förlora pengar. Under de goda åren kunde en kapten på en trålare tjäna en och en halv miljon om året, en besättningsman fick sju hundra tusen. En regel stadgade att redarna fick borgen av staten för lån om de lade den modesta summan av tio procent av fartygspriset kontant. Ofta gjorde redarna inte ens det, de gick in på banken, lånade pengarna, visade upp för myndigheterna och betalade tillbaka till banken samma dag. Fusket var utbrett och välkänt överallt, också bland politikerna.

Illusionen av en blomstrande ekonomi kunde hållas uppe så länge fångsterna var goda, men för ett par år sedan började fiskbeståndet minska kraftigt – idag fångas inte ens hälften så mycket torsk som under toppen på 80-talet. Redarna kunde inte längre betala av lånen och gick i konkurs, filé-fabrikerna som växt som svampar ur jorden hade inte längre något att arbeta med och fick slå igen. Krissignalerna kom redan 1989 men genom ytterligare konstgjord andning uppsköts kraschen en liten tid. Till slut brakade allt samman, arbetslösheten som inte existerat skenade i väg och har på ett drygt år kommit upp i 25 procent. I fiskestaden Klaksvík i norr, landets näst största stad med 5000 invånare, är arbetslösheten svindlande 50 procent. De två största bankerna har klarat sig undan konkurs tack vare pengar från danska staten, över en miljard sedan hösten 1992.

Ännu så länge har arbetslösheten bara drabbat den privata sektorn. I årets statsbudget skars lönekostnaderna ned med 120 miljoner men facket gick med på en lönesänkning för alla offentligt anställda på 8,5 procent från februari. Uppgörelsen räddade jobben i år men nya besparingar kommer att medföra uppsägningar. Eftersom det inte fanns någon arbetslöshet tidigare fanns inte heller någon arbetslöshetsförsäkring. På fyrtio- och femtiotalen klarade man sig genom att gå hemma och odla den egna täppan, ibland ta båten ut på havet för att fånga fisk, det fungerade så länge samhället var okomplicerat. Först i augusti 1992 bildades en A-kassa dit löntagarna betalar två procent av lönen och arbetsgivaren lika mycket. I mars fanns inget kvar, då kom ett kapitaltillskott från staten och avgifterna höjdes. Men trots att ersättningsnivån nu är sänkt till 67 procent av minimilönen räckte pengarna bara fram till augusti, vad som händer i framtiden vet ingen.

En naturlig effekt i ett litet samhälle blir att var och en har flera roller, som politiker, företagare och så vidare. På Färöarna var sammanblandningen total. Dels blir gränsdragningen svår när man envisas att bara ha sex ministrar som får alltför stora ansvarsområden. Dels sågs det i själva verket som en fördel om näringslivet var representerat i regeringen. Nästan alla ministrar ägde eller hade intressen i fiskeföretag och gav alltså sig själva tiotals miljoner kronor årligen. Näringslivet styrde politiken, och politiken bestämde fullständigt villkoren för företagen. Det ansågs som livsviktigt att på alla sätt gynna fiskeindustrin (98 procent av exporten är fisk, resten är frimärken) och då var det ju bara bra att insatta personer satt med och beslutade.

Under flera år reviderades statens finanser av en revisionsfirma som ägdes personligen av – just det – finansministern, Jógvan Sundstein. Till slut fick han dock kritik för detta och sålde revisionsfirman… till sin son. När alkoholransoneringen avskaffades i november 1992 efter 75 år fanns ett förslag att försäljningen skulle skötas av Posten. Det var logiskt, Posten distribuerade redan alkoholen under ransoneringen, den hade god täckning med sina 50 kontor, personal och lokaler fanns, i princip gratis för staten. Naturligtvis gick inte förslaget igenom, orsak: om staten utnyttjade sina egna lokaler skulle ingen privat fastighetsägare kunna hyra ut och tjäna pengar. Privata fastighetsägare sitter i lagtinget. Slutdiskuterat.

Detta fenomen gäller inte bara ett visst parti eller politisk riktning. Före, under och efter de värsta excesserna har socialdemokraterna varit det starkaste regeringspartiet och innehaft lagmansposten. När det ena av de två högerpartierna 22 april spräckte koalitionsregeringen berodde det på att det var emot ett saneringsförslag om fiskeindustrin. Enligt det danska förslaget skulle samtliga skuldsatta fabriker tas över av en kommission som skulle bestämma vilka som skulle läggas ned och vilka som skulle vara kvar. Det konservativa partiets medlemmar äger många av fabrikerna och ville inte att just deras skall läggas ned för då skulle de förlora pengar. Haken var bara att fabrikerna var skuldsatta upp över taknocken, oavsett vad politikerna sa så var det de danska bankerna som bestämde till slut. Då ter det sig tämligen meningslöst att bråka om sin ”egendom” när man i själva verket bara äger skulder. Verklighetsförankring har dock inte varit den färöiska politikens starka sida.

Men, det är en pusselbit som saknas. De andra delförklaringarna ger inget svar på vad den extrema kortsiktigheten kom ifrån. För att förstå vad som hände på 80-talet måste man ha en grundläggande insikt i färingarnas lynne. Förklaringen heter ”kanska” – kanske på färöiska. Kanska styr Färöarna, för här, i Nordatlanten, är naturen allsmäktig. Allting beror på vädret, som skiftar oerhört snabbt. Det har varit lönlöst att planera, för dimman eller stormen kan göra det omöjligt att komma ut på havet eller ens på vägen. Det finns helt enkelt ingen tradition av att tänka långsiktigt. Genom århundradena har färingen lärt sig att ta dagen som den kommer, blir det sol i morgon fiskar vi, regnar det så gifter vi oss, blir det dimma sätter vi potatis… Det är först de senaste decennierna som kanskas järngrepp mildrats, genom bättre infrastruktur och sjösäkrare fartyg. Men sedan kriget har utvecklingen gått med svindlande fart och lynnet har helt enkelt inte hängt med. Det är i stort sett fortfarande fiskargubben från sekelskiftet som tänker, vilket också förklarar den ensidiga satsningen på fiskeindustrin, det har ju alltid varit havet som försörjt öborna.

Vad finns kvar av alla investerade miljarder? Ja, vägarna och tunnlarna står ju där, dyra men inte helt bortkastade investeringar. Värre då med fiskeindustrin. Filéfabrikerna slår igen, trålarna auktioneras ut och de nya fiskehamnarna står tomma. Subventionssystemet gjorde att ingen satsade på vidareförädling, det var halvfabrikaten som gav de snabba pengarna. Inte hade det heller satsats seriöst på andra näringar än fiskeriet. Jordbruket står mest för den gamla potatisodligen och fårfarmandet, men inte ens den traditionella fårskötseln täcker längre behoven utan öarna får importera fårkött. Vilket är som om Kuba skulle börja importera socker. Danska staten har gått in med miljardunderstöd och öarna som var på väg mot allt större självständighet är nu satta under förmyndarskap av centralmakten i Köpenhamn och Internationella Valutafonden. De flesta färingar tackar nu sin lyckliga stjärna att de fortfarande är en del av Danmark, vilket inte hindrat det nya landsstyret från att avisera ett lagförslag om ännu större självständighet redan i år!

 

Att arbeta mot missbruket är bättre än att arbeta mot missbrukarna

7 oktober, 2012

I veckan drevs i SVT:s nyhetsprogram en märklig kampanj mot att Stockholms stad inte slänger ut missbrukare på gatan. Det handlar om Västberga boende, ett stödboende med drogtolerans som vänder sig till hemlösa män med missbruks- och/eller psykiatriska problem. Drogtoleransen innebär att det initialt ställs låga krav på drogfrihet. Däremot ska den boende motiveras till förändringsarbete och givetvis till att bryta sig ur sitt missbruk.

Vinkeln i de starkt moralistiska tv-reportagen är att detta är en billig förvaring utan vård eller hjälp och att staden på detta sätt ”underlättar” för missbrukarna att fortsätta.  I inslaget i ABC/Aktuellt visades bilder på personer som sitter i en trädgård och dricker alkohol och ger intryck av att vara narkotikapåverkade. Men trädgården som de befinner sig i är inte Västberga boendes trädgård. Det är inte tillåtet att ha eller bruka narkotika eller alkohol på boendet, däremot får boende komma in om de är påverkade, förutsatt att de inte är våldsamma eller beter sig aggressivt mot personalen eller de andra som bor där.

Lilith Svensson anser att även en knarkare har rätt till tak över huvudet

Givetvis ska vi, samhället, erbjuda vård och hjälpa människor att slippa ifrån sitt missbruk men vad gör vi med de som inte vill ha hjälp? Ingen behöver svälta, ingen behöver bo utan tak över huvudet men för att få detta måste man ställa upp på samhällets krav. Det finns de som väljer att inte göra det, det finns de som hellre smäller upp ett tält trots att det är vinter, det finns de som sover i trappuppgångar, på olika soffor varje natt etc. Det finns människor som inte kan, inte vill eller just för stunden inte är motiverade att sluta med sitt missbruk. Vad ska vi göra för dom? De som avbryter behandling efter behandling och inte vill behandlas.

Kanske är det så att du måste bli hemlös för att upptäcka hur allvarligt ditt missbruk är, för att du ska ta tag i det och söka hjälp? Men de som inte ens söker hjälp när hela livet rasar ikring dom, vart ska de ta vägen?

Ett människoliv har ett okränkbart värde även om det ser ut att vara en spillra. Ska vi bara vända bort blicken när vi ser dom, låtsas att vi inte vet om att de inte har någonstans att ta vägen när natten närmar sig? “För det finns ju hjälp att få”.

Tak över huvudet, toalett, dusch samt mat i magen är sådant ingen i vårt samhälle ska behöva vara utan, det är minimum vad man kan förvänta sig av ett civiliserat samhälle.

Typen Västberga boende ska inte vara det allmänt rådande boendet för missbrukare. Vård ska alltid erbjudas. Vi måste fortsätta arbeta för att människor slutar missbruka, för att människor ska kunna resa sig, för att människor ska kunna börja om på ett nytt och lyckligare kapitel av sitt liv. Varje människoliv är värt den ansträngningen. Jag säger bara att jag tror att vi behöver boende som Västberga också, boende där det inte är nolltolerans, boende där du inte står på gatan om du inte lyckas att hålla dig upprätt och stå emot.

Även en knarkare har rätt till tak över huvudet, toalett, dusch och mat i magen.

Och Maria Abrahamsson konstaterar att på Västberga behöver missbrukarna inte samla ihop livet i en plastpåse varje morgon

Vårt tillförordnade socialborgarråd förklarade politiken i Aktuellt:

-Att hjälpa missbrukare ut ur ett missbruk och leva på ett annat sätt är otroligt svårt, det kräver ett långt motiveringsarbete, förklarade Marie Ljungberg Schött. Vi vet att många av dem som finns här på Västberga har farit runt på olika härbergen, och vi ser Västberga som en förlängning av detta men som är bättre, där man har tak över huvudet varje natt, vet vart man ska sova den kommande natten och där man kan ha sina saker.

-Där finns det också personal som är utbildad som gör allt de kan att motivera att ta nästa kliv. Då finns det också plats, men all forskning visar att det är väldigt svårt att behandla någon för ett missbruk när man själv inte är motiverad. Om någon verkligen skulle vilja ta nästa steg och komma in på behandlingshem, då kan vi ordna plats samma dag.

Före detta nationella narkotikasamordnaren Björn Fries debatterade frågan i Studio Ett med Hans Erik Dyvik Husby. Forskaren Ted Goldberg föreslog på Newsmill en ändring av den hittillsvarande svenska narkotikalinjen, den linje som har lett till att vi har dubbelt så många narkotikarelaterade dödsfall som Nederländerna:

Tiden är mogen för Sverige att erkänna att vi inte har alla svar och ödmjukt börja diskutera olika förslag. En bra början vore om massmedia skulle uppmärksamma diskussionen utomlands, samt ge plats för olika inhemska uppfattningar att komma till tals. På sikt behöver vi en statlig narkotikakommission bestående av vetenskapsmän från många discipliner, med direktiv att förutsättningslöst och i samråd med alla intressenter undersöka alternativ till vår nuvarande narkotikapolitik.

Målet bör vara att föreslå åtgärder som vi kan pröva. Vidtagna åtgärderna ska sedan vetenskapligt utvärderas och resultaten användas som grund för efterföljande beslut. Kort sagt bör Sverige bli ett experimenterande samhälle som bygger narkotikapolitiska beslut på vetenskap i stället för tro.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mansfrågor nu i fokus, men i vilket?

3 oktober, 2012

Förra veckan gav Nyamko Sabuni det välkomna beskedet att regeringen inte accepterar könsmaktsordningens bild av att kvinnor alltid är offer och män alltid förövare. PM Nilsson har utsett att leda en utredning om mansfrågor. Det är dock ännu inte alldeles entydigt vad uppdraget innebär, innan det klarnat finns det skäl att vara orolig att utredningen får fel fokus. Marika Formgren skrev om det i Smålandsposten:

Om genusvetarna får bestämma finns det risk att utredningen landar i liknande slutsatser som delegationen för jämställdhet i skolan gjorde. Den utredningen reducerade problemet med pojkars sämre skolresultat till att det är pojkarna det är fel på. I alla andra sammanhang söker man förklaringen till skolmisslyckanden i skolans egna strukturer, inte hos utpekade elevgrupper. Men genusvetare har en blind fläck när det handlar om mäns och pojkars tillkortakommanden; eftersom genusforskarna bekänner sig till ideologin om könsmaktsordningen kan män inte diskrimineras – de är ju per definition överordnade förtryckare!

Och mycket riktigt, de som sitter vid genusköttgrytorna idag är livrädda att tappa sitt problemformuleringsmonopol, på SvD Brännpunkt krävde fyra genusforskare att utredningen skulle följa deras riktlinjer. Aktivarum kommenterade på sin blogg:

Genusforskare tycks vara en av de mest arroganta yrkesgrupper som existerar. Inte nog med att man i Sverige kallar sig vetenskap trots att fältet i praktiken är en utväxt av amerikanska Womens studies.

 ”Som forskare om män och maskuliniteter välkomnar vi detta initiativ.”

Nu inbillar man sig också att man kan företräda Mansfrågor samtidigt som man är negativ till det manliga könet. Bara att inrätta en underavdelning till genus och kalla det “Maskulinitetsforskning”?

“Våra genomgångar visar tydligt att maskulinitetsforskning är ett starkt och etablerat fält inom svensk genusforskning.”

Den enkla sanningen är att Mansfrågor och Maskulinitetsforskning är två helt olika fält.

Aktivarum tecknar också en bakgrund på en av undertecknarna, professorn vid Tema Genus i Linköping: Jeff Hearn. Hearn är författare till “The Gender of Oppression”, a neo-marxistpro-feminist critique of contemporary patriarchy“. Vad han vill att den statliga utredningen skall komma fram till är uppenbart.

Idag svarar Pelle Billing genusforskarna på Brännpunkt:

Maskulinitetsforskningen tillhör det genusvetenskapliga ramverket. Som alla akademiska discipliner har denna disciplin sin specialkompetens och sin kunskapsbas. Dock krävs en långt mycket bredare ansats än vad ett enskilt akademiskt fält kan erbjuda, för att förstå vilka jämställdhetspolitiska frågor som är viktiga för män. I tillägg till det genusvetenskapliga området kan regeringens utredning behöva konsultera statsvetenskapliga, juridiska, medicinska och beteendevetenskapliga discipliner – för att nämna några exempel.

En annan konsekvens av maskulinitetsforskningens plats i det genusvetenskapliga ramverket, är att den ofta benämner sig som ”kritisk” maskulinitetsforskning. Det finns alltså en tradition av att forskningen ska vara kritiskt inställd till män och manlighet, vilket selekterar för en viss typ av kunskap. Denna ansats har sitt bidrag att ge, men kan inte vara enda utgångspunkten när regeringen vill få en så bred bild som möjligt av mäns livsvillkor och livssituation. Utredningens uppdrag är ju att ”beskriva och analysera mäns livssituation i förhållande till kvinnors i dagens Sverige och hur den har förändrats under senare år”.

A propos Pelle Billing så har Tanja Suhinina skrivit om en mycket märklig artikel av Maria Sveland som tidskriften Ottar av obegriplig anledning tagit in:

Jag vet inte hur ni funkar, men jag tycker Billing har helt rätt i att [Aftonbladets löpsedel om massaker i Syrien] är ett typiskt sammanhang där man lyfter fram kvinnor och barn, men låter bli att nämna vuxna män. Det är ungefär skolboksexempel på osynliggörande. Det fanns säkerligen män bland offren, de dog, det står inte om dem – osynliggjorda. Som feminist borde man också inse att framlyftandet av kvinnor och barn handlar om att de likställs som försvarslösa och svaga. Den föreställningen har feminister fått kämpa mot ett bra tag, så tankegången borde vara bekant och man borde därför som feminist själv reagera på kvinnorobarn. Det gör inte Sveland, hon tycker det är lustigt att nån tar upp att män osynliggörs.
En annan sak som fått Sveland att skratta lately är ”[n]är jag läser att Pelle Billing finansierar sitt bloggande med kvällsjobb som tangolärare”. Det är bara så lilla gubben att jag smäller av. På hans blogg kan man läsa ”Jag är även tangolärare sedan många år tillbaka, och jobbar med ledarskap från ett kroppsligt perspektiv.”. Av det drar jag slutsatsen att han finansierar sin mat, boende, kläder, busskort och övriga liv med att jobba som tangolärare. Jag förstår inte varför det är roligt, eller varför man måste skriva om det så jävla spydigt som Sveland gör.
Överlag tycker jag att det här är typisk ett exempel på hur vissa feministiska skribenter förstör mitt rykte som feminist. Med fast övertygelse om att de sparkar uppåt och fast övertygelse om att deras tunnelseende är det rätta häver de ur sig dum- och otrevligheter som jag och andra feminister sedan får smäll för. Det är verkligen inte okej med mig. Jag vill inte behöva ta konsekvenserna för att Sveland, när hon finanserade sitt bokskrivande med text i Ottar, tyckte att det var skoj när tangolärarn klagade på att man inte nämner att män också kan dö i massaker.
Efter den första reaktionen – ”vafan skriver hon?” – kom den andra – ”varför är texten ens med?!”.
intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


%d bloggare gillar detta: