Archive for februari, 2011

Upp(s)åt eller oakt(s)amhet?

17 februari, 2011

Johan Ingerö undrar varför inga riksmedia nappat på följande anmärkningsvärda nyhet: Den demokratiskt tvivelaktiga valskola som hölls i närvaro av partiledaren och statsministerkandidaten Mona Sahlin anges direkt av Valprövningsnämnden som en av orsakerna till att valet i Örebro nu måste göras om. Beror tystnaden på att Sahlin ändå skall bytas ut? Är det måhända för att riksmedia är osedvanligt långsamma i starten, eller är det för att vi är så vana vid märkliga turer att ingen lyfter på ögonbrynen längre?

Lagom till det historiska beskedet om att omval kommer att hållas till regionfullmäktige i Västra Götalands län och i en valkrets i Örebro kommun briserar anklagelser om en ny val(s)kandal, denna gång i Malmö. Krönikören Stefan Bergmark i Skånskan tror dock inte att socialdemokrater valfuskar mer än andra. Och på ett sätt har han rätt, de uppfattar inte att de gör det. De har ju Rätt™, och om det behövs okonventionella metoder för att få människor att begripa sitt eget bästa så är det ju bara en god gärning och inget fult alls.

Denna inställning – att man har en exklusiv rätt till makten – förekommer inte bara bland deras funktionärer och förtroendevalda. Att också deras väljare(!) delar den inställningen konstaterades i en forskningsprojekt för fyra år sedan.

Någonstans accepterar de flesta en förlust som en del i demokratins regler. Det gäller de allra flesta väljargrupper, men inte socialdemokraternas väljare, enligt professor Peter Esaiason vid Göteborgs universitet.

— Socialdemokraterna är västvärldens i särklass sämsta förlorare. De blir mindre lokala mot samhället efter en valförlust, sade han under SCB:s demokratidag.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det misandriska skolsystemet

10 februari, 2011

Det är en gammal sanning att pojkar missgynnas vid betygssättningen i skolorna, idag påmindes vi om det igen efter att Lärarnas Tidning ställt samman statistik från Skolverket. Pojkar diskrimineras alltså systematiskt vid intagningen till gymnasier och universitet, de mest attraktiva utbildningarna får en orättvis överrepresentation av kvinnor.

För ett år sedan skrev jag om Arabyskolan i Växjö, ett sällsynt undantag där pojkarna fick bättre betyg än flickorna. Man kunde ju inte ha könsskillnader i betygen sa skolan och sökte och fick 80000 till ett projekt för att förbättra flickornas betyg. De övriga drygt fem och ett halvt tusen grund- och gymnasieskolorna där flickor får bättre betyg än pojkar har således av Skolverket tilldelats 440 miljoner för att höja pojkars betyg…

…gick ni på det där sista?

Erik på Aktivarum tror inte att de som i åratal gynnat flickor och missgynnat pojkar i betygssättningen – och inte sett några problem med det – kommer att ta intryck av siffrorna nu heller. Deras beteende ligger djupare och är kanske inte ens medvetet.

Matte Matik och Pelle Billing skriver på var sitt håll om hur svenska skolor misshandlar småpojkar psykiskt – de får av läraren veta att de tillhör ett skyldigt kön och görs kollektivt ansvariga för allehanda övergrepp med användande av påhittad statistik, som inte skulle varit relevant för kollektivet pojkar ens om den varit sann.

Den som känner till något om psykologi kan ju fundera över hur sådant påverkar pojkarnas självbild och självkänsla… Detta med skuldbeläggande är inget nytt, då jag själv gick i högstadiet på 80-talet fick vi i vår klass lära oss att flickor över huvud taget inte var intresserade av sex (iaf inte innan de tänkte skaffa barn) och om de ändå hade det så var det enbart för att göra killen till viljes. Läs här vad som lärs ut i våra skolor i denna dag.

Ivar Arpi visar i sitt inlägg hur kvinnors problem ständigt förklaras med att de är offer utan egen vilja, utsatta för strukturellt förtryck medan mäns problem däremot förklaras med att de valt det själva.

att reducera allt som drabbar män till ett fritt val är ansvarslöst. Det krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt. Ändå påstår så många av dem så ofta att de välkomnar nya perspektiv, men i slutändan är det ändå samma gamla feminister och genusvetare som alltid som bjuds in till evenemang, arrangemang, radio och tv för att prata om det.

Trollan undrar hur faktumet att de särbehandlas negativt vid betygssättningen påverkar killarnas intresse att plugga. Anders S och Per Ström bloggar också i frågan. Magistern Christer tror inte att problemet egentligen är betygssättningen i sig, utan arbetet att motivera eleverna.

Mats funderar i radio över vilka konsekvenser det får att vi har en kvinnodominerad skola som beskriver sig själv som könsneutral? Fredric Kjellberg och Mathias Sundin tror att, åtminstone en del av, lösningen är särskilda ordningsbetyg. Så att lärarna äntligen följer de direktiv som gäller redan idag – att ordning och uppförande inte skall vägas in i ämnesbetygen.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det är lagen som är pervers

1 februari, 2011

Med anledning av hovrättsdomen mot Simon Lundström förra veckan så skrev jag en debattartikel till SvD Brännpunkt. Sedan igår har den hittills renderat 12 länkningar, 68 kommentarer och 196 rekommendationer på Facebook. Kommentarerna är blandade men håller generellt med, detsamma gäller länkarna, förutom tre anonymt drivna sajter som censurerar kommentarer och anser att jag (och följaktligen hela Kultursverige plus Madeleine Leijonhufvud) går pedofilernas ärenden. Joråsåatte…

I Aftonbladet kritiseras lagen skarpt av såväl en emerita som en tillträdande professor i juridik:

Hovrätten har följt gällande lagstiftning i domen mot mangasamlaren – men lagstiftningen är ett hafsverk anser Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. [...]
Enligt min uppfattning är detta en helt orimlig kriminalisering, säger Mårten Schultz, doktor i juridik vid Stockholms universitet.

Mårten Schultz utvecklar tankarna på en bloggpost och en Newsmillartikel.

Kulturchefen på Expressen ,Karin Olssonhar sett bilderna:

Några är nakna, några befinner sig också i explicit sexuella situationer. Flera är osmakliga. Men det är långt ifrån rimligt att undantaget i yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen för barnpornografi omfattar rena fantasier.
Det finns inga offer, bara seriefigurer med tefatsögon.

Carl-Michael Edenborg skriver väl i Aftonbladet och illustrerar med en av de bilder som friades av Hovrätten och alltså inte längre är olaglig att titta på:

I en stor artikel av Astrid Meland i norska Dagbladet nyligen sammanfattades delar av de senaste årens internationella pornografiforskning. Hon tar upp sociologer och biologer som drar helt andra slutsatser än den radikala antipornografiska rörelsens ”porr är teorin, våldtäkt praktiken”.

Deras statistiska material pekar tvärtom på att ju större utbredning pornografi har i ett samhälle, desto färre våldtäkter och sexuella övergrepp begås där. Och, kanske ännu mer förvånande för vissa: det pekar på att de människor som konsumerar porr tenderar att ha en betydligt mer jämlik syn på könen.

Som en motvikt till den svenska barnpornografilagstiftningen kan en av forskarna, Milton Diamond, citeras. Han menar att det empiriska underlaget tyder på att animerad och tecknad pornografi med barn minskar antalet sexuella övergrepp mot barn och förordar att den skall avkriminaliseras.

Enligt författaren Salman Rushdie kan ett samhälles grad av yttrandefrihet och civilisation bedömas utifrån hur mycket det accepterar pornografi. I så fall har det svenska samhället satt sig i rörelse bort från yttrandefrihet och civilisering.

Kanske är det lika bra. Rimligen tas fallet nu upp av Högsta domstolen. Förhoppningsvis rivs de tidigare domarna upp. Då får vi ett prejudikat som förebygger den här sortens rättsövergrepp.

Ordningsmakten ska inte slösa bort sina resurser på att jaga tecknade serier. Vi behöver inte en rättspraxis som bygger på en psykotisk sammanblandning av verkliga barn och teckningar.

Om något är kränkande mot ett barn som blivit offer för sexövergrepp är det väl ifall myndigheterna påstår att dess lidande är att jämföra med en tecknad figurs. Samhället måste dra en tydlig rågång: en teckning kan inte vara ett övergrepp, en teckning är en fantasi.

Två halvnakna seriefigurer med tefatsögon äter en banan
Kränker inte längre barn som grupp

I en artikel från i höstas förespråkade serietecknaren Tinet Elmgren (som i somras gjorde en utmärkt illustration av vad seriefigurer tycker om att innefattas av barnporrlagen) och serieförfattaren Magnus Knutsson att serieskapare skall ha samma yttrandefrihet som poeter och deckarförfattare.

Mangatecknaren Åsa Ekström skriver på SvT Debatt om SvT:s och RFSU:s film ”Sex på kartan” och hur den också kan stämplas som ”barnporr”. Den animerade filmen utspelar sig i en åttondeklass. De tecknade eleverna är alltså 14 år gamla, under såväl den ålder där det är lagligt för dem att ha sex (15) och den ålder de får avbildas när de har det (18).

Två halvnakna tecknande personer har sex
Ägnat att vädja till sexualdriften?

Barn kan kränkas på flera sätt. På åttiotalet gavs flera serier med smaklösa samlarkort ut, Garbage Pail Kids föreställde barn i mer eller mindre stötande eller våldsamma situationer. Våldsamt? Ofta. Plumpt? För det mesta. Smaklöst? Absolut! Kränker barn som grupp eller uppmuntrar till våld? Nej. Bör förbjudas? Nej.

Liten tecknad flicka fastsurrad vid bomb som fälls från flygplan
Kränker inte barn som grupp

Den lila liberalen Per Pettersson undrar när lagändringen kommer. Sanna Rayman känner olust inför lagen. Anybody undrar hur vi skall göra med våra sexuella fantasier.

Bildjournalisten Fredrik Johansson skriver i Journalisten:

Fotografen Sally Mann nämns ofta som en parallell. Det är fullt förståeligt om man känner till hennes bilder. För en juridisk lekman framstår det som obegripligt att vissa av Sally Manns bilder kan hänga på Kulturhuset och dess tecknade motsvarighet bedöms vara ”övergreppsdokumentation”.

I slutändan ser jag ändå inte dessa bilder som barnpornografi, de är fantasier hos någon som jag har svårt att identifiera mig med. Varken mer eller mindre.

Japp, Sally Manns bilder på hennes egna barn på Kulturhuset. Mig stör det inte, men vad säger Olof Risberg?

Hans Engnell ser för sig vägen mot censursamhället och bokbålens tid. Blogge skriver om rättspositivismens perversa seger och barnorganisationer som demokratins dödgrävare. Expressens ledarsida skriver om nätcensur med anledning av händelserna i Egypten och tar i artikeln upp det inflytande som organisationer som Ifpi och Ecpat fått över friheten på Internet här i Sverige. Expressen skrev också om domen när den kom förra veckan: En triumf för godtycket.

Oscar Swartz intervjuade i somras den dömde översättaren. Bland de många andra orimligheterna i denna affär finns polisens rätt att beslagta en hårddisk med åratals arbete lagrat för att en enda straffbar bild hittats på den:

Har du fått tillbaks grejerna nu efter att de förbjudna bilderna har raderats?

”Nej, de säger att enligt svensk lag förverkas hela disken även om det bara skulle finnas en bild på den. Man kan bli av med allt man har, all data, åratal av ansträngningar. På den interna hårddisken i min ganska nya Mac hade jag tydligen tre teckningar. De vägrade lämna tillbaks datorn eftersom de sa att man inte kan ta ut en intern hårddisk från Macen. Jag erbjöd dem telefonnummer till Macverkstäder och sa att dessa kunde göra det om polisen inte kunde. Till slut fick jag tillbaks datorn men det var på vippen att de tog hela mitt arbetsredskap.”

Copyriot har skrivit om hur statens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras genom att belysa med några fall. Som det är nu kan faktiskt svenska staten bete sig som valfri skurkstat.

Man kunde önska att poliser som utredde datorrelaterade brott hade i alla fall grundläggande kompetens…

Torbjörn Jerlerup undrar om inte lagstiftaren genom att tvinga ned den tecknade barnporren under jorden därmed också avhänt sig möjlighet att hitta verklig barnporr.  Albin Ring Broman resonerar kring moralpanikens paradoxer.

Edda Manga skriver i dag i GP om hur ramarna för det normala snävas in:

Det handlar om en ny regim som införts nästan utan diskussion – även när det krävts grundlagsändringar. Förutsättningen för domen är att barnpornografi undantagits från den grundlagsskyddade tryckfriheten samt att brottet faller under allmänt åtal – inget brottsoffer krävs för att driva målet. Meningen är att vi i detta ska se en god stat som vill skydda barnen. Men det verkar som att den svenska staten håller på att återfalla i sin gamla ovana att ägna sig åt att förfölja omoral i stället för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter.

De första att falla är barnen själva. Det absoluta skyddet mot sexuella handlingar kriminaliserar i praktiken deras sexualitet. Det är en princip som upphöjer en pedofilfantasi till norm: barn skall vara rena från sexuellt begär och sexuell utlevelse. När grundantagandet är att barn inte rimligen kan vilja ha sex – även om de tror någonting annat – blir all sexuell aktivitet bland minderåriga övergrepp. Vi har redan sett en sextonårig flicka åtalas för våldtäkt mot barn för att hon hade sex med två trettonåriga pojkar. Och då det är förbjudet att ta och sprida sexuellt anspelande bilder av minderåriga – vilket är det centrala momentet i många fjortissajter – får vi plötsligt en mängd barnförbrytare?

Påminner om min Newsmillartikel i somras med komplettering på bloggen. En bloggvägg med intressanta inlägg från tiden finns också.

[Uppdatering: Magnihasa, Anders S Lindbäck, Anna Troberg]

Oj, det har blivit mycket sex de senaste bloggposterna, men det är inte mitt fel att staten är sexualneurotisk. Nästa inlägg handlar om stadsbyggnad.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare

%d bloggers like this: